Namnteckning

[Eva Gustafsson]

Var kan man finna sin anas namnteckning? Vid vilka tillfällen i livet behövde en vanlig medborgare underteckna något med sitt namn?  
Mvh
Eva Gustafsson

[Camilla Eriksson]

Det troligaste är nog vid en bouppteckning efter en anan närstående person. Jag fann min mf ff f:s namnteckning i hans fasters bouppteckning (hon var ogift och barnlös, och ärvdes därför av syskonbarnen).

[Eva Dahlberg]

På lantmäterihandlingar kan det också finnas.
 
Hälsnignar,
Eva

[Eva Gustafsson]

Camilla och Eva
Tack för tips om namnteckning!
Hälsn. Eva Gustafsson

[Eva Gustafsson]

I slutet av bouppteckningen återfinns i regel änkans/änklingens underskrift, ibland även de myndiga barnens.  Kan man förutsätta att de är egenhändigt underskrivna, t.ex. i mitten av 1700-talet, av en åldrig efterlevande?  Hur var det med skolgång och skrivkonst då, bland vanligt folk, typ småbönder och torpare?  
Jag tycker mig se i gamla bouppteckningar att skrivstilen ser misstänkt likadan ut i den löpande texten ovanför och underskriften av änkan/änkligen.  Om det fanns omyndiga barn så skrev gode män under för dem, och då syns det en annan stil.  Jag tycker det är häftigt att se en namnunderskrift från en ana många generationer bort, men kanske är den inte äkta?
Någon som har kunskap om detta?
 
Mvh  
Eva Gustafsson

[Markus Gunshaga]

Hej Eva!
 
Jag brukar själv (om jag ser att det måste vara en anas namnskrift eller skakiga initialer) spara namnteckningarna från bouppteckningar; har man inte ett porträtt eller foto på dem får deras namnteckning duga brukar jag tänka.  Åtminstone i de skånska bouppteckningarna (som jag har mest erfarenhet av) brukar det stå Afskrift högst upp i vänstra hörnet på bouppteckningens första sida, och då kan man i regel vara säker på att de undertecknande personernas underskrifter inte är autentiska.  
 
Som du säger kan det vara svårt att avgöra, så man får nog helt enkelt bedöma från fall till fall. Om det är initialer i skakig stil och annorlunda tjocklek på bläcket från resten av texten i bouppteckningen är det nog såklart original, och att anan har hållit i pennan, även om det kanske har skett med hand å penna (alltså att någon annan har styrt pennan, men att anan symboliskt har hållit handen på pennan). Vissa personer kunde säkert skriva sitt fullständiga namn även vid mitten av 1700-talet, men det var nog ovanligt, om jag förstått saken rätt.
 
Ja, det var lite funderingar.  
 
Mvh, Markus

[Niklas Nyström]

Jag har haft turen att hitta, vad jag tror är, anors signaturer via lantmateriet.se och där sökt på historiska kartor. Läser man igenom den myckna texten som finns till vissa handlingar, t.ex hemmansklyvningar, så dyker det ibland upp både signaturer och bomärken.
 
Ok, såg just att Eva var några år före med det tipset...
 
(Meddelandet ändrat av Niklas75 2011-08-22 00:24)

[Eva Gustafsson]

Tack för era tankar! Jag fortsätter att spana i bouppteckningarna.  Har inte prövat med lantmäteriet, men det vore nog idé att pröva det.
/Eva

[Ingela Martenius]

Att alla i Sverige kunde läsa redan mycket tidigt på 1700-talet vet vi ju, men faktum var att även innan folkskolans införande 1842 så lärde sig närmare hälften av befolkningen att läsa - ju längre in på 1800-talet vi kommer desto fler naturligtvis. Men redan i mitten av 1700-talet började t.ex. en del framsynta godsägare i Skåne uppföra riktiga skolhus med skolmästare för socknens barn. Och där det fanns skolhus med skolmästare så var det vanligen inte bara kristendom och läsning som stod på schemat utan även matte och att lära sig skriva.
 
Däremot var det inte ovanligt att även skrivkunniga använde sig av bomärken när de skulle skriva på avtal etc.; få signerade på den tiden så mycket som vi är vana vid idag och de utvecklade därmed inte en unik signatur (det är ju skillnad på att skriva sitt namn - även i skrivstil - och att signera något) och därmed ansågs bomärket vara mer av en signatur, alltså unikt. Jämför med hur det är än idag i t.ex. Kina där man använder sin personliga chop (stämpel) snarare än att skriva under med signatur.
 
Ingela

[Elin Wahlgren]

Ja bomärke verkar ha använts även om de kunde skriva... Jag har en släkting som förlorade två makar med tio års mellanrum. Vid den förste makens bouppteckning skrev hon under med sitt namn, men tio år senare, vid den andre makens bortgång, skrev hon under med sitt bomärke...

[Eva Gustafsson]

Nu besvärar jag igen med en namnteckningsfråga...  
Jag har en ana, Nils Udd,  som på 1720-30-talet var kyrkvärd i Broddetorp, Västergötland.  I kyrkoräkenskaperna har han och ytterligare en kyrkvärd  undertecknat längst ner på sidan 149 i Broddetorp C:1.  Eller är det ett bomärke?  Det står bara ett N under hans namn.  Nils Udd var född 1692 och hade varit ryttare i Karl XII:s krig i Norge men var nu bonde och kyrkvärd i sin födelseby. Han kom från en troligen ganska välbeställd bondesläkt. Men han kunde kanske inte läsa och skriva?
Hälsningar
Eva Gustafsson

[Eva Kristoffersson]

Måste berätta en liten historia kring det här med namnteckningar. Min mamma (född 1917) hade hittat sin betygsbok och visade den för mig. Hon hade alltid fina betyg de sex år hon gick i skolan. Jag tittade i boken och sa Vilken fin namnteckning morfar hade! Mamma log lite... Det var alltså hon som skrivit namnteckningen. Visst kunde morfar läsa och skriva, men hans valkiga händer passade nog bättre på plogen än på reservoarpennan.

[Göran Stenberg]

Läskunnighet och skrivkunnighet har haft litet olika utveckling i Sverige, d v s folk har kunnat läsa långt innan de kunnat skriva. I andra länder har färdigheterna löpt mer parallellt.