Dubbla efternamn

[Neta Hedberg]

Hej
I Strövelstorps (L) böcker har jag stött på kvinnor som har dubbla patronymikon utan tillägget -dotter. T.ex. dör en Hanna Per Påls i februari 1728 (GID 1368.4.32800). Jag tror (obs tror!) att hon är en av mina anor. Den person jag tror att hon är hette i vigselnotisen Hanna Persdotter. Hon gifte sig med Per Pålsson.  
 
Är den någon som vet mer om detta efternamnsbruk?  
 
Hälsningar Neta Hedberg

[Niklas Hertzman]

Hej Neta !
 
Detta namnskicket är ganska vanligt förekommande emellanåt. Det beror helt enkelt på prästens sätt att skriva och namnge personerna. Ditt exempel Hanna Per Påls betyder helt enkelt att Hanna är gift med en Per Pålsson och det är inget med dubbla efternamn. Alltså Hanna, Per Påls[sons] hustru.

[Neta Hedberg]

Tack Niklas, då förstår jag! Det talar ju dessutom ännu mer för att det är min Hanna jag hittat!

[Ann-Mari]

Hej.Undrar om någon vet varför det står två efternamn på ett barn? Far.Olof Olofsson,Mor.Maja Lisa Andersdotter.Barn Maria Katarina Olofsdotter Åberg? Sen en fråga om för namn kan Maja Lisa Andersdotter född 17740106 i Huddinge vara samma person som Maria Chatarina Andersdotter Född 17740106 i Huddinge? Man tappar bort sig när man söker som nybörjare för både stavning och namn ändras lite här och där.MVH ann-mari.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Hej ann-mari!
 
Din fråga har ju att göra med att vårt namnskick har förändrats högst påtagligt sedan 1700-talet. Den största förändringen ägde ju rum ca 1860-1900 i samband med de genomgripande samhällsförändingar som brukar gå under benämningar som urbaniseringen och industrialiseringen. Den viktigaste förändringen som detta utmynnade i, vad beträffar namnskicket, var att flertalet av folket började använda fasta släktnamn i stället för patronymika (även om de flesta av de nya släktnamnen hade formen [ej funktionen] av patronymika), därtill både uppmanade och tvingade av lagstiftande myndigheter.  
 
När man därför talar om efternamn på 1700-talspersoner, låter detta lite anakronistiskt, eftersom man då inte skiljer mellan äpplen och päron (patronymika och släktnamn). Olofsdotter och Åberg är nämligen (eftersom vi talar om 1700-talet) inte två efternamn staplade på varandra, utan Olofsdotter är ett patronymikon, som upplyser om att fadern heter/hette Olof, medan Åberg är ett släktnamn/tillnamn, typiskt för städerna/den borgerliga kulturen under denna tid. Sådana ärvdes vanligen från generation till generation, men kunde också vara antaget av personen själv. Många tvåledade namn av denna typ antogs just på 1700- och 1800-talen. Och det var oerhört vanligt att man begagnade både patronymikon och släktnamn/tillnamn samtidigt. Vi har anledning att misstänka att fadern också hette Åberg, även om det inte står utsatt i födelsenotisen. En viss variation brukade förekomma, så bli inte förvånad om han i någon annan källa endast kallas Olof Åberg.
 
Beträffande din andra fråga, om Maja Lisa Andersson och Maria Chatarina Andersdotter kan vara samma person, så är svaret att det sannolikt är på det sättet (det är ju precis samma födelsedatum), men att den ena namnuppgiften är felaktig. Även präster/skrivare och andra representanter för officiella myndigheter är ju trots allt människor, och ganska uppenbart är det i detta fall den mänskliga faktorn, som ställt till det hela. Troligen är det dotterns namn som har förvillat.
 
För Lisa kan aldrig vara detsamma som Chatarina/Katarina. Lisa är ju i stället en kortform av Elisabeth (och Maja och Maria är ju samma namn), så hade det i stället stått Maja Lisa och Maria Elisabeth på de båda ställena, hade det hela varit helt i sin ordning. Man skilde ju vid denna tid inte så noga på olika namnformer.

[Michaël Lehman (Philippos)]

?-propos diskussionen om namn menar jag, att begreppen för- respektive efternamn egentligen är tämligen meningslösa. Begreppen beskriver ju egentligen enbart i vilken ordning namnen föres, inte vilken funktion namnen har. I vissa länder föres ju släktnamnen före personnamnen. Bättre är enligt min mening att tala om personnamn, patro- respektive metronymika, tillnamn, och släktnamn.

[Ann-Mari Ekman]

Carl-Fredrik.Tack för din hjälp.Det skulle inte vara kul om man plötsligt kom på att man är inne och forskar på fel släkt. MVH ann-mari.

[Karl Göran Eriksson]

Inom den etablerade namnforskningen i Norden pågår sedan länge en diskussion om bl.a. terminologi. Man är inte enig, men nog har man hunnit en bit. Micha?l Lehmans inlägg ovan finner jag mindre genomtänkt eftersom samtliga termer han anför redan används inom forskningen och alltså redan har sina betydelser. Låt vara, att när jag bläddrar igenom ett antal uppsatser i ämnet från de sista 25 åren, finner att flera skribenter finner det då motiverat att förklara använda termer, men idag tror jag samstämmigheten ändå är stor idag.  
Definitionen av för-, efter- och tillnamn framgår redan av deras ordalydelse.
Förnamn är väl något adekvatare än dopnamn, men är ändå inte helt bra, eftersom t.ex. de framförställda gårdsnamnen i Dalarna definitionsmässigt sätter den vanliga betydelsen ur spel.
Efternamn avser vardagligt ett namn som ärfts av endera förälder, eller ett nytaget, som följer förnamnet (-namnen). Inom forskningen följer man, så vitt jag kan se, den språkliga definitionen. D.v.s. alla personnamn som följer det som vanligen benämns förnamn. Naturligtvis är man där medveten om skillnaderna mellan olika namn, som t.ex. patronymikon och ärftliga släktnamn. Tyvärr har den distinktionen generellt inte kunnat upprätthållas bland släktforskare. Sannolikt framförallt beroende på att släktregisterprogrammen inte gör någon skillnad på dessa namn. Här skulle jag önska att man från släktforskarhåll skulle anpassa sig till bl.a. källutgåvor av äldre källor (vars personregister utgår från förnamnen), men också Kungliga Bibliotekets praxis, där primärt sökelement för personer med patronymika före år 1700 är deras förnamn. Exempelvis finner man alltså Heliga Birgittas skrifter först på Birgitta, inte Birgersdotter. För övrigt är samtliga personer med äkta patronymika i mina egna register sorterade på sina förnamn.
Personnamn (personnavn), ett begrepp om vars betydelse det inte råder någon oenighet om i hela Nordens institutioner för nordiska språk, avser samtliga namn som kan tänkas bäras av människor.
Tillnamn är inom forskningsvärlden ett samlingsbegrepp för alla personnamn utöver det vi idag vanligen kallar förnamn. D.v.s. binamn, patronymikon, släktnamn, framförställda gårdsnamn etc.
Släktnamn bör för att göra skäl för sin innebörd ha ärvts och burits av minst två generationer.
Slutligen beträffande patro- resp. metronymikon, föredrar man i våra västra grannländer istället kortformerna patro- resp. metronym eftersom de böjningsmässigt är lättare att anpassa till språken.
Juridiken har en namnterminologi, men den har jag förbigått ovan.

[Michaël Lehman (Philippos)]

Karl Göran Eriksson bortser i sin kritik helt från vad jag anförer om, att begreppen för- respektive efternamn egentligen bara kan beskriva namnens officiella positioner sinsemellan. I exempelvis ungerska och kinesiska placeras släktnamnet före ?förnamnet? (NE), vilket ju görer begreppen för- respektive efternamn mer förvirrande än användbara.
 
Jag instämmer dock helt i vad han skriver om personregister, men enbart gällande personer utan släktnamn.

[Ulrika Eversdijk]

Har anfäder med dubbla efternamn; ett -son-namn o ett finare, där sedan nästa generation endast har det finare namnet. Vet någon hur detta hänger ihop? Tiden är 1800-talets mitt.

[Tord Påhlman]

Övergång från patronymikon till släktnamn, d v s den som antagit släktnamnet behåller ofta även sitt patronymikon emedan de kommande generationerna fortsätter med enbart släktnamnet. Konstigare än så är det nog inte.

[Ulrika Eversdijk]

Det låter ju logiskt.