Släkter och släktnamn

[Magdalena Larsson]

I anslutning till en annan diskussion har jag några funderingar som är så självklara att de kanske redan diskuterats utan att jag finner dem, eller så har jag missat någonting väldigt fundamentalt för fenomenet släktforskning. Det gäller främst bruket av släktnamn under 1700-talet och tidigare, då jag har en känsla av att det skedde en förändring i o m liberaliseringen fr o m 1800-talet.  
 
Det var rimligen kyrkoherden som avgjorde vad som stod som namn i dokumenten. Därför kan bruket av ett ovanligare släktnamn väl ha förekommit, eller en släkt/ätt i mindre strikt bemärkelse, utan att det återges i registren? Jag har nämligen erfarit att registren ibland kan hoppa över en generations efternamn, så att farfar och son använder ett namn men inte fadern. Jag tror att detta är en klassfråga förr än ren geneologi. Huruvida fadern verkligen använt namnet själv framgår inte av registren, men i vissa fall kan det vara uppenbart att de upplevt namnet som ett särskiljande epitet då det återkommer.
 
Vad är normen om det finns någon: kan fadern i dylikt fall också registreras med efternamnet i släktträdet, eller bör man strikt följa registrens data? Jag har en känsla av att traditionen här har förändrats under seklerna. Eller är det släktforskaren själv som bär ansvaret och får motivera sitt val om det krävs?Särskilt ättlingar till Bure-ätten har ju fått på pälsen för att de skriver Bure när detta inte styrks av registren, även när de reserverar sig med parenteser.
 
En annan fråga som är mer komplicerad gäller själva begreppen släkt och släktnamn. Det verkar finnas en mängd definitioner, tidsbundna och kanske ideologiskt laddade. Finns någon mer standardiserad definition? I SAOB finns en rad i mitt tycke ologiska definitioner. För hur ska man kunna släktforska om släkt i synnerhet innebär en sådan grupp vars geneologi redan är känd (SAOB, släkt, def 1, nätuppl.)? När blir en släkt en släkt, och räcker publicerad släktforskning för att släkten ska bli just detta? Finns det några alternativa definitioner?
 
Jag har nämligen tvekat ibland huruvida jag bör ställa förfrågningar under Släkter eller Landskap här på Rötter. Visst är det bra att olika definitioner kan leva sida vid sida, men jag tycker att det kan uppstå organisatoriska problem för detta omfattande forum då jag ofta missat att någonting redan utretts där jag inte tänkt på att söka. Bör inte förfrågningar under Släkter i synnerhet avse sådana där man på kvantitativa eller geografiska grunder kan misstänka ett gemensamt ursprung om än inte fastställt?

[Elias Granqvist]

Fram till någon gång under 1800-talet fanns egentligen inga släktnamn i Sverige utom för adeln. Efternamnen var snarare ett slags tillnamn och patronymikon förändrades ju för varje generation - de var riktiga patronymikon på den tiden. Vissa efternamn följde med gårdsinnehav snarare än släktskap. Särskilt soldatnamn kunde vara desamma för varje succesiv innehavare av ett soldattorp, utan att dessa var släkt med varandra.
 
I den svenska namnlagstiftning som gällde närmast före nuvarande namnlags införande, fanns begreppet släktnamn. Detta ärvdes enligt huvudregel från far till barnen och gift kvinna skulle enligt huvudregel också byta till sin makes släktnamn. Denna lag infördes vid slutet av 1800-talet vill jag minnas och följde då i stort sett normalt västerländskt släktnamnsskick, även om detta fram tills dess inte hade varit så vanligt här i Sverige. Att man införde det då hade väl att göra med den ökade rörlighet som urbaniseringen förde med sig, vilket fick till följd att det kunde anses viktigare att på ett enkelt sätt följa personer trots att de flyttade. I gamla tider hade ju folk ofta bott i flera generationer i sträck i samma by och var välkända av församlingsprästen som ansvarade för folkbokföringen.
 
När man införde nuvarande namnlag 1982, ersatte man begreppet släktnamn med begreppet efternamn, eftersom efternamnen enligt nuvarande lag inte är lika släktbundna. Man kan ju numera ärva efternamnet efter vilken av föräldrarna man vill eller för den delen av någon annan av vissa närmare släktingar (t.ex. farmors flicknamn), och huvudregeln är numera att barnen får moderns efternamn vid födseln. Det skall också vara lättare att av andra skäl byta efternamn enligt nuvarande lagstiftning. Sedan införandet av personnummer på 1940-talet har man ju inte samma behov av att använda namnen för att hålla ordning på befolkningen i folkbokföringen, vilket kan vara skälet till den liberalisering som skedde. Att det var ett brott mot traditionen med släktnamn brydde man sig inte om.

[Essan Gradhman]

Hej Elias!
du skriver att det egentligen inte fanns släktnamn före 1800-talet  
utom för adeln. Hur förklarar du då släktnamnet Gradman? Jag har inte  
kunnat se att de var adel! Namnet är också belagt ner till 1664.  
Det är då en präst som innehar namnet.  
 
Är det ett gårdsnamn eller byanamn får du gärna tipsa mig om varifrån  
släkten Gradman kommer för det har jag inte lyckats med.
 
Du har rätt när det gäller kvinnans byte av namn till makens efternamn.  
Det blev vanligt först i slutet av 1800-talet...
men det förekommer även tidigare!
 
I senare delen av 1700-talet i Blekinge t ex förekommer det att kvinnan  
tar sin makes namn. Det har jag sett fler än en gång!  
Och det är inte bara i Blekinge!
MVH
Essan G

[Ingela Martenius]

Inför den första riktiga namnlagen i Sverige - 1963 års namnlag - försökte lagstiftaren definiera vad som karaktäriserar ett släktnamn, ett familjenamn, jämfört med andra sorters tillnamn. I utredningen (SOU 1960:5) menade man att ett släktnamn uttrycker samhörighet mellan namnhavaren och hans föräldrar, barn och syskon och är avsett att oförändrat brukas generation efter generation för att utmärka sådan samhörighet. Definitionen kom efter mycket funderande till slut inte med i lagtexten, men den förefaller att uttrycka vad de flesta menar med ett släktnamn/familjenamn. Och förutom de nedan uppräknade specialfallen användes inte familjenamn i denna mening i Sverige innan 1860-70-talet. Då började en lavin av människor flytta in i städerna och prästerna där omvandlade raskt gamla hederliga patronymikon till familjenamn; förmodligen för att det blev alldeles omöjligt att hålla reda på alla dessa människor annars. Anders Svensson som flyttade till Göteborg 1875, gifte sig och fick barn strax efter upptäckte att hans söner också kallades Svensson, medan hans bröders barn som var kvar på landsbygden fick patronymikon. På landsbygden upphörde inte bruket av patronymikon förrän strax efter sekelskiftet 1900.
 
Innan 1901 års släktnamnsförordning kunde man i stort sett hur som helst lägga sig till med ett efternamn - tyckte man att det lät bra, så började man kalla sig för det och såg till att det kom in i kyrkoböckerna; det enda undantaget var adliga namn som hade ett visst skydd av lagen. Samvetslösa personer lade sig till med kända och adligt klingande namn, möjligen ändrade något i stavningen. Men 1901 kom alltså en förordning - som egentligen bara var ett tillägg till bestämmelserna om kyrkobokföring -  som stadgade hur det gick till att få ett efternamn: alla egenartade namn måste godkännas hos myndigheterna, som alltså såg till att man inte lade sig till med någon annans namn. Om det inte gällde ett egenartat namn utan man ville använda ex vis sitt patronymikon som efternamn, så kunde det göras utan anmälan. Man var dock inte tvingad att ta ett familjenamn, men rent allmänt sätt hade samhället förändrats så att det började bli norm. Hur snabbt bruket av familjenamn vann insteg visas av att det redan 1917 och 1920 kom förordningar om barns efternamn och 1920 tvingade den nya äktenskapsbalken kvinnor att anta sin makes efternamn (och då skall man betänka att lagstiftaren så sent som 1898 ansåg att det inte var korrekt att säga släktnamn då hustrur och änkor använde efternamnet!).
 
1963 kom den första egentliga namnlagen och i den stadgades att man faktiskt var tvungen att ha ett familjenamn - det fanns nämligen envisa landsortsbor i ex vis Dalarna som inte alls tyckte det var nödvändigt att upphöra med gårdsnamn och patronymikon (vilket bl a myndigheternas primitiva datasystem fick nervösa sammanbrott av) - och kvinnor fick faktiskt åter rätt att ha kvar sitt eget efternamn.  
 
Tiden sprang dock fort ifrån 1963 års namnlag och redan 1982 var det dags för nästa. Den stora förändringen här är att det är betydligt enklare att byta såväl förnamn som efternamn; myndigheterna hade nämligen kommit på att det i alla fall inte går att identifiera någon med hjälp av namn, det är så mycket enklare och säkrare med personnummer - så nu gör det ingenting om man byter namn som man själv vill ... vi är nästan tillbaka till innan 1901 års släktnamnsförordning!  
   
Adel  
De första som brukade familjenamn var adeln. Sveriges äldsta adelsfamiljer brukar räkna sina anor tillbaka till 1100-, 1200-talet. Alsnö stadga, som är den första lagen som reglerar adelskapet (eller som det hette då frälseskapet) utfärdades 1280. Liksom sina utländska motsvarigheter var man krigare - riddare - och förde som sådan vapensköld. På vapensköldarna målades snart olika märken så att man kunde se vem krigaren/riddaren var. Vapenmärkena kunde anspela på något en riddare var känd för - eller så blev han känd för sitt vapenmärke. De första vapenmärkena var mycket enkla och grafiskt rena - ju senare adelskap desto krångligare vapensköld kan man rent generellt säga (inget kan ju ex vis vara enklare än ett märke som är hälften mörkt och hälften ljust - ätten Natt och Dag). Från 1300-, 1400-talet användes tillnamnen allmänt om en släkt. Det dröjde dock innan en enskild medlem av familjen/klanen/ätten kallades för tillnamnet - Gustaf Wasa var på sin egen tid känd som Gustaf Eriksson och ville man skilja på honom och någon annan Gustaf Eriksson (innan han blev kung, efter det var det väl självklart vem man talade om) så kunde man säga Gustaf Eriksson av Wasarna eller av Wasa-ätten eller något liknande. Det är först efter Erik XIV:s kröning 1561, då han upphöjde ett antal adliga familjer till grevliga och friherrliga efter utländskt mönster som man börjar tala om ätt och namn på ett annat sätt och 1626 grundades Riddarhuset som insisterade på att alla adliga ätter som eventuellt inte hunnit med att skaffa sig ett släktnamn gjorde det (rekommendatonen var att ta ett namn efter sin sköld). Under 1700-talet försökte adeln skydda sina adliga namn och vissa bestämmelser utfärdades som gav ett begränsat skydd.  
Adelsnamn är alltså alla namn som registrerats och numrerats på Riddarhuset och med det introducerats. I Sverige finns också en stor mängd s k ointroducerad adel. Detta är familjer som i sitt ursprungsland är adliga men som vid immigrationen hit aldrig brytt sig om att introduceras på Riddarhuset, t ex finns det en ganska stor grupp tysk-baltisk adel (alltså ursprungligen tysk adel som sedan århundraden varit bosatt i de baltiska länderna).  
   
Präster  
Då Gustaf Wasa 1527 (riksdagen i Västerås) beslöt att Sverige skulle övergå till protestantismen öppnade han upp för en helt ny samhällsklass - prästfamiljerna. Präster hade naturligtvis funnits förut och det var väl inte ovanligt att en präst hjälpte fram en brorson eller liknande, men det blev ju nu en helt annan varaktighet för denna samhällsgrupp.  
Redan från 1600-talet rekryterades prästerna inte så sällan från bondeståndet - och de hade således inga familjenamn. I början tog prästerna efternamnet bara som ytterligare ett tillnamn; efternamnet ärvdes inte av barnen (och användes inte av fruarna, jfr Kvinnor nedan). Bröder som blev präster tog inte nöfvändigtvis samma efternamn heller. Nu blev det emellertid vanligt att prästsönerna växte upp och själva blev präster (för att inte tala om att prästdöttrarna gifte sig med präster vilket i extrema fall kunnat resultera i en obruten rad prästdöttrar i 13 generationer!) - och nog var det frestande att behålla faderns tillnamn, särskilt om han gjort bra ifrån sig, eller bara för att markera att man minsann inte var kommen av någon vanlig bondlurk. I vilket fall - från minst sent 1600-talet kan man börja betrakta prästernas tillnamn som familjenamn.  
Prästerna ville gärna marknadsföra hur lärda de var och gav därför ofta sina efternamn en latinsk eller grekisk klang. Någon som kom ex vis från Aros bildade gärna ett namn som Arosenius (Aros plus det latinska -ius (kommer från, son av)) eller Arosander (Aros plus det grekiska -ander (man, man från)) och vips så hade man ett lärt namn, ett namn som talade om att man minsann studerat vid universitet.  
Nu skall man komma ihåg att långt, långt ifrån alla -ius- och -ander-namn är gamla prästnamn. När man mer allmänt började byta bort sina gamla familjenamn som bildats av patronymikon - alltså -son-namnen - så var det många som kände till hur prästnamnen bildats och tyckte att det där var ett enkelt och bra sätt att lägga sig till med känslan av ett gammalt fint namn.  
   
Borgare  
Från 1600-talet började borgare och vissa andra yrkesmän lägga sig till med efternamn. Det var dels för att härma överklassen - markera att man var lite bättre än de vanliga bönderna - och dels av det rent praktiska skälet att man ville ha ett särskiljande namn för sina affärers skull. Här insåg man också raskt fördelen med att ha kvar namnet i flera generationer - sönerna kunde överta ett företag och med ett familjenamn garanterades att dess produkter och tjänster var lika bra som på faderns tid.  
De namn man tog var oftast naturnamn, alltså bildat av saker i naturen, såsom Ekberg, Lindblad, Björkegren etc. Det var så vanligt att ex vis Lindgren idag tillhör våra 25 vanligaste efternamn.  
Exempel på yrken där man tog efternamn är skogvaktare, jägmästare, länsman, köpmän, olika hantverkare (skomakare, skräddare, smed etc). För hantverkare gällde att vissa namn var vanliga för vissa yrken och att man vanligtvis inte antog ett efternamn förrän man blivit åtminstone gesäll.  
   
Soldater  
I indelningsverket - som var det som försörjde den svenska krigsmakten från Gustav II Adolfs dagar fram till 1901 då allmän värnplikt infördes - införde man bruket att varje soldat skulle ha ett efternamn. Detta var rent praktiskt - man kunde inte ropa efter Anders Persson och tjugotvå man ställde sig upp. Eftersom det var ett rent praktiskt skäl till efternamnet var också efternamnet praktiskt. Ett soldatnamn var gärna kort och ofta krigiskt - Spets, Lans etc. Många andra varianter förekom dock också, vissa regementen tyckte t ex om blomnamn, så därifrån kommer Lilja, Ros och sådant. Egenskaper som Lång, Modig, Fast var också vanliga som namn och vissa använde vad man kan beteckna som borgerliga namn, Bergendal, Krusman etc.    
Även om soldaten redan hade ett familjenamn när han tog värvning, tilldelades han nästan alltid ett nytt namn, soldatnamnet. Detta var naturligtvis för att det var enklare för alla parter att använda det invanda namnet som egentligen inte avsåg en individ utan en befattning.
Patronymikon användes aldrig. Faktum är att det inte sällan är ganska svårt att finna en soldats fadersnamn, vilket kan göra det svårt att med säkerhet identifiera honom.  
Barn och hustrur till soldaterna tog inte soldatens efternamn - det var ju mera en yrkesbeteckning - och efternamnet lämnades tillbaka när soldaten tog avsked. Om soldaten tagit ett hedersamt avsked fortsatte man dock oftast att kalla honom för hans sista efternamn, som en sorts hedersbevisning för trogen tjänst, men det ärvdes inte av barnen. De soldatnamn folk har idag härrör oftast från när indelningsverket lades ner och de sista decennierna innan. Det var ju så lämpligt alldeles samtidigt med att den nya släktnamnsförordningen kom, så då passade man på att behålla sitt soldatnamn (vilket de förmodligen gärna gjorde eftersom det visade att de var riktiga soldater och inte värnpliktiga amatörer)! Soldatnamnet räknades nämligen inte som egenartat.  
   
Kvinnor  
Kvinnor i Sverige tog i princip inte mannens efternamn innan 1800-talet.
Om både man och kvinna bara hade patronymikon så kunde självklart kvinnan inte byta patronymikon bara för att hon gifte sig, hon fick ju inte en annan far för det.  
Om både mannen och kvinnan hade familjenamn, så behöll kvinnan sitt namn.  
Om mannen hade ett familjenamn och kvinnan inte hade ett, då kunde kvinnan anta mannens namn - men detta blev inte vanligt förrän mot slutet av 1700-talet och då först i städerna varifrån det sakta spred sig ut på landsbygden.
Under de första decennierna av 1800-talet kan man se att kvinnorna mera allmänt börjar bruka mannens namn.  I samband med att patronymikon i städerna i allt större utsträckning användes som efternamn (1860-70-talen, jfr ovan) började också kvinnorna att kallas för mannens efternamn. Med Äktenskapsbalken 1920 var övergången klar - en gift kvinna måste ta sin mans familjenamn. Först med 1963 års Namnlag fick kvinnor rätt att behålla sitt eget efternamn och också göra dubbelnamn med mannens efternamn; det var dock en ganska stor administrativ process och det var inte så många som utnyttjade möjligheten. Med 1982 års namnlag blev det dock enkelt för kvinnan att behålla sitt namn efter att hon gift sig - och många väljer att göra så; det är ju faktiskt en ganska ny sed för svenskor att anta mannens efternamn.
 
Gårdsnamn
I en del landsändar har bruket av gårdsnamn varit mycket vanligt. Detta kommer av att varken förnamn eller patronymikon var tillräckligt särskiljande. En socken kunde lätt ha ett tiotal personer med identiska namn. Detta var ju egentligen samma problem som försvarsmakten hade med sina soldater, alla hette Anders Persson (jfr ovan). I civila sammanhang löste man det dock ofta genom att lägga till gårdsnamnet. Om vi säger att Anders Persson kom från gården Pers så kallades han Pers Anders Persson (eller ibland Anders Pers Persson). Gårdsnamnet omfattade alla på gården, även en man som övertog sin hustrus föräldrars gård - han fick lägga bort sitt gamla gårdsnamn och ta det nya, det kallades att han tog särknamnet.
På en del ställen i Sverige - allra främst i Dalarna - har man varit mycket ovillig att skiljas från sina gårdsnamn. Lagstiftaren tog dock ingen hänsyn till detta förrän 1982 då frågan togs upp. Man bestämde då att gårdsnamn får användas under vissa förutsättningar.
 
 
Det är riktigt att man ibland kan se att farfar och sonson har ett efternamn, som används om far kanske bara vid något enstaka tillfälle, om ens det. Jag tror detta var individanknutet: precis som idag kallas vissa Hans för Hasse medan andra aldrig kallas annat än Hans - varför? Tja, det bara är så. Jag har t ex en soldat som bara i Hfl - aldrig vid de många barnens födelse eller i något annat civilt sammanhang - står med efternamn utan det är patronymikon som används om honom hela tiden. För hans mor däremot används hennes släktnamn (hon var av smedsläkt) konsekvent, finns inte ett spår av patronymikon. Och här kan det ju inte vara fråga om någon diskriminering pga klass - det var samma präst och samma familj.    
 
 
What's in a name? That which we call a rose
By any other word would smell as sweet
 
Ingela

[Carl-Fredrik Hanzon]

Hej Elias!
 
Vad är det för konstigheter du skriver? Skulle det inte ha funnits släktnamn i Sverige förrän på 1800-talet? Där har du faktiskt fel.
 
Du har visserligen rätt i det du skriver om soldatnamnen, men bara delvis rätt om bönderna. Den namntyp som följde med gården; de s.k. gårdsnamnen, förekom ju endast i vissa begränsade geografiska områden varav Dalarna är det mest kända exemplet.  
 
Och det du skriver inledningsvis stämmer ju endast såtillvida att en majoritet av allmogen eller bönderna inte hade fasta släktnamn utan använde patronymika, men det fanns faktiskt både bondesläkter med släktnamn och mängder av andra yrkeskategorier som redan på 1600-talet bar släktnamn. Bl.a hade städernas borgare (varav en del i verkligheten bodde på landsbygden), präster, ämbetsmän, brukspatroner och andra ofrälse ståndspersoner i regel släktnamn. Så vad beträffar ditt påstående om släktnamnen i stort, är du ute på mycket bräcklig is. Om du börjar studera 1600- och 1700-talen lite mera ingående, kommer du själv att märka det.
 
Det räcker med att jag tittar på min egen släkt, så hittar jag redan på 1600-talet släktnamn som
Bohm, Fagerström, Hultman, Sparf, Jern, Hahl, Hecht (dock invandrad släkt), Rising, Lund, Storm, Holm och Björk, liksom präster med namn som Laurin(us), Bononius, Laurbeckius och Frolingius.
 
På 1700-talet hittar jag vidare i min släkt bl.a. Hultgren, Hornvall, Silfvergren, Axberg, Brunberg, Askebom, Stenbom, Wistrand, Höijer (som trol. är av ännu äldre datum), Höök, Lodin, Lindberg, Lindahl, Brehmer, Söderqvist och Sandberg. De flesta av dessa dessutom belagda redan under seklets första hälft.
 
Och då har jag ändå inte nämnt de adliga och vallonska släktnamn, som också finns (inte ens möjligen adliga, men troligtvis inte, som Grijs och Breedh).
 
Av de ovan uppräknade namnen var åtminstone Jern, Storm och Hultgren i stort sett bondesläkter.
 
Och på 1800-talet, då enligt dig de svenska släktnamnen skulle ha tillkommit, hittar jag inte alls så många nytillkomna namn, som under de tidigare seklerna. - Tvärtom hittar jag faktiskt några, som man bortlägger, och börjar använda patronymika...
 
Dock gör du en i stort sett riktig analys av läget (ja, faktiskt riktigt bra...) i de avslutande två styckena, så missen om släktnamnen må vara ursäktad.
 
Apropå överhoppade generationer etc., kommer jag osööökt att tänka på följande fiktiva presentation:
 
- FÅR JAG PRESENTERA: - HANS BRORSSON OCH HANS BRORSON HANS BRORSSON -
 
Kan då någon svara på följande fråga: Vad hette den gemensamma länken i sammanhanget;  dvs brodern/fadern?
Och då menar jag naturligvis om detta är före ca 1860. För om det är efter kan han ju ha i stor sett vilket förnamn som helst; det skulle inte göra någon skillnad. Dessutom skulle det ju vara fullständigt omöjligt att lista ut utifrån den information som givits.

[Ingela Martenius]

Mycket broderligt! Bror Brorsson.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Helt rätt!

[Jojje Lintrup]

Bra jobbat Ingela, men ingen sol utan fläckar...
I avsnittet om gårdsnamn förenklar du och generaliserar väldigt mycket. Gårdnamn t.ex. är nämligen en ytterst komplicerad historia. I princip har du förstås rätt, men som vanligt finns det alldeles för många undantag för att det ska gå att generalisera utan att åtminstone nämna det. Så t.ex. finns i gårdnamnen många exempel på yrkesnamn, vilket Sverige i allmänhet saknar (jämför med t.ex. England och Tyskland), exempel på sådana är Bälter, Skräddar, Smids, Målars, Länsmans, Kaptens, Fändriks, Svarvars, m.fl. Det finns även otaliga gårsnamn som tagits från soldatnamn, t.ex. Dunder, Brottare, Lärka, Tjäder, Tupp, osv....
Vad gäller särknamnen så var det lika vanligt att mannen bytte namn på gården, till sitt gårdsnamn, då han tog över efter svärfar.

[Ingela Martenius]

Jag tycker väl att drapan är väl lång som den är; det finns mycket att lägga till i alla avsnitten.
För att inte tala om förnamn, patronymikon och metronymikon som jag helt hoppat över ...
 
Ingela

[Carl-Fredrik Hanzon]

Komplettering till mitt inlägg onsdag den 12 jan 2005 kl. 21.40:  
 
stycke 3:
Meningen bör lyda: Och det du skriver inledningsvis stämmer ju endast såtillvida att en majoritet av allmogen eller bönderna, som i sin tur utgjorde en majoritet av befolkningen, inte hade fasta släktnamn utan använde patronymika, men det fanns faktiskt både bondesläkter med släktnamn och mängder av andra yrkeskategorier som redan på 1600-talet bar släktnamn.

[Ebba Ottosson]

Hej ni namnvetare!
Kan ni förklara för mig varför en kvinna som föds som oäkta omkring 1840, i sin ungdom omnäms som mamsell Pettersson. Hon tycks inte växa upp hos modern så långt jag har letat.
Varför kallas hon Pettersson och inte -dotter. Alla flickor runt omkring henne heter -dotter. Och hur lyckas hon bli mamsell?  
Hälsningar
Ebba

[Ingela Martenius]

Mamsell kallas man antingen pga familjens sociala ställning eller pga sin egen sociala ställning.
En prästdotter var mamsell, liksom en dotter till en kryddkramhandlare. Alltså relativt välbeställda döttrar till präster och borgare. En ogift kvinna med ett kvinnligt yrke kallades också oftast mamsell - ex vis guvernant, pianolärarinna, husfru (alltså någon med jungfrur (inomhus arbetande pigor) under sig), sällskapsdam, affärsexpedit (i rätt sorts affär, ex vis en modist) etc.
 
Namnet hör ihop med titeln som hör ihop med den sociala skalan. Man är inte mamsell Andersdotter. Man är mamsell Lindgren - alltså ett efternamn. Runt ca 1860 så började det bli alltmer utbrett i städer (och det är där vi företrädesvis finner mamseller) att manliga patronymikon börjar behandlas som efternamn. Eftersom mamsell Pettersson var oäkta kanske man inte alls kände till fadern och så blev det inte något patronymikon utan ett efternamn - som hon lade sig till med själv. Jag har i min egen släkt exempel på en kvinna som byter sitt patronymikon mot ett patronymikon-efternamn (från Zackrisdotter till Ericsson).
 
Så mamsell Pettersson verkar ju ha hävdat sig väl och inte låtit sin illegitima börd hindra.
 
Ingela

[Ebba Ottosson]

Tack det var intressant att läsa. Jag har funderat mycket på hur hon blev mamsell Pettersson. Hon kanske gjorde bra ifrån sig i prästgården där hon var piga en period i sitt liv. Hon gifte sig så småningom med en brorson till prästen.
Ebba

[Ingela Martenius]

Ebba, Du är säker på att hon var piga? Om hon istället tog hand om prästens små döttrar och var åtminstone nå't slags mellanting mellan barnsköterska och guvernant, så skulle hon kallas mamsell.
Står hon som mamsell i Hfl under tiden i prästgården så var det den slags tjänst hon hade.
Präster på landet med stora barnkullar hade inte råd med riktiga guvernanter utan man anställde mindre bemedlade flickor som på något sätt fått en lite bättre uppfostran; de hade knappast ens en pig-lön, men räknades till herrskap och bättre folk; åt i salen och fick vara med på ett hörn på kalas - där de kunde träffa pojkar som läste till präst ...
 
Ingela

[Elias Granqvist]

Hej Carl-Fredrik Hanzon (Alfred).
 
Så vitt jag vet fanns faktiskt inte begreppet släktnamn i svensk lagstiftning tidigare än någon gång på 1800-talet, och även om efternamn ärvdes så var reglerna för hur de ärvdes inte särskilt formbundna utom för adeln. Man kunde ta efter sin fars efternamn, men man kunde också använda ett patronymikon efter hans förnamn, t.ex.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Hej Elias!
 
Nej, eftersom namnskicket inte var reglerat i lag före denna tid, om vi bortser ifrån adliga namn. Men att något inte är lagreglerat, innebär ju inte att det inte finns, eller hur? Man skulle nog kunna räkna upp ganska många företeelser, som är mycket gamla, men som (ännu idag) ändå inte nämns i någon lagtext.
 
Visst, variationerna kunde bli många, i synnerhet under den för namnskicket omvälvande perioden ca 1860-1920, då många antingen förvandlade sina patronymika till släktnamn (slutet av denna process påskyndad av myndigheterna genom lagstiftning), alternativt antog nya släktnamn. I min morfars syskonkrets (födda på 1880- och 1890-talen), antog de två äldsta patronymika (faderns förnamn + son): Fransson, Franzon, medan de yngre tog faderns efternamn (som ju i sig från början var ett patronymikon): Jakobsson, Jacobson.
 
Varianterna kunde ju i själva verket bli ännu flera, i synnerhet under sagda övergångstid, som råkade i tid sammanfalla med stavningsreformer och namnpurism. Man skulle ju kunna tänka sig en (fiktiv) person Carl Gustaf Pettersson Wahlbom, som har barn med namnen Carlsson, Carlson, Karlsson, Karlson, Gustafsson, Gustafson, Gustavsson, Gustavson, Pettersson, Petterson, Petersson, Peterson, Wahlbom, Walbom, Vahlbom, Valbom, Wahlbohm, Walbohm, Vahlbohm, Valbohm. Och då har jag ju inte nämnt varianterna på -dotter...

[egon]

Vallbom?

[Elias Granqvist]

Hej igen Carl-Fredrik Hanzon (Alfred).
 
Vad jag menar är, att när jag talar om släktnamn och förekomsten av sådana, så menar jag att det är namn som per automatik och lagstiftning/annan reglering ärvs från generation till generation. Att bruket av efternamn och tillnamn även utanför adelns krets ibland kunde likna ett bruk av släktnamn även innan 1800-talets mitt, innebär enligt min mening ändå inte att man kan tala om att detta handlade om släktnamn i egentlig mening.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Återigen hej Elias! (Alfred är endast mitt användarnamn här på anbytarforum)
 
Det är fråga om släktnamn, inte tal om annat. Sverige har sedan lång tid tillbaka haft två typer av namnskick, som länge fungerade parallellt med varandra, och även i kombination:  
 
1) Patronymika, som åtminstone från högmedeltiden fram till mitten av 1500-talet var det allmänna och gemensamma för alla samhällsskikt. Vissa grupper kom dock succesivt att (jämsides med bruket av patronymika) börja identifiera sig även på annat sätt, t.ex. genom sköldemärken eller bomärken [se nedan]. Så småningom kom också den ene gruppen efter den andra att skaffa sig släktnamn, d.v.s. man bytte inte till dessa, utan lade till samtidigt som man (åtminstone inledningsvis) förde patronymika [se vidare i det följande}. Men folkflertalet, den s.k. allmogen, som ju inte bara bestod av bönder, utan utgjordes av ett stort antal yrkesgrupper, vilka dock huvudsakligen bodde på landsbygden, och ingick i den s.k. rurala kulturen eller Allmogekulturen. Där höll man fast vid bruket av patronymika fram till den punkt, då det gamla bondesamhället började rämna i sina beståndsdelar, och den urbana kulturen tryckte på mer och mer. Jag talar då om perioden ca 1850-1920, då samhället genomgick genomgripande strukturförändringar, som industrialisering, urbanisering, emigration, väckelse- och folkrörelsernas genombrott och ståndsriksdagens avskaffande. Under den perioden övergick de flsta, efter urbant mönster, till släktnamn, som antingen kunde vara nytagna, eller (vilket var vanligast) det sist burna patronymikonet i stelnad form. I början av 1900-talet påbjöds detta i lag, men som så ofta konfirmerade lagen endast en vid den tiden så gott som fullbordad utveckling. Det var alltså inte lagen som orsakade förändringen i namnskicket, utan snarare tvärtom. Lagar har sällan eller aldrig orsakat genomgripande förändringar i namnskicket, möjligen påskyndat en redan pågående process.
 
2) Släktnamn, som ju ofta hade sitt ursprung i uttolkning av ett sköldemärke eller i ett tillnamn, och var ju ännu ca 1500 relativt ovanliga, åtminstone i dagligt tal. Adeln var egentligen den grupp som först kan sägas mera allmänt ha tillägnat sig släktnamn, men vi får samtidigt hålla i minnet, att det adliga bruket att benämnas vid sina ättenamn inte slog igenom förrän på 1500-talet, och att adelsmännen (och -kvinnorna) jämsides med dessa i regel behöll patronymika fram till mitten/slutet av 1600-talet. Och bruket av släktnamn/ättenamn för adeln kodiferades i lag först genom Riddarhusförordningarna på 1620-talet, alltså återigen: lagen kom endast att konfirmera en i stor sett fullbordad utveckling. Prästernas släktnamn har ofta sitt ursprung i latinisering av hemorten, -byn eller -gården, och byttes till en början ut av varje generation i familjer mede prästerlig tradition. Så småningom, kanske efter ca 1650, fick också dessa namn karaktär av släktnamn genom att man man i utpräglade prästsläkter behöll faderns latiniserade namn i stället för att bilda ett nytt efter sin egen födelse- eller hemort. Men även här behöll man, jämsides med släktnamnen, länge patronymika, men i latiniserad form. Andra grupper, som borgare och ofrälse ståndspersoner, som t.ex. bruksägare, ämbetsmän och fogdar började under 1600-talet, efter adliga förebilder, skaffa sig släktnamn, i början ofta enstaviga och enledade, ofta med naturnamn, som Berg, Skog eller Lund. Från ca början av 1700-talet blev de i regel tvåledade, där ena leden (vanligen den första) ofta antogs efter födelseorten, -byn eller -gården (som lite tidigare hos prästerna)
 
Lagstiftning om en företeelse/ett bruk är i de allra flesta fall en juridisk reglering eller en konfirmation av en företeelse som redan finns, och icke sällan funnits under lång tid. Endast i mycket sällsynta fall är företeelser en följd av lagstiftning. Att tro det motsatta är att såväl överskatta juridikens och juristernas betydelse som att underskatta människans uppfinningsförmåga och kreativitet.
 
Vi kan ju ställa upp det så här: Lagstiftningen kom ju in på ett relativt sent skede i mänsklighetens historia, då de flesta mänskliga aktiviteter redan hunnit formas och konsolideras. På samlar- jägar- och fiskarstadierna fanns knappast något behov av lagstiftning. Men genom att samhällena blev mer och mer komplicerade, och de landområden som styrdes av en härskare blev större, kom kom successivt behovet för makthavare och administrarörer genom att försöka kodifiera relationer och transaktioner människor eller i lag- och regelsystem.
 
Och: En företeelse eller ett bruk är ju förutsättningen för att en lag ska finnas till. Det är ju inte tvärtom: En lag är ju inte förutsättningen för en företeelse eller ett bruk. Den senare finns i regel ändå.
 
Land skall med lag byggas, lyder ju kung Carl XV:s stolta valspråk. Och ett land behöver ju lagar och förordningar för att relationer mellan människor ska kunna fungera, och att ingen överträder gränser, så att andra skadas eller lider men. Men handen på hjärtat; det är ju egentligen aldrig lagarna i sig, som har byggt något. I stället har de ju oftast kommit efteråt och dragit gränser i sådant som redan byggts, eller åtminstone varit på väg att byggas.

[Jennie Fagerström]

Hej!
 
Jag råkade i förbifarten se mitt egna efternamn, Fagerström nämnas i denna texten. Jag är nyfiken på släktforskning, men jag har bara aldrig kommit för mig att börja. Jag tänkte tjuvstarta genom att fråga någon om någon här vet något om släkten Fagerström? Varifrån efternamnet kommer ifrån osv? Var det valonskt? Adligt? Bondesläktnamn?  
 
Om det finns någon som har något tips eller så, maila gärna mig.
 
Tack på förhand!

[Per Thorsell]

Jennie.
 
Det finns säkert många olika släkter med namnet Fagerström. Under de senaste sextio åren har 1470 personer med detta efternamn dött i Sverige.  
 
För att kunna hitta upplysningar om just Din släkt, måste man alltså veta något mera än själva namnet. Om Du kan ta reda på t. ex. Din farfars namn, hemort och antingen födelse- eller dödsdatum kanske det går att komma vidare. Med dessa uppgifter kan Du sedan ställa en fråga om hans ursprung under rubriken:  
Anbytarforum: Släkter: Övriga släkter C-F: Fagerström  
 
Där finns f. ö. en hel del att gå igenom. Kanske finner Du redan nu några uppgifter som rör just Din släkt.
 
Per Thorsell.

[Olle Elm]

Hej Jennie,
Per Thorsell har ovan givet Dig ett bra svar. Jag vill bara komplettera med ett par saker; Först en länk till Så börjar du släktforska, som jag tror kan ge Dig ytterligare tips.
 
Eftersom Du frågar varifrån namnet Fagerström kommer, kanske det kan vara intressant för Dig att veta att det var ganska vanligt som soldatnamn. Gå till databasen soldatregistret http://soldat.dis.se/soldater.php och skriv in Fagerström, så ser Du förekomsten och spridningen på de där registrerade. Det vackra namnet användes också tidigt av individer som ville markera att de lämnat böndernas krets, där ju de flesta endast hade sonnamn, t ex Svensson d v s Svens son. När jag kollat lite i universitetsmatriklar för Uppsala gällande Östgöta, Västgöta och Smålands nationer är den äldste namnbäraren jag finner en Håkan Staffansson Fagerström, inskriven 1691, bondson från Älmeboda. Han finns också benämnd latiniserad som Haquinus Fagrell, och jag tror att namnformen Fagerström kom att användas mer flitigt under 1700-talet.
Det blir säkert spännande för Dig att se när den förste Fagerström uppträder bland Dina förfäder.
Vänligen,
Olle Elm