ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se

Författare Ämne: Äldre inlägg (arkiv) till 2002-09-22  (läst 2888 gånger)

2001-11-05, 11:05
läst 2888 gånger

Ylva Cederborg

Hej jag har en liten undran. När började kvinnan ta sin mans efternamn när de gifte sig? Oftast tog de inte det utan fortsatte heta sitt födelse namn. Varför började man med att ta mannens efternamn?  
 
Hoppas någon har svar, vore intressant att veta.
MVH Ylva Cederborg

2001-11-05, 12:33
Svar #1

Utloggad Hans Högman

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 519
  • Senast inloggad: 2023-10-27, 09:40
  • Hans Högman
    • Visa profil
    • www.hhogman.se/
Hej,
Så länge man använde patronymikon som efternamn var det knappast aktuellt för kvinnan att ta mannens efternamn vid gifte.
Patronymikon namnet angav vem som var bärarens far, t ex -sonnamn eller -dotternamn.
En kvinna kunde aldrig vara någon annan mans son. Om mannen hette Karl Andersson så var han en son till Anders. Karls hustru var inte Anders son, hon var en kvinna och följaktligen någons dotter.  
Med anledning av detta kunde inte en kvinna bära ett patronymikon med ändelsen -son.
Nu fanns det grupper i samhället som tidigt började använda släktnamn, exempelvis hantverkare.
Kvinnan tog normalt inte heller mannens efternamn om båda hade släktnamn. Om mannen hade ett släktnamn och kvinnan ett patronymikon kunde hon på 1800-talet ta mannens efternamn.
Det går säkert att hitta undantag till ovanstående, lokala variationer etc.
Först under slutet av 1800-talet, då även allmogen började att ta släktnamn (och därmed övergav patronymikon), blev det vanligt att kvinnan tog samma efternamn som mannen.
Man bör dock vara medveten att det var mycket vanligt att man behöll sitt patronymikon som släktnamn. Exempelvis en person med patronymikonet Andersson tog helt enkelt namnet Andersson som sitt släktnamn.  
År 1901 antogs en lag som kom att reglera tagandet av familjenamn. Det viktigaste med denna lag var att bruket av patronymikon förbjöds. Från och med 1901 var alla svenskar tvungna att använda familjenamn, namn som ärvdes av barnen.
Därmed ökade också bruket för kvinnan att anta manens efternamn.
-son namn efter 1901 är således släktnamn och inte patronymikon.
Hasse

2001-11-05, 16:00
Svar #2

Solveig Qvarnström

Hej!Hur lagarna efterlevdes är ju en annan sak.. min far som föddes just 1901, hette Daniel Jönsson efter sin far Jöns Danielsson. Sedan fortsatte man likadant med de sex efterföljande syskonen.  När hans yngsta lillebror (f. 1920) gjorde lumpen tvingades han att byta namn til Danielsson eftersom hans far hette det. Alltså kom syskonen att ha olika efternamn! Det hela slutade med att syskonen(utom en syster som hunnit gifta sig) böt namn till ett nygjort. Det här utspelade sig i norra Jämtland, och det skule inte förvåna mig om patronymikon förekom i andra avsides bygder ett bra tag in på 1900-talet.

2001-11-06, 09:52
Svar #3

Utloggad Per Schröder

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 414
  • Senast inloggad: 2017-08-21, 00:41
    • Visa profil
Hej!
Faktiskt förekommer patronymikon fortfarande. Jag träffade en kille som är född ca 1957 och heter Bengt Gunnarsson och hans far hette Gunnar Johansson (lite osäker på efternamnet). Dock fick föräldrarna strida ganska så mycket innan de fick igenom att barnen fick heta efter fadern. Men detta ligger egentligen utanför den egentliga rubriken.  
Mvh Per Schröder

2001-11-06, 12:38
Svar #4

Utloggad Tord Påhlman

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2085
  • Senast inloggad: 2017-11-13, 21:51
    • Visa profil
Även detta är väl utanför den egentliga rubriken. En släkting - född 1920 och numera avliden - till mig hade patronymikon efter sin far. För både honom själv, hans fru och barn blev detta patronymikon släktnamn. Har även hört att i Skåne användes (används fortfarande?) patronymikon mycket längre än i övriga landet. Kanske någon som vet mer om detta.

2001-11-06, 16:57
Svar #5

Utloggad Mikael Edberg

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 532
  • Senast inloggad: 2016-01-19, 21:32
    • Visa profil
    • hem.bredband.net/mikedb/slaktindex.htm
Diskussion om Patronymikon i nutid har diskuterats på flera ställen i anbytarforum,  
bl a under Personnamn:Övrigt om personnamn:Patronymikon där jag fortsätter med ett nytt inlägg straxt.

2001-11-06, 17:09
Svar #6

Utloggad Mikael Edberg

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 532
  • Senast inloggad: 2016-01-19, 21:32
    • Visa profil
    • hem.bredband.net/mikedb/slaktindex.htm
Fel av mig! Sökvägen ska vara:
Språk,ord och namn:Personnamn:Allmänt:Patronymikon.
Märkligt nog står det något annat längst upp på sidan när man tagit sig dit!

2001-11-06, 19:16
Svar #7

Barbro Söderman

Jag blev förvånad när jag hittade ett sorgbrev, om en avliden man och kvinnan undertecknat med sitt eget släktnamn, men som hustru. Eftersom mannen avled 1843 antar jag att hon helt enkelt aldrig haft mannens släktnamn, utan hela tiden behållit sitt eget?
Jag ahr också hittat kopia av ett gammalt dokument där ett nygift par bjuder in till en fest. Detta dokument är från tidigt 1700-tal. Där står makarna också med sina respektive släktnamn. Jag har itne förstått varför förrän nu. Det låter ju väldigt sympatiskt, faktiskt.
Namnet är ju en del av identiteten och tydligen var detta mer accepterat förr?

2001-11-06, 21:36
Svar #8

Utloggad Carl-Fredrik Hanzon

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1959
  • Senast inloggad: 2018-08-09, 16:27
    • Visa profil
Ja, visst är det sympatiskt! Och, som ju denna diskussion också har visat, det är ju inte alls någon gammal tradition att hustrun ska ta mannens namn vid vigseln (såvida man inte tycker att 3-5 generationer är gammalt, vill säga...).
 
Traditionen är i stället (i motsats till vad många uppenbarligen har trott) att makarna behåller sina släktnamn livet ut (och detta gäller alla stånd och socialgupper). Och naturligtvis är namnet en del av identiteten.  
 
Det är precis detta jag har hela tiden har menat när jag under diverse rubriker har argumenterat mot det moderna bruket (numera dessvärre lagfäst) att män tar sina hustrurs namn vid vigseln, som om det det skulle vara någon slags självändamål eller självklarhet att makar har samma namn, och att detta antages vid vigseln. Det är det inte, och det har det aldrig varit.
 
Men varje gång jag skrivt det allra minsta i detta ämne har jag fått åsiktsmaffian på mig (alltså de här självutnämnda åsiktspoliserna, som har monopol på vad man får tycka, och i regel anser att det bara är en åsikt som är tillåten, den som för tillfället är politiskt korrekt = deras egen), och fått mig att inse att ordet minsann inte är fritt, utan att man tvärtom måste rätta in sig i ledet, om man överhuvudtaget ska få yttra sig. (Observera att jag endast argumenterar för att man ska få yttra sig fritt och uppriktigt, inte för att på minsta sätt påverka andra att tycka som jag, eller handla efter mina åsikter) Undra på att så många diskussionsdeltagare inte vågar framträda med eget namn, så nergjord som man brukar bli......  
 
Att detta dessvärre stämmer, kommer att visas av den storm (kanske 10-15) av åsiktsmonopolister, som efter detta inlägg kommer att kasta sig över mig. och återigen göra klart, att sådana åsikter, som jag har, får man inte ha, och sådana som jag borde det egentligen vara skottpengar på..... -Ack fria ord, hur fjärran äro ni icke?
 
Ursäkta dessa pessimistiska tongångar! För att återvända till basfakta, så är det ju ingen nyhet att människor byter, eller kanske framför allt antar namn. Det har man gjort i alla tider, i synnerhet när man har gjort en social förflyttning: t.ex. en bondpojke som studerar för att bli präst, en d:o som blir hantverkare i den närbelägna staden, torparpojken som tar värvning vid ett regemente, eller för den delen överstelöjtnanten eller hovrättsassessorn som blir adlad. Och visst har man förståelse för den som med vanligt förnamn och d:o efternamn, alltid blir förväxlad med någon annan, men beslutar sig för att göra något åt saken.
 
Men - man har mycket sällan - (man eller kvinna) - förrän den senaste tidsperioden (ca 200 år) bytt namn därför att man har gift sig.

2001-11-06, 22:04
Svar #9

Utloggad Kristina Gunnarsdotter

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 6194
  • Senast inloggad: 2024-03-21, 11:59
    • Visa profil
Att gifta sig är en sak, att byta namn en annan. Dessa två handlingar kan utföras oberoende av varandra.  
 
Som Barbro säger är ju namnet en del av en persons identitet. Så varför kvinnor skulle ta sina mäns efternamn om ingen tvingade dem till det har för mig alltid framstått som något obegripligt. Att kvinnor börjar presentera sig med sin mans namn efter vigseln är inte gulligt. Det är snarare att sudda ut sin identitet och nästan som att omyndigförklara sig. Om någon av kontrahenterna i samband med vigseln byter namn för att man inte gillar sitt gamla namn är något annat. Det blir ju billigare än att byta på annat sätt. Men då behåller man väl det nya namnet även vid en eventuell skilsmässa.
 
Tyvärr verkar det finnas kvinnor (och män) som tror att kvinnor måste byta namn när de gifter sig! Men i ett historiskt perspektiv har det ju inte varit en så väldigt lång tradition, drygt hundra år, och när jag ser på min bekantskapskrets är den nog på utdöende.  
 
Måste jag tillägga att jag är gift och att min man heter något annat än mitt patronymikon (som f.ö. är äkta och i obruten tradition).

2001-11-06, 23:42
Svar #10

Utloggad Tord Påhlman

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2085
  • Senast inloggad: 2017-11-13, 21:51
    • Visa profil
Visst är det väl bra att man får välja vilket efternamn man vill ha efter vigseln. Som väl är har den amerikanska traditionen aldrig slagit rot här. I USA är det skick och bruk att kvinnan kallas Mrs [mannens förnamn, mannens efternamn], även om mannen varit död i 25 år! Att skriva brev till en gift kvinna och adressera det med hennes eget förnamn anses helt opassande.

2001-11-07, 00:55
Svar #11

Lars Öhman

Jag har noterat att i min egen släkt där praktiskt taget alla mina förfäder varit bönder och som nyttjade patronymikon ända till 1830-talet har det ändå under lång tid legat ett släktnamn latent så att säga. Detta släktnamn har använts i stort sett varje gång någon av sönerna har lämnat bondeståndet för att bli präst, borgare eller sjöman.  
 
Ända sedan 1600-talet, alltså i ungefär 200 år, användes släktnamnet Öman när någon tog detta steg bort från bondeståndet. Även kvinnor i släkten som lämnat bondesamhället för att bli borgarhustrur eller prästfruar har sedan hela livet använt detta släktnamn i stället för det patronymikon som användes före äktenskapet. Och aldrig har de använt sin makes släktnamn såvitt jag har kunnat se.  
 
Patronymikon har även efter namnlagens tillkomst kunnat användas, men då som förnamn inte som efternamn. Ett roligt exempel på detta är förre riksmarskalken Stig H:son Ericsson där H:son är ett förnamn (förkortat till H:son i skrift, han var väl döpt till Hansson om jag minns rätt). Och Ericsson är alltså inget patronymikon utan släktnamnet. Detta sätt att lösa problemet med patronymikon är fortfarande vanligt inom adeln.
 
Min egen morfarsfar, som var son till en båtsman, använde i hela sitt liv sitt patronymikon Andersson oaktat att prästen vid födelsen hade skrivit in honom med faderns båtsmansnamn Wass. I vuxen ålder (efter namnlagens tillkomst får man förmoda) ville därför min morfarsfar formellt ändra sitt namn från Wass till Andersson, men prästen satte sig på tvären och efter en animerad diskussion blev resultatet en kompromiss. Han fick bära båda namnen i förening och så skapades ett helt nytt släktnamn, Andersson-Vass.
 
Frågan om varför kvinnor till sist började använda sina mäns släktnamn är kanske inte helt lätt att ge en förklaring till. Sådana förändringar är ofta knutna till tidsepokens id?mässiga strömningar, som kan vara svåra för oss i dagens samhälle att förstå förblindade som vi ofta är av vår egen tidsepoks id?mässiga strömningar.

2001-11-07, 11:45
Svar #12

Utloggad Carl-Oskar Lundström

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 211
  • Senast inloggad: 2023-06-07, 20:30
    • Visa profil
Jag har sällan träffat på 1800-talsdokument där hustrun äger sin makes släktnamn. Men i Arjeplogs dombok 3/2 1800 (?42) förekommer ett tidigt exempel på just detta förhållande. Där nämns länsmansänkan Anna Laestander. Som ogift hette hon Granbergh och var kyrkoherdedotter.

2001-11-07, 12:46
Svar #13

Ylva Cederborg

Hej alla som varit och diskuterat min fråga.
Tackar, det var min mamma som väckte frågan. Hon är nämligen gift 1983 och bytte inte till sin mans efternamn. Hon visste inte att det inte var en gammal sed att ta mannens efternamn, utan fick veta det nu när jag börjat släktforska.  
Jag kan ju också tala om att jag fick min mammmas efternamn och inte min pappas efternamn. Det är kanske lite ovanligt, kanske någon vet något om det också?

2001-11-07, 23:36
Svar #14

Utloggad Jojje Lintrup

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1204
  • Senast inloggad: 2014-12-16, 14:51
    • Visa profil
Ingen har egentligen gett någon vettig förklaring till VARFÖR man i Sverige tog upp bruket med att kvinnan antar mannens släktnamn. Jag betraktar detta bruk som importerat. Varifrån man tagit seden är jag dock inte klar över, men förändringen har kommit vandrande söderifrån, möjligtvis närmast från Danmark eller Tyskland.

2001-11-08, 00:21
Svar #15

Mats Hogberg

Stämmer nog att traditionen importerats söderifrån även om det inte kan vara alltför långt söderut eftersom man i länder som Spanien fortfarande behåller de efternamn man får när man föds vilket är faderns första efternamn och moderns första efternamn.
 
Man kan kalla hustrun eller änkan efter Francisco Moreno Martinez för Se?ora de Moreno men hennes namn i alla papper och register förblir Carmen Rodriguez Garcia och deras barn blir Moreno Rodriguez.
 
Mig veterligen är det likadant i Portugal även om man där vänder ordningen på efternamnen, d.v.s. först moderns och sen faderns.
 
Även i Danmark har man ju ofta båda föräldrarnas efternamn även om man ibland bara använder ett utav dem (har fått för mig att det är moderns vilket kan vara fel) eller förkortar det ena namnet med en initial som t.e.x Jens N. Andersen där N kan betyda Nielsen.
 
Har aldrig tänkt på hur det är i Belgien där jag nu bor men jag tror att man även här behåller sina efternamn från födseln. Hur är det i Frankrike och Italien?
 
Mvh - Mats

2001-11-08, 06:35
Svar #16

Rune Edström (Rune)

Hej
Får jag göra en gissning? Tyskarna verkar ju ha varit svenskarnas förebilder i många avseende, så kanske det emanerar därifrån.
mvh
rune

2001-11-08, 08:22
Svar #17

Utloggad Arne Sörlöv

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 715
  • Senast inloggad: 2024-03-25, 12:15
    • Visa profil
I Blekinge användes ofta benämningen Kerstin Pers som då markerar att hon är maka till Per inte dotter till Per. Änkor får ofta den avlidnas makens namn efter dennes död efter tidigare haft eget. Statsbor och folk som vill markera högre status bryter tidigare mot äldre namnskick, heter tex Karlsson fast inte någon av makarna är son till Karl.
Mvh Arne S

2001-11-08, 09:01
Svar #18

Utloggad Jojje Lintrup

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1204
  • Senast inloggad: 2014-12-16, 14:51
    • Visa profil
Mats,
Jag var inne på samma resonemang som du, men raderade detta eftersom det endast gäller Spanien och Portugal. Vad jag förstår så gäller inte dessa seder i Italien, Frankrike, m.fl. länder, och i Grekland och Östeuropa tar kvinnan mannens släktnamn fast med en feminin ändelse.
Som vanligt med nya seder har borgerligheten gått i bräschen för detta. De var ju först med att använda släktnamn i stället för patronymikon, och rimligtvis också först med att gå över till den nya sedvänjan att kvinnan tog sig mannens släktnamn. Borgerligheten tog in starka influenser från Frankrike, efter revolutionen... Kanske det är där man ska söka efter svaret på varifrån seden kom??!

2001-11-08, 14:00
Svar #19

Utloggad Olle Elm

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11052
  • Senast inloggad: 2024-03-26, 23:58
    • Visa profil
    • www.orserum.info
Även om diskussionen om sedens härkomst är mycket intressant, vill jag återknyta till Carl-Oskar Lundströms inlägg ovan. Jag har också funnit kvinnor angivna med mannens namn, och då ganska tidigt, ex vis anges Christina Charlotta Watzon 1742 i regementräkenskaperna Christina Flachs?n och när hon (omgift) dör 1782 Christina Charlotta Hoffenstierna, född Watzon. Andra ändå tidigare exempel finner jag i Olga Dahls artikel Amija och Tham (SoH 2001: 2-3)
Dessa exempel får mig att fundera över att det kanske inte gjorts skillnad på att själv ta, och att bli namngiven av andra, i diskussionen. Det är väl egentligen först när vi finner en egenhändig underskrift som vi kan veta när kvinnor tog mäns familjenamn?
Vänligen,
Olle Elm

2001-11-08, 20:22
Svar #20

Essan Gradhman

Hej!  
Även jag har upptäckt att redan tidigt namngavs kvinnor under mannens namn. På en gravsten i Fredriksted, St Croix dog en kvinna år 1790 med ett släktnamn. Jag upptäckte senare att hon var begravd under mannens namn; alltså med egna förnamn + mannens efternamn.  
I min morfars släkt, med enbart patronymikon tog  
de tre äldsta namn efter faderns första namn Lars,de nästa efter faderns 2:a namn; Erik, medans de sistfödda barnen använde faders efternamn; Andersson. Det var i slutet på 1860-talet. Så några tydliga regler finns nog inte!

2001-11-08, 21:07
Svar #21

Barbro Söderman

Till Rune Edström:
Jag v et ingenting om sederna i Tyskland, men har två tyska linjer på 1600talet,dvs två tyska män (olika släkter)som kom till Sverige och gifte sig här. I båda fallen behöll kvinnan sitt släktnamn, så de tycks åtminstone inte ha tagit med någon annan sed hit på den tiden.

2001-11-08, 23:18
Svar #22

Utloggad Kristina Gunnarsdotter

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 6194
  • Senast inloggad: 2024-03-21, 11:59
    • Visa profil
Olle Elm gör en viktig distinktion när han skiljer på huruvida det är kvinnan själv som uppger sitt efternamn eller om det är någon annan.
 
Jag tror faktiskt att samhället förr ofta benämnde kvinnor med deras makes namn mot deras vilja. De bokfördes väl som makens egendom kan man tänka.  
 
Min farmor hette från början och kallade sig själv alltid Andersdotter. Trots detta blev hon i vissa officiella sammanhang benämnd med sin makes patronymikon Isaksson, vilket upprörde henne storligen utan att hon kunde göra något åt det. Detta var vid förra sekelskiftet och då var hon (liksom andra gifta kvinnor) inte ens myndig!  
 
Min mormor hette från början Johannesdotter, kallades i vissa handlingar (bl a i folkräkningen 1890) för Johannesson, i andra handlingar Olsson (faderns patronymikon) och slutligen Berglund efter sin make. Troligen blev hon inte själv tillfrågad en enda gång!
 
I folkräkningen 1890 (på nätet) finns många kvinnor med dotternamn, i alla förekommande län. Men i Karlstad stad finns inte en enda! Jag har själv kollat några kvinnor som i husförhörslängden vid denna tid är antecknade med dotternamn och samtliga har i folkräkningen blivit ”omdöpta” till motsvarande sonnamn! Något lurt är det, men var ordern att ”döpa om” kvinnorna kommit ifrån har jag har inte lyckats utröna.
 
Fortfarande benämns kvinnor ofta med fel efternamn, både nutidens och dåtidens. Det ser man många exempel på inte minst här i Anbytarforum. Framför allt i äldre tider hade kvinnor en svagare position i samhället än männen. Det kan vi inte göra något i dag, men det vore väl bra om vi i alla fall kunde låta bli att pådyvla våra anmödrar felaktiga efternamn som de själva inte kan värja sig mot!

2001-11-08, 23:22
Svar #23

Utloggad Carl-Fredrik Hanzon

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1959
  • Senast inloggad: 2018-08-09, 16:27
    • Visa profil
Det är mycket intressant som framkommit i denna diskussion, men det Mats Hogberg säger om danskt namnskick är inte riktigt korrekt. Det stämmer ju, Mats, att dubbla efternamn är mycket vanliga i Danmark, i synnerhet där ett av namnen är av släktnamnstyp och det andra av patronymikontyp (och i just den ordningen men släktnamnet först); typ Storm-Pedersen, Friis-Lauridsen, Ringsted-Nielsen, Broby-Johansen, etc.  
 
Det är möjligt, för att inte säga troligt att vissa av dessa dubbelnamn en gång i tiden är en kombination av en persons bägge föräldrars släktnamn / patronymikon, men det är i regel ganska lång tid och många generationer sedan det skedde. Andra dylika dubbelnamn förefaller i stället vara en komination av ett ortnamn och ett släktnamn. Och när en familj en gång för alla har samlat ihop till ett dylikt dubbelnamn, förefaller detta sedan ärvas ograverat från generation till generation, precis som ett vanligt släktnamn. Så det där att danskarna för varje generation också tar upp moderns släktnamn, som i Spanien, stämmer inte.
 
Dubbla släktnamn har f.ö. en lång tradition i Danmark. De fanns redan på 16- och 1700-talen i de högre samhällskikten; som Höeg-Guldberg, Danneskjold-Samsöe, Fischer-Benzon osv. Det finns t.o.m. exempel på flera än två namn i kombination, som Bille-Brahe-Selby och Krag-Juel-Vind-Friis (!). Kanske dessa höga föredömen har tjänat som förebilder till den ovan skisserade namntypen.  
 
Nu har jag hittills hållit mig ifrån ämnet, kanske några ord bör sägas om det också. Jag är inte tvärsäker på det, men jag tror inte att danskorna skiljer sig så där oerhört från svenskorna, när det gäller att börja begagna sina mäns släktnamn. Det är dock tänkbart, att de var lite tidigare med detta namnskick i Danmark, i likhet med andra kulturella företeelser. Detta kan troligen förklaras av de kulturinfluenser som kom söderifrån, ifrån kontinenten och centraleuropa.

2001-11-09, 00:27
Svar #24

Utloggad Kurt Hultgren

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 246
  • Senast inloggad: 2022-03-21, 22:57
    • Visa profil
    • www.stationsradet.se
I Danmark kom en lag omkring 1805 som innebar att man och hustru skulle ha samma efternamn, jag antar att det nästan alltid var mannens. Därför finns i danska kyrkböcker från början av 1800-talet gott om hustrur som heter Boysen och Andersen. Och där finns då inga dotternamn. Detta har jag fått reda på vid besök på landsarkivet i Åbenrå.

2001-11-09, 09:51
Svar #25

Utloggad Tord Påhlman

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2085
  • Senast inloggad: 2017-11-13, 21:51
    • Visa profil
Apropå danskor och hålla sig från ämnet: I Danmark lär det finnas någon sorts tradition att kvinnor ibland lägger faderns förnamn till sitt (faderns) efternamn. Således kallar/kallade sig dottern till den danske - i Sverige mycket kände och verksamme - skådespelaren Max Hansen rätt och slätt Anne-Marie Max-Hansen.

2001-11-09, 10:21
Svar #26

Utloggad Stefan Simander

  • Stefan Simander
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7191
  • Senast inloggad: 2024-03-25, 22:16
  • Stefan Simander www.freewebs.com/simander
    • Visa profil
    • www.freewebs.com/simander, Simanderska palatset
Intressant, roligt och lärorikt med fritt funderande, men kanske mest givande när någon (t ex Kurt) som möjligen vet något mer bestämt bidrar!
 
Det jag tror mig veta har nog redovisats härovan!?
Men några reflektioner och undringar kanske får plats!?
1) Det är klart att du Carl-Fredrik, jag och alla andra fritt får uttrycka vår åsikt (så länge den inte bryter mot forumets regler eller allmänna lagar förstås!), men den blir förhoppningsvis inte oemotsagd. Sedan kan det ibland bero på hur vi uttrycker oss hurdan reaktion vi får. Ibland räcker det med innehållets känslighet!
 
2)När det gäller namntagande i samband med giftermål finns väl inget juridiskt tvång att anta den ene eller den andres efternamn. Varför sedan folk ändå gör det är väl i första hand deras egen ensak, men naturligtvis intressant att analysera ur flera forskningsperspektiv på ett allmänt plan. Såväl då som nu!
 
3) a) Kan man tänka sig att familjekänslan stärktes under 1800-talet och att om man hade samma efternamn så bidrog detta?
b) Gäller inte detta för många även idag?
c) Ville inte myndigheterna införa gemensamt familjenamn för att lättare kunna registrera och kontrollera befolkningen?  
d) Eller fanns det ett starkt krav på/stöd för denna sedvänja som blev lag 1901?
 
4) Det är väl inte i första hand för makar utan för barnen det blir komplicerat med efternamn idag såväl som förr?  
a) T ex Hur skall man ärva föräldraras efternamn? OK Man kan anta dubbelnamn, men redan där tvekar många! Och vissa turer kring detta är idag inte okomplicerat när föräldrar med olika efternamn vill byta till gemensamt namn med sin sina barn. Enligt artikel i UNT om familjen Ulf Johansson-Werre blev det riktigt snurrigt!!! Men det ordnade sig till slut.
b) Om man då för att föra vidare båda sidor jämställt antar dubbelnamn, eller den ene förälderns efternamn som sitt eget förnamn, hur gör man då i nästa generation?
b1) Måste inte ett val ske då? Vilka principer styr då i praktiken? Blir det faderns eller modern namn som lever kvar eller en mix Eller det namn man själv eller någon annan värderar högre för att det låter vackrare eller har högre status?
b2) Finns det exempel på dubbla, rent av flerdubbla dubbelnamn (det är väl inte längre lagligt i Sverige)?
 
Mina egna barn heter Simander trots tre olika kullar utan giften. Det är jag glad för, för att det för släktnamnet vidare och det ger en känsla en ökad känsla av sammanhållning bland mina barn. Om de vill kan de ju alltid byta efternamn!
Stefan Simander
Gamla Uppsala + Järlåsa, Sweden
www.freewebs.com/simander
076 - 228 94 22

2001-11-09, 21:53
Svar #27

Ylva Cederborg

Hej Stefan.
Jag fick min mammas efternamn efter som hennes var ovanligare än min pappas. Lundin eller Cederborg, de valde Cederborg. Jag har till på köpet endast en bror och inga kusiner på min cederborgs sida. Så det är bara vi två som kan föra namnet vidare.
MVH ylva Cederborg

2002-09-21, 23:02
Svar #28

Mi

Vill bara bidra med min åsikt angående namnbruket när man gifter sig. Det finns väl en vis samhörighet om hela familjen har samma namn, eller att man har samma namn som sina barn. Detta går ju att lösa genom att ge barnen efternamn efter båda föräldrarna, men hur löser man då det när Lisa Anderson-Svensson träffar Kalle Olsson-Jönsson och de skaffar barn. Som tur är kan man enligt svensk lag inte döpa detta barn till Viktor Andersson-Svensson-Olsson-Jönsson....(det borde väl nästan räknas som barnmisshandel).  
 
 
Mi

2002-09-22, 11:49
Svar #29

Essan Gradhman

Jag tycker det är helt vansinnigt att ta maka/makes efternamn när man gifter sig!  Låt namnet vara en identifiering av personen i fråga.  
När man kommer upp i min ålder inser man det vansinniga i att byta
till make/makas namn.  
 
Träffade för ett tag sedan en dam som jag kände igen som mor till en gammal skolkamrat. Givetvis frågade jag hur min skolkamrat mådde…..
Var bodde hon nu? o s v.
 
Men herregud, fick jag till svar. ”Hon har varit död i många år nu. Såg du inte dödsannonsen?”. Det kanske jag gjorde, men hur skulle jag veta att vem hon var med ett helt annat efternamn?  
 
Ett annat exempel; Anna, som varit gift tre gånger och varje gång bytt till mannens namn hur når man henne? Heter hon fortfarande som efter tredje mannen eller….???  
 
I Sveriges dödbok är det också problem att hitta en person om man inte vet namnet på honom/henne som gift. Nej namnet bör vara personligt och en del av personens identifikation.
mvh
Essan G

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se


Annonser




Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna