ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Författare Ämne: Efternamn  (läst 2571 gånger)

2005-12-31, 13:44
läst 2571 gånger

Utloggad Stefan Simander

  • Stefan Simander
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 6686
  • Senast inloggad: 2019-10-15, 00:42
  • Stefan Simander www.freewebs.com/simander
    • Visa profil
    • www.freewebs.com/simander, Simanderska palatset
Stefan Simander
Gamla Uppsala, Sweden
www.freewebs.com/simander
076 - 228 94 22

2005-12-31, 16:38
Svar #1

Utloggad Anders Pemer

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1653
  • Senast inloggad: 2019-10-02, 01:21
    • Visa profil
    • www.pemer.net
Hoppas de nya direktiven om namnbyte har tagit fasta på de absurda skillnaderna i möjligheten att ta gamla adliga ättenamn som räknas som utdöda (men kanske inte nödvändigtvis är det egentligen) å ena sidan, och å andra sidan möjligheten att återta ett släktnamn som tidigare burits i ens egen, i första hand agnatiska, släkt, vilket är desto svårare så fort det handlar om ett namn som tappades bort på tidigt 1800-tal eller tidigare.
 
Fokuserade man bättre på den sistnämnda möjligheten - utan något absolut krav att tidigare släktnamn bara fick återupptas om de kom från raka fädernet - skulle kanske inte behovet vara så stort att återuppliva och rida på gamla adliga namn som en gång i tiden antogs av någon eller gavs till honom med ett kungligt beslut att namnet och adelskapet skulle tillhöra honom och hans agnatiska ättlingar.
 
Jag har oerhört svårt att förstå mig på någon som tagit gamla adelsnamn på det sättet. Respekten för dem som människor och deras syn på etik och moral är nära nog noll. Hoppas någon sådan läser detta och skulle vara intresserad av att skriva en motivering till sina tankar och sitt beslut.
 
Jag tycker det är förfärligt. Ta ett nytt namn som låter fint kan man göra på alla möjliga vis, släktnamn i den egna nära släkten, hitta på något nytt... Men det är kulturskymnning av episka proportioner när PRV och de namnsökande själva förfelar, degraderar och förstör sådana ättenamn vi kan läsa om i Elgenstiernas Ättartavlor, där ätterna råkar vara - eller tros vara - utdöda.
 
Jag hoppas en sådan situation någon dag ställs på sin spets, att någon släktlinje återupprättas och visar sig vara en försvunnen borttappad gren, nedsjunken i bondeståndet av en adelsätt som har räknats som utdöd, och att vi får se de bisarra turerna där kanske någon som med PRV:s godkännande har antagit deras rättmätiga ättenamn kanske försöker sig på att stoppa dem, eller kanske inte ens i den nya situationen inser det absurda i att han norpade åt sig det namn som är deras att bära bara för att det verkade vara ledigt för att det var förment utdött.
 
Det är väl det som krävs för att inse hur alldeles oerhört fel ute man är i den frågan.
 
Skämmes ta mig f..., PRV och alla som snor sådana namn!
 
För övrigt ser inte jag det som fel bara när det gäller adliga namn även om det känns en smula ännu värre, eftersom adliga namn har en känd historia och man alltid vet vem som antog/gavs det aktuella namnet och att det faktiskt gjordes enligt en dåtida sed där namnet hörde ihop med en upphöjd rang i samhället och skulle följa just den släkten. Man må tycka vad man vill om vad adel var för något idag, men det är fruktansvärt oförskämt mot de personer som ursprungligen bar sitt adliga namn att släppa iväg det till kreti och pleti som tycker att det låter fiiiint, det kan väl jag ta nu när ingen heter så längre...  
 
Men det är lika illa med borgerliga namn. Varför inte helt låsa de namn som någon person eller släkt någon gång burit och att den som vill ta ett nytt namn idag får ta något antingen helt nytt eller något han har en acceptabel släktanknytning till.
 
Ett namn som tidigare har varit använt men som inte är det idag ska väl i första hand vara tillgängligt för de personer som kan påvisa sig härstamma från tidigare bärare av det till att börja med, inte göras oåtkomliga för sådana personer i framtiden för att vem som helst utan någon anknytning till den ursprungliga släkten med namnet helt slumpmässigt får ta dess namn enligt något slags först till kvarn.
 
Kriteriet för att få eller inte få ta ett gammalt och eventuellt utdött namn är ju också så korkat upplagt att man baxnar. Anses det allmänt känt genom att stå i minst två större uppslagsverk får man inte ta det. Annars är det helt okej. Alltså ligger makten över vilka gamla utdöda släktnamn som får tas av kreti och pleti i nutid hos redaktionerna för våra större uppslagsverk! Var finns logiken i det???
 
Men som sagt. Hoppas de nya direktiven för ändringar i namnlagen inkluderar att göra något åt de å andra sidan smått bisarra regelverken för att återuppta ett släktnamn idag om man upptäcker, eller har vetat hela sitt liv, att ens agnatiska släkt egentligen är en gren på manslinjen av en släkt där man längre bak i tiden bar ett släktnamn, och där kanske andra grenar fortfarande bär det, eller åter bär det, för att man där hann återta det under tidigare mildare regelverk.
 
Hade inte sådana namnbyten varit såpass krångliga som de har varit sedan 1982:670 trädde i kraft hade släkten Pemers huvudman totalt sett hetat Pemer idag. Men som de i stället var utformade tyckte han att det verkade på tok för komplicerat och valde i stället att gå en mycket enklare väg och anta ett helt nytt namn i stället. Det tycker jag är oerhört tragiskt. Stort tack för ert sinne för logik, skaparna av 1982:670!
 
Gott Nytt År, alla anbytarvänner!

2006-11-12, 19:19
Svar #2

Utloggad Patrick von Brömsen

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1355
  • Senast inloggad: 2019-07-14, 20:52
    • Visa profil
God kväll på er
Angående ett namnbyte som fått märklig konsekvens.Min fru fick mitt namn genom patent ock registreringsverket där jag då givit tillåtelse till det hela,(Denna historia hoppar jag över här). Hon bär då namnet von Brömsen, så var jag nu hos skattemyndigheten och samlade uppgifter som vi släktforskarråtter gör. Då fick jag reda på att hennes efternamn från födseln inte existerar hos myndigheten längre. De tror nu att hennes efternamn alltid varit von Brömsen tack vare att så står det i datorn hos de. Jag berättade att det var Ström hon hette vid födseln och inget annat. Förklaringen är att när hon skickade in till patent o reg så upphör hennes födelseefternamn att existera, Konskvensen blev att hennes namn Ström har försvunnit för alltid i deras dator. Verklig och sanning gäller inte i deras dator. Jag tänker på om någon forskar/försöker hitta folk och ändå inte hittar så kan det kanske finnas en sådan här förklaring som jag nu gett. (Min fru blir inte lätt att hitta för de som söker efter henne)om de då kan hennes gamla efternamn och tror att det skall hjälpa. Självklart borde inte hennes födelseefternamn försvinna, det borde ju ändå ligga i bakgrunden i datorn. Är det någon som stött på detta???
 
Vänligen Patrick

2006-11-12, 19:30
Svar #3

Utloggad Anders Berg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7644
  • Senast inloggad: 2019-04-08, 16:27
    • Visa profil
    • Scangen
Hej Patrick,
 
I en persons akt finns föräldrarnas namn, så på så sätt finns uppgift om ett födelseefternamn. Visserligen kan även föräldrarna ha bytt namn, så helt entydigt blir det inte.

2007-08-18, 10:31
Svar #4

Patrik Larsson

Hejsan!
I min släktforskning har jag ofta stött på att man bytt och tagit efternamn. Detta verkar ju ha gjorts obehindrat och utan konstigheter.
 
Nu har jag stött på i husförslängden att man skrivit in följande:
K. majst har den 27 juli 1934 bifallit personansökan om antagndet av släktnamnet Pålstedt
 
Min fråga är när det började eller har man haft detta system hela tiden att man skulle begära tillstånd att få ta ett släktnamn.
 
M v h
Patrik

2007-08-18, 18:58
Svar #5

Utloggad Carl-Fredrik Hanzon

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1959
  • Senast inloggad: 2018-08-09, 16:27
    • Visa profil
Patrick von Brömsen! (Jag ser först nu ditt inlägg från 12 nov 2006)
 
Uppgifterna i ditt inlägg gör mig mycket förvånad. Behövs det verkligen tillstånd från Patent- och registreringsverket för att ändra namn p.g.a. gifte? De flesta (åtminstone kvinnor, men även en del män) gör väl fortfarande detta, även om andelen som behåller sitt ursprungliga namn resp. bär båda namnen förefaller ha ökat. Jag utgick ifrån att detta var en självklar rättighet (det har åtminstone varit så tidigare), och att således endast enkel anmälan om namnbyte erfordrades, allstå inte krav på ansökan-tillstånd (från dig eller andra namnbärare) -beviljande/avslag.  
 
Kan detta verkligen vara riktigt? Kan inte myndigheterna i detta fall ha missförstått det hela, och varit mera rigorösa än vad som egentligen behövs?
 
Stämmer dina uppgifter och verkligen är vad gällade lagar kräver, innebär det ju att varenda par som antar ett gemensamt efternamn (det måste ju i hela riket vara bortåt 70-100 par per dag och minst 10000 [tiotusen!] per år) måste genomgå denna omständiga procedur. Vilket enormt byråkatiskt arbete som i så fall krävs. Och hinner verket överhuvudtaget med något annat?
 
Och den andra delen av ditt inlägg är ju ännu mera skrämmande. Ja, man blir ju rentutav mörkrädd. Skulle alla uppgifter om tidigare burna släkt- eller efternamn vara totalt raderade och obefintliga hos folkbokföringsmyndigheterna dvs Lokala skattemyndigheterna? I så fall är detta myndighetsmissbruk av värsta tänkbara slag, och dessutom utplånande av viktiga och oersättliga uppgifter, såväl för den enskilda som för den historiska forskningen.
 
Det är lätt att vara efterklok, och att säga Vad vad det jag sade. Men jag var mycket negativ till beslutet att ta ifrån kyrkan folkbokföringen, och befarade om inte det värsta, så i varje fall att det hela skulle bli betydligt sämre skött än tidigare. Bokföringen hade ju skötts på ett noggrant och utmärkt sätt av kyrkan (som ju hade flera hundra års erfarenhet av det hela...). Nu förefaller det tyvärr, som jag fått vatten på min kvarn beträffande mina farhågor, och att man (trots goda intentioner) hällt ut barnet med badvattnet.
 
Men är det verkligen så här illa överallt? Jag har svårt att tänka mig att detta är enligt de instruktioner som den nuvarande folkbokföringsmyndigheten har. Hur går det i så fall med de personer som önskar att återta sitt tidigare efternamn, t. ex efter en skilsmässa. Enligt vad jag har hört har man ju rätt till detta. Men hur skulle en dylik prövning/dylikt tillstånd gå till om det inte ens finns uppgifter om tidigare namn hos folkbokföringsmyndigheten?

2007-08-18, 21:16
Svar #6

Utloggad Patrick von Brömsen

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1355
  • Senast inloggad: 2019-07-14, 20:52
    • Visa profil
Hej Carl-Fredrik
 
Det är detta som är så underbart med forumet att alla uppgifter finns kvar (backupp?)
Jo, så var det faktiskt att jag behövde ge tillstånd. Jag själv bär två efternamn, ett efternamn och ett mellannamn och det var när hon skulle byta till det andra som givandet behövdes. Den situationen var nog lite speciell. Till och med mina barn fick inte heta som mig, alltså mina båda namn. Jag begrep inte mycket av samtalet, men det var en paragraf 5 inblandad. Så det är nog riktigt.
Och sedan till det andra stycket gällande då hennes numera i datorn försvunna namn. Svaret jag fick var att när verket godkänt, (i detta fall, men gäller vad jag förstod alla som byter på enkelt vis även de som byter utan gifte och inte som vi på ett krångligt vis) så försvinner det gamla.
Vad det gäller vid skilsmässa så måste en ny anmälan göras till patregverket (1500kr)om hon vill ha sitt födelseefternamn eller något annat. Man får uppge föräldras namn och att man då bar detta namn förr och därmed vill återuppta det samma. Puu  ; )
 
Hoppas att du blev klokare
Jag tycker också kyrkan kunde fortsatt med det de skött så länge med bravur.
Vänligen Patrick

2007-08-18, 22:48
Svar #7

Utloggad Ingela Martenius

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1489
  • Senast inloggad: 2013-10-25, 18:20
    • Visa profil
Patrik Larsson,
 
Innan 1901 kunde man ta vilket efternamn som helst - utom adliga namn - genom att bara tala om för kyrkoherden vad man ville heta. 1901 infördes den s.k. Namnförordningen, egentligen bara ett tillägg till lagen om kyrkobokföring, som stadgade att man för att anta ett egenartat namn var tvungen att få myndigheternas tillstånd och att registrering av namnet skulle ske. Icke-egenartat var t.ex. när man förvandlade patronymikon till efternamn, antog soldatnamn eller antog de vanligaste borgerliga namnen (t.ex. Lindgren).
Ditt exempel, Pålstedt, är definitivt egenartat så därför måste det registreras och tillstånd ges eftersom namnbytet skedde 1934 (33 år tidigare, och det hade varit en annan historia...).
 
Ingela

2007-08-18, 23:23
Svar #8

Eivor Andersson (Ema)

Jag har vid två tillfällen runt 1890-1900 haft personer i släktforskningen, som vid konfirmationen fick höra av prästen att:
Du heter inte si och så utan ditt riktiga namn är xxxxx.
Det är två män och en fick reda på att han hade en moder som fött barnet utanför äktenskapet och att han var fosterbarn i familjen.
Den andre fick efternamnet Bogislaus och hade innan hetat Karlberg. (någon von Platen skulle vara inblandad enl.släkten) Han fick också en officersutbildning men bodde i en arbetarfamilj.
 
Var det brukligt att prästerna skulle uppge detta vid konfirmationen och kunde ge dem ett nytt efternamn?
Skulle vara intressant att höra lite expertkommentarer.
 
Hälsningar Eivor

2007-08-19, 11:46
Svar #9

Patrik Larsson

Hej Ingela!
Tack för svaret. Då har jag ett årtal från vilket man kan se när de har sökt tillstånd och kan säga exakt när de bytte namn.
 
m v h
Patrik

2007-08-19, 20:07
Svar #10

Utloggad Ingela Martenius

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1489
  • Senast inloggad: 2013-10-25, 18:20
    • Visa profil
Eivor,
 
Brukligt är kanske tveksamt om det var, men förmodligen inte ovanligt.
Innan man fyllt 15 och blivit konfirmerad användes patronymikon/efternamn sparsamt, om alls. Om man då använt ett felaktigt efternamn om barnet tills det fyllt 15 så var det oviktigt. Innan 1901 kunde man ju f.ö. anta vilket efternamn som helst (utom adliga).
I slutet av 1800-talet hade också id?n om att barn är oskyldiga varelser, som skulle skyddas mot vuxenvärldens fördärv, slagit rot. Konfirmationen markerade slutet på barndomen på ett mycket definitivt sätt.
Snart betraktad som vuxen och med ett behov av att använda ett lagligt patronymikon/efternamn, ansågs det nog lämpligt att u.ä. barn fick veta sanningen just i samband med konfirmationen. Jämför med att adopterade barn idag har rätt att få veta vilka de biologiska föräldrarna är när de fyller 18/blir myndiga.
Att det blev prästens uppgift kanske var lugnast för alla parter; prästen var ju en neutral part och hade god vana vid att genomföra svåra samtal. Jag tror dock inte att det var prästens initiativ utan det skedde säkert efter instruktion från föräldrar alternativt fosterföräldrar. Om prästen redan kände till situationen kanske han rådde föräldrar/fosterföräldrar att avslöja sanningen, men han kan inte ha agerat utan åtminstone deras tilstånd.
 
Ingela

2007-08-19, 21:08
Svar #11

Eivor Andersson (Ema)

Hej Ingela och tack för svaret.
 
Det som är svårt att veta är om namnet kommer från moderns efternamn ( i det första fallet) eller om det är faderns.  
Det skickades också gåvor från Stockholm till Göteborg,vid konfirmation och födelsedagar.
Det är en väninnas morfar så jag vill inte skriva ut namnet.
Men man kanske kan hitta barnmorskeprotokoll eller liknande.
I det andra fallet är mannen född i Godegård, Östergötland 1886 och prästen sa rent ut att : Nu skall Du heta Bogislaus efter Din fars släkt.
 
Jag får söka vidare.
 
Tack igen - hälsn. Eivor

2008-01-21, 11:15
Svar #12

Utloggad Patrick von Brömsen

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1355
  • Senast inloggad: 2019-07-14, 20:52
    • Visa profil
Hej Ted
Angående veckobrevet, vecka 4 2008.
Om du läser detta så ser du att jag tog upp detta nov 2006, gällande namnupphörande för i detta fall fru (kan ju faktiskt även gälla man). Den vanliga personalen nämnde inget om något extra rum då. Nu är det borta var svaret bara. Kanske det är i speciella fall/personer någon går dit in. Städar någon där?
 
Vänligen Patrick

2009-08-25, 08:47
Svar #13

Utloggad Johan Skog

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 271
  • Senast inloggad: 2016-04-01, 06:11
    • Visa profil
Hej!
 
Har en anfader som bytte efternamn i början av 1870-talet.  Det står ingen mer notering om det i HFL förutom att det gamla son-namnet är överstruket och det nya är ditskrivet.
Finns det någon möjlighet att ta reda på exakt vilket år namnbytet skedde?  Eller anledningen till namnbytet?
Varken gård, by, socken etc kan härledas till namnet och anfadern arbetade som banvakt.
 
Stort tack på förhand!
 
Mvh
Johan

2009-08-25, 14:11
Svar #14

Utloggad Jimmy Dahlund

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 327
  • Senast inloggad: 2011-02-23, 23:17
    • Visa profil
    • www.dahlund.eu
Hade han nyss börjat arbeta som banvakt? Det var ju väldigt vanligt att man övergav sitt patronymikon när man lämnade bondesamhället.

2009-08-25, 15:49
Svar #15

Utloggad Johan Skog

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 271
  • Senast inloggad: 2016-04-01, 06:11
    • Visa profil
Hej Jimmy,
 
Nej han började arbeta som banvakt 1862, så vid namnbytet hade han alltså varit i tjänst i 10 år.
Fanns heller ingen annan med samma namn inom yrket i samma socken, så det kan inte vara av den anledningen heller.
 
Mvh
Johan

2009-08-25, 21:42
Svar #16

Utloggad Jimmy Dahlund

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 327
  • Senast inloggad: 2011-02-23, 23:17
    • Visa profil
    • www.dahlund.eu
1870-talet var en tid då många tog sig nya släktnamn, ofta utan anledning men ibland kan man hitta ett samband med en avlägsen släkting eller en granne med samma namn. En vanlig tidpunkt för namnbyte brukar vara vid flytt eller giftermål, sker bytet vid ett sådant tillfälle går det att fastställa ett exakt datum, i annat fall blir det mer ungefärligt eftersom det inte fördes några särskilda register för namnbyten vid den här tiden. Mitt resonemang grundas på egen släktforskning med reservation för regionala skillnader.

2009-08-25, 23:27
Svar #17

Utloggad Johan Skog

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 271
  • Senast inloggad: 2016-04-01, 06:11
    • Visa profil
Familjen flyttade till Rudsberg, Ölme (S) i januari 1870.  När en son föds i december 1870 så står det fortfarande Gustafsson som efternamn på fadern och när nästa son föds, i januari 1872, så står faderns nya efternamn.  Så i samband med flytt (till nytt län och socken), men ändå inte.  
Jaja, det får förbli ett mysterium.  Ville bara kolla om det fanns någon typ av register för det hela där det gick att kolla upp.
 
Stort tack för din hjälp Jimmy!
 
Mvh
Johan

2014-07-18, 22:33
Svar #18

Utloggad Eva-Kerstin Grönvall

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 58
  • Senast inloggad: 2019-06-13, 12:46
    • Visa profil
Hej alla, jag har en liten fråga. Mina anor Jöns Göransson o hh Johanna Nilsdotter fick 4 vuxna barn. Carl f 1848 (oä ej Jöns )Anna Maria f 1856. Mathilda Christina f 1858 och Nils Göran f 1861. Sönerna hette Jönsson och döttrarna Göransson. Även Carls barn fick efternamn på samma vis!!! Jag har inte stött på det tidigare och undrar om där finns någon logisk förklaring???? /m.v.h. Eva-K

2014-07-18, 23:03
Svar #19

Utloggad Anders Pemer

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1653
  • Senast inloggad: 2019-10-02, 01:21
    • Visa profil
    • www.pemer.net
Jo, den varianten har jag sett en del exempel på, vid brytningstiden då äkta patronymikon började övergå i fasta son-namn. Att sönerna fick äkta patronymiken, men att man antagligen ville börja undvika namn som slutade på -dotter, och därför skrev döttrarna med samma son-namn som fadern bar som patronymikon.
 
En annan rolig variant är när det t o m kunde ta ett steg tillbaka. När patronymikon hade övergått till ett fast son-namn i åtminstone en generation, men där plötsligt nästa generation fick äkta patronymikon igen. Jag har sett ett par exempel på det.

2014-07-18, 23:16
Svar #20

Utloggad Eva-Kerstin Grönvall

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 58
  • Senast inloggad: 2019-06-13, 12:46
    • Visa profil
Tusen fack för hjälpen Anders!!!! /Eva-K

2015-05-13, 18:42
Svar #21

Utloggad Patrick von Brömsen

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1355
  • Senast inloggad: 2019-07-14, 20:52
    • Visa profil
En person födds 1920 som oäkta. Fadern och modern hade endast ett kort förhållande. Fadern var inte okänd för modern, däremot för mig.  
 
Modern gifter sig när barnet är två år med en Olsson. En försvårande omständighet är att styvfadern heter Johannes, men vissa omständigheter gör att barnet säkerligen inte ville ha hans namn, och varför skulle han ha det? Det borde ju i så fall vara Olsson.
 
Barnet bär namnet Johansson när han lämnar hemmet. Moderns namn är det inte, samt att det inte finns på hennes sida.
 
Min slutsats är att fadern antingen hette Johansson eller Johan. Nu var ju detta 1920 så det borde ju vara Johansson tycker jag. Men fick/tog man alltid faderns namn även om han inte fanns med i bilden. Vore det inte naturligare att barnet tagit moderns?
 
Var namnlagen sådan att faderns efternamn gäller för barnet? Hade kvinnan ingen rätt att säga något i fallet?
 
Några tankar kring detta!
 
Barnavårdsnämnd och dess böcker finns inte för dessa åren.
 
Vänligen Patrick
 
(Meddelandet ändrat av patrick 2015-05-13 18:44)

2015-05-14, 17:55
Svar #22

Utloggad Bertil Strömberg

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 394
  • Senast inloggad: 2019-10-15, 11:04
    • Visa profil
1920 bestämdes utomäktenskapliga barns efternamn av reglerna i 1917 års lag om barn utom äktenskap. I 1 § av denna lag stadgades bl.a. följande:  
Barn utom äktenskap erhåller moderns släktnamn. Är modern gift, eller är hon frånskild hustru, erhåller barnet det släktnamn, som tillkom henne som ogift.
Fadern, så ock, där modern är gift, hennes make, må giva barnet sitt släktnamn. ---
Är barnet trolovningsbarn, äge --- barnet --- bestämma att det skall bära faderns släktnamn.---
 
Barnet i detta fall fick alltså vid födseln moderns släktnamn som ogift, men kunde förvärva den biologiska faderns namn genom att fadern gick med på det. Var barnet trolovningsbarn kunde det själv besluta att anta faderns namn.
 
(Var modern änka när det utomäktenskapliga barnet föddes, fick barnet vid födseln moderns aktuella namn, d.v.s. hennes avlidne makes namn.)
 
Källa: SOU 1960:5: Förslag till namnlag. Betänkande avgivet av namnlagskommittén, s. 99.
 
(Meddelandet ändrat av Bertil_ 2015-05-15 09:17)

2015-05-18, 18:47
Svar #23

Utloggad Patrick von Brömsen

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1355
  • Senast inloggad: 2019-07-14, 20:52
    • Visa profil
Hej Bertil och tack för informationen!
 
Fortfarande öppnar det upp märkliga möjligheter. Om det var trolovningsbarn vet jag då ej, misstänker att så inte var fallet. Så antaglige har då fadern gått med på det.
 
Många år senare sökte mannen upp kvinnan och ville gifta sig med henne (när hon var änka). Detta år vet jag på två/tre år när. Mannen som berättade detta sa hur gammal han var när det skedde. Han var till och med och körde han tillbaka till hans boställe. Det verkar finnas några ställen med liknande stavning. Har fått Värmlandsarkiv att jämföra två ställen (sekretessen).  
 
Mycket har jag, men är inte framme än. Jag har några källor i Karlstad att kolla upp.
 
Vänligen Patrick

2015-11-03, 14:22
Svar #24

Utloggad Torgny Back

  • Anbytare *
  • Antal inlägg: 6
  • Senast inloggad: 2019-02-07, 22:13
    • Visa profil
Vilket efternamn bör man använda i sitt släktregister, det man föds med eller det aktuella när man registrerar en person?

2015-11-03, 14:27
Svar #25

Utloggad Mats Sundqvist

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 216
  • Senast inloggad: 2016-03-07, 12:03
    • Visa profil
Jag anger samtliga namn på män, t ex soldater med både patrynomikon och soldatnamn/familjenamn. På kvinnor anger jag inte det namn de ev ändrat till som gifta utan har kvar xxx-dotter och/eller familjenamnet som ogift.
 
(Meddelandet ändrat av matsun 2015-11-03 14:28)

2016-01-27, 14:28
Svar #26

Utloggad Stig Johansson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 826
  • Senast inloggad: 2017-12-31, 14:54
    • Visa profil
hej
På bif. syns tydligt Elise med fader Jöns Olsson.
Fru Alstad C:5 (1862-1880) Bild 13 / sid 10 (AID: v109336.b13.s10, NAD: SE/LLA/13094) Ändå finner jag henne senare som  OLSDOTTER. Märkligt tycker jag då hennes syster Bengta född några år tidigare heter JÖNSdotter??
Jag har Elise som gift i Svedala,, Svedala AIIa:1 (1895-1906) Bild 140 / sid 8 (AID: v112311.b140.s8, NAD: SE/LLA/13383)
Någon som har en förklaring så tackar
Stig

2016-01-27, 15:50
Svar #27

Utloggad Mats Sundqvist

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 216
  • Senast inloggad: 2016-03-07, 12:03
    • Visa profil
Hej Stig!
 
Antingen hade de olika fäder, det är en felskrivning, det är en styvfader som tagit sig an flickan som därför tar dennes namn eller så är det en helt olika Bengta/Elise. Det var de tänkbara orsaker jag kunde komma på. Lycka till!
 
Mvh/Mats

2016-01-27, 16:17
Svar #28

Utloggad Joel Vogler

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 806
  • Senast inloggad: 2019-10-16, 10:05
    • Visa profil
Felet uppstår tydligen vid Elises utflyttning från Anderslöv 1881-10-26.
 
I slutet av 1800-talet började man gradvis att övergå från patronymika till att använda faderns efternamn (som vanligen var hans patronymikon). Jag gissar att detta var ett försök att följa den nya regeln.  Men då borde förstås hennes efternamn blivit Olsson...
 
(Meddelandet ändrat av Joel 2016-01-27 16:20)

2016-01-27, 16:33
Svar #29

Utloggad Kristina Gunnarsdotter

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 5386
  • Senast inloggad: 2019-10-15, 21:42
    • Visa profil
Detta är ett vanligt fel. Hon kunde få heta Jönsdotter, Jönsson, Olsdotter, Olsson och sedan om hon gifte sig fått makens namn. Inte lätt för kvinnorna att ha en egen identitet...

2016-01-28, 02:06
Svar #30

Utloggad Leif Lundkvist

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2834
  • Senast inloggad: 2019-10-16, 05:59
    • Visa profil
Fast fel var det nog inte. På den tiden kunde man ta vilket efternamn man ville, så Elise valde nog att ta namnet Olsdotter och passade på vid flytten. Lite av nya tiden och lite av den gamla.

2016-01-28, 14:37
Svar #31

Utloggad Marianne Pålsson

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 240
  • Senast inloggad: 2016-11-14, 20:16
    • Visa profil
Stig.
Elises bror Ola Jönsson född 1854-02-15 är far till min farmor Alma.
Med vänlig hälsning
Marianne Pålsson

2016-01-28, 17:14
Svar #32

Utloggad Björn Engström

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1159
  • Senast inloggad: 2019-10-07, 10:24
    • Visa profil
I en granngård där barnen är födda omkring 1890-1910, heter halva syskonskaran Andersson och andra hälften Olsson, efter fadern Anders Olsson.

2017-09-06, 13:12
Svar #33

Utloggad Jan Kärrman

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 438
  • Senast inloggad: 2019-10-10, 12:06
    • Visa profil
Min farmors far hette Johan Gottfrid Svensson. Att sönerna kallade sig Johansson är ju naturligt, men det gjorde även min farmor och hennes systrar; det borde ju varit Johansdotter eller Svensson. Jag antar att systrarna gjorde så för att få samma efternamn som sina bröder. Någon som vet om detta var ett vanligt fenomen? Syskonen var födda i Locknevi (H) 1889-1906.

2017-09-07, 00:42
Svar #34

Utloggad Leif Lundkvist

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2834
  • Senast inloggad: 2019-10-16, 05:59
    • Visa profil
Ja så kunde man göra, och -dotter som familjenamn är väldigt ovanligt idag, men förekommer.

2017-09-07, 11:38
Svar #35

Utloggad LarsOlof Lööf

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 736
  • Senast inloggad: 2019-10-15, 22:43
    • Visa profil
Hej
Jo det hände mycket underligt omkring år 1900 med namnskicket i det här landet. Min farmors (hon var född 1885) far hette Johannes Svensson och hon kom att kalla sig Svensson (dock Johannesdotter i somlig folkbokföring). Hennes bröder kallade sig både Johannesson och Svensson och de av bröderna som ville göra det enklare för sig kallade sig Johansson. Man kan väl känna ibland att det var som i våra tider - lite kalla dig var du har lust. Lite komiskt blir det när - som jag sett på nordtyska gravstenar - att svenska immigranter heter Sven Johansdotter, beroende på att modern hetat Johansdotter och tyskarna uppfattat det som ett "vanligt" släktnamn.
Häls LarsO

2017-09-08, 13:19
Svar #36

Utloggad Ingemar Skarpås

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 174
  • Senast inloggad: 2019-06-26, 21:47
    • Visa profil
Blir allt vanligare i Sverige med framförallt ....dotternamn, sedan den förra namnlagen så kunde man ta dotternamn sonnamn som tillnamn (alltså namn efter förnamnet men före efternamnet, oftast då man har ett släktnamn - d v s inte har ett patronymikon som efternamn). Så Johanna Emilia Svensdotter Xylén skulle det kunna stå. Nya namnlagen från 1/7 2017 ger ännu fler nya möjligheter, samt att nygamla patronymikon (t ex Svensdotter automatiskt betraktas som ett av efternamnen och kan ärvas. Vi är också kanske på väg till spansk namngivning eftersom vi så mycket gått bort från just patronymikon och har framförallt de senaste 150 åren skapat nya släktnamn. 

2017-09-09, 04:28
Svar #37

Utloggad Karl Göran Eriksson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2295
  • Senast inloggad: 2019-10-12, 06:12
  • Karl Göran Eriksson
    • Visa profil
Utifrån bl.a. denna diskussion och andra förefaller det finnas en bred uppfattning om att personnamn som de skrivs i framför allt kyrkböcker är ett uttryck för hur personer "kallade sig" själva. Jag vill nog hävda att det huvudsakligen rör sig om hur prästerna uppfattade namnen. Kyrkböckerna var ju förr inga offentliga handlingar som församlingsborna kunde ta del av och ha synpunkter om bl.a. stavning.
En kvinna, exempelvis en Anna Johansdotter, som flyttade till staden Östersund och där benämns Johansson, sedan återflyttade till sin hemby på landsbygden och där åter står som Johansdotter, kan ju knappast ha bytt namn. Denna förändring skedde alltså endast på papperet, men inte i den verkliga världen. Detta gäller för övrigt förnamnen, där en och samma person kan ha skrivits olika i födelse-, vigsel- respektive dödbok. Såvida vi inte har verklig kunskap om rätta förhållandet är uttrycket "benämns" att föredra istället för "kallade sig".

I Östersund avled enligt Sveriges dödbok (CD) ogifta Ida Amanda Nilsson 22/7 1953. Hennes gravsten på Östersunds östra kyrkogård har emellertid namnet Ida Fredman, vilken jag återfann och fotograferade i somras. Eftersom hon var släkt inom familjen vet jag att hon också verkligen själv skrev sig Fredman.

2017-09-10, 17:43
Svar #38

Utloggad Ingemar Skarpås

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 174
  • Senast inloggad: 2019-06-26, 21:47
    • Visa profil
Karl-Göran Eriksson! Jan Kärrman m fl.



[/size][/color]
[/size]Förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn, vanligen kallad namnlagen, kom att ändras 1919, 1920, 1921, 1922, 1931, 1946 och 1962. ... [/color][/size]Namnlagen beskriver på vilket sätt en person kan förvärva ett [/color][/size]efternamn[/color][/size] respektive förlora rätten till ett efternamn. I senare ändringar så specificerar man också skyddet för s k egenartade efternamn.[/color]



Det handlar inte så mycket om vad de kallar sig - för t ex personen som flyttar till Östersund fick ett flyttbetyg med sig från hemsocknen - hemförsamligen kallas det efter 1895 -(övergången från HFL till församlingsböcker). På så sätt visste prästen/skrivaren vad det stod.


Det var nämligen så att man innan namnlagen 1901 gick till prästen och anmälde sig med ett nytt efternamn. Det gamla patronymikon följde strikta regler, men att Eriksson blev Ersson och Nilsson blev Nelsson, m m berodde på att stavningssättet ej alls var enhetligt! Först i och med stavningssystem kring 1840 och folkskolans införande blev det lite bättre. Du fick din fars namn, som son eller dotter-namn, om du tillhörde vanligt folk. Men var man oäkta son eller dotter till en kvinna så fick man hennes faders förnamn som patronymikon. Nils Svenssons dotter, Kristina Nilsdotters oäkta son fick heta Nilsson, och ev oäkta dotter blev Nilsdotter. Undantag gjordes ibland när fadern till hennes oäkta barn tog på sig faderskapet. Men jag har exempel från efter namnlagen ca: 1900 att en gosse vars far, ca 1915, tog på sig faderskapet, men att sonen då inte fick ta sin faders efternamn!


Före detta så var det vanligt att borgare, och hantverkare (även på landsbygden) tog sig släktnamn, så även "viktigare" bönder, liksom klockaren. Och man måste även skilja på soldatnamnen. I det sistnämnda fallet så föll soldatnamnet bort om man slutade som soldat, men i och med att staten uppmuntrade nya släktnamn så blev det vanligare att soldaterna behöll soldat/rotenamn.


Det som skrivs här handlar ju om den tiden just kring alla namnbyten - det blev då så att de flesta med -dotternamn som fötts på 1800-talet, men inte varit myndiga förrän en bit inpå 1900-talet automatiskt fick sin faders son-namn. Jag har dock sett att flera ogifta kvinnor som blivit myndiga, ogifta eller blivit änkor, har fått behålla sina -dotternamn från före 1900. Man hittar en hel del ogifta Svensdotter (säkert runt 200) t ex i CD:n Sveriges Dödbok 1901-2013. Ytterligare en stor del i dödböckerna har patronymikon samt släktnamn.


En annan sak är ju att prästerna ju via kyrkböckerna vad som skrivits i av tidigare präster visste hur namn stavas. Så även i större socknar där man hade sockenskrivare. Man kan även se att omyndiga inte fick sitt släktnamn förrän de var myndiga.


Så att de som föds från runt efter 1881-1901 och inte hunnit bli myndiga ca 1902 och som inte gift sig och vars far inte antagit ett nytt släktnamn - de har då sin fars patronymikon (då baserat på deras farfars förnamn)! Eller så har de via lagen fått rätt att i efterhand ta sig faderns släktnamn.     


2017-09-11, 12:46
Svar #39

Utloggad Jan Kärrman

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 438
  • Senast inloggad: 2019-10-10, 12:06
    • Visa profil

Så att de som föds från runt efter 1881-1901 och inte hunnit bli myndiga ca 1902 och som inte gift sig och vars far inte antagit ett nytt släktnamn - de har då sin fars patronymikon (då baserat på deras farfars förnamn)! Eller så har de via lagen fått rätt att i efterhand ta sig faderns släktnamn.     

Tack Ingemar, intressant. I det här fallet handlar det alltså om fyra systrar som varken har sin fars patronymikon eller hans släktnamn.

/Jan

2017-09-11, 14:02
Svar #40

Utloggad Ingemar Skarpås

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 174
  • Senast inloggad: 2019-06-26, 21:47
    • Visa profil
Jan Kärrman,

ja det var just så det var - när patronymikon övergavs 1901, så fick alla sonnamn. Släktnamn kallar man normal sett inte de gamla sonnamnen från före den tiden. Släktnamn var till flertalet gamla soldatnamn. Eller minoriteten borgare, m fl eller storbönder som hade. Det var de nya sonnamnen skapade runt/efter det sekelskiftet som vi senare kom att kalla släktnamn men rättare sagt så var de väl mer "vardagliga" "efternamn".   

 

Annonser



Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna