Äldre inlägg (arkiv) till 2000-april-25

[Johan Sjöberg]

Christer, Håkan och Carl-Fredrik:
 
Jag har själv aldrig sett namnet Matsson-Finne i källorna. Däremot namnet Matsson Finne. Huruvida Finne var ett tillnamn eller ett släktnamn kan diskuteras, men vad jag vet är att namnet (bland mina anor) först användes av Johan Mårtensson (eller Marttisson) Finne, född 1723, farfars farfar till Mats Matsson Finne, vars barn i sin tur kallade sin Finne (utan att använda patronymikon). I någon mån kan det sägas vara ett tillnamn eftersom medlemmar av släkten som kommit till andra gårdar i Pedersöre fått andra namn, men under slutet av 1800-talet stelnade (som Carl-Fredrik uttrycker det) namnet till att bli ett släktnamn. Det gäller generellt österbottniska tillnamn, som blir släktnamn. Min farmors farfar, som var son till ovanstående Mats Matsson Finne, flyttade till Helsingfors, där han istället antog namnet Finell, eftersom han var svensktalande (d v s finlandssvensk, ett ord som lanserades så sent som på 1920-talet) och inte någon finne...
 
Att försöka definiera vilka medlemmar av släkten Finne i Pedersöre som burit namnet som tillnamn respektive släktnamn i äldre tid förefaller för mig meningslöst.
 
Att sätta bindestreck mellan patronymikon och släkt/tillnamn anser jag vara gravt felaktigt, såvida personen i fråga inte verkligen skrev sig så.

[Jan Lilliesköld]

Efternamn är väl som nämns ovan en nutida konstruktion, och då avses vanligtvis familjenamn.
Patronymikon liksom i förekommande fall metronymikon är väl vad jag avser en bestämningsfaktor vem denna individ med ett eller flera för/tilltalsnamn är, på likartat sätt som man säger Lisa i Edstorpet.
Vad gäller gårdsnamn, så är det enligt min (ringa) erfarenhet, olika hur detta använts. Vissa har (i källorna) skrivits med gårdsnamnet som efternamn, medan andra på samma gård enbart haft patronymikon. I annan diskussion har här nämnts att man kan ändå skriva in gårdsnamn/familjenamn inom parantes för att ange att de tillhör viss släkt.
Men återigen, så känns det som om man bara vill precicera vem individen är (hör hemma).
Mycket diskussion här ovan och runt omkring verkar mest handla om var man skriver in olika namn i olika fält i sitt släktforskningsprogram. Här är jag av den åsikten att programmet inte får styra dig !
Håkan nämner ovan att huvudsaken är att Det viktiga är hur
forskningsresultaten visas i utskrifter och presentationer. Här håller jag dock inte helt med. Det viktiga är att information (kan) lagras på rätt sätt. Att låta visa är en helt annan process. Men som jag tror Håkan har sagt tidigare, så kan det i många fall se rätt ut från våra nuvarande släktforskningsprogram ändå.
 
Tidigare (för kanske 15 år sedan) var min uppfattning att man skulle kategorisera olika namn ganska fritt i en databas. Samma synsätt hade jag på andra typer av information, inte minst relationstyper mellan individer. Jag försökte då göra upp en generell datamodell.
Framförallt var det patronymikon i den egentliga betydelsen som störde mig. Dessa känns ju rätt onödiga när man väl vet vad fadern hette. Inte minst för präster så var detta irriterande, framförallt då man ofta hade både den svenska och den latinska formen). Detta ville jag ha i en egen namntyp. Ävenså hade jag tagit hänsyn till att olika namn används under bara vissa perioder, som soldatnamn. Därför hade jag i min datamodell tagit med brukningstid from-tom. Vidare hade jag tänkt mig att på lite likartat sätt hantera förnamn, dvs skall det vara 'Caijsa-Stina' eller 'Katarina Kristina'(se närliggande diskussion) som skulle gälla. Detta hade man kunnat lösa med alias (med eller utan brukningstider).
 
Problemet hade kommit när man skulle lagt ett skal av program som gränssnitt mot informationen. För om man nu skulle vilja ha snygga listor, så måste programmet plocka patronymikon i brist på släktnamn etc, och på andra sätt styrbart _vad_i_vilken_situation_ som skall visas/skrivas. Detta hade säkerligen förorsakat ett mycket svårare och komplexare program i stället.
 
Nu efter ovanstående diskussioner, börjar jag istället luta åt att man enbart bör ha ett enda fält för att skriva in en individs namn i. Då kan man ju dels registrera utan att tänka på vilken namntyp man skall ha var, dels ange namnen i den ordning som man anser vara lämplig. Då kan man ju fritt sätta dalska (och var det ungerska ?) gårdsnamn först, patronymikon som mellannamn och  familje/gårdsnamn sist eller inte.
Till detta kan man sedan komplettera med fotnot/anteckning om att andra namn/stavningsformer förekommit (i olika källor och perioder).
 
Här anknyter jag även till en annan diskussion, nämligen namn(stavnings)normeringen och orsakerna till sådan. Det har pekats på att främsta (?) orsaken till normerad stavning är att det skall vara sökbart. Med dagens teknik i andra sammanhang är inte detta något (större) problem längre. Det finns flera sajter på nätet där man kan göra ljudhärmande sökningar i namn-kataloger. Detta borde inte vara så svårt att få till även i släktforskningsprogram :-)
Själv hör jag till dem som inte riktigt tycker om att behöva normera namnen, även om jag är fullt medveten om att både stavningar och namnformer var helt utbytbara förr. Men med tanke på normering så  innehöll mitt eget högst personliga datamodellsförslag en namntyp för just normerade namn.
Ett alternativ för oss som ogillar (inte alltför mycket) normering, skulle väl kunna vara att skriva både och som exempelvis 'Johan Johansson {Jan Jansson}' alternativt 'Jan Jansson {Johan Johansson}' beroende på vilket man själv skulle föredra att ha (utskrivet) först. :-)
Då skulle det väl även vara sökbart för enklare program ;-)

[Christer Öberg]

Svar på Håkans inlägg.
Jag kanske uttryckte mig lite suddigt, detta med bindestreck. Jag har ock kommer säkerligen aldrig att stöta på efternamnen Matsson-Finne (d.v.s. med bindestreck emellan). Men däremot så skriver jag Matsson-Finne i mina utredningar. Detta är mitt sätt att redovisa förfäder som bar två efternamn.  
Kan nämna att i mitt fall upphörde patronymiktiden först år 1908 då min Ff Ff F; Johan Olofsson Öberg avled. Under hela dennes levnad skrevs han med dessa två efternamn, och ändå är Öberg vårat släktnamn sedan 1700-talets första hälft. Men jag vet att han var känd under efternamnet Öberg. Därför har jag valt att skriva Olofsson-Öberg.  
 
Här kanske folk anser att jag motsäger mig själv (det jag anser är skillnad mellan tillnamn och efternamn), men jag säger inte att Olofsson är efternamnet och Öberg tillnamnet, utan Öberg är självfallet efternamnet och även släktnamnet.  
Jag använder begreppet tillnamn vid tillfälliga efternamn, d.v.s. namn som uppkallats efter t.ex en gård (t.ex Finne hemmanet) och ett namn som aldrig blev något släktnamn.
 
Synpunkter på detta motttages självklart!

[Jojje Lintrup]

Man bör alltid skilja mellan äpplen och päron. Din fffff, Johan Olofsson Öberg fick eller tog sitt tillnamn av någon anledning. Vanligt var att man lade det till sitt patronymikon (Olofsson) när man tog sig ett yrke utanför bondeklassen. Han kanske blev arbetare, eller soldat, eller någonting annat. I vissa trakter kom det dock på modet att ta sig ett släktnamn. Man använde det dock oftast inte som ett tillägg till patronymikon, utan ersatte patronymikon med släktnamnet. Om och när din ffff, fortsatte att använda Öberg, kom det att förvandlas till ett rent släktnamn. Begreppet efternamn som används idag, är egentligen inte tillämpbart på 1800-talet i Sverige.
Bindestrecket du lägger till för din egen skull kommer att orsaka en del problem för dig i framtiden, då du förmodligen inser att det ska bort.
Till sist vill jag ändå poängtera att namn är namn, alltså ett sätt att skilja personer från andra personer eller andra saker. Båtar har namn, platser har namn, dagar har namn, hundar och kor har namn. De kommer till av tusen och åter tusen anledningar, och vi kommer aldrig att veta till 100% vad våra anfäder kallades för och varför.

[Christer Öberg]

Jojje!
 
Min Ff Ff F Johan Olofsson Öberg var en vanlig bonde vid den tid då han tog sig släktnamnet Öberg, som alltså funnits inom släktet sedan 1741 (på moderns sida). Förmodligen valde han att heta Olofsson efter sin far och Öberg efter sin mor och därför hette han så hela livet igenom. Jag anser härav att Öberg blev släktnamn redan då han tog sig efternamnet eftersom att det redan var ett släktnamn inom släktet. I mitt fall så var det så att det blev mode med att ta sig ett efternamn. Dennes bror tog sig efternamnet Holmgren, som troligtvis härrörde till släktingarna i samma socken.
Anledningen till att jag skriver Olofsson-Öberg är  för att han alltid omnämndes med båda namnen (dock utan bindestreck). Det var först dennes söner som enbart hette Öberg i efternamn. Dessa söner hette enbart Öberg i efternamn trots att fadern levde. Bör det inte vara så att fadern Johan även hette endast Öberg i efternamn fast patronymikonet Olofsson stod kvar i kyrkoböckerna.  
Jag förstår inte riktigt varför det skulle vara felaktigt att skriva Olofsson-Öberg. Är det endast för att det inte står så i källorna som det anses att det är felaktigt att skriva med bindestreck? Dessutom ser jag inga problem med att skriva bindestreck (enl ovan). Vilka problem kan uppstå?

[Jojje Lintrup]

Det är naturligtvis din ensak om du lägger till ett bindestreck mellan Olofsson och Öberg. Ska man vara noga, vilket man bör vara i släktforskning och annan historisk forskning, bör man inte på NÅGOT sätt förvanska det man hittar i källan. Det fungerar som en förorening av ungefär samma sort som om någon reparerar en antik originalbyrå med nya moderna beslag, m.m. Byrån förlorar då sitt värde som ett historiskt föremål, även om ägaren kanske tycker att den har blivit snyggare...
Problemen som kan uppstå, är att andra forskare kan missförstå ditt arbete. Anta att du delar ut dina forskningsrön till dina släktingar. Om de då inte vet om att bindestrecket inte fanns från början, kommer de att tro att det alltid funnits med, och då har du ändrat historien. Anta att alla gjorde likadant?! Skulle du själv våga lita på historiker och släktforskare i fortsättningen?

[Johan Sjöberg]

Jag skulle åtminstone inte göra det längre...

[john bergmark]

Är det någon som vet något om släkten Hennix med stamträd. Jag har info tillbaka till 1897.
 
John Bergmark

[Anette Fajersson]

Hej
Som relativt ny inom släktforskningen har jag nu stött på personer som tagit/fått flera efternamn, båtsmän och soldater man även någon lantbonde. Dessa namn har dykt upp i vigsellistor hfl mm. Man nån stans måste det väl finnas papper på att vedebörande fått sitt nya efternamn - vad hittar jag det? Att soldaten fått det i samband med militärtjänstgöring förstår jag, men varför byter en bonde namn från Persson till Westin eller Brodin till Sandin?
Tacksam för lite experthjälp.
MVH/Anette

[Bjarne Aabrandt]

Navnet Åbrant skulle være kommet i anslutning till bynavnet Årena (i Kalmar län).
Åbrant skulle også være et soldatnavn.
 
Betyder brant noget på svensk (gammelt svensk) ?
 
Tack for all hjälp

[Carl Szabad]

Bjarne: Många svenska efternamn bygger på två led med naturanknytning, som i det här fallet Å och brant, vilka inte behöver ha någon anknytning sinsemellan. Vanliga namn är av typen Dalberg eller Bergdal, Sjöberg eller Bergsjö, två helt motsatta företeelser. Det första ledet brukar oftast ha med födelse- eller hembyn att göra, som i ditt fall.
 
Slutledet -brant eller -brandt kan säkert i äldre tider även ha med brand att göra, en plats där det brunnit. Numera betyder det bara stup, stark lutning eller bergvägg.

[Carl Szabad]

Anette: På 1800-talet blev det populärt att ta sig nytt namn när det kanske fanns för många Andersson eller Johansson i byn. Det var inte mer dramatiskt än att prästen skrev in det nya namnet i husförhörslängden, någon gång med tillägget Erik Andersson kallar sig numera Sundberg.
 
Att man byter från ett nytaget namn till ett annat är dock ovanligt, även om jag sett exempel på det. Då kan det första exempelvis ursprungligen vara ett knektnamn, som man kanske velat befria sig från.
 
De som flyttade till städerna tog sig dock tidigt nya familjenamn på samma obyråkratiska vis. Där blev man emellanåt också kallad vid namn som mer relaterade till ursprunget, sådana är exempelvis Botnekarl (från Norr- eller Västerbotten) Angerman från Ångermanland eller Helsing från Hälsingland.

[Bo Persson]

Vad gäller namnet Åbrant: det finns flera personer och släkter med härstamning från eller anknytning till Östra Årena i Målilla sn som använt detta namn. Detta gäller t.ex. den s.k. Kalmar-släkten Åbrant, vars förste representant, löjtnanten vid Kalmar regemente, Jacob Åbrant (1657-1729) är utgångspunkten för Stig Östenson i uppsatsen Jacob Hårds (af Segerstad) morfar Jacob Åbrant och dennes släktförhållanden i Släkt och hävd 1984-1985, s. 259-272.
 
Vid mitten av 1700-talet bars namnet också av ryttaren för Östra Årena Jonas Åbrandt, född 1722 i Järeda sn. Hans efterträdare, sonen Jonas, erhöll dock namnet Renström.

[Anna Nilsson]

Hej!
Bland mina anfäder har jag hittat fyra stycken sockenskräddare. En i Uppland, en i Västmanland, en i Dalarna och en i Närke. Vad jag nu undrar över är deras val av efternamn. Alla fyra har i och med att de blev sockenskräddare valt att byta till ett efternamn som börjar med Lind-. De har bytt från Liljeros till Lindström, från Persson till Lindholm, från Lundberg till Lindberg
och från Bergström till Lindfors. Är detta något som kan förklaras med deras yrke? Vad jag kan förstå så har det inget med orten/orterna de verkade på, eller var födda i, att göra. Eller kan det vara så att det bara är en slump? De fyra är inte släkt med varandra.
Har någon någon förklaring till hur Lind kommer in i Skräddaryrket eller finns det någon annan tänkbar förklaring?
 
Tacksam för svar!
/Anna

[Bjarne Aabrandt]

Tack til Carl Szabad og Bo Persson
 
Der findes efterkommere af Åbrandt både i Danmark og i Tyskland.
Jeg er en af dem, derfor min interesse.
 
Bjarne Aabrandt

[Inger Sirkka]

Jag tror att det sällan var en enskild persons eget val som avgjorde släktnamnet, jag tror alltså inte att man plötsligt antar ett namn. Min fasta tro är att ortens/byns befolkning började kalla någon för något vilket sedan ibland skrevs in i kyrkböcker och efter en generation var ett släktnamn. Tex i Tornedalen som är finskspråkigt fanns en man vid namn Daniel Henriksson. Flera av hans barn har patronymikon Danielsson/dotter. Två söner kallas Danielsson Dano, och en dotter har inget patronymikon utan kallas rätt och slätt Tano. I finskan är Dani en motsvarighet till Daniel och det är nog så folk i byn kallade Daniel och för att skilja Johan från alla andra Johan i den lilla byn (200 pers) så sa man Danos Johan vilket sedan skrevs Tano. Efter dessa människor har så släktnamnet Tano skapats. Jag tror alltså att bybor för att skilja den ena från den andra lade till gårdens namn eller läge i dagligt tal, vilket sedan även prästen använde kanske först i tal och sedan även i skrift. Ex höjd som är Mäki på finska vilket gav släktnamn Mäki. Eller gårdens läge Mellangård var Välitalo och i folkmun var Johan på den gården Välitalos Johan och så var släktnamnet skapat. Detta är också en förklaring till att det i Tornedalen och Norrbotten finns så många Uusitalo (nygård) Vanhatalo (gammelgård) och Välitalo som inte är släkt med varandra. Varje by hade ju en gammelgård och en ny gård och gårdar däremellan.
 
Talet om vilken släkt man tillhör faller ju redan när man kommer till ff, fm, mf och mm då har du ju redan 4 olika släkter (förhoppningsvis). Däremot lever mycket av den gamla traditionen kvar i vårt medvetande, min man och även jag är väldigt stolta över att han är äldste son till äldste son i minst 7-8 generationer till en av de äldsta gårdarna i deras by. Visst är de väl löjligt men samtidigt kommer man inte ifrån det. Samtidigt som jag kan vara väldigt stolt över förfäder/mödrar som levde ett hårt liv med många motgångar och klarade sig.

[Ulf Berggren]

Det är ju olika med olika släktnamn. Som sagt är det ju vanligt att namnet antas när man flyttar till en stad, och då ofta med anknytning till platsen man kommer ifrån.
T ex att kalla sig Hellgren av Hällefors, och det var inget man i sådana fall kallades där, utan det togs först när man kom därifrån.

[Ulla Kristoffersen]

Kunde man ta sig ett släktnamn litet hur som helst? Den första i min släkt med familjenamnet Kratz, dyker plötsligt upp med det efternamnet när han gifter sig. Han var inte soldat. Innan dess hette han Jonas Johansson.Ingen av syskonen tog namnet Kratz. Han pappa däremot kallade sig vid sitt giftermål Sandström.  Före och efter det hette han Jonasson. När Jonas Kratz var barn bodde en Anders Kratz granne med familjen. Familjerna flyttade efter varandra flera gånger, så jag räknar med att de var goda vänner. Jonas Kratz döper i tillägg sin son nr 2 till Anders, ett namn som aldrig tidigare förekommit i släkten.  Alltså tror jag att han tagit namnet efter pappas gode vän. Kunde man verkligen ta någon annas släktnamn? Och bytte man litet hur som helst?
MVH  Ulla

[Britt Marie Andreasson]

Hej Ulla
Jag har en liknande fundering över ett namn som dyker upp bland mina anor. Nero Olofsson Bruhn, lägger plötsligt till namnet Bruhn .Hans syskon har inte detta tillägg. Namnet Bruhn är ett släktnamn som är vanligt i Bohuslän( kanske på fler platser) men denne person har såvitt jag har kunnat utröna inget samband med denna släkt. Alla hans barn bär namnet Bruhn
Är det någon som vet/eller kan förklara varför
BMA

[Sune Lundin]

Ja tyvärr kunde man före ca 1900 ta sig vilket namn man ville, undantag adliga namn, som var de enda namn som var skyddade. Man kunde välja exakt samma namn som granngårdens folk, om man ville, utan att vara det minsta släkt. Det här ställer till det för oss släktforskare,allrahelst om kyrkböckerna från äldre tider är förkomna. Ibland undrar man varför det inte förekom lite mer variation vad gäller efternamn, verkar som om man hade en viss mall att följa, därav alla berg,lund sjö, gren, kvist mm

[Jan Lilliesköld]

En sak som jag funderat på flera gånger: Min svärfars morfar tog sig namnet Näslund. Samma år och i samma by tog sig en helt annan man samma efternamn, utan att de på något sätt verkar vara släkt.
Jag tycker att det skulle vara opraktiskt med två med samma nytagna efternamn i samma by, när jag antar att det var just för att särskilja sig som de tog sig ett namn istället för sitt patronymikon.

[Anders Pemer]

Men så tog sig säkert också många sina nya namn, just för att det var ett namn de hade hört, och som de tyckte lät bra, snarare än för att till varje pris särskilja sig. Men det ger ju ett oerhört märkligt intryck att två män i samma by tar samma namn samma år. Det verkar inte särskilt klipskt.
 
Men systemet känns ju igen i nutid, när alla idrottsklubbar ska ta sig amerikaniserade efternamn. Man verkar bara kunna heta Tigers, Eagles, Lions, Kings och Wings. Nästan, i alla fall. Eller nissarna i Åstorp Grizzlys, som inte ens behärskade språket de skulle leka med. (One grizzly, two grizzlies...)

[marie björkman]

Är det någon som träffat på namnet Bienitz (eller Benits) i sin forskning? Enligt de något vaga uppgifter jag har, kommer namnet ursprungligen från Frankrike. Den första Benits jag har uppgift på återfinnas i trakterna runt Harg (Uppland) i mitten av 1700-talet. Jag har bl a sökt i Sällskapet Vallonättlingars släktregisster utan resultat.

[Evert Sverkman]

Personer som bytt efternamn i vuxen ålder
 
Efter att i många år ha släktforskat har jag nyligen köpt ett släktforskarprogram. När jag börjat skriva in mina anor har jag stött på ett för mig nytt problem, enkelt att lösa för vana användare av sådana program och där jag förstås kan tänka själv men ändå gärna skulle vilja ha ett råd av andra forskare.
 
Det gäller personer som i vuxen ålder bytt efternamn. Jag vill ta ett exempel.
 
En anfader hette i förnamn Carl Wilhelm. Sönerna hette i vuxen ålder Carlsson (men skrev överlag Karlsson; där bör jag väl använda skrivning med K enligt förbundets ordlista - trots att namnen i husförhörslängden alltid stavas med C?). Men problemet jag mött är ett annat:
 
En av sönerna, född 1873, tog i vuxen ålder namnet Winkvist; jag tror i samband med stamanställning (han var aldrig indelt soldat). Skriver jag in en son till ovannämnde Carl ett släktforskarprogram för man ju in både för- och efternamn. Sonen kan t ex heta Johan Karlsson. Men om jag skriver in den son som senare kallade sig Winkvist - ska jag då redan i listan över barn till Carl skriva in sonen som bytte namn med Winkvist redan från början (medan övriga barn där heter Carlsson eller Karlsson)? I födelseboken står vid denna tid inga efternamn på födda och döpta barn; där står ju bara förnamnet. Eller - är det mera lämpligt att skriva Karlsson i listan över barn till Carl men senare föra in namnet Winkvist? Den som bytte till det senare namnet hade gjort det redan innan han gifte sig, och dennes barn använde förstås bara det nya namnet.  
Jag har även ett par andra liknande fall. Tacksam för råd och synpunkter och ev exempel på hur andra gör.
 
Med vänlig hälsning
Evert Sverkman

[Eva Leksell]

Det enda rimliga tycker jag är att ange det tagna namnet. Man får väl stå ut med att det ser ut som om de kallades så redan som barn. De förekommer ju också som vuxna och då skulle det bli konstigt om just de personer som tagit namnet inte har det själva.
 
Den som tog vårt släktnamn Leksell hette Stina (eller Kristina) och var född 1812 i Folkärna. Några år efter att hon hade gift sig tog hennes man också detta namn. Och där har jag faktiskt skrivit in honom i släktforskningsprogrammet som Johan Abrahamsson Leksell. Han hade ju tagit ett aktivt beslut att kalla sig så och det tycker jag ska synas. Hans patronymikon försvann med tiden, liksom det gjorde för många andra.
 
En annan sak är att döttrar tidigare kanske bara använde patronymikon och inte faderns släktnamn. Där skriver jag släktnamnet bara om jag har sett att de använt det.

[Kjell Persson Suorra]

Söker information om efternamnet Persson Suorra
Om du vet nånting om betydelsen av namnet, är jag
väldigt tacksam för information.
 
Hemsida:http://home.swipnet.se/~w-77489

[Jonas Kuschner]

Persson är ett patronymikon och betyder helt enkelt son till Per, vilket den förste bäraren av namnet bör ha varit.
 
Vad namnet Suorra beträffar, föreslår jag att du går in under rubriken Anbytarforum: Etniska grupper: Samer (lappar), och där startar en ny diskussion under rubriken Suorra, släkt.

[Lilibeth Ljunggren-Hedvall]

Finns det någon som kan ge mig lite information om efternamnet Hedvall?
Så långt som jag har kommit nu så dyker efternamnet Hedvall upp 1832, min ffff, Stjelpshyttan, Nordmark.

[G. Johansson]

Var Dacke, Duse och Hane att betrakta som tillnamn eller släktnamn?

[Eva Leksell]

Det enda rimliga tycker jag är att ange det tagna namnet. Man får väl stå ut med att det ser ut som om de redan som barn hade annat namn. De förekommer ju också som vuxna och då skulle det bli konstigt om det ser ut som om just de personer som tagit namnet inte bar det själva.
 
Den som tog vårt släktnamn Leksell hette Stina (eller Kristina) och var född 1812 i Folkärna. Några år efter att hon hade gift sig tog hennes man också detta namn. Och där har jag faktiskt skrivit in honom i släktforskningsprogrammet som Johan Abrahamsson Leksell. Han hade ju tagit ett aktivt beslut att kalla sig så och det tycker jag ska synas. Fast hans patronymikon försvann med tiden, liksom det gjorde för många andra.