Återbruk av bortgångna barns namn

[Sven-Ove Brattström]

Hej !
Att det tidigare UTESLUTANDE var avlidna personer som kunde bli uppkallade har jag inte haft kännedom om. Det är verkligen lärorikt med ett diskussionsforum som detta.
I en del fall, som exempelvis med Lorens Bonnevier ovan, kanske prästens skrivning inte överensstämt med namnet ?  Jag tänker mig då att en son haft namnet Henri, och den andre sonen namnet Hindrich. Visserligen betyder bägge namnen Henrik, men är ändå olika namn i praktiken. Är det någon som känner till något sådant exempel ?
MVH     Sven-Ove Brattström

[Fredrik Derefeldt]

Sven-Ove Brattström!
 
Jag har inte kännedom om orginalskriften. Men den är hämtad från Släkt och Hävd 2/1992.
 
I Ove Tegnérs databas uppges källan som K.L.Vä.u.1600-talet, Jan Olsson, stavningen Hindrich Bonvier. Detta gäller den äldre av de två Henrikarna.
 
Den yngre uppges ha stavningsvarianten Hindrich Bonvier också(!).
 
Men personligen har jag inte sett orginaluppgifterna i denna familj.
 
Samma stavningar förekommer på bägge Henrikarna i Vallonsläkter under 1600-talet av Kjell Lindblom (tabell 7). Och i den boken (nu finns det ju fel i kopplingarna för släkten Bonnevier), har jag sett att Kjell Lindblom, oftast antecknar det som står i samtida handlingar, vilket jag har för med han skrivit i ett av förorden också.
 
Därför anser jag att bägge heter Henrik, och inte den ene Henri. Eller någon annan kanske kan tala om vilka olika stavningsformer de båda Henrikarna förekommer under, skilda från varandra.
 
Mvh
Fredrik

[Ulla Kristoffersen]

Träffade häromåret en norsk dam i 60 årsåldern, som berättade att hennes far och farbror båda hette Ole och båda blev vuxna.  Den ene var uppkallad efter morfar och den andre efter farfar. Båda kallades Ole. Detta var alltså inte så länge sedan.
MVH Ulla

[Sven-Ove Brattström]

Fredrik!
Du har förmodligen rätt. Jag tänkte att de främmande namnen kanske ställde till det för skrivarna.
MVH     Sven-Ove Brattström

[Eva Leksell]

Det verkar inte bättre än att jag i mitt eget material har exempel på att barn har döpts till samma namn som ännu levande syskon. Det är hämtat ur Släkten Gülich - von Gülich under 400 år av Otto Brenner och Vilhelm Ljungfors. Jag har inte själv kollat källorna, men Brenner var väl en seriös forskare vad jag vet.
 
Hans Willumsson (Gülich), skomakare i Ystad, hade i sitt andra gifte en dotter Fråke (gift 1684 2/12 Ystad S:ta Maria). Trots att hon fortfarande levde (vid arvsskiftet 1693 efter honom) hade tre döttrar i tredje giftet (födda 1689, 1690 respektive 1691) fått samma namn. Den äldsta Fråke var alltså vuxen när halvsystrarna Fråke föddes (de dog alla som små). Hans Willumsson kom från Osnabrück och Brenner, som forskat även i tyska källor, antar att namnet Fråke är efter Frauchen Hanemann, en moster till Hans.
 
Finns det någon undersökning om fenomenet med exakt samma namn på syskon? Annars tycker jag det skulle vara intressant om det gjordes en sådan. En annan undersökning jag skulle vilja se är detta med att barn förr inte kunde döpas efter levande släktingar. Vad finns det för källor? Eller är det slutsatser utifrån ett begränsat material, ett begränsat område och en begränsad tidsperiod? Där tycker jag mig ha hittat massor med exempel på motsatsen redan på 1700-talet.

[Anita Hjorth]

Sven-Ove, Eva m.fl.!
Om Ni läser mitt inlägg ovan från nov 15 får Ni flera exempel med helt vanliga svenska namn.  
Anita

[Sven-Ove Brattström]

Hej Anita !
Jag har förstått att det är så. Mitt senaste inlägg avsåg Bonnevier, som Fredric berättade om.
Undrar om detta bruk är en spegel av hur hårt grepp religionen haft om medborgaren ?
MVH     Sven-Ove Brattström

[Leif Boström]

Att barn får samma namn som sina far- och morföräldrar är det vanliga (åtminstone under perioden 1650-1800) i alla geografiska områden jag forskat inom, oberoende av om far- och morföräldrarna är döda eller ej. Barn (ofta tredje barnet av det könet) får dessutom ofta samma namn som sin far eller mor, trots att de lever. Att ett yngre syskon skulle få samma namn som ett äldre levande syskon är däremot ytterst ovanligt. De områden jag forskat inom är främst Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Hälsingland, Uppland och Västergötland.

[Ulla Kristoffersen]

Hej Eva!
Jag reagerade på att du i dina källor har endel om släkten Gülich.  Jag har träffat på ett par med detta namnet i Bergen, Norge och undrar om du vet om något sammanhang.
Jag har Henricha von Güllich född ca 1734, jag vet inte var, men hon är gift med en Wiibroe i Bergen och dör där 1777.
Hittade också en Gerhard von Gylich som dör 1759 i Bergen.  Kan kanske vara Henrichas far eller bror.
Går det några trådar till dina von Güllich? Jag har mer om Henrichas efterkommare om det är av intresse.
Hälsningar Ulla Kristoffersen, Oslo

[Anders Berg]

Eva:  
du frågar efter litteratur där namngivning efter döda släktingar behandlas. Utgångspunkten brukar vara en artikel av den norske historikern Gustav Storm, som på 1890-talet hävdade att detta bruk var allenarådande i Norden under vikingatid, och att den skulle återspegla någon form av själavandringstro. Jag har tyvärr inte själv läst artikeln. Vidare diskussion finns i t ex den Släkt och Hävd-artikel som Bibi Gustafson nämner 14 november.
 
Leif, Carl-Fredrik m fl:  
det var intressant att se Carl-Fredriks redogörelse för att rester av denna tradition finns belagda i Östergötland. Samtidigt måste jag hålla med Leif om att i andra områden, mer nordliga, är det omöjligt att hitta några spår av samma tradition. Kan Storm ha haft fel när det gäller spridningen? Vi kan belägga traditionen i s.k. reliktområden (geografiskt/kulturellt avsides) i södra (sydöstra?) Skandinavien, men borde inte samma tradition märkas i reliktområden annorstädes? T ex Älvdalen med sitt ålderdomliga språk och bruk av runor in på 1900-talet, hur ser namnskicket ut där?
 
Leif nämner att tredje sonen ofta uppkallas efter fadern. Utan någon närmare undersökning har jag en känsla av att namngivning efter föräldrarna var ovanligare söderut och kanske levde den gamla traditionen längst kvar genom att man inte ville döpa barnen till sitt eget namn. Det vore intressant om några regionala skillnader kan beläggas på den punkten.
 
För att avsluta maximalt spekulativt; kan bruket att endast namnge efter döda släktingar ha inkommit till sydöstra Skandinavien under folkvandringstiden med herulerna och sedan spridit sig åt norr, väster och söder genom flyttningar och släktrelationer.... (mer om heruler diskuteras under Blekinge).

[Eva Leksell]

Det är intressant med namn och kul att diskussionen fortsätter. Och Anders, det du skrev var just exempel på den typ av klarlägganden jag var ute efter. Kategoriska påståenden gör mig misstänksam och då vill jag veta vad de grundar sig på. Jag vill egentligen inte ge mig in i någon diskussion om namngivning för jag vet alldeles för lite. Men jag kan väl få ställa frågor och ifrågasätta ändå.
 
Nu har jag gått gått igenom det som skrivit här tidigare liksom det som står under Bunden namngivning och det ger ju en del att tänka på. När jag får tid ska jag också läsa artiklarna som det hänvisats till.
 
Jag kan inte låta bli att ge exempel på en mönsterfamilj i fråga om namn. Det handlar om Gävle och fiskarborgare där. Erik (Jonsson) Rogstadius och Anna Munck,  fick sju barn. Förste och andre sonen, tvillingar, döps 1745 till Jonas - efter farfar - och Nils -efter morfar Nils Ersson Munck, död först 1755. Denne son Nils dog 1746. År 1750 föddes näste son, som döps till Nils. Han överlevde. Näste son, född 1752, får namnet Erik - efter fadern, antar jag, och han är faktiskt tredje sonen. Av honom finns sedan inga spår och jag har antagit att han dött rätt snart, för 1756 döps en ny son till Erik. Första dottern, Katrina - efter farmor Katrina Svensdotter - föds  1747. Hon dör 1752. Men nästa dotter, född 1757, får ändå inte samma namn utan döps till Anna - efter modern, antar jag.
 
Men sedan har jag ju andra familjer i andra delar av landet vid samma tid där det här inte alls stämmer. Så jag tror att det var skillnad  beroende på när, var och vilka det handlade om.
 
Till Ulla vill jag bara säga att jag inte känner till något om von Gülich i Norge. Min Gülichsläkt hette von Gülich bara i Tyskland, inte i Sverige. Gülich var ett hertigdöme i trakten av Rhen och det är säkert många släkter som tagit sitt namn därifrån. På Internet blir det många hundra träffar (två handlade om Gülich i Ystad).

[Eva Leksell]

Ursäkta, jag skrev fel här ovan. Katrina Svensdotter var mormor (inte farmor) till Rogstadiusdottern Katrina.

[Arne Sörlöv]

17560504 fick Samson Samson och hans hustru Elin Nilsdotter i Björkeryd,Fridlevstad sn tvillingar som fick namnen Nils och Nils! (Båda dog samma dag som de föddes)

[Henrik Karlsson]

Det måste inte ha varit det bortgångna barnets namn som återbrukades. I stället var det sannolikt så att man försökte igen, dvs ville få det namnet som ursprungligen kom från en avliden i en tidigare generation att bäras av någon levande.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Henrik, du har helt rätt i denna fråga. Men just detta har diskuterats livligt under åtskilliga månader inom såväl rubrikerna Återbruk av bortgångna barns namn som Bunden namngivning. (se vidare dessa äldre inlägg). Du diskuterar som om det är något helt nytt som tillförs debatten. Gå gärna tillbaka och studera äldre inlägg i diskussionen.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Henrik!
Jag ber om ursäkt om jag lät något brysk eller elak i mitt förra inlägg. Det var inte alls min mening. Jag skulle ut på lunch och hade lite ont om tid, varför jag inte hann finpolera inlägget. Jag ville bara göra dig uppmärksam på vissa tidigare inlägg. Du har verkligen ju rätt i det du säger, speciellt det där om att försöka igen, det är precis detta det handlar om, att man trots tidigare försök inte lyckats uppkalla den aktuelle anförvanten.

[Eva Leksell]

Det är ganska vanligt att en familj kan döpa flera barn till samma namn. Man får då ett kvitto på, att det eller de första barnen med namnet är avlidna och att endast det sista kan leva. Så står det på sidan 67 i Kjell Lindbloms och Elisabeth Thorsells Prästens lilla kråka (Stockholm 1997). Och lite längre ner på sidan: I västra Sverige förekommer det ibland att helsyskon kan ha exakt samma namn, och båda växer upp till vuxen ålder.
 
Det verkar alltså som om författarna anser att fenomenet med samma namn inte är särskilt utbrett.

[Jens Arvidsson]

Det verkar iallafall vara mycket vanligt där det förekommer, tex. i Halland på 1700-talet och tidigare. Där finner man barn med samma namn i var och varannan familj.

[Eva Leksell]

Kanske uttryckte jag mig otydligt, men vad jag syftade på var den märkliga seden att döpa ett nytt barn till samma namn som ett ännu levande syskon (se tidigare inlägg). Att sådant skulle ha förekommit i var och varannan familj i Halland på 1700-talet och tidigare låter konstigt. Var det verkligen så stor skillnad mot resten av Sverige?

[Jens Arvidsson]

Eva, jag har lagt in mitt svar under den mer passande rubriken Personnamn: Övrigt om personnamn: Syskon med samma förnamn.

[Maria Gülich]

Hej Eva,
Du verkar vara född Gülich precis som jag,skulle vara kul om Du hör av dig! Mvh Maria

[Kristina Löfgren]

Jag har två bröder med samma namn i min släkt. Den ena är född 1833 och den andra 1850. Båda blev vuxna och med familjer. De enda som särskiljer dem längre fram i tiden, är att den yngre lägger till med ett andranamn - Magnus(Hfl) Och enl. den muntliga traditionen säger man hans namn som om det satt ihop, Peter-Magnus. Dessa personer kommer ifrån östra Blekinge.