Trädnamn i efternamn

[Maja Hjort]

Jag är intresserad av trädnamn (/naturbegrepp) som svenska efternamn. Jag håller på att skriva proseminarieuppsats om trädnamn i efternamn (med olika ändelser, t.ex. -qvist, -blad osv.) men att hitta information om temat har varit lite svårt. Har någon några tips om källmaterial? Allt är välkommen

[Sven-Göran Hallonquist]

Har aldrig uppfattat efterlederna -gren, -kvist, -blad, -löv som annat än barn av/bördig från/etc i analogi med ett träd med dess stam/gren/kvist/blad etc
 
Där olika familjer väljer i fallande ordningar efter  vilka efterleder som redan är uptagna av andra familjer till den tänkta förleden (ursprunget). Dvs gren först, kvist sedan etc.
 
För min del Hallongren (ganska vanligt) Hallonqvist (mindre vanligt) Hallonlöv (endast Halland) Hallonblad (endast Finland)
 
Någon litteratur kring frågeställningen kommer jag dock inte på att jag känner till.

[Anders Berg]

Intressant uppsatsämne. Har inte heller några litteraturtips, men min uppfattning har varit att efterled med trädanknytning inte generellt har någon direkt betydelse av bördig från utan är en grupp, av många, naturnamn som kan förekomma i efternamn. Är det troligt att just denna grupp skulle ha någon speciell mening, när (väl?) inte efterled som -berg, -ström och så vidare har det? I enskilda fall kan det förstås förekomma. Just ändelsen -stam inbillar jag mig oftare har denna innebörd. Bara en känsla.
 
Dessa trädnamn förekommer av någon anledning ganska sällan som förled, förutom Löv-.  
 
Trädens egna namn förekommer i stället nästan enbart som förled, t ex Ek-, Alm-, Al- och Gran-.

[Anna-Carin Betzén]

En lustig knorr är att det även finns onaturliga namn som Sandkvist (537 stycken i Sverige idag), Sandblad (115), Sandgren (2960), Sandlöv (20)... Källa: SCB  
 
Jag lutar åt Anders åsikt, att det rör sig om (relativt slumpmässiga) sammansättningar utan djupare innebörd.

[Anders Berg]

De svenska tvåledade efternamnen är ofta onaturliga i den meningen att delarna inte passar ihop betydelsemässigt. Det är också ett tecken på att slumpen styr.
 
Förleder är dock många gånger inspirerade av ortnamn.
 
En möjlig aspekt att ta hänsyn till är tidpunkten när namnen togs. Kanske är slumpens inverkan större under 1800-talet, än för de namn som togs på 1600-talet?

[Eva Leksell]

Under Släkter: Ahlström skrev jag den 13 mars  2001 om efternamn på Ahl- bland borgare i Arboga kring år 1700. Den bok jag syftade på och som kommenterade dessa namn måste vara Lohmans Arboga känning.

[Anders Ellerstrand]

Mitt efternamn - Ellerstrand - antas ha betydelsen Al+strand och syfta på de vattensjuka och albeväxta åstränder (madar) som karaktäriserar byn min farfars farfar kom från. I byn finns t.ex namnet Elemad som en geografisk plats.

[Sven-Göran Hallonquist]

Gösta Bergman Kortfattad svensk språkhistoria p217ff
Ortnamnen har varit en av de oftast anlitade källorna för bildning av släktnamn. Vi har enkla namn som Berg, Dal, Ek Strand och Vall och sammansatta som Berglund, Dalgren, Ekström, Strandmark och Vallman. Vid en undersökning av 80 000 samansatta släktnamn visade det sig att antalet olika förleder var inte mindre än 11 500 men slutlederna bara 1 400. Det vill med andra ord säga att det är förlederna som i första hand ger namnet dess egenart, t.ex i serien Dalberg, Ekberg, Lindberg och Lundberg. De produktivaste av förlederna var Sten, Berg, Lund, Ek och Al, av efterlederna berg , mark, fors, fält och by.  ...  När Esaias Tegner d.y. 1882 i Nordisk Tidskrift skrev en uppsats Om Sveriges familjenamn erinrade han om attt rud och ryd, fastän de tillhör de vanligaste ortnamnssluten, ännu inte fanns i något svenskt personnamn. Lika svåra att anträffa var, sade han, de i ortnamnen vanliga slutlederna ås, lid, hed, äng, näs, vad och myr, för att inte tala om tvåstaviga slutleder som säter och åker.
 
NordiskFamiljebok (Uggleutgåvan) uppslagsord Namn: (Geete 1:e bibliotekarie KB):
Under 1700-talet lade sig borgerskapet till med familjenamn i allt större utsträckning. Till mönster togos därvid i det stora hela de adliga namnen, och det uppstår ett flertal namn, som antingen representera ett så att säga enklare sköldmärke, med växtvärden och naturföremålen i allmänhet som namngifvare: Almqvist, Holmgren, Sjöros, Ekström, eller också den fingerade ort, som motsvarar det adliga slottet: Ekberg, Björklund, Landahl, Lundborg, Högstedt (stundom med uppfiffning genom -er, Lundberger). I åtskilliga fall tog man en del af hembygdens namn (Berg, Björk, Huss), stundom med tillägget man (Bergman, Ljungman), stundom med svensk ändelse (Vising)
 
Båda källorna innehåller en del  källanvisningar.
 
Av ovan så kan man väl konstatera att kunskapen idag om svenska släktnamn vilar framför allt på ett statiskt underlag (namnlistor), vilket ger det hela ett slumpmässigt intryck.
 
Huruvida denna slumpmässighet, eller grad av slumpmässighet, vid namnbildandet (förlederna) fanns eller inte under 1700-talet, vet väl ingen idag, utan kan väl endast komma från enskilda släktforskare (en databas måhända i detta forum? över känt/troligt ursprung av namnform)
 
Själv så upplever jag inte de enstaviga slulederna som betydelsebärande (utom just -gren, -kvist, -ing, -man  etc), utan närmast som kontrastiva, i förhållande till andra familjenamn i omgivningen.
 
Min tanke är som sådan:
 
I det svenska bondesamhället, som alla i detta forum känner till, så definierades en individ
efter sin fader och den by han/hon kom ifrån t.ex. Lars Jönsson i Bökås, och detta räckte för att alla skulle vem denna individ var.  
Då personen dock lämnade bygden, som soldat eller flyttade till en stad, så är denna namngivning meningslös. Ingen kände hans far, eller var denna by kan tänkas finnas.
Jag liksom många andra har inte kunnat undgå att lägga märke till att åtminstone ganska många individer valt just roten i födelsesocknens/ födelsebyns/födelsehäradets/födelselandskapets etc som förled i sitt familjenamn och betydelsen av detta namn blir väl då närmast bördig från ...(I denna tolkning lägger jag även de andra enstaviga efterlederna)
 
Men som sagt var. Hur stor andel av de svenska personnamnen är av denna typ? (dvs har en direkt koppling till ursprungsort.)

[Anders Berg]

Säkert väldigt många, det är i alla fall min erfarenhet. Betydelsen bördig från lägger jag alltså i första leden, och undrar om inte t ex Hallenberg och Hallström i lika hög grad som Hallgren och Hallenqvist har denna inneboende betydelse att tala om var man kom ifrån (Halland eller någon ort på Hall-)? Om även efterleden -gren och -löv osv ingick i detta system, borde inte de efterleden vara de vanligaste? Något säkert svar går väl inte att få på de frågorna, för vi kan ju inte veta hur alla tänkte när de tog sina namn!

[Anders Ellerstrand]

En stor del av min släkt kommer från Starby. Idag hittar jag Starbrant, Starfelt, Starling och Starnert som torde ha detta bynamn som ursprung. Det känns som om den andra leden varit mer fantasifull och tillkommit mer efter vad som varit ledigt...?

[Bengt-Göran Nilsson]

Det beror väl lite på hur ortnamnet såg ut.
I min hemby, Innanbäcken, var det naturligtvis lättare att använda efterleden när släktnamn konstruerades. Således finns Lindbäck, Lundbäck, Blombäck, Bäckström, Bäckselius m.fl. Däremot inget namn där Innan förekommer.

[Sven-Göran Hallonquist]

Anders
 
Jag tror att Hall-namnen ovan, alla lika hög grad har sin inneboende betydelse av bördig från Halland eller ortnamn på -hall.
 
Men, att Geete i sin artikel i Nordisk Familjebok måhända har en poäng i namnformernas ursprung inspirerat av adels vapensköldar, vad beträffar slutleder på berg, borg, ström etc.  
 
Min reservation ligger väl närmast i skillnaden mellan de adliga namnformer som han jämför med, jämfört med motsvarande borgeliga dito.
 
Nämligen en förled kopplat till en ursprungsort samt en efterled på -gren -kvist -ing -man.  
 
Men vid närmare eftertanke så kanske de två förra slulederna förekommer även bland adelsnamn byggda på vapensköldar.  
 
I så fall backar jag nog lite från att särskilja dessa sluleder från varandra.

[Anders Berg]

Bege, när det gäller förled och efterled är det främst i efternamnet som diskuteras. Dina exempel visar i alla fall att, om ortnamnet är passande, så kan i det här fallet bäck lika gärna användas i för- som efterled i efternamnet.
 
Sven-Göran, Lagergr?en är ett adligt exempel. Det finns säkert fler. Dessa namn kan vara bildade av en vapensköld med trädmotiv, eller som du föreslår för att antyda ett ursprung. Kanske någon av våra experter på adeln kan berätta mer. Dessa släkter är ju ofta väldokumenterade, och kanske namnen finns förklarade i vissa fall.
 
Jag kan tänka mig att dessa adliga eller adelsinspirerade namn från 1600-talet är mer genomtänkta (även vad gäller efterled) än alla likartade tvåledade namn som dyker upp på 1800-talet i det allmänna massantagandet av släktnamn.

[Lars Öhman]

Jag håller med om att när landsbygdens folk började att ta sig släktnamn utgick man ofta från namnet på sin egen eller sin faders födelseby eller födelesesocken. Åminstone är detta fallet i min egen hembygd. Men när däremot borgerskapet i städerna började ta sig släktnamn tycker jag mig se att det av någon anledning var vanligare att utgå från naturnamn.

[Maja Hjort]

Är det någon som vet om efternamnet Ena kan syfta till trädet en? Eller varifrån härstammar namnet?

[Christina Backman]

Vem, var och när?

[Maja Hjort]

Det är fråga om Jakobstad område i finländska Österbotten. Finns några stycken där. Närmare uppgifter har jag inte om namnet..

[Elias Granqvist]

Mitt efternamn Granqvist kommer sig av att min farfars farfar var timmerman och tog detta namn, antagligen som anknytning just till sitt yrke. Att efterledet skulle ha något att göra med härstamning på ett tänkt släktträd tror jag inte alls på.
 
Släkten af Geijerstam är i och för sig en utgrening från släkten Geijer, men att alla motsvarande namn skulle tyda på något liknande är väl att dra för stora växlar på enstaka förhållanden.
 
Att ord som kvist/qvist, blad, stam, gren o.s.v. vanligen är efterled och trädnamn m.m. i sig vanligen är förled har nog helt enkelt att göra med att efternamnet då blir ett begripligt ord (även om det kanske är onaturligt, som t.ex. Stenqvist). Grankvistar finns ju i naturen, men vad skulle en kvistgran vara för något? Det går i och för sig att tänka sig ett sådant ord, det skulle kunna vara namnet på en särskid typ av gran, men lika naturligt faller det sig ju inte att tala om något sådant.