Att anta patronymika som släktnamn

[Johan Lindberg]

Jag har två exempel på patronymikon i min släkt vars namnändring som sker per generation frysts och inte ändrats, varefter fadernsnamnen antagits som släktnamn:  
 
1) Det första exemplet rör min morfars mormor, Maria Magdalena Karlsson (1851-1927), vars far var byggmästaren Johannes Karlsson (1793-1857) och hans hustru Sigrid Märta Olsdotter (född 1822). I logikens namn så borde hon ha hetat Maria Magdalena Johannesdotter, men så är inte fallet. Johannes Karlssons far var hemmansägaren Karl Jansson (född 1764), varefter namnet är taget.
 
2) Det andra exemplet rör min morfars farmor, Maria Charlotta Olsson (1862-81). Hon föddes min morfars far, Emil Olsson (1881-1932) två dagar innan hon dog, varefter min morfars far togs omhand av sina morföräldrar. Emils far var okänd. Dessa var stataren Per Olsson (1832-1907) och Brita Kristina Larsdotter (1838-95). Jag känner igen fenomenet att barn som förlorar sina mödrar och vars fäder är okända får morfädernas namn (i synnerhet om de omhändertas av dessa), men annars så skulle ju modern ha kunnat heta Maria Charlotta Persdotter. Så var inte fallet.  
 
Är detta en vanlig företeelse? Varför väljer man hellre att anta ett missvisande patronymikon istället för att lägga sig till med ett riktigt släktnamn så här långt innan man slutade använda patronymika?
 
Vänligen
Johan Lindberg

[Ulf Berggren]

Dina uppgifter är inte särskilt tidiga. Övergången skedde i allmänhet under andra halvan
av 1800-talet, då ju dessa båda växte upp.
Sådana släktnamn förekommer ännu tidigare framförallt i städer, men det framgår inte om ditt första exempel är på landet eller i stan.

[Johan Lindberg]

Min morfars mormor växte upp i stan och min morfars farmor på landet.  
 
Vänligen
Johan Lindberg

[Ingela Martenius]

Från ca 1870-talet är det ingen ordning; från den tiden förekommer det på landet att patronymikon används som släktnamn, särskilt om man har okända fäder. I städerna - särskilt de större - är det i det närmaste obligatoriskt.
 
Å andra sidan fanns det gott om ställen - på landet - som höll fast vid patronymikon till efter första världskriget.
 
Det var inte alls ovanligt att det blev olika beslut inom en och samma familj. Min morfar (f 1876) beslöt sig t.ex. för att använda sin fars patronymikon - Nilsson - medan alla hans syskon (samtliga yngre) bildade patronymikon efter gammal sed: Jeppsson, Jeppsdotter.
Därpå höll de yngre syskonen principfast på patronymikon och övergav det inte förrän de blev tvungna 1963 (den första namnlagen gjorde familjenamn obligatoriska).
 
De första att använda patronymikon som familjenamn var naturligtvis prästerna; de gjorde det från 1600-talet. Men de latiniserade eller gjorde dem grekiska: -ius eller -ander som slutled istället för -son. Att behålla den svenska versionen förekom under 1700-talet, det fanns både präster och adlade män som behöll sina -son-namn som familjenamn.
 
Ingela

[Jacob Hejmdal Gren]

Jeg forsøger lige med et relateret spørgsmål - dog om min egen slægt:
 
Min ffmm Elin Petersdotter fik flere børn udenfor ægteskab i Bräkne-Hoby församling i Blekinge.
Børnene var (bl.a.):
- Ernst Olsson født 1881
- Selma Olsson født 1883 (min ffm)
- Gottfrid Albertsson født 1887
 
Elins forældre hed Peter Gummesson og Carin Jönsdotter. Elin blev aldrig gift. Jeg har ikke fundet nogen far til nogen af børnene.
Jeg forestiller mig, at navnene Olsson og Albertsson stammer fra faren. Men kan man forestille sig nogen anden forklaring?
Jeg havde faktisk også troet, at fædrene måtte hedde Ola/Olle/Olof og Albert, men så vidt jeg forstå af ovenstående, så kan de lige så vel have arvet efternavnene fra fædrene?
 
VH Jacob