Äldre inlägg (arkiv) till 2000-02-02

[Johan Sjöberg]

Och dubbelnamn av typen Svensson-Jonsson o s v har jag alltid haft svårt för... Annars hade jag ju kunnat kalla mig Sjöberg-Halvardsson eller Halvardsson-Sjöberg efter båda mina föräldrar, men som sagt. Dubbelnamn gillar jag inte. Någonstans måste även jag dra gränsen för hura liberala lagar vi ska ha. Fick jag bestämma, så skulle jag genast förbjuda alla dubbelnamn (nu syftar jag på efternamn och s k mellannamn, inte förnamn).

[Håkan Skogsjö]

Och varför i hela fridens namn skulle just Y-kromosomen vara den sak som avgör en person släkttillhörighet?

[Anna Orebrand]

Den här frågan har jag ställt under en annan diskussion här på Anbytarforum, men eftersom jag inte har fått något svar prövar jag här istället.
 
Många verkar anse att man tillhör sin fars släkt. Själv tycker jag dock att det är naturligare att identifiera sig med den släkt vars namn man bär, oavsett om det är modern eller fadern som heter så. Men nu till frågan: Vilken släkt anser ni att alla faderslösa barn tillhör? Är de inte bara faderslösa, utan även (för att hårddra det hela) släktlösa?

[Jens Sandahl]

Johan!
Är kvinnor släktlösa då? De saknar ju som bekant Y-kromosom.

[Madelene Roos]

Tack Håkan,
ett synsätt som jag väl kan sympatisera med om hur man kan tillhöra en släkt.
 
Och sen undrar jag ju också hur kromosonerna kan ha med släkttillhörigheterna att göra. För att det över hvudtaget ska bli några barn däribland pojkar, så krävs det ju en kvinna.
 
Madelene

[John Sidén]

Hej Anna!
 
Idag har jag varit ledig och tillbringat större delen av min tid till att forska på min mormors släkt. De kommer från östra Småland och jag känner mig faktiskt mycket väl befryndad med dem. Men jag bär min fars, farfars och farfarsfars efternamn. Men släktforskning är ju till för att lära känna den släkt jag tillhör både på min fars och mors sida. Eftersom jag vuxit upp med min far är jag kanske inte rätt person att uttala mig om hur de känner som inte vet något om sin far mer än i bästa fall vad han heter. Just detta har ändå gjort att människor börjat rota i sina rötter. Också de som vuxit upp utan kontakt med sina biologiska föräldrar kan ha stort intresse av att veta både vilken som är faderns och moderns släkt. Därför har jag svårt att förstå tanken på att de som i bästa fall vet namnet på sin far är släktlösa. Efter gammal sed bär jag min fars efternamn eftersom mina föräldrar var gifta när jag kom till världen. Några tankar på att byta till min mors efternamn som ogift har jag aldrig haft även om jag vet att jag kan göra så om jag vill. Däremot har jag då och nu känt mig lite trött på mitt efternamn eftersom inte så många heter så. Jag är ännu så länge lyckligt ogift men hittade jag en kvinna som heter Andersson eller Johansson skulle jag med glädje byta bort mitt ovanliga efternamn mot hennes. Och göra precis motsatsen mot vad min farfarsfar gjorde för mer än 100 år sedan. Men min släkt är både min fars och min mors. Ingen människa är släktlös!
/John i Veta

[Ulf Berggren]

Olle!
Vad jag menade var att von Otter/Gyllensvan var ett specialfall, men jag kom inte ihåg riktigt hur det hängde ihop - jag har bara hört det en gång och det var ganska rörigt.
Och ett specialfall är det ju fortfarande, eftersom släktnamnet hör ihop med innehavaren av Västanå.
 
Jonas!
Det som gör sonnamnet till ett specialfall är att den första bäraren har detta namn som patronymikon. Det är alltså fortfarande en liten skillnad mot de andra exemplen.
 
Johan!
Döttrar är faktiskt mer släkt med sina fäder än vad sönerna är, och de senare alltså tvärtom mer släkt med sina mödrar. Vilket bl a framgått av ett par artiklar om genetik av Olof Cronberg i Släkt och Hävd 1987-88.

[Anna Orebrand]

Hej John!
 
Tack för ditt svar! Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv: Naturligtvis är ingen människa släktlös! En del tidigare inlägg kan dock lätt tolkas så (att man är släktlös om man är faderlös). Personligen anser jag inte att man enbart tillhör sin fars släkt. Jag har två föräldrar, alltså tillhör jag två släkter, oavsett kromosomer och namn. Sedan är det naturligtvis en helt annan sak att man kanske identifierar sig mer med en av dessa släkter.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Johan!
 
Jag har aldrig sagt att det skulle vara FÖRBJUDET att ta sin mors namn. Om man tittar på historien är det ju relativt många som har gjort detta, från den medeltida adeln till studenter med allmogebakgrund, som saknat eget släktnamn. Så det får man väl säga att man får acceptera, även om man inte heller vill uppmuntra till det. Jag vill inte ens helt FÖRBJUDA bruket att ta sin hustrus namn, även om jag själv inte förstår mig på det, och (det kan jag nog erkänna) reagerar instinktivt mot det.
 
Men om det nu är en mans absolut högsta önskan i livet att ta sin hustrus namn, så okay då! Då ska väl JAG inte sätta mig på tvären och göra livet surt för honom, bara för att JAG har en livsåskådning som inkluderar vissa ideal och principer. Men jag förstår mig inte på honom, jag anser att han själv ju bara förlorar på det, i alla fall i det långa loppet. Allt behöver väl inte bara vara statusjakt? Men det är HANS val.
 
Sedan tycker jag kanske synd om hans (tänkta) gamle far, som kanske ser sin ende son byta bort ett namn som, vanligt eller ovanligt, kanske har gått i arv i ett antal generationer. Så att varken han eller barnbarnen för namnet vidare. Naturligtvis kommer han (fadern alltså) att hålla god min, och låtsas lycklig och förnöjsam ändå. Men någonstans inom honom tror jag ändå att någonting väsentligt har gått förlorat..... Men OBS! Detta är bara fria tankar och tyckande, och sådant är väl tillåtet i ett fritt land?
   
Men förbud, nej det vore att gå för långt. Däremot vill jag nog ha någon typ av ansökan/prövningsprocess i det hela. Det bör finnas SKÄL (sådana kan faktiskt finnas). Man ska nog inte oreflekterat kunna byta så enkelt, när t.o.m. riktiga släktingar måste ansöka, även om man härstammar i rakt nedstigande led.
 
Däremot är jag kraftigt emot (och vill helst förbjuda, men jag är tyvärr inte i den positionen att jag kan) en lagstiftning som på ett obefogat och provocerande sätt prioriterar nya och obeprövade namnskick framför det traditionella bruket, och som gör att många känner ett socialt tryck att ta sina hustrurs namn, fast de själva innerst inne inte vill. Men som inte tycker att de kan säga nej, eftersom de själva har ett alltför enkelt eller vanligt namn att komma med. Jag har en bekant (en släktforskare, faktiskt), som bytte till sin mors namn, bl.a. med den motiveringen: då får jag i alla fall ett ett namn, som kommer från min sida, jag har ingen chans att hävda XX(det gamla namnet, ett son-namn), om jag skulle gifta mig. Hade vi däremot en namnlagstiftning som i alla fall prioriterade det traditionella bruket, i stället för tvärtom, skulle nog många, med stöd av lagen, på ett helt annat sätt än nu, våga försvara sina namn, såväl vanliga som ovanliga.  
 
Sedan anser jag det vara snudd på brottsligt, att barnen, om inte speciella skäl anföres, trots en patronym tradition som går mera en tusen år tillbaka, AUTOMATISKT får MODERNS namn. Som om det på något sätt skulle befordra jämlikheten. Det blir ju precis tvärtom. Jämlikhet/jämställdhet (som jag faktiskt är FÖR) ska väl inte bar gälla i fråga om arbetsliv och löner, utan även i fråga om relationen till barnen. Vågskålen, som ju redan från början väger över till modern fördel, kommer ju att i ännu högre grad att kantra i hennes riktning om barnen DESSUTOM får hennes namn. Jag anser (något förenklat och tillspetsat) att moderns viktigaste uppgift är att föda barnen, faderns att ge dem sitt namn. Det är vad JAG kallar verkligt jämlikhets/jämställdhetstänkande. Seda finns det ju självfallet undantag från denna grundprincip, och där får man vara lyhörd och varsam och ta ställning i det enskilda fallet. Men det är en annan fråga, som jag inte tar upp i det här sammanhanget.

[Anna Orebrand]

Carl-Fredrik!
 
1) Jag tror knappast att det idag finns ett socialt tryck att ta sin hustrus namn. Än så länge är trycket det omvända, även om varje fall naturligtvis är unikt. Lite valfrihet har väl aldrig skadat...
 
2) Om mannen nu inte får ge sina barn sitt namn, får han väl försöka kompensera det på andra områden istället. En far blir inte en bra sådan bara för att han har ett namn med gamla anor. Kontakten mellan förälder och barn går mycket djupare än så, men det inser du naturligtvis själv. Att moderns viktigaste uppgift är att föda barnen, medan faderns är att ge dem sitt namn, är enligt min uppfattning INTE jämställdhet.
 
Mvh Anna Orebrand (som är stolt innehavare av sin mors efternamn)
 
PS! Även obefogade och provocerande namnskick blir till sist tradition...

[Jonas Kuschner]

Men Ulf, min poäng var att det även ifråga om andra typer av namn finns en övergångsperiod, när ett tillnamn som blir släktnamn kanske ännu inte är det, men att det ändå ofta går att se när det definitivt har blivit det. Sonnamn utgör i just det hänseendet ingen särskild grupp.

[Ingrid Bergström]

Jag måste bara tala om vad det egentligen står i  namnlagen, fast jag inte tänkte skriva mer i detta: barn måste inte ha speciella skäl att få sin fars namn,  Carl-Fredrik. Det är meningen att föräldrar med olika efternamn och inga tidigare gemensamma barn ska anmäla inom tre månader vilket efternamn barnet ska ha. Om de inte gör det får barnet moderns namn, men det är bara att ändra till faderns när man vill. Jag kan faktiskt hålla med om att detta är onödigt matriarkaliskt, något namn måste barnet ha, men eftersom föräldrarna ändå måste ena sig om ett förnamn och anmäla det, kunde man tänka sig att efternamnet skulle anmälas på samma blankett.
Men om en stackars gammal far bara har döttrar då? Ja, då dör ju ändå släkten ut, eller hur, det hjälper inte om namnet finns kvar?

[Elisabeth Thorsell]

Min son är sambo med en frånskild kvinna som har barn i sitt tidigare gifte. Min sonson, son till min son och hans sambo, höll på att få samma efternamn som sina syskon, d.v.s deras fars efternamn, alltså ett efternamn som han (sonsonen) inte har någon som helst anknytning till. Är inte det rätt galet? Nu var förstås hans far rätt mån om att sonen skulle ha hans namn, och det har han också. Men annars är ju namnlagen sådan att yngre syskon ska ha samma efternamn som äldre diton, om jag förstått det hela rätt.

[Anders Pemer]

Det Elisabeth skriver visar på en annan egendomlig sida av föräldraskap när föräldrar bara är sambos och inte gifta: Att faderskapet då måste fastställas, som om modern var ensamstående och skulle kunna ha fått barnet med vem som helst - och inte bara för första barnet i ett samboförhållande, även andra gången.
 
När min syster och svåger fick andra barnet, William, fick han alltså enligt gällande namnlag namnet Pemer för att det redan fanns ett syskon som fått detta namn. Att det fanns två föräldrar folkbokförda i samma hushåll, och att mannen i familjen tidigare erkänt faderskapet till barn nummer ett, innebar dock inte att han automatiskt kunde anses vara far också till William, utan måste erkänna också denna gång.
 
Och Elisabeths exempel visar att biten med namn på äldre syskon inte ens tillämpas konsekvent utifrån att man talar om helsyskon. Hårddrar man detta, och omsätter fallet med Elisabets sonson till min systers familj, verkar det innebära att barn till min svåger med en ny sambo skulle få namnet Pemer, fast han inte ens heter det, om han och syrran separerade och barnen bodde hos honom. Och samtidigt har han behövt erkänna faderskapet på ett i mitt tycke rent upprörande sätt - bara för att de än så länge inte är gifta. Hade de varit det hade han automatiskt betraktats som far redan första gången...

[John Sidén]

Hej!
 
Förlåt en fåkunnig präst på landet men det där med namnlagen är jag inte helt okunnig om. Den kom nämligen 1983 och då var jag folkbokförare och måste i mitt arbete tillämpa den. Även nu, när jag inte är folkbokförare längre, måste jag känna till den eftersom mitt arbete innebär att döpa barn och viga brudpar och då har både för- och efternamn en viss betydelse, i vart fall i formell mening.  
Det är ju alldels befängt att någon som inte är släkt med Anders Pemer skulle få tillåtelse att bära detta oerhört vördnadsvärda efternamn. Vad har en sådan usorpator att göra i en släkt som burit detta efternamn sedan 1600-talet? Men nu är det så här, som min vän kyrkoherden i Spånga brukar säga, att det även före 1983 gick bra att bära ett efternamn som egentligen inte förvärvats genom släktskap. Nämligen om en kvinna med barn i tidigare förhållande gifter sig och det anses, av både kvinnan, hennes make och hennes barn att det är förenligt med barnens bästa att de bär samma efternamn som deras mor och styvfar. Inga andra personer än just dem som det berör kan förhindra det och det tycker jag är alldeles som det ska vara. Det du Anders tar upp om din svågers fiktiva barn med en ny sambo händer ju inte så sällan. En släkting till mig gifte sig, hon hade en son i ett tidigare förhållande och med hänsyn till hans bästa ansökte både min släkting och hennes man med hennes sons godkännande att pojken fick bära hans styvfars efternamn. Sedan skildes min släkting och hennes man men hon hade kvar sitt namn som gift. Några år senare träffade hon en ny man som hon inte gifte sig med utan de var sambor. Med honom fick hon en dotter som åtminstone när hon föddes och något år senare bar sin mors efternamn, d v s också sin mors f d mans efternamn. Min släkting talde faktiskt med sin  
f d man om detta och han gav sitt godkännande. Allt detta hände före 1983 och omfattades alltså av en namnlag som enligt många debattörer i detta forum var bättre än den nu gällande.  
När det gäller efternamn efter erkännande av faderskap är det nog något vi får dras med eftersom människor väljer att sammanbo utan att vara gifta. Jag har förståelse för din reaktion,  Anders. Min sju år yngre bror blev mycket upprörd när hans och hans sambos (numera hustru) äldste son inte utan vidare fick bära det stolta efternamnet Sidén som dock bara har anor från 1880-talet.  
Om man ska avrunda detta långa inlägg så kan man väl säga att namnlagen inte kom till för släktforskares skull utan för att vuxna människor skulle kunna få inflytande över vad de heter. Det betydde att namnet, både efternamnet och förnamnet, blev en privatsak kanske mer än tidigare. Jag tycker att det är ganska bra. Någon ändring i namnlagen vill jag inte ha.  
Med vänlig hälsning
John i Veta

[Johan Sjöberg]

Håkan, CFH, Anders, Elisabeth, Anna m fl:
 
Förstod att jag skulle få skäll för det där med Y-kromosomer...  
 
Vi kanske kan komma överens om att det inte är samma sak att höra till en släkt och att vara släkt med. Om vi skulle bestämma oss för att alla barn räknas till båda sina föräldrars släkt, så förlorar faktiskt begreppet släkt sin mening. I det fall jag skall anses vara medlem av såväl min fars som min mors släkt (Sjöberg och Halvardsson), så innebär det faktiskt för deras del samma sak, alltså hör jag även till min farmors (Finell) och mormors (Larsson) släkter, alltså hör jag även till min farfarsmors (Lindqvist), farmorsmors (Vuorinen), morfarsmors (Norling), mormorsmors (Pettersson) släkt o s v. Förstår ni? Det skulle leda till att man hör till ALLA släkter man härstammar från! För oss som har fina anor kan det ju förstås vara frestande att hävda att vi hör till Folkungaätten eller Natt och Dag-släkten, BARA FÖR ATT VI RÅKAR HA NÅGRA MEDELTIDA ANOR INOM DESSA ÄTTER.
 
Som jag ser det finns det tre alternativ:
 
1) Var och en räknas till sin fars, och endast sin fars, släkt.
 
2) Var och en räknas till båda sina föräldrars (och därigenom alla sina anors) släkter.
 
3) Var och en räknas till sin mors, och endast sin mors, släkt.
 
Av ovannämnda alternativ föredrar jag alltså alternativ 1. Om det gör mig reaktionär, så... Men jag föredrar alternativ 3 före alternativ 2.
 
Men ett litet tips: Det kan bli problem att fastställa vilket släktnamn som är det korrekta. Min mm mm m hette Augusta Österberg, men det var ju hennes fars namn...
 
Och Ulf: Jag vet att döttrar är mer släkt med sina fäder, och söner mer med sina mödrar. Jag har också läst den diskussionen i SoH.
 
CFH: Jag tror inte åsiktsskillnaderna oss emellan är så stor (när allt kommer omkring).
 
Elisabeth: Jag är helt enig med dig om att det är absurt när barn får sina styvfäders namn o liknande. Själv bar jag min styvfars namn i 15 år och 5 månader.
 
Anna: Om man nu hör till den släkt som man bär namn efter, så skall alltså barn med sina styvfäders namn räknas till deras släkt?  
 
Naturligtvis har kvinnor släkt. Det där med Y-kromosomer kanske jag skulle ha varit lite försiktig med att uttala...
 
Men slutligen o sist så måste vi bestämma oss för hur vi ska göra för att dela in folk i bestämda släkter. Då måste vi ha enhetliga regler. Att räkna folk som medlemmar av båda sina föräldrars släkter är, som jag anser mig ha visat ovan, tämligen meningslöst. Då återstår alltså: eftersom människan är endera man eller kvinna så bör släkt-tillhörighet (vilket ej bör likställas med släktskap) ärvas endera från fader eller från moder. För moderns del talar det, att moderskap är säkrare än faderskap. Men för faderns del talar flera hundra års tradition och hävd i Sverige och överhuvudtaget den europeiska kulturkretsen. Och som sagt, om vi skulle övergå till matrilinjära släkter, så bör vi i rimlighetens namn ge de helt nya namn. Hur främjas jämställdhet (som jag FAKTISKT också är för) av att en massa barn får sina morfäders namn?
 
MVH
Johan Sjöberg

[Håkan Skogsjö]

Johan! Jag förstår inte riktigt hur du ser på frågan om släktbegrepp. Vilket perspektiv har du egentligen?  
 
Du skriver att vi måste ha enhetliga regler. Vad är vår uppgift som forskare: Att beskriva verkligheten? Eller att skapa verkligheten? Om verkligheten saknar ett enhetligt släktbegrepp - är det då vår uppgift att skapa ett? I så fall till vilken nytta? Varför ska människor pådyvlas ett släktbegrepp de inte känner igen? Det är några frågor som det kan vara av värde att fundera över.
 
Jag har framfört ett annat synsätt (19 november 1999 - 00.28), där jag försöker utgå från det faktum att människor har olika uppfattning om vilken släkt de tillhör - och detta bör vi släktforskare ta i beaktande.  
 
Men detta resonemang berör du inte med ett ord, när du i stället kallt fastslår att du kan se endast tre alternativ. För mig förefaller det som om du borde lyfta blicken och vidga horisonten en aning. Verkligheten är trots allt något större än pappa, mamma eller båda...

[Madelene Roos]

Johan, ute i Europa är det på sina håll så att barnen får sina mammars sk. efternamn/familjenamn.
 
Jag anser det fortfarande trots att jag läst alla dessa intressanta inlägg att jag tillhör både min mammas och pappas släkt. Men det kan ju bero på att mina anor på båda sidor i majoritet är fattiga torpare eller inhyseshjon så behovet av att hävda tillhörighet till någon finare ana finns inte..och inte blevo jag mer tillhörig den grenen för det. Mina föräldrars släkter är ju grunden till mitt ursrpung alltså tillhör jag båda.  
 
Jag håller med Håkan fullständigt.

[Johan Sjöberg]

Madelene:
 
Bara ett kort påpekande: Jag hävdar ju faktiskt min tillhörighet till en finlandssvensk bonde- o arbetarsläkt, istället för att med hjälp av cognatisk härstamning från adeln hävda tillhörighet till adliga ätten Hästesko-Fortuna, Ribbing, Natt och Dag, eller varför inte Folkungaätten.
 
Håkan:
 
Vår uppgift som forskare är (naturligtvis) att beskriva verkligheten, inte att försöka skapa en ny. Jag sitter inte inne med svar på universums alla frågor (?) och lider av den mänskliga svagheten att jag gärna och ofta för fram mina egna åsikter, en del får jag intrycket av allt för konservativa. Naturligtvis finns det flera sätt att se på släktskap. En gårdssläkt kan ju mycket väl gå via döttrar, som ifallet med min härstamning från Ruggestugan u Häggetorp i Vreta Kloster...
 
Hmmm: Vet inte om jag har så mycket att tillägga. Jag har ingen lust att göra mig alltför impopulär på rötter. Det kan straffa sig.
 
För övrigt ska vi inte försöka pådyvla folk andra uppfattningar om släktskap än de de redan har. Jag och min mamma har exempelvis inte riktigt samma syn på saken. (Det var inte uppskattat att jag inte ser mig själv som medlem av hennes släkt, utan bara som ättling till den)
 
MVH
Johan Sjöberg

[Johan Sjöberg]

Men jag ogillar fortfarande s.k. dubbelnamn av sorten Gustavsson-Sjödin o s v.

[Ingrid Bergström]

Jag måste försöka läsa lagen igen för rätt ska vara rätt. Det står att regeln om syskon gäller om föräldrarna har tidigare gemensamma barn. Var det inte så att Elisabeths sonsons mor hade sin förre makes efternamn? Därför skulle barnet fått det namnet, om de inte anmält en annan önskan. Det skulle, som John påpekar, ha hänt även med tidigare lagar, om föräldrarna inte var gifta. Samma med Anders Pemers systerson, var faderskapet fastställt skulle han heta Pemer som syskonet, annars Pemer som sin mor, men de kunde senare ha bytt till Nilsson. Svågern kan inte kalla barnet med en ny sambo Pemer, om han inte först hinner gifta till sig namnet. Och inte ens då kan det gå automatiskt, eftersom han är far och inte mor, utan barnets mor måste vara med och skriva under att hon vill ha det så.
Jag har läst SAOB också. Här är dess definition av SLÄKT:
om grupp l. krets l. rad av (efter varandra l. samtidigt levande) personer (äv. människoliknande varelser, gudomligheter o. d.) som (på manslinjen l., allmännare, på manslinjen l. kvinnolinjen) har gemensam stamfader (äv. med inbegrepp av personer som gm giftermål l. adoption förenats med sådan grupp osv. o. därigm ofta kommit att bära ett för gruppen osv. kännetecknande efternamn); i sht om sådan grupp osv. vars genealogi är känd (o. ofta med särskild tanke på dess gemensamma, nedärvda egenskaper, dess anor l. dess öde); äv. med inbegrepp av personer som är befryndade med personer som gm giftermål kommit att tillhöra en sådan grupp osv.; ofta liktydigt med: släktingar l. anförvanter l. anhöriga; stundom övergående i bet.: härkomst
SLÄKT-BEGREPP,  
Många vilja förmena att till en släkt endast skola hänföras blodsförvanter befryndade genom manlig härstamning. . . Detta sätt att tolka släktbegreppet . . torde ha tillämpats inom främst adelssläkter. SJÖSTEDT Släktutredn. 1 (1961).
Johan Sjöberg är intresserad av klassifikation och vill sortera sin egen och andra vanliga släkter efter mönster av adel och kungahus. Det ligger väl någon sorts jämlikhet i det - släkt som släkt. Annars brukar man väl inte precis säga att man tillhör släkten Asplund eller Karlsson, det finns ju fler än en. Du kan förstås inte få någon mor att tycka att hon hör till en släkt, men hennes barn till en annan, medan däremot brorsönerna hör till hennes släkt. Det låter lika konstigt som att säga sig tillhöra Folkungaätten. Och tycker ens en morfar Natt och Dag att barnbarnen inte hör till hans släkt? Någon adelsman som läser detta?

[Ulf Berggren]

Jonas!
Det du kallar din poäng är snarare en tes. Man kan likaväl hävda att sonnamn skiljer ut sig genom att ha varit patronymikon, t ex i och med att det redan från början är 2 personer inblandade.
Jag säger inte att det nödvändigtvis innebär att sonnamn bör skiljas ut, men det gör det lite mer tveksamt hur de bör bedömas.

[roger]

Nån som känner till var ifrån ändelsen ELL kommer.??
ex: fridell, lundell, osv,osv,,,,
 
Nyfiken.
Roger

[Elisabeth Thorsell]

I början var den en avkortning av prästerliga namn på ius,us, t.ex. Lundelius. I början av 1700-talet kom det franska på modet, och det verkade ålderdomligt med de prästerliga namnen, så då kortade man av dem och fick en fransk touche på detta vis. T.ex. Anders Odhelius, som skrev texten till Sinclairsvisan, förfranskade sig och kallade sig Odel (uttalat Odell). Sedan blev detta mönsterbildande för andra släktnamn, utan att det behöver finns präster i bakgrunden.

[Johan Sjöberg]

Jag har lyckats hålla mig borta från den här diskussionen rätt länge nu eftersom jag tydligen har fel åsikter (OBS! ironiskt). Men jag har fortfarande inte sett något svar på frågan om barn som bär sina styvfäders namn tillhör deras släkt? Det har ju hävdats härovan att släkttillhörigheten borde följa släktnamnet. Den regeln verkar enkel - aber es fungiert nicht (men den fungerar inte). För hur gör man då med alla styvbarn som av en eller annan orsak bär sina styvfäders namn? Eller barn som rent av fått namn efter sin mors fd make?  
 
Jag roade mig för ett tag sedan med att läsa igenom diskussionen om bondesläkter i Genealogisk Ungdoms Tidskrift från slutet av 70-/början av 80-talet och såg, att samma diskussion var tydligen uppe redan då.  
 
I de flesta handböcker om släktforskning står det ju att en släkt består av personer med gemensam manlig härstamning (alltså även kvinnor med denna härstamning, de äro ingalunda släktlösa!). Även i den relativt nya handboken av Elisabeth Thorsell definieras en släkt på det viset, och Svenska släktkalendern utgår ju, som jag förstått, av praktiska skäl, från agnatsiska släkter. Däremot har jag aldrig sagt att jag inte skulle vara släkt med min morbror eller farmors mor.
 
Frågan är ju hur man ska göra med dessa bondesläkter? Jag fick i mitt tycke ett väl bryskt svar från Håkan Skogsjö sist jag yttrade mig i detta ämne, men jag tillstår att jag bad kanske lite om det. Jag vill redan nu poängtera, att jag inte är ute efter att vålla någon osämja, varken med Håkan, Madelene eller någon annan debattör härovan.
 
Man kan ju göra som Håkan föreslår med bondesläkter: att låta släkten följa gården. Visst, OK. Det låter bra. Men när den stora flykten från landsbygden inleddes då? Hur gör vi då med alla som flyttat från gårdarna in till städerna och bildat familj där? Deras ättlingar hör alltså inte till deras ursprungssläkt eller? Och om nu fadern i familjen är från Skämby i Åker och modern är från Djäkneliden i Södra Finnskoga och familjen bor i Örebro (fingerat exempel), vilken släkt hör egentligen ättlingarna till?
 
Det finns som framkommit här flera sätt att definiera släkter, men jag tycker fortfarande att vi bör använda oss av enhetliga regler för uppställningar över släkten X, annars kommer redovisningen att svälla över alla breddar. Det traditionella - som kanske just därför inte är politiskt korrekt längre, när allt traditionellt ska ifrågasättas - är att använda sig av ett agnatiskt begrepp. I ett ättlingaverk redovisas ju istället alla ättlingar, oavsett vilken fädernesläkt de tillhör.  
 
Och jag vet inte om jag har besvarat frågan om oäkta barn här, men annars gör jag det nu: Om fadern är känd, då anser jag att de hör till hans släkt och skall redovisas under hans tabell. Om fadern är okänd, så får man göra dem till stamfäder (gäller alltså uä söner) för nya släkter. Skulle fadern påträffas (och bevisas) så kan man ju konstatera att släkten Y har visat sig vara en illegitim gren av släkten Z.  
 
Nu är det bäst jag slutar innan ni slutar läsa och kastar ut era datorer genom fönstret....
 
MVH
Johan Sjöberg
medlem av den sydfinländska bonde- o arbetarsläkten Sjöberg, men ättling till borgarsläkten Reincke och adelsätten Hästesko-Fortuna, m m

[Johan Sjöberg]

Och jag vet hur barn blir till, så jag behöver inga fler påminnelser om det!

[Ingrid Bergström]

Hej, Johan, vi behöver inte kasta ut datorn genom fönstret, nu förstår vi kanske att du menar hur du vill ställa upp tabeller, inte vad man egentligen tillhör i verkligheten. En oäkta sons släkttillhörighet kunde väl inte för honom själv bero på vad den framtida släktforskaren eventuellt skulle hitta och bevisa. Men varför måste alla göra på samma sätt? Om någon vill t ex följa ett släktnamn också via kvinnliga härstamningar kan väl inte det vara fel? Det går ju också i Svenska släktkalendern om man kallar det nya släkten. Om någon vill följa ett släktnamn som går via en styvson, kan man väl skriva att det är en styvson o s v.

[Johan Sjöberg]

Ingrid:
 
Nej, naturligtvis får var och en göra som han/hon vill, det har jag absolut inget att invända emot. De ättlingaverk jag ställer upp (bl a över Gustav I:s ättlingar) går i regel via ättlingar på såväl manliga som kvinnliga linjer. Men jag anser alltså (irriterande nog) att enbart ättlingarna enbart via män ska räknas till den genuina släkten och de övriga ättlingarna härstammar helt enkelt på kvinnosidan från släkten. För övrigt tycker jag faktiskt (!) att en oäkta sons tillhörighet trots allt beror på vilken släkt hans biologiska far tillhör.
MVH
Johan Sjöberg

[Ingrid Bergström]

Jovisst, även en okänd fars släkt har förstås lika stor biologisk betydelse som moderns. (Du ville inte bli påmind om biologi...) Med den sociala och psykologiska betydelsen kan det väl vara annorlunda. Det kanske inte finns så mycket mer att säga om detta. Diskussionen började  med namnlagen, och du hörde ju inte till dem som ville lagstifta om att släktnamnet bara skulle tillhöra män och deras ättlingar.
hälsningar Ingrid (medlem av Asplundgrenen av smedsläkten Bock, gift Bergström.)

[Johan Sjöberg]

Nja, jag sa faktiskt att jag inte behövde bli påmind om hur barn blir till, för det vet jag redan. Och det är klart att vi har den biologiska kontra den psykologiska/sociala betydelsen. Jag är måhända påverkad av att jag (född uä, men mina föräldrar var förlovade) alltid har vetat vem min far är. Så jag tror du har rätt, det finns nog inte så mycket mer att diskutera utan att börja rada upp samma argument för sin ståndpunkt på nytt. Och det blir ju ärligt både trist och i någon mån förödande med alla dessa konflikter. För vi släktforskar ju för att det är roligt - inte för att bli osams med så många andra släktforskare som möjligt. Sen att jag gärna för fram mina egna åsikter och därigenom har en tendens att reta upp en del folk - ja det, det är en annan sak....
 
Med hopp om fortsatta genealogiska framgångar
Johan Sjöberg