ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se

Författare Ämne: Äldre inlägg (arkiv) till 1999-oktober-15  (läst 2936 gånger)

1999-06-26, 18:59
läst 2936 gånger

Utloggad Christer Öberg

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 377
  • Senast inloggad: 2014-09-26, 06:28
    • Visa profil
    • genealogi.oberg-bd.com
Jag har en liten fundering! Det är så att min Ff Ff f hette Johan (1824-1908) och det lustiga är att han hette Olofsson efter sin far och Öberg efter sin mor. Det hörde väl inte till vanligheterna att man tog sin mors namn.  
Fadern Olof (1783-1862) hette både Olofsson och Åström. Var det så att det började att bli inne med att ha ett efternamn och även ett tillnamn (d.v.s. två efternamn) på 1840-talet. Johan hette enbart Olofsson fram till ungefär 1844 då han tog sig efternamnet Öberg. Hans bror tog sig också ett annat efternamn Holmgren (i stället för Olofsson).
 
Tacksam för synpunkter, Christer.

1999-06-27, 10:59
Svar #1

Camilla Eriksson

Hej Christer!
 
Vilka yrken hade personerna ifråga? På min mormors sida finns fem bröder som alla blev soldater, och därför givetvis fick olika efternamn. Det kunde också förekomma i tex gruvarbetarsläkter att bröder tog sig olika namn.
På en annan gren - tiden är 1810- 30-tal i Nyköpingstrakten - har jag en brödraskara, där äldste sonen Johan Fredrik kallade sig Andersson, sonen Olof Magnus tog namnet Lithander efter modern och en betydligt yngre halvbror, Martin Conrad, kallade sig Elg. Fadern till dessa, Anders Elg, var bl a fjärdingsman i Helgona.
Johan Fredrik Andersson var torpare i Stigtomta, Olof Magnus Lithander rättare mm på diverse platser medan Martin Conrad Elg var skomakare i Helgona.
 
M v h
Camilla Eriksson

1999-06-27, 14:41
Svar #2

Utloggad Christer Öberg

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 377
  • Senast inloggad: 2014-09-26, 06:28
    • Visa profil
    • genealogi.oberg-bd.com
Hej Camilla!  
 
Fadern hette Olofsson och under några år var han sjöman och då tog han sig även namnet Åström.  
Sonen som var dräng då han 1844-1846 tog sig även namnet Öberg efter sin mor (Olofsson efter sin far). Johan blev år 1848 bonde i Piteå lands (BD). Han hade en bror som vid samma tid tog sig namnet Holmgren. Därför undrar jag om det blev populärt att ha två efternamn?

1999-07-27, 21:39
Svar #3

O.Roth

Finns det några ättlingar av släkten Bordon.
De bodde i Forshälla på 1700-talet. O-län.
Anders var jägmästare, sonen Gustaf var cornett
vid Änkedrottningens Regemente till häst.
Det var förlagt till Backamo.
Han gifte sig med Elisabeth Simmingshiöld.
De fick tre barn.  
Se Svenska ättetavlor
 
 
O.Roth.

1999-07-30, 17:06
Svar #4

Utloggad Peter Karlsson

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 271
  • Senast inloggad: 2012-01-19, 20:39
    • Visa profil
Hej!
Jag undrar om det finns ett lätt sätt att veta om man får ta ett efternamn som man hittat på själv? Vad är det för regler? Finns det något register på nätet där man kan kolla om namnet redan är upptaget osv...
Tacksam för svar /Peter

1999-07-30, 22:24
Svar #5

Utloggad Pehr Hedenqvist

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 443
  • Senast inloggad: 2024-01-28, 17:29
    • Visa profil
    • www.hedenqvist.com/ph
Kontakta Patent- och registreringsverket, Stockholm, tel 08-7822500. Hemsida www.prv.se

1999-08-01, 10:42
Svar #6

Oscar Isaksson

Är det någon som vet något om Jonas Silfverduk (1786-1850) och hans föräldrar. Han levde i Ukna och var lifgrenadjär, rusthållare och bonde.
 
Tacksam för svar

1999-08-03, 21:05
Svar #7

Britt-Mari Johnzon

Finns det några ättlingar kvar av släkten Langeville?    MVH Britt-Mari

1999-08-19, 20:31
Svar #8

Utloggad Lena A Löfström

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 964
  • Senast inloggad: 2022-11-01, 10:39
    • Visa profil
Är det någon som kan hjälpa mig med en vettig förklaring till varför en man vid namn Jonas Magnussons barn tar sig efternamn som Jonasson-Wikström (skrivs ibland Wickström) och Jonasdotter-Jonasson (ja ingen använde bindestreck det är jag som lagt till det nu för att tydliggöra vad jag menar).  
 
I och för sig är det ju inget konstigt med varken Jonasson eller Jonasdotter men varför i hela världen lägga till ett släktnamn som fadern inte bar. Varför tog man inte Magnusson rätt upp och ner om man nu inte ville heta Jonasdotter eller Jonasson? Detta skedde på 1840-50-tal i Bjurtjärn, Värmland.  
 
Hälsn Lena A L

1999-08-20, 16:32
Svar #9

Camilla Eriksson

Hej Lena!
 
Jag har inget direkt svar på din fråga, utan bara några förslag. Dels börjar ju alltid ett släktnamn någonstans, och dels kan det ju vara ett gammalt släktnamn (på fars- eller morssidan) som inte använts på 2- 3 generationer. Jag försöker olika släkter Lagerbäck i Sörmland, och har där funnit att det under 1800-talet inte var helt ovanligt att ta sig morfadern släktnamn även om modern använde patronymikon.  
På mitt raka fäderne finns exempel på motsatsen, där släktnamn (Palmlöf) byts ut mot patronymikon (Eriksson), trots att min ff ff f långt upp i tonåren kallas Palmlöf. Jag misstänker att det beror på att fadern stack sin kos och lät socknen (Helgona i Nyköping) bekosta barnens uppfostran.
 
Förhoppningsvis var mitt svar till någon hjälp.
 
M v h
Camilla

1999-09-19, 20:39
Svar #10

Utloggad Susanne Åkerfeldt

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 292
  • Senast inloggad: 2023-04-16, 19:08
    • Visa profil
Hej! En god vän till mig i USA har en svensk anfader som i början av 1600-talet utvandrade till New Sweden kolonin i Delaware, USA. Den som utvandrade hete Nils Larsson Frände, enligt uppgift i amerikanska källor född 1630 i Sverige, son till Lars Frände, född 1600.  
 
Nils Larsson Frände stannade i USA, fick flera barn som kallade sig Friend. Är det någon som stött på någon vid namn Frände i Sverige, så det kan finnas möjlighet att spåra varifrån i Sverige Nils Larsson Frände kom?

1999-09-20, 10:17
Svar #11

Utloggad Jojje Lintrup

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1204
  • Senast inloggad: 2014-12-16, 14:51
    • Visa profil
Camilla,
Klasstillhörigheten var mycket starkare förr än den är idag. Således markerades den på olika sätt av samhället. En bondkvinna titulerades aldrig fru, t.ex., en bondflicka var alltid piga till skillnad mot fröknarna, jungfruarna och mademoisellerna i de högre klasserna. Markeringarna var viktiga för alla, såväl de högre som de lägre stånden.
Idag kan man tycka att ättlingarna till någon som redan hade ett släktnamn självklart föredrog att behålla det, i stället för att återgå till det av bondeklassen använda patronymikon. Men allt talar för att det var tvärtom. Släktnamnen föll bort ganska snart, och då i synnerhet när den unge mannen slutgiltigen valt vilket stånd han föredrog (eller blev tvungen) att stanna i.
Jag gissar på att din anfader kallades för Palmlöf, efter sin fader (som kanske inte var bonde?), fram till dess att han själv blev bonde. Kan det vara en rimlig förklaring?

1999-09-20, 13:44
Svar #12

Utloggad Olle Elm

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11052
  • Senast inloggad: 2024-03-26, 23:58
    • Visa profil
    • www.orserum.info
Susanne Åkerfeldt,
Även om jag inte har ett direkt svar till Dig råder jag Dig att öppna en fråga under Ordet är fritt ang t ex Familjer i kolonin Delaware eller liknande och åter ställa Din fråga där. Här drunknar Din intressanta fråga i den stora röran.
Vänligen,
Olle Elm

1999-09-20, 16:19
Svar #13

Utloggad Jojje Lintrup

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1204
  • Senast inloggad: 2014-12-16, 14:51
    • Visa profil
Susanne, Olle,
Nu finns det en rubrik för Nya Sverige - Delaware. Det är bara att börja ta den i bruk!

1999-10-07, 23:37
Svar #14

Utloggad Carl-Fredrik Hanzon

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1959
  • Senast inloggad: 2018-08-09, 16:27
    • Visa profil
Denna diskussion är överflyttad hit från rubriken Adels-terminologi. Anledningen till detta är att den pågående disskussionen inte längre handlar om detta ämne.
 
Nej, Göran, ingen tvingar dig att förstå det heller. Vi lever väl (ännu?) i ett fritt land. Och har man inte sinne för kontinuitet och historia, så har man inte. Och du och din falang har ju f.n. rätten (i alla fall namnlagen) på er sida, så det är i annat fall jag som måste tiga alternativt lida p.g.a. mina åsikter. Men jag blir faktiskt indignerad och personligen illa berörd, när jag hör talas om namnlagens verkningar, och när jag jag ser att män har bytt till sina hustrurs namn. Det strider så totalt både mot vad jag anser vara riktigt och rätt, och mot svensk namntradition. Och jag tror inte att jag är ensam, när jag hävdar, att den namnlag som nu gäller totalt bryter mot, och hotar att förinta hela den västerländska namnkultur och -struktur vi känner, med rötter såväl i det antika Rom som i sagoberättarnas Island och runristarnas vikingabygder.
 
Nog har i historien såväl kvinnor som härstamningar på kvinnolinjen haft en stor betydelse, det är inte tal om annat. Det har jag heller aldrig påstått! Under medeltiden förekom en hel del exempel på s.k. metronymikon; t.ex Sven Estridsen och Nils Sigridsson (stamfader för ätten Natt och Dag). Och det förekom också inte sällan under medeltiden och senare att man tog upp sin mors eller morfars namn och i några fall t.o.m. vapen. Som exempel på detta kan nämnas Oxenstierna>Diekn, Hand>Drake, Hierta>Grijs, Brahe, Svinhufvud och Ekeblad etc.. Senare förekom det inte så sällan att unga studiosii upptog sina mödrars släktnamn i avsaknad av eget. (Även om det i och för sig var vanligare att man bildade ett helt nytt namn, oftast latiniserat, utgående från födelseorten eller faderns förnamn)
 
Dessa ovan nämnda förfaranden, att man upptar moderns eller morfaderns/morbroderns namn, finns det gott om belägg för, men att män tog sina hustrurs namn förekom överhuvud inte. Några få undantag kan möjligen ha inträffat, men jag kan ha bara erinra mig ett fall det det har hänt, och det var under mycket speciella förhållanden och förutsättningar. Det var när översten Bernt Bergman, som stod högt i gunst hos Carl XIV Johan (han är kanske mest känd som dennes biograf), skulle adlas av sagde konung, och Bergman därvid i stället för att konstruera ett nytt adelsnamn tog upp sin hustrus och sin svärfaders namn: von Schinkel, för att detta namn i annat fall skulle ha dött ut. Det är möjligt att det finns ytterligare paralellexempel, som i likhet med detta skulle ha tjänat till att förhindra ett namns utdöende, och det har jag absolut ingenting att erinra emot. Men att upphöja det till allmän lag att lägga beslag på en ännu forlevande släkts namn utan att ens ansöka om det är ju någonting helt annat! Det tycker jag är lite väl svårsmält!
 
Huruvida 1800-talets syn på saker och ting numera är lyckligt förbi, är väl förvisso något som tål att diskuteras, i alla fall av oss som anser att historien är ett kontinuerligt förlopp, utan vare sig början eller slut, och där alltför tvära brott riskerar att äventyra generationers samlade förråd av visdom och vetande. Och om vår tid överhuvud taget är lyckligare är vissa valda förflutna historiska perioder, kan man nog naturligvis också ha olika åsikter om, men man når knappast någon enighet om den saken. Jag för min del har väl min åsikt i frågan, vi lever ju knappast i den bästa av världar; jag kan ju bara nämna nyckelord som självmord, skilsmässor, arbetslöshet, nyfattigdom, miljökatastrofer, radioaktiv strålning, förgiftning av grundvattnet, rättsotrygghet, människor som dör i vårdköer, okyldiga människor som får sina liv förstörda av värstingar och ungdomsgäng...... Man kan ju i andanom fråga sig vilken tid det egentligen är som är lyckligt förbi......

1999-10-08, 22:05
Svar #15

Utloggad Ulf Berggren

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 3747
  • Senast inloggad: 2024-03-28, 00:15
    • Visa profil
    • www.stacken.kth.se/~ulfb/genealogi.html
Det finns åtskilliga fler exempel på att män tog sina hustrurs släktnamn. Ibland tog nämligen män med patronymikon sin hustrus släktnamn.
De ville kanske inte vara sämre än sina hustrur när det gällde att ha släktnamn, och då var det väl ett naturligt alternativ att ta hustruns efternamn, så att det gick i arv till barnen.
 
Men det är en lite annan sak att det idag går att byta ett släktnamn mot ett annat, oavsett dess normala skydd.
 
Vilken tid som är lyckligast hör egentligen inte hit, men du skulle nog behöva lyssna på en annan östgöte i den frågan, Kalle Bäck.
Ulf Berggren

1999-10-09, 00:40
Svar #16

Göran Johnson

Carl-Fredrik. Jag tycker inte att man behöver sakna sinne för historia och kontinuitet för att man hävdar jämställdheten mellan könen. Och inte behöver du tiga heller, för vi har ju åsiktsfrihet. Och själv har jag behållit mitt efternamn liksom min hustru har behållit sitt, men jag har förståelse för att andra kan välja annorlunda.

1999-10-09, 00:44
Svar #17

Göran Johnson

PS. Med att 1800-talet var lyckligt förbi avsåg jag endast frågan om jämställdheten mellan könen.

1999-10-09, 01:06
Svar #18

Göran Johnson

Ett brott i kontinuiteten har jag funnit i Carl Christiernin, född 1709, som tog sin moders släktnamn, (Anna Chatarina) Christiernin, till skillnad från alla syskon som tog faderns efternamn (Johan) Petre. Särskilt vanligt kan inte detta ha varit. Jag har i alla fall inte stött på fler exempel från äldre tid.

1999-10-09, 21:24
Svar #19

Utloggad Ingrid och Olof Bergström

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 853
  • Senast inloggad: 2024-03-28, 19:26
    • Visa profil
Carl-Fredrik Hanzon! Det måste redan nu vara kaos och oreda, eftersom vi varit utan namnlag ända till 1901 och man förut kunde ta andra fortlevande släkters namn utan att ens ha någon kvinnlig anknytning. (När t ex min ffff och hans söner började kalla sig Asplund på 1850-talet var de ju inte först i Sverige med det namnet.) Hade de gamla romarna och islänningarna någon namnlag? På runstenarna brukade man inte använda efternamn, inte heller hade Jesu lärjungar och apostlar efternamn.
Olof och Ingrid Bergström

1999-10-10, 20:15
Svar #20

Utloggad Anders Pemer

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1662
  • Senast inloggad: 2024-03-18, 07:38
    • Visa profil
    • www.pemer.net
Det här var en oerhört intressant diskussion! I stort sett håller jag näst intill oreserverat med Carl-Fredrik Hanzon i allt som rör den nuvarande namnlagen, undantaget dock din totalt avvisande inställning till att män tar hustruns namn.
 
Jag kan nog lämpligast demonstrera min inställning genom att beskriva situationen i min egen släkt, Pemer.
 
Inkommen till Sverige med min ffff fffff Nicolaus P (1608-87) kunde den lika gärna varit lika stor som adliga ätten Belfrage, som min ffff ffm var av. Båda släkterna inkom till Sverige vid ungefär samma tid med män i ungefär samma ålder, och båda dessa invandrare fick tre söner, som blev vuxna och bildade egen familj. Skillnaden är att ätten Belfrage idag omfattar ättlingar till alla tre sönerna, men i släkten Pemers fall dog alla sidogrenar ut vartefter, och vid förrförra sekelskiftet fanns det bara en familj kvar, i värmländska Frykerud.
 
Familjefadern, min ffffff David Niclas Pemer II, 1757-1839, ägde och brukade den gård, som hans adliga mor Ebba Lisa Belfrage, bytt till sig efter den första David Niclas´ bortgång 1776. Denne förste David Niclas var officer, två gånger gift med adelsdamer (efter att ha skilt sig från den första då hon fick en son med drängen), och kallas i Elgenstierna och i de flesta militära rullor von Pemer. Men redan David Niclas nummmer två kallas flera gånger David Davidsson i kyrkböckerna, och hans fyra söner David Niclas III, Sven Henrik, Erik Petter och Carl Gustaf skrevs nästan aldrig med namnet Pemer, utan fick med några ytterligt få undantag mest heta Davidsson. Deras egna barn skrivs uteslutande med patronymikon.
 
Men Sven Henriks tre söner lämnade alla Värmland, och då vågade tydligen två av dem återta sitt historiska släktnamn. I övrigt har namnet bara återtagits av en USA-emigrerande sonson till Erik Petter.
 
Äldste brodern Nils Svensson var min ffff och han kallade visserligen sig själv mest enbart Svensson, men hans barn i äktenskapet är aldrig skrivna annat än Pemer. Undantaget är min fff David, som kallade sig Svensson Pemer, men lät sitt företag heta blott och bart D.N. Svensson & C:o. Sven Henriks mellanson Johan skrev sig Pemer, men bildade såvitt vi kunnat utröna aldrig familj. Yngste sonen Carl behöll däremot namnet Svensson, och fick tre söner som bildade egna familjer. Mellansonen Werner dog i spanskan 1918 när barnen var små, men de båda andra bröderna återtog namnet Pemer. I slutet av 50-talet diskuterade Werners tre söner att göra sammaledes, men bara den av dem, som hade en son, valde att byta.
 
Något år innan nya namnlagen var på gång ville en av de andra brödernas dotter äntligen ta namnet, vilket alltså hennes far hade gjort när hon var liten om hon bara hade haft en bror. Hon råddes då av PRV att vänta till nya namnlagen blev klar! Tackar, tackar! Till skillnad från sin farbror, farfars båda bröder och faderns kusin blev hon i enlighet med den nya lagen tvungen att be alla nuvarande bärare och f d bärare av namnet om medgivande!!! En smått sinnesförvirrad faster till mig sade naturligtvis nej (och slängde på luren med orden det har väl inte du med att göra när jag ringde och frågade vad hon höll på med) och då räckte hennes enda nej mot 39 ja....!
 
Då fick man gå vidare till Patentbesvärsrätten. Hur gick det till, rent praktiskt? Samma tjänsteman vid PRV som handlagt ärendet dittills säger Då kungör vi det här i Post- och Inrikes Tidningar, och säger ingen något då, får du namnet... Inte sjutton läste min faster Post- och Inrikes Tidningar, och så fick min släkting äntligen namnet Pemer. Redan födde sonen fick namnet, när barn nummer två var på väg blev det bröllop och maken bytte sitt son-namn mot Pemer, en dotter kom till världen och så småningom en son till.
 
På de grenar som var kvar i Värmland behöll man stoiskt patronymikon, som förr eller senare frystes vid något son-namn. Men i minst två fall har sådana agnatiska Pemrar med son-namn i stället tagit helt nya namn - Viklund och Flodquist!
 
Ändå har de olika agnatiska Pemergrenarna utan namnet visat sig känna till det gamla släktnamnet mycket väl, när vi i modern tid har återknutit kontakten i form av Släktföreningen Pemer. Gustav Eriksson, f 1905, visste exempelvis att förtälja att hans farfar Erik Gustaf Karlsson, son till yngste brodern Carl Gustaf ovan, hade trott att Pemer var ett öknamn.
 
David Niclas III:s äldste son gifte sig till en gård, som sedan har övertagits av äldste sonen i varje familj fram till våra dagar. Den nuvarande ägaren är alltså genealogiskt sett släkten Pemers huvudman, men hade aldrig övervägt att återta släktnamnet trots att han alltid varit väl medveten om att det tidigare burits inom släkten. När vi fått kontakt bestämde han sig för att försöka, men det var också precis när den nuvarande namnlag var i faggorna, och han orkade aldrig sitta och be alla om lov, utan tog ett helt nytt namn i stället.
 
Flodquist-grenen lär vara stor och bestå av totalt ointresserade släktingar. Men även om någon agnatisk Pemer utan namnet skulle fs intresserad av att återta sitt historiskt rättmätiga släktnamn, måste alltså vederbörande med nuvarande praxis först be alla oss som heter Pemer om lov, och i värsta fall gå vidare efteråt med ett överklagande, som rent praktiskt resulterar i en kungörelse i PoIT.
 
Och samtidigt skulle en f d hustru till exempelvis mig själv (om jag hade varit gift och nu var skild) utan att be ens mig om lov vara i sin fulla rätt att ge barn med en ny sambo namnet Pemer. Regeln säger att det är tillåtet bara paret inte är gifta - varför nu just den omständigheten skulle göra släkten, vars namn förs vidare helt utan genealogiska kriterier, mindre berättigad att ha synpunkter.
 
Men det finns ju ett specialfall också! Låt oss säga att jag gifter mig med en kvinna som tar mitt namn och snabbt blir allmänt känd i yrke och umgänge som N.N. Pemer. Sedan skiljer vi oss, och hon klipper raskt alla band med mig genom att återta flicknamnet. Men det skulle hon inte ha gjort, namnbytet leder till missförstånd och bryderier och hon inser snabbt att det var ett förhastat beslut och vill byta tillbaka till Pemer. Då får hon göra en egen ansökan, behöver minsann inte be någon om lov, och ingenting talar för att hon lär få avslag. Sedan har hon namnet genom egen ansökan, och DÅ har hon all rätt i världen att ge både en äkta make och deras gemensamma barn namnet Pemer.
 
Detta samtidigt som massor av agnatiska medlemmar av släkten Pemer, vid (eventuellt) intresse, ska behöva sitta och be oss aningen lyckligare släktingar om lov att få ta sitt rättmätiga släktnamn...!
 
Nej, namnlag 1982:670 (är det väl den heter) är ett enda stort monstrum i sina värsta stycken!
 
Jag tycker det är en annan sak när en man, företrädesvis med son-namn, väljer att ta hustruns efternamn. Rätt använt skulle ett sådant förfarande på sikt kunna rensa bort alla dessa son-namn, som inte är några patronymikon, och därmed helt förfelade.
 
Att min syster kan bistå min svåger Nilsson med ett riktigt efternamn, och att namnet Pemer därmed vunnit lite bättre spridning med deras barn, liksom i några ytterligare fall i släkten, tycker jag är ren bonus. Att däremot bara jag och en syssling kommer att få barn som blir agnatiska medlemmar av släkten känns lite exklusivt...
 
Då blir man snarare beklämd när man ser par gifta sig och hustrun byter ett vackert borgerligt släktnamn mot mannens menlösa son-namn. Chansen att slippa se just sådant är den stora fördelen med den hemska namnlagen, så det är illa när korkade människor inte tar den.

1999-10-10, 20:59
Svar #21

Utloggad Anders Berg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7651
  • Senast inloggad: 2022-06-06, 18:37
    • Visa profil
    • Scangen
Med tanke på att namn i alla tider titt som tätt har övergått via mödernet (och på andra sätt) tycker jag det är lite lustigt att som Anders Pemer hylla sitt släktnamn och dess egenvärde. Tänk om Nicolaus Pemer född 1608 tog sitt namn efter sin mor? Då har Anders Pemer och alla andra ättlingar fel namn idag... Namnbruket måste ses i relation till samhället i övrigt. Socialt skikt och yrke styrde valet av namn, och en återgång till patronymikon är inget att förfasa sig över. Att därefter patronymikon ersätts av ett annat namn än Pemer är också fullständigt naturligt, enligt den praxis som rådde i slutet av 1800-talet.
 
För övrigt håller jag med om kritiken mot namnlagen, och förvånas att inte släktforskarrörelsen hade något att säga då det begav sig. Eller ignorerades vi? Frågar en som inte var med på den tiden.

1999-10-12, 00:05
Svar #22

Utloggad Carl-Fredrik Hanzon

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1959
  • Senast inloggad: 2018-08-09, 16:27
    • Visa profil
Tja, var ska man börja? Det enda rimliga är väl att beta av, i tur och ordning...  
 
Ulf!
 
De här männen med patronymika, som tog sina hustrurs släktnamn, är i varje fall något nytt för mig. Vilken tidsperiod och vilket geografiskt område rör du dig i då? Du syftar möjligen inte på Dalarna och de s.k. gårdsnamnen, som ju sattes före förnamn och patronymika, men som fungerade som ett slags släktnamn? I den miljön förekom det understundom att män, som tog över sin hustrus släktgård efter svärföräldrarna också övertog svärfaderns namn, eftersom det s.a.s. hörde till gården. På detta sätt antagna namn kallades lite skämtsamt och kanske även något nedsättande för särknamn.
 
Om du läste mitt inlägg, såg du nog också att jag innan jag något kamoflerat redogjorde för min ståndpunkt, redan hade konstaterat:    
Och om vår tid överhuvud taget är lyckligare är vissa valda förflutna historiska perioder, kan man nog naturligvis också ha olika åsikter om, men man når knappast någon enighet om den saken. Efter att ha läst de senaste inläggen måste man nog i ännu högre grad än tidigare fastslå just detta! Men personliga åsikter är ju något helt annat.  
 
Jag känner för övrigt Kalle Bäck, och har med stort nöje läst det mesta av vad han har skrivit, samt har med likaledes stor behållning åhört ett flertal av hans föredrag. Jag har den största respekt för hans forskning, och tycker dessutom att han är en sympatisk och trevlig prick i största allmänhet. Jag har ingen känsla av det skulle finnas någon större åsiktskillnad oss emellan.....  
 
 
Göran!
 
Vi tycks (trots vissa åsiktsdivergeringar) i alla fall vara eniga om att det är positivt att vi har åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Jag behöver ju inte tiga, säger du, och (som du redan har märkt) gör jag inte det heller.....
Och jag tror ju inte heller att du du saknar sinne för historia och kontinuitet. Men i stridens hetta råkar man ju ibland spetsa till formuleringarna.
 
Visst kan man väl säga att ditt ovan anförda exempel på sätt och vis är ett brott i kontinuiteten. Men att personer tog sin mors släktnamn, är ju som jag redan i mitt förra inlägg konstaterat, inget ovanligt fenomen. Det förekom ju relativt ofta, i synnerhet bland personer med patronymika. Det ovanliga i detta fall, är ju i stället att han redan hade ett unikt och t.o.m. känt släktnamn.
 
jag kom f.ö. efter att jag skickat in mitt förra inlägg på ytterligare ett exempel (från 1700-talet) på en person, som i samband med att han adlades, valde att anta sin svärfaders namn. Det var faktiskt en avlägsen släkting till mig, en Laurin, som vid adlandet antog namnet Klöfverfeldt. Men OBSERVERA, att han inte fick namnet AUTOMATISKT, då han gifte sig, utan valde det i stället för ett nytaget adelsnamn. Det gällde nämligen inom Riddarhuset speciella bestämmelser för hur befryndade släkter kunde adlas och adopteras med samma adliga namn, och med samma adliga nummer, som den ursprungliga (Detta bl.a. för att hålla antalet adliga ätter på Riddarhuset nere). Jag vill minnas, att det finns liknande exempel, vad beträffar ätterna Krusenstierna, von Post och Ulfstand (fast jag vill minnas att det i flera av dessa fall endast är mödrarnas namn man tagit). Men dessa för adeln särpräglade förhållanden har ju inte så mycket med vår diskussion att göra.
 
 
Ingrid!
 
Före 1901 var det beträffande namnseder och -traditioner knappast kaos och oreda, tvärtom!. Du lägger ju själv de solklara och uppenbara argumenten för detta framför mig. Trots att det (bortsett från specialbestämmeler beträffande adliga namn) ju inte fanns något som helst förbud emot det (eftersom det inte fanns någon namnlag!) förekom det så gott som aldrig (med de undantag, som hade med adlande, och adopterande inom adlade ätter att göra, något helt annat, se ovan) att någon tog, eller ens försökte ta sin hustrus släktnamn. Det om något, säger väl oss med all önskvärd tydlighet, vilket av såväl stabilitet som kontinuitet och av så gott som alla omfattande namnskick och -kultur vi faktist har haft (egentligen ända fram till införandet av Namnlag 1982:670 [suck!]) Jag tror överhuvud taget inte att man ens någonsin reflekterade över att ta sin hustrus släktnamn. Det var ju HENNES namn, och fram till 1800-talets början t.o.m. något som hon själv (förmodligen med stor stolthet och självmedvetenhet - alla kvinnor var minsann inte så förtryckta och självförnekande som de feministiska myterna - vår tids vandringssägner och tillika heliga kor - har gjort gällande) ju under hela sitt liv BAR (se mitt första inlägg i ämnet; under adels-terminologi).    
 
Det du sedan skriver, visar att du totalt har missat min poäng, och vad jag vill angripa. Jag har självfallet aldrig påstått att vare sig de gamla romarna, islänningarna eller runristarna skulle haft namnlagar i den form vi har i Sverige idag. (Kanske tur det, förresten, som det nu har visat sig av namnlag 1982:670, förefaller det som om namnlagar, tillkomna av fel orsaker, felaktigt och klåfingrigt skrivna, och felaktigt tillämpade mest ställer till problem, och FÖRSTÖR fungerande namnseder och -traditioner) Däremot hade man fungerande namnskick och namnsedvänjor, som utgjorde som en naturlig och självklar beståndsdel av kulturen. Betydelsen av ett sådant ska man nog inte underskatta.
 
Romarna hade vanligen tre namn: ex. GAIUS JULIUS CAESAR, där det första i princip var ett tilltalsnamn, motsvarande vårt förnamn, medan det mellersta vanligen var släktnamnet, som angav vilken agnatisk ätt man tillhörde, i detta fall den Juliska ätten, vilken hänförde sina anor tillbaka till en mytisk anfader Iulus.
 
Islänningarna hade, och har fortfarande (i likhet med vad övriga nordiska länder hade tills för bara drygt hundra år sedan) ett namnskick, som bygger på patronymika. Redan hos Snorre och de isländska sagoberättarna finns detta namnskick i stort sett utvecklat: ex. Snorre Sturlasson (=Sturlas son)
 
På våra runstenar återfinner vi i stort sett samma grundprinciper, det som sedan utvecklades till våra patronymika, fast i en tidigare och mindre utvecklad form; grundprincipen var att identifiera och differentiera människor efter förnamn och (ofta) efter vem som var ens far (alternativt mor eller bror, och någon gång t.o.m. son) ex.  Stenen ristades efter Sigurd Sigvats son. Han dog i västerled, eller Stenen restes efter Björn, som dog i England. Han var Helgas son
 
Jag hade inte nämnt något om Jesu lärljungar och apostlar, men eftersom du tar upp ämnet, kan jag ju meddela, att de gamla israelena/judarna i princip hade samma identifieringssystem som islänningarna och nordborna (kombinerad med inslag som påminner om det romerska). Studerar man sin bibel, finner man mängder av bestämningar (patronymika skulle kan nästan frestas att kalla dem) som Jakob, Sebedeus son, David, Isais son, Jonatan, Sauls son, för att inte tala om det symbolladdade och språkligt mångfacetterade Hosianna Davids son. Man kände dessutom i regel sin härstamning i många led bakåt (ex. Jesu stamtavla i Matt. och Luk. evangelier), man kände till att man tillhörde Davids hus, Juda stam, eller Levi resp. Efraims stammar.  Att stamtillhörigheten ochså hade en juridisk och ekonomisk sida, vet vi ju av julevangeliets besked att eftersom han var av Davids hus, fick han bege sig till Davids stad, Bethlehem, för att skattskrivas.
 
 
Anders P., Jag återkommer till dig i mitt nästa inlägg. Jag måste ju ha NÅGON nattsömn också!      
 
 
AnderZzz!
 
Släktforskarrörelsen hade anmält sitt intresse att vara med som remissinstans till namnlag 1982:670, vilket ju för var och en av oss, skulle har varit en självklarhet. Vilka andra vet mera om såväl levande namn i praktisk funktion som namnskick i historisk belysning än just släktforskare? Men släktforskarrörelsen fick AVSLAG, med motiveringen att man inte förstod vad släktforskning hade med det viktiga arbetet med en ny namnlag att göra. !!!! Brr! Man fryser nästan till is av denna dumdryga, översittaraktiga, självbelåtna och inkompetenta byråkratkyla. Man tycker nästan att namnlagen borde kunna rivas upp bara p.g.a. detta uppenbara fall av myndighetsmissbruk.

1999-10-12, 02:14
Svar #23

Utloggad Anders Pemer

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1662
  • Senast inloggad: 2024-03-18, 07:38
    • Visa profil
    • www.pemer.net
CFH! Typiskt att du var inne mer eller mindre alldeles nyss, bara för att avisera kommentarer till mitt inlägg nästa gång. Jag ska själv gå och lägga mig alldeles strax, men ser att jag bör nyansera en del av mitt inlägg.
 
Det är lite väl föraktfullt, inte minst mot just dig, att snacka om menlösa son-namn och korkade personer som inte tar chansen att utrota ett till förmån för riktiga efternamn på moderns sida.
 
Däremot är ju son-namnen av idag utan tvivel, om inte menlösa, så åtminstone totalt meningslösa. De skulle lätt kunna tas för att vara en riktigt korkad och oförutsedd följd av 1901 års namnlag, att plötsligt faderns namn skulle övertas av hans barn i samma form, oavsett vilket det var. Men å andra sidan började patronymika i många fall frysas som olika son-namn redan innan 1901, såvitt jag sett beskrivas nästan hela andra halvan av 1800-talet, och med rent bisarra följder i vissa familjer ibland.
 
Erik Petter Pemer, som jag har nämnt i tidigare inlägg, hade t ex en son som hette Olof Eriksson (1843-1905). Hans son Anders f 1869 skrivs Olsson. Yngsta dottern Hilma Olivia f 1887 blev gift Elfsberg (och blev farmor till en viss Claes E, om jag ska passa på att nedlåta mig till name dropping), och verkar ha skrivits Eriksson som ogift, medan en ogift dotter i familjen, Anna Victoria, f 1882, kallade sig Olsson som vuxen...
 
Så 1901 års namnlag ska inte lastas så oreserverat för att son-namnen uppstod. Det ser mer ut som om den övergången var ett fenomen som låg i tiden.
 
1963 års namnlag hade väl en bestående effekt på namnbruket i Sverige, nämligen att den superklumpiga namnformen dubbelnamn stadfästes ordentligt, vars avskaffande (i den bemärkelsen att åtminstone inga nya dubbelnamn accepteras) i 1982:670 verkar ha gått framför allt massmedia totalt förbi.
 
Varenda människa med mellannamn verkar nästan själva tro att de bär ett dubbelnamn, som ska stavas med bindestreck, och när folk med mellannamn citeras eller omskrivs i pressen stavas de regelmässigt med bindestreck. Sedan är det en annan sak att många tror att kocken Jan Boris-Möller heter Jan-Boris i förnamn..... B-)
 
Mellannamnen tycker jag är en mer tilltalande form av dubblering än bindestrecksvarianten, men egentligen är alla former av dubbla uppsättningar efternamn enligt min mening icke önskvärda. Om jag träffar en kvinna som heter Lundström skulle vi då, som ett av ack så många tänkbara alternativ, kunna kalla barnen Lundström Pemer (eller Pemer Lundström, för all del...).
 
Om vår son träffade en kvinna som hette Carlzohn Liljedahl, skulle då deras barn kunna heta Pemer Liljedahl, eftersom det är Lundström respektive Carlzohn som bara är mellannamn. Men vår son skulle också när som helst kunna byta till sin mors namn Lundström, och hans hustru skulle kunna byta till Carlzohn. Och deras barn därefter.
 
Om dessutom min svärmor fru Lundström var född Bergendahl skulle min fru kunna ta detta namn, som en av hennes föräldrar någon gång hade burit, och så fort hon tog det skulle hennes barn kunna ta sin mors nya namn.
 
På det sättet har det starkt Pemer-anknutna namnet Frumerie kunnat föras vidare in i en kvinnolinje genom vanliga anmälningar om namnbyte i stället för avgiftsbelagda ansökningar, när mellanledet (pappan) tog sin mors flicknamn först, så att hans döttrar slapp ansöka om sin farmors namn. Inget ont i det, men det är väl inte riktigt rätt att systemet ska gynna annars helt omotiverade skenbyten av efternamn (i fallet Frumerie var det dock inget skenbyte, det måste poängteras!).
 
Jag insåg samma sak när min syster, som sedan alltså i stället valde att föra namnet Pemer vidare ändå, en period i tonåren var inne på att försöka ta det efternamn som vår morfar tog när vår mor och hennes syskon redan var vuxna, Askäng. Morfar är död, och var aldrig omgift, så ingen annan än han har burit namnet.
 
Morsan var dock aldrig intresserad av att tillfälligt ta sin fars efternamn, så att syrran skulle kunna ta det. Om jag tolkat praxis rätt innebär det att min mor och hennes syskon alltså kan ta namnet genom en vanlig anmälan så länge de är i livet, och alla vi barnbarn och barnbarnsbarn skulle kunna ta det genom ansökan, och troligen behöva deras medgivanden. Däremot har jag svårt att inse vilka som skulle kunna ge medgivande när morfars alla barn är borta. Hur ska ett sådant namn upplivas då?
 
Problemet med 1982:670 är att en liten grupp fanatiska feminister med mycket oklar uppfattning om vad efternamn egentligen är till för valde att arbeta ihop en namnlag som plötsligt skulle befrämja någon slags flummig variant av jämställdhet, snarare än att ett släktnamn, vilket ju var termen i 1963 års namnlag, ska kunna särskilja alla olika medborgare med samma förnamn, så att de kan hänföras till en, men endast en, släkt.
 
I nuvarande lagstiftning kan vi alla välja om vi vill ansluta oss till farfars, farmors, morfars eller mormors släkt. För att inte tala om de fall där många av anorna också i nästa generation är i livet. Om ett nyfött barn, vars föräldrar är födda med namnen Olsson respektive Nilsson, har sin mormorsmor i livet, som heter Bergdahl, och vars mor var grevedotter med namnet Wachtmeister, så kan mormorsmodern genom enkel anmälan ta det grevliga namnet Wachtmeister, varefter dotter efter dotter tar sin mors nytagna efternamn, då det är ena förälderns efternamn.
 
Så CFH:s skräckscenario där mindre nogräknade personer med laglig anknytning till fina namn (i vår nuvarande så kallade namnlag) skulle kunna göra affärer med sina namn, är verkligen inte långt borta. Jag trodde ju t ex länge att det var Max von Sydows son som var programpresentatör på SVT för några år sedan, eftersom hans son med namnet Henrik var ensam om det förnamnet i hela släkten, i OAK 1985 i alla fall. När 1990 års utgåva hade kommit ut upptäcker jag att det är en kvinnlig von Sydow som gift sig med en Henrik, som glatt och villigt tog namnet von Sydow när de gifte sig... Inte för att jag tror att karl´n hade räknat med att folk skulle tro att han var Max´ son, men scenariot kan knappast ha varit oväntat för honom och hans fru - borde inte varit det i alla fall.
 
Jag skulle lägga mig alldeles strax skrev jag för drygt en och en halv timme sedan, och Utbildningsradions tjatiga musiklektioner står på på TV:n, så nu orkar jag inte mer.
 
Även jag blir näst intill lamslagen av skräck inför den vansinniga verklighetsuppfattning CFH berättar om hos klantskallarna som drev igenom 1982:670. Själv tänker jag nu definitivt vidta mått och steg för att starta en renodlad proteströrelse mot 1982:670! Alla intresserade är välkomna med!!!

1999-10-12, 22:38
Svar #24

Utloggad Ingrid och Olof Bergström

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 853
  • Senast inloggad: 2024-03-28, 19:26
    • Visa profil
OK,  förr kunde folk följa sina seder utan att behöva tvingas av en lag. Jag förstår bara inte varför det  är mera kaos och oreda att ta sin hustrus eller mormorsmors namn än vilket annat namn som helst?
Olof och Ingrid Bergström

1999-10-12, 22:55
Svar #25

Utloggad Karl Göran Eriksson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2704
  • Senast inloggad: 2024-03-17, 08:07
    • Visa profil
Eftersom det näranog kategoriskt hävdas att äkta makar förr inte övertog sina hustrurs namn måste jag invända. Vanligt var det förstås inte, men här är några exempel: Garmakaren Olof Bergman (1670-1754) hade bara döttrar, av vilka dottern Maria gifte sig med en Olof Jonsson. Denne övertog namnet Bergman. Sistnämnda pars dotter Märet Olofsdotter Bergman gifte sig 1779 med Olof Jonsson Sörmo, vilken vid sin död 1807 benämnes O J Bergman.  
Bruksarbetaren Per Svensson Bur gifte sig 1780 med Sigrid Jonasdotter Flygare. Från 1781 (vid första barnets födelse) och framåt benämnes denne Per Svensson alltid med namnet Flygare.
Jöns Svensson Bur gifte sig 1784 med Sigrid Olofsdotter Åhsberg. Ännu när en dotter föddes 1786 heter han Bur, men fr.o.m. nästa barns födelse 1788 till sin död 1831, är hans namn Åhsberg. Samtliga dessa exempel är hämtade från Ljusnedal i Härjedalen. Någon säker förklaring till dessa namnbyten har jag inte, men deras förekomst kan alltså inte betvivlas.

1999-10-12, 23:09
Svar #26

Eva Leksell

Inte för att jag läst allt här, men jag hakade upp mig på att Carl-Gustaf Hanzon skrev att det så gott som aldrig förekom att någon tog eller ens försökte ta sin hustrus släktnamn.
 
Var min farfars farfar verkligen så unik? Om honom, skräddaren Jan Abrahamsson i Folkärna, står antecknat i husförhörslängd på 1840-talet vill kalla sig Leksell. (Efter hustrun Stina  som tagit namnet många år innan hon gifte sig.) Och sedan hette han Jan eller Johan Abrahamsson Leksell innan det slutligen blev Johan Leksell.

1999-10-13, 23:14
Svar #27

Leif Boström

Det här är en mycket intressant och trevlig diskussion. Alla debattörer har haft något intressant att tillföra diskussionen.
 
Det går att spekulera i bevekelsegrunderna hos olika tillskyndare av 1982 års namnlag. Någon slags jämställdhetsiver är troligen en av bevekelsegrunderna. En annan tror jag är att i strävan att rasera det svenska kulturarvet vill man även frigöra sig från namntraditionerna.
 
Innan 1901 års namnlag kom kunde vem som helst ta vilket namn som helst, med undantag för de adliga namnen. Att det skulle ha varit vanligt att en man tog sin hustrus släktnamn tvivlar jag på. Några sådana fall har redovisats i den här diskussionen, men själv har jag aldrig stött på det. Något som jag däremot sett ett fåtal gånger är att en man som gift sig med en änka har tagit hennes tidigare makes släktnamn. Jag känner till två fall i Piteå socken: Christina Eriksdotter, född 1775, änka efter Erik Johansson (Boström) och omgift 1821. Hennes nye make Isak Andersson, född 1786, började kalla sig Boström, trots att namnet inte finns i hans släkt. Ett annat fall är Johanna Hedvig Öman, född 1839, änka efter Johan Boström (sonson till Erik Johansson) född 1837, omgift 1887 med Lars Persson född 1845. Lars Persson börjar kalla sig Boström.
 
Ganska ofta har även en person tagit släktnamnet från sin mors släkt. För efterkommande generationer får det samma konsekvens som om personens far även antagit namnet.  
 
Den oordning som rådde före 1901 var egentligen nödvändig med tanke på att centralstyrning hade varit mycket svårt att åstadkomma på den tiden. Dessutom var det naturligt att inte sätta upp regler för en ny företeelse (att börja anta släktnamn som ärvs) förrän efter ett antal år. Med 1901 års namnlag skapades en ordning. Det krävdes speciell ansökan för att ta ett existerande namn till släktnamn.
 
Med nuvarande namnlag har man skapat en större oordning än den som rådde före 1901. Jag tycker att namnlagen skulle vara utformad så att makarna kunde välja mellan att båda antar mannens släktnamn eller att båda behåller sina släktnamn. Barn födda inom äktenskapet borde få mannens släktnamn. Att hustrun tar sin mans släktnamn är en relativt ny företeelse, som lagstadgades 1901. Det medför nackdelen att kvinnans tidigare bekanta kan ha svårt att hitta henne i t ex telefonkatalogen. Nackdelen med att de äkta makarna skulle ha olika efternamn är att många då tror att de inte är gifta.
 
Det stora problemet vad gäller släktnamn är som jag ser det vilket släktnamn barn till icke gifta föräldrar skall få. Nu är andra samlevnadsformer än äktenskapet mycket vanliga. Det är en företeelse som dessutom uppmuntras av samhället genom lagstiftning (t ex ”sambolagen”). En annan sak som också skapar oreda är alla skilsmässor (också uppmuntrade av samhället), som gör att med nuvarande namnlag kan efternamn vandra lite hur som helst. Det verkar som att samhället i sin strävan att göra sig av med all kristen tradition, som utgör basen i svensk kultur, även försöker bli av med kärnfamiljerna.  
 
Före 1901 var utomäktenskapliga barns efternamn endast ett litet problem eftersom de flesta barn föddes inom äktenskapet. Jag tycker att det verkar som att det vanligaste då var att barnet fick faderns släktnamn eller ett patronymikon bildat av faderns förnamn. Under 1900-talet verkar istället det vanligaste vara att barnet får sin moders efternamn, i värsta fall förvärvat i ett tidigare äktenskap. I 1982 års namnlag är huvudregeln, som gäller om inte speciell anmälan görs, att barnen får moderns efternamn. För att bevara namntraditonerna så bra som möjligt borde namnlagens regler för barn till icke gifta föräldrar enligt min uppfattning vara att de i första hand skall få faderns efternamn och i andra hand (i de fall modern inte vill uppge vem fadern är) sin moders ursprungliga efternamn. Jag tycker alltså inte att barnen skall kunna få ett efternamn som modern har förvärvat genom äktenskap. Jag inser att det skulle vara svårt i praktiken.
 
Anders Pemer har skrivit mycket klokt, men jag har lite svårt att följa hans resonemang. Dels tycker han att det är bra att män kan ta sina hustrurs namn, speciellt om de själva har efternamn som slutar på son, men när Henrik nu von Sydow tog sin hustrus efternamn tyckte Anders inte att det var bra. Att även kvinnor kan föra ett släktnamn vidare till kommande generationer tycker han är bra, men om ett adligt namn tre generationer bakåt skulle föras vidare genom en kvinna i varje generation så tycker han inte att det är bra. Så riktigt vad Anders protest mot namnlagen skulle gå ut på har jag inte förstått.  
 
Eller är det bara orättvisan att hans kvinnliga släkting var tvungen att be 40 personer om medgivande för att hon skulle kunna ta namnet
Pemer och ge det vidare till sin man och sina barn, medan andra personer kan få det genom en enkel anmälan. Det resonemanget byggde på att hon
tillhörde den släkt som genom hennes agnatiska härstamning har burit namnet Pemer, men att hon haft oturen att hennes far, farfar osv inte använt namnet. Men att Anders å andra sidan tycker att ett släktnamn även skall kunna föras vidare genom kvinnor innebär att man borde ha
lika stor rätt att ta vilket namn som helst som förekommit bland anorna. Man har ju bara haft oturen att anorna på den linjen inte har valt att
ta det namnet. Anders antyder visserligen att det kanske är lite finare att släktnamnet kommer från den agnatiska härstamningen.  
 
Anders Pemer anser att namn som slutar på son är meningslösa. Antagligen är mitt efternamn också meningslöst. Det består visserligen av två delar som har mening var för sig, men tillsammans kan jag inte se att de har någon mening. Förresten, vad betyder namnet Pemer?
 
Leif Boström

1999-10-14, 16:14
Svar #28

Utloggad Anders Pemer

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1662
  • Senast inloggad: 2024-03-18, 07:38
    • Visa profil
    • www.pemer.net
Tack, Leif, för att du pekade ut en del nästan komiska logiska luckor i mitt tidigare inlägg!
 
Ska se om jag kan rätta till oredan något. Som jag har skrivit hittills är det alldeles för lätt att tro att jag bara tycker det är bra att våra kvinnliga Pemer kan föra vårt namn vidare, och riktigt så inskränkt är jag ju inte ändå...
 
Jag fasar för hur det ska gå den dag jag förhoppningsvis själv ska föra namnet vidare. Jag kanske bör satsa på någon med son-namn? Eller kanske någon riktigt högadlig tjej, som är fullt klar över att det är hennes bröders sak att föra deras namn vidare, och inte hennes....?
 
I grund och botten tycker jag sålunda: Namnskicket ska följa den agnatiska linjen. Har släkten ett släktnamn för sönerna detta vidare, har man inget ska barnen bära äkta patronymikon. Det är alltså det jag menar med totalt meningslösa son-namn. Eriksson betyder ju i äldre tiders namnskick att man är son till någon som heter Erik, och plötsligt bärs namnet Eriksson av alla (oftast agnatiska) ättlingar till någon som en gång i tiden var son till en Erik.
 
En vettig namnlag skulle i grund och botten värna om det historiska agnatiska namnskicket, och skulle därför uppmuntra intresserade personer med son-namn att ta nya släktnamn, eller för den delen att försöka återvinna information om släktnamn som tidigare burits i släkten.
 
Den pemerska Flodquist-grenen är ett av allt för många exempel på något jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till. Nu är släkten Pemer inte adlig, bara gammal vapen- och devisförande högborgerlig, men när det finns ett släktvapen med i bilden sedan 1500-talet, känns det ju lite egendomligt att en tydligen rätt stor agnatisk gren finns där släktnamnet försvann i början av 1800-talet, och man sedan tog ett helt annat vid förra sekelskiftet.
 
I grund och botten borde väl ändå alla borttappade grenar av gamla agnatiska släkter med släktnamn återställas till den släkt man verkligen hör till. Men när man då X antal generationer efter att det ursprungliga namnet tappades bort har upptagit ett helt annat namn i samma släkt blir det ju knepigt. De pemerska Flodquistarna känner sig säkert som en genuin släkten Flodquist, även om de i genealogiskt hänseende torde kallas släkten Flodquist av Pemer.
 
Ny frågeställning, inser jag just: Vad avgör egentligen vad som är det ursprungliga namnet? I släkten Pemer ligger vi väl tre-fyra generationer bortom Nicolaus, som kom till Sverige, och om någon då plötsligt visar sig vara den förste som tagit namnet, skulle den logiken i förlängningen tala för ett byte till hans fars namn...
 
Slutsats således: Ett fast, etablerat släktnamn inom en viss agnatisk släkt bör betraktas som den släktens namn, och ofrivilliga avfällingar på grenar där namnet har tappats bort på vägen, bör i första hand återta detta släktens namn, och ska kunna göra det genom en enkel anmälan. Upptäcker man andra namn längre tillbaka i tiden ska det följaktligen vara lika lätt att byta till det, för den som så önskar, men det bör inte vara något tvång.
 
På grenar där man har hunnit byta till helt nya namn kan naturligtvis inte heller någon tvingas ta det gamla namnet, men man bör informeras om möjligheten, och lätt kunna byta om man vill.
 
Att män tar hustruns namn, så. Jag menade aldrig att det var fel att den ingifte Henrik von Sydow tagit sin hustrus namn, bara att det lurat åtminstone mig en del, nu när Max von Sydows ene son var den ende som hetat just Henrik von Sydow tidigare. (Om det nu stämmer, jag har 1985 års OAK, där en del grenar av ätten von Sydow har fått utgå - tydligen hör försvarsminister Björn v S dit, för honom hittar jag inte heller där)
 
Ska man då tycka att just de namn som är adliga bör fråntas den möjligheten...? Här blir jag lite kluven.
 
Jag har själv en kvinnlig kusin med det adliga namnet Crafoord, som också har barn med en man som heter Nilsson. Skulle man tvingat dem att kalla barnen Nilsson, då, just för att moderns namn var adligt? Nej, det håller inte! Vi kan inte börja ta specialhänsyn till adeln, inte om den inte har några privilegier i övrigt (och handen på hjärtat, borde den ha det?).
 
Därmed faller väl egentligen också mitt motstånd mot det jag skrev om paret som kan ta hustruns mormors mors namn, bara mormor är i livet och gör en enkel anmälan, följt av att mamman gör det och därefter hustrun själv. Varför inte? Kan vi rensa i son-namnsdjungeln kan det vara värt lite oortodoxa namnarvsformer.
 
Sedan om många med son-namn är lika stolta bärare av sina namn, och vill heta så. Visst! Självklart! Inte ska vi börja beordra namnbyten...!
 
Namnbruket bör i grund och botten följa det agnatiska skicket, och agnatisk följd bör alltid vara det naturliga tillståndet. En mamma som har ett lite mer särskiljande efternamn ska inte kunna börja bråka med pappan om vems namn barnen ska ha, om hans namn också är det. Pappans ska vara utgångspunkten. Likadant om båda har son-namn. Vad kan det betyda för en kvinnlig Eriksson att hennes barn får heta Eriksson efter henne, och inte Nilsson efter pappan?
 
Jag borde alltså inte behöva oroa mig över huvud taget, men idag måste jag göra det.
 
Sedan ska lagen naturligtvis anpassas till seden i sammanhanget, när det handlar om t ex grekiska familjer med feminin-form av efternamnet.
 
Nu får det räcka ett tag, tror jag! B-)

1999-10-15, 00:16
Svar #29

Göran Johnson

Man kan naturligtvis tycka att namnskicket och andra kulturuttryck borde vara på ett visst sätt, men det är ju inte så intressant när andra namnskick sedan länge finns etablerade. Jag kan ju tycka att det här med oäkta patronymikon är ett historiskt misstag, men eftersom det finns så etablerat sedan hundra år är det ju ett faktum. Kritiken borde ha kommit inför 1901 års namnlag. Ett återinförande av äkta patronymikon borde ju kunna tillåtas även utan särskilda skäl (vad det nu kan vara). I de flesta fall skulle de ändå uppfattas som vanliga oäkta sonnamn under mycket lång tid. Det skulle därför knappast innebära en återgång till det namnskick som gällde på den tiden då patronymikon var gängse. Om inte Anders Pemer menar att man skall förbjuda oäkta patronymikon, och det vore väl ändå svårt med tanke på hur etablerade de är. Jag själv råkar ha ett äkta patronymikon som tredje förnamn och ett oäkta som burits som efternamn i tre generationer, dvs först av min farfar, född 1877.  Enligt Pemer skulle mina barn alltså heta Göransson och Göransdotter, ett namnskick som i stort sett inte förekommit under de senaste hundra åren. De har i stället fått bära min hustrus efternamn, ett släktnamn som de nu bär i tredje generation. De slipper alltså bära det fullständigt meningslösa namnet Johnson! Jag tycker alltså inte att man bör ändra på etablerade namnskick av historiska skäl som inte längre är allmänt brukliga.
Jag tycker inte heller att det är något problem om barn får moderns eller faderns namn, oavsett om de föds inom äktenskapet eller ej. Som ni kanske förstår intresserar jag mig följdaktigt för såväl cognatisk som agnatisk stamtavla. Folkbokföringen torde garantera att framtida generationer kan bedriva släktforskning ändå, så någon oreda kan jag inte se i detta. Jag tycker inte att man kan ha fog att hävda att det patriarkaliska namnskicket skall fortleva för alltid när den allmänna synen på könen har förändrats i samhället (eller har den inte det???) Historia handlar inte bara om gångna tider utan vår tid blir ju också historia så småningom.
Sen tycker jag faktiskt att Leif för in väl konspiratoriska teorier bakom namnlagen. Jag tycker för det första inte att eventuell jämställdhetsiver bakom 1982 års namnlag är något negativt. Även om det svenska kulturarvet kanske inte stod så högt i kurs 1982, tycker jag nog att det är lite väl spekulativt att misstänka en strävan att rasera det!!! Sambolagen är ju ett accepterande av att andra samlevnadsformer än äktenskapet är mycket vanliga och inte ett sätt att uppmuntra dem. Skilsmässor förekommer ju i stor omfattning och det beror knappast på att de uppmuntras av samhället. Kärnfamiljen är väl knappast en kristen tradition, som samhället söker bli av med. Detta kan väl knappast vara en seriöst framförd uppfattning????
Jag vill absolut inte med detta försvara alla konstigheter i namnlagen.

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se


Annonser




Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna