Var dubbelnamnet tilltalsnamn?

[Bernt Andersson]

De flesta människor som levde under senare delen av 1800-talet tycks ha haft dubbelnamn, ofta vackra sådana som tex; Johanna Carolina,Anna Fredrika, Adolf Fredrik, etc.  
Men hur användes dessa namn? Var första namnet tilltalsnamn? Var båda namnen detta? Var det lika vanligt med båda varianterna? Skilde det sig år mellan män och kvinnor, så att tex mannen kallades Adolf-Fredrik och kvinnan Anna?

[Anders Pemer]

Det här har man ju funderat över ibland. Lite vägledning tyckte jag mig finna bland mina två förfäder med namnet David Niclas Pemer, plus en tredje generation i rad med samma namn - själv härstammar jag från en bror till den tredje och sista David Niclas.
 
Den förste David Niclas (1700-1776) var uppburen officer och två gånger gift med adelsdamer. I massor av källor brukar han t o m kallas von Pemer. Den andre (1757-1839) ägde och brukade gården Södra Nolby i Frykerud, som hans mor bytte till sig efter faderns död.
 
Här påbörjades dock en process, som sånär hade utplånat släkten Pemer från Sveriges yta i den bemärkelsen att släktnamnet hade försvunnit.
 
Redan David Niclas nummer två skrivs understundom helt enkelt som David Davidsson (eller Dafvid Dafvidsson) i kyrkböckerna, men när han dör 1839 och bouppteckning förrättas, så uttrycks klart att det är en bouppteckning efter hemmansägare David Nicolaus Pemer. Men längst bak har de fyra sönerna skrivit under bouppteckningen.
 
Äldste sonen var döpt efter far och farfar till David Niclas. Övriga hette Sven Henrik, Erik Petter och Carl Gustaf. Deras egenhändiga namnteckningar talar sitt tydliga språk - i tur och ordning har det skrivits under av Erik Davidsson, Niklas Davidsson, Carl Davidsson i Pålstad Kihl socken, och allra sist av [min farfars farfars far] Sven Davidsson i Prästbohl.
 
Vad säger oss detta? David Niclas II i Södra Nolby har uppenbart kallats David som tilltalsnamn, och eftersom han själv kallades Davidsson som patronymikon torde det även gälla hans far, David Niclas I. David Niclas III kallades däremot Niklas, och gick till hävderna som Niklas Davidsson. Av hans sex barn kallades fem Niklasson/Niklasdotter, men tredje sonen Bengt (1841-1913) kallade sig faktiskt Davidsson i stället, vilket sedan också blev hans barns efternamn, i stället för hans patronymikon. I en del husförhörslängder har prästen skrivit Davidsson (Niklasson), och någon gång tror jag det stod Niklasson överstruket, och ändrat till Davidsson, så det verkar ha varit en utdragen process när det ändrades.
 
Det verkar bekräfta än mer att fadern definitivt kallades Niklas, men att Bengt var väl medveten om att han även hette David och att detta var namnet på de två närmast föregående generationerna. Intressant nog finns agnatiska ättlingar kvar efter Bengt, där således efternamnet har förblivit Davidsson intill våra dagar. Så släktens store David lever en smula indirekt kvar i en gren som heter just Davidsson.
 
Förnamnet David dök upp igen på ett par andra grenar, i två fall på grenar där namnet Pemer lyckligtvis hade återtagits, och på en där efternamnet just hade permanentats som Eriksson efter en Erik. Men själv planerar jag i första hand att min äldste son definitivt ska heta Daniel, vilket är ett ännu äldre namn i släkten.
 
Niklas Davidssons bröder kallades däremot Sven, Erik och Carl, namnet som kom först. David Niklas Davidsson hade alltså en så elegant lösning som att han bar sin fars och farfars båda förnamn, men att man, gissningsvis av rent praktiska skäl, kallade honom vid det andra namnet, och därvid slapp ha två David i familjen.
 
Kanske kan man utgå ifrån att det var en vanlig variant, om både far och son har samma två förnamn. Men som regel torde folk ha kallats vid sitt första namn.

[Sten Strand]

Hej Bernt!
 
Anders Pemer har lämnat ett exempel på hur namnen använts i hans släkt. Jag har ett par andra:
 
1. Min ff ff f hette Anders Petter/Per. När han var indelt soldat kallades han alltid Per. Vid avskedet (1845) ändrade prästen i kyrkböckerna; sönerna fick efternamnet Andersson, från första förnamnet, i.st.f. det soldatnamn de hade förut.
 
2. Min fmm döptes i födelseförsamlingen till Sofia Christina, men kallades tydligen Christina, för i den församling hon flyttade till vid två års ålder har man vänt på namnen i kyrkoböckerna, Christina Sofia.
 
Det är inte lätt med flera förnamn tydligen.
Mvh  
Sten

[Mattias Andersson]

Hej, ytterligare ett exempel på dubbelnamn
Min förfader Frans Nilsson född 1828 i Granån, Nederkalix (BD). När han gifter sig kallas han Nilsson och så resten av livet.  
 
Under tiden som han tjänar dräng efter att ha flyttat hemifrån kallas han dock Frans Nilspettersson. Även ett av hans syskon har jag sätt haft samma lustiga efternamn.  
 
Jo visst pappan hette Nils Petter Johansson. I samma by bor också Lars Gustav Nilsson istort sätt jämnårig med Nils Petter, alla hans barn kallas dock rätt och slätt Larsson/Larsdotter. Det måste vara en liten indikation på att Nils Petter faktiskt kallades just Nils Petter, eller?
 
Det är säkert fler som kallats vid sina två namn, men präster och andra skrivare har inte brytt sig om att göra sådan noggranna noteringar.
 
Hälsningar
Mattias Andersson, Sandviken

[Anders Pemer]

Apropå att vända på namnens ordning så hette en syster till min farfar Ingrid Beata Charlotta, tilltalsnamn Ingrid. Men i folkbokföringen skrevs hon ständigt som Ingrid Charlotta Beata. Man kan bl a hitta hennes på Sveriges Dödbok-skivan när man söker på Pemer. I familjens ögon hette hon alltså definitivt Ingrid Beata Charlotta. Troligen noterade aldrig hon själv, eller de närmaste anhöriga, misstaget i folkbokföringen. Jag upptäckte att det var skillnad bara något år innan hon gick bort, och fick på direkt förfrågan bekräftat vad hon hette i familjens ögon.
 
Som sagt, det är inte lätt alla gånger!

[Johan R:son Sjöberg]

Det här handlar egentligen inte om dubbelnamn, men....
 
Min mormors far kallas i folkbokföringen hela sitt liv konsekvent Osvald Henrik Larsson. Lika konsekvent kallade han sig själv (och kallades av släkt och vänner) Henry Osvald Larsson. Enligt min mormor döptes han till Henrik p g a att prästen var tysksinnad - detta var 1908.
 
Mina släktingar skulle aldrig acceptera om han kallades Osvald Henrik i en släktutredning, varför han i min databas bär namnet Henry Osvald Larsson (med Henry som tilltalsnam) - utan att jag överhuvudtaget tvekat över vad jag skulle kalla honom).

[helene von Wachenfeldt]

HeJ!
Detta gäller dubbelnamn på efternamnet.
Har många Dragoner i mitt släktled. Dessa Dragoner har sitt födelsenamn tex Jonsson men sen har de ett till namn tex Westman (Jonsson Westman)
 
Är det här bara en lyckträff eller tilldelade man dem ett till efternamn?
MVH Helene

[Johan R:son Sjöberg]

Hej!
 
I regel blev krigsfolk (bl a dragoner) tilldelade ett soldatnamn när de tog värvning i arm?n. Detta för att skilja på alla Andersson och Pettersson. I regel följde namnet soldatroten.
 
Förresten, Helene. Hur hör du till adliga ätten von Wachenfeldt?
 
MVH
Johan

[Anders Pemer]

Jag tänkte på samma sak som du, Johan! Det var ju en adlig ätt där en gren råkade ut för samma sak som släkten Pemer, men där en av Franssons som kände till sin bakgrund sökte upp Riddarhuset.
 
Dessutom finns en koppling mellan de borttappade von Wachenfeldt och de borttappade Pemer. En av de sistnämnda är faktiskt gift med en von Wachenfeldt på just 1:a yngre grenen, där det anges att de tidiga generationerna på grenen hette Carlsson och Fransson. Så jag blir lite nyfiken på när den unge Fransson egentligen kom till Pontus Möller och hela släktgrenen återtog sitt adliga namn. Hade den aktuella Pemer-grenen burit namnet Pemer hade det alltså funnits en Pemer ingift i nutida adelskalendrar idag, men när min släkting, född Nilsson, gifte sig med sin man (1966) hette han kanske fortfarande Fransson?
 
Hade Pemer varit adligt hade kanske alla Erikssons, Nilssons och Davidssons på våra borttappade grenar också varit mer intresserade av att återta namnet. Nu var bakgrunden med förfäder som hetat Pemer känd i en eller annan form på alla dylika grenar jag själv haft kontakt med hittills, men inställningen att man inte behöver heta något speciellt hade och har avhållit alla ifrån ett återtagande av släktnamnet.
 
Det är egentligen bara släktens huvudman totalt sett, för övrigt bror till den aktuella fru von Wachenfeldt, som har varit inne på att återta namnet, ivrigt påhejad av släktens släktforskare när kontakten hade återupptagits i form av vår släktförening, men som valde att ta sig ett helt nytt namn i stället, när han konfronterades med hur krångligt det skulle vara med den nuvarande lagen.
 
Alla som heter eller är födda Pemer och är myndiga ska inge ett skriftligt medgivande och bifoga personbevis för sig och sina familjer, och den sökandes släktskap med var och en av oss ska styrkas genom kyrkoboksutdrag. Säger en enda av oss nej blir det plötsligt ungefär så enkelt som man skulle önska att det var redan i första läget, för då går man vidare till patentbesvärsrätten, vilket rent konkret innebär att namnbytet kungörs i Post- och Inrikes Tidningar, och säger ingen något då får man namnet. Vi har gått igenom processen en gång.
 
Annars har släktingar som inte hörde till den strikt agnatiska sidan av släkten varit allvarligt inne på att ta namnet Pemer, rent spontant, men i det ena fallet på 1950-talet, då det förmodligen hade gått om de kommit till skott, blev det aldrig mer av planerna. Den andre försökte efter 1983 års namnlag och fick information om ovanstående tågordning, och gjorde nog aldrig något mer då.
 
På en av de agnatiska grenarna sades f ö att farfar trodde att Pemer var ett öknamn. Men på åter en annan utbrasts det att då hade ju farmor Alma rätt, hon sade att vi egentligen hörde till en gammal adlig släkt med ett vapen och allt, och att vi borde heta Pemer...
 
Jag talar visst inte om dubbelnamn längre, inser jag. Har vi underlag för en egen diskussion om släkter med släktnamn som tappat bort det, eller ska vi låta det dö ut här?

[helene von Wachenfeldt]

Hej Johan och Anders!
 
Jag tillhör grenen David Fredriks och Margareta von B?lows son Paul Fredrik f 1700-79.
 
Jag har uppskrivet om denna man som avsade sig sitt namn och antog Fransson.
 
Tyvärr är min pärm inte hemma just nu men den kommer om 2 veckor.  
 
Vore kul om ni kunde öppna en grupp för oss, själv kan jag inte, är rätt ny här.
 
MVH Helene

[helene von Wachenfeldt]

Anders
Glömde att tillägga.
När man ska återta ett adligt namn (von, de, af) så måste man vara i levande rakt nedstiget led, det får alltså inte bli något glapp.
 
Detta gällde för några år sedan, men det kan vara annorlunda nu?
 
Detta hörde inte heller till dubbelnamn.Sorry.
 
MVH Helene

[Bernt Andersson]

Tack för svaren om dubbel-förnamn. Det är bara trevligt när diskussionen vidgar sig som den om efternamnen. Men när jag ser alla svar tycker jag inte att jag blivit så mycket klokare. Dock något. Den samlade bilden av inläggen skulle kunna vara att det - då som nu - inte är någon större ordning. Allra minst på prostens anteckningar.  
   Kanske var det så att dubbelnamnen som ju var fina, användes just till fint. Vid undertecknande av dokument tex. Vid giftermål och dylikt. Men att man i vardagslag gjorde det enkelt för sig och använde bara det ena namnet, företrädesvis det första. Sedan fanns väl också de varianter - kanske lokala traditioner - där efternamn också var tilltalsnamn. Den sociala ställningen i sammanhanget betydde kanhända en del i sammanhanget. Jag skulle slutligen vilja blåsa liv i min ursprungsfråga igen. Jag vet att min anfader kallades Adolf Fredrik. Likaså att hans hushållerska kallades Anna fast hon hette Anna Sofia. Eftersom jag tänker skriva en liten historik kring dem och de andra människorna i deras by, är jag intresserad av ursprungsfrågeställningen. Kallade grannkvinnorna varandra; Sofia Karolina, Anna Katrina, Albertina Wilhelmina etc? Det låter opraktiskt. Finns det någon som vet något mer bestämt om hur det brukade vara?

[Karl Vilhelm Kronen]

Jag har också funderat på dubbelnamnen.
Vi hade en drottning som jag alltid sett referad till som Hedvig Elisabeth Charlotta. Hon tilltalades förmodligen aldrig med förnamn, men hon måste väl ha undertecknat något, Skrev hon alla tre namnen ?
Och Johann Sebastian Bach?s kamrater; sa de alltid Johann Sebastian
 
Hälsningar  
Karl Vilhelm
(Jag kallas för bägge namnen av många, andra förkortar mig till Kalle)

[Ingrid Bergström]

Frågan gällde senare delen av 1800-talet, alltså när mina mor- och farföräldrar och deras syskon levde. Jag vet, bland annat genom vad min faster skrivit om släkten, att de flesta kallades för ett förnamn av de två som står i kyrkboken, och inte alltid det första. Och detsamma gäller farmorsmor och hennes syskon. Den äldsta jag vet något sådant om är farmorsfarmor född 1823. Hon hette Anna Sofia, men kallades Fia.

[Jojje Lintrup]

Jag har sett många diskussioner om namn hamna just där denna hamnat på grund av att många har svårt att släppa dagens syn på namn och gärna vill applicera den på namnbruk förr i tiden. Jag vill därför lämna min syn på saken.
När jag för ett antal år sedan sökte efter en anfader som var född i Viby, blev jag tvungen att leta i flera socknar. Det framgick nämligen inte vilket Viby det var frågan om, bara att anfadern var född 1826 och hette Anders Johan Andersson.
Det tog inte särskilt lång tid för mig att gissa mig till vilken socken det var frågan om. Bruket med två förnamn hade varken hunnit fram till Skåne eller till Närke, men i Östergötland var det snarare regel än undantag!
Detta förhållande visar att modet att använda två namn bland bönder (bruket är ju så mycket äldre i de andra stånden) varierade allra högst och att det också skilde på sätten att bruka namnen. Säkert dominerade vanan att använda det ena namnet som tilltalsnamn, men senare tiders stavningar med bindestreck bevisar väl att man också kom att använda dubbelnamnen som tilltalsnamn.
Namnbruk är alltså något som svänger högst betydligt. Det är också beroende av lokala moden och trender. Det märker alla som studerat födelseböcker från olika platser i landet.

[helene von Wachenfeldt]

Tack Jojje för ditt inlägg.  
Jag har haft en misstanke om detta, efter som jag forskar i 4 olika släktled. I vissa av dem har det funnits länge, andra en mycket kort tid.  
 
I sommar har jag varit i Ragunda och forkat och där uppe tycks det vara det första namnet som man har annvänt. Men vanligt har varit att männen har använt de två första bokstäverna (tex Jonas Petter = och kallat sig för JP)
 
MVH Helene

[Dag Bremberg]

Hej, Jojje! Du skrev att det i Östergötland var regel att ge två dopnamn. Mina anor där är i så fall undantag från regeln.
Till exempel fick bonden Johan Eriksson från Östra Eneby först en dotter som gavs namnet Lena 1776, sedan två döttrar med dubbelnamn och slutligen sonen Erik 1791. Denne Erik (inspektor, som kallades både Johansson och Jansson) gav en av sina fem söner (1822) ett dubbelnamn, medan de övriga fick nöja sig med varsitt.
Sonen Johan (f 1816, kallad Janne, trots attt han var riksdagsman och inspektor) gav sina två förstfödda söner dubbelnamn, (den förste fick heta Johan Erik, men kallades Janne precis som fadern), medan de övriga två fick enkelnamn.
Janne (f 1840 i Oppeby, stavade efternamnet Ericksson) gav sina fyra dötter tre (3) namn var (de kallades alla vid sina första namn)
Dottern Nanny Ericksson (f 1877) är min fmm. Hon var f ö gift med Max Grenander, som bara hade sitt korta förnamn, liksom brodern Sven. De kom från en förmögen Norrköpingsfamilj.
Jag kan ha missat något dubbelnamn här, men det verkar för mig som att modet svängt snabbt när det gäller antalet förnamn.  
Vilket namn som kommer först i ordning beror inte bara på vad föräldrarna tänkt kalla barnet, utan kan också bero på hur namnet låter ihop. Så vet jag att man föräldrar tänkte och så tänkte jag själv när jag gav mina döttrar tre förnamn.  
Sedan har det ju ofta varit så att man återanvänt gamla släktnamn, och då har man kanske aldrig haft för avsikt att kalla det stackars barnet vid det urmodiga namnet. (Själv heter jag Ludvig, vilket vi Brembergare gjort i fyra generationer.)

[Jojje Lintrup]

Själva vitsen med mitt inlägg var ju faktiskt att visa att det inte existerar några fasta regler för namnsättning - och att det inte går att jämföra vare sig olika landsändar med varandra eller eror. Anders Johan Andersson föddes under en period då nästan alla barn fick dubbelnamn, men kollar man födelseboken bara ett par decennier innan, så var trenden en annan. Föräldrar verkar alltid ha varit trendkänsliga, dock särskilt under de två senaste seklen. Vissa år hittar man dussintals barn med ett visst namn, medan samma namn saknas nästan helt bara ett par år senare.
Som framgår av andra inlägg beträffande förnamn i detta forum, har dock namngivningen styrts av andra starka traditioner, vilka måste beaktas i första hand.

[Dag Bremberg]

Hej, Jojje. Jag avsåg inte att polemisera. Jag ville bara komplettera för att tydliggöra variationsrikedomen.  
Vi är helt överens om det givetvis inte funnits några fasta regler. Men när du skriver att det inte går att jämföra landsändar och perioder, tycker jag att du tar i. Sådana jämförelser gjorde du ju själv i ditt förra inlägg - och det tycker jag var mycket intressant.
För mig verkar det tydligt att namngivningen varit mycket regionalt präglad ända in i våra dagar. Låt mig bara nämna Pål i Skåne, Reine i Göteborg och Sonny i Eskilstuna.
Även jämförelser av perioder är intressant. Grabbarna och tjejerna som föddes på 50-talet var väl de sista under en kort modeperiod som fick dubbelnamn med bindestreck. Om de istället döptes till något kort amerikanskt smeknamn (Roy, Tommy, Jonny), så säger det ju en del om föräldrarnas inställning.
Även äldre namnbruk är en ledtråd i våra försök att förstå våra anor.

[Anders Karlsson]

Har ett exempel på att man inte använde båda/alla förnamn som tilltalsnamn. I rättegången efter mordet på fd inspektoren på Fliseryds krutbruk Anders Hultman (min mmmfmf) 1839 finns många citat. Bland dem kan man se vad man kallade varandra. Anders Hultmans son Johan Magnus Hultman (1813-1901) kallas, om jag inte har helt fel, Johan på de flesta (kanske alla) ställen i texten. Även hans syster Sedorika Amalia Hultman (1827-1901) hade enbart ett av förnamnen, Sedorika, som tilltalsnamn, även om detta inte kommer fram i rättegångshandlingarna. Hennes son Karl Gustaf Karlström (1860-1957) (min mmmf) tror jag däremot kallades Karl Gustaf, så att använda det ena eller båda förnamnen kunde nog variera från person till person.

[ola larsson]

Kan exemplifiera med några anmödrar i min farmors släkt som haft dubbla förnamn.
Maria Carolina, f 1845, med tilltalsnamnet Carolina. Hennes mor Christina Charlotta, f 1825,  tilltalad Charlotta. Maria Sophia, f 1810, kallad Sophia och hennes mormor Brita Christina, f 1768, skriven som Christina.