ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Författare Ämne: Tilltalsnamn  (läst 1498 gånger)

1999-02-09, 06:34
läst 1498 gånger

Utloggad Christer Öberg

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 377
  • Senast inloggad: 2014-09-26, 06:28
    • Visa profil
    • genealogi.oberg-bd.com
Hej Håkan!
 
Jag har länge försökt att utröna tilltalsnamn. Från slutet av 1700-talet döptes ju en del barn med två dopnamn. I mantalslängderna skrevs bara det första namnet. Jag undrar om man kan dra en slutsats att man tilltalades med sitt första dopnamn - i alla fall tiden fram till 1850-talet. Vad gäller fadern så är det ju lite enklare eftersom att sonen hette efter honom. Och de gånger jag kollat det så har det varit faderns första namn som var tilltalsnamn. Men, med kvinnornas tilltals- namn är det lite svårare!? Var det vanligt med dubbelnamn?  
Mvh Christer

1999-02-09, 22:13
Svar #1

Utloggad Carl-Fredrik Hanzon

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1959
  • Senast inloggad: 2018-08-09, 16:27
    • Visa profil
Nej, det finns ingen generell regel att man skulle ha det första namnet som tilltalsnamn, när det började bli mera vanligt med två dopnamn. Tvärtom varierar bruket kraftigt, inte bara mellan olika bygder, utan även inom samma by och t.o.m. inom samma familj. Kan man överhuvud taget tala om någon regel, är det snarare att ett kortare namn kommer före ett längre; t.ex. Carl Oscar, Johan Theodor, Anna Lovisa, Sofia Albertina. Men detta säger ju inget om vilket namn som var tilltalsnamnet; det kunde i princip vara vilket som helst av dem. Oavsett om Carl eller Oscar skulle vara tilltalsnamnet satte man dem i nämnda ordning. Oscar Carl resp. Lovisa Anna lyser i det närmaste totalt med sin frånvaro i födelseböckerna.  
Men - vissa iakttagelser kan man ändå göra, när man tittar på namnskicket i ett socialhistoriskt och etnologiskt perspektiv; När det i slutet på 1700- och i början på 1800-talet bland allmogen (med detta förstås inte bara bönder, utan en stor mängd yrkesgrupper, som har det gemensamt, att de bor på landsbygden, inte har någon högre skolutbildning, och inte kan räknas som ståndspersoner) blir mera vanligt med två (eller flera) dopnamn, är ju detta i sig ett av många tecken på att den gamla, i alla fall under ganska lång tid relativt oförändrade bonde- eller allmogekulturen  börjar luckras upp och förändras. Man hämtar i större och större utsträckning sina förebilder och värderingar från den borgerliga (= urbana) stadskulturen, i stället för att som tidigare slå vakt om sitt eget stånds seder och traditioner. Stadskulturen börjar för många att kännas finare, modernare och attraktivare och motsvarar i högre grad de yngres ideal, än den för dem något förlegade, konservativa och lantliga (= rurala) bondekulturen. Detta tog sig uttryck i förändringar av många kulturella företeelser, som ett förändrat dräktskick,  förändrade fest- och umgängesseder etc.; Typisk är utvecklingen inom bostadsskicket, då bönderna börjar rödfärga sina tidigare naturligt grå boningshus, för att efterlikna herrgårdarnas och borgarhusens röda färg (som i sin tur skulle imitera patricierhus av tegel). När denna röda revolution slår igenom på landsbygden, börjar ståndspersonerna i stället att färga sina hus gula, för att markera sin särart. Även detta blir i sinom tid naturligtvis stilbildande, och får efterföljare bland allmogebefolkningen. Men då är vi redan inne i sent 1800-tal.
Även i fråga om namnskicket gör de nya idealen sig gällande. Det blir allt vanligare, att man med adeln och borgerskapet som förebilder, lägger sig till med fasta släktnamn. Till en början tillsammans med, men så småningom i allt större utsträckning i stället för den uråldriga seden att använda patronymikon. (d.v.s. att man lägger till ett -son eller ett -dotter efter faderns dopnamn, och bildar sålunda ett namn, markerande individen, inte släkten i ett längre perspektiv)
Vad beträffar förnamnsskicket gick förändringarna långsammare, och i flera steg:
I det tidigaste skedet, när allmogen börjar använda två dopnamn, är det ingen större skillnad på vilka namn, som brukas mot tidigare, det är de vanliga ärvda svenska bondenamnen. Skillnaden är endast att namnen kombineras. Hade tidigare äldste sonen hetat Sven efter farfar, och andre sonen Måns efter morfar, börjar man nu kombinera namnen hos en och samma person, så att äldste sonen kunde få namnet Sven Magnus efter båda. Observera att den längre och högtidligare formen ofta användes för det namn, som skulle stå sist i kombinationen, enligt den regel jag inledningsvis nämnde. Kombinationer som Sven Måns eller Lars Per användes knappast, utan: Sven Magnus och Lars Petter. Detta gäller dock främst mansnamnen; Kvinnor kunde utan vidare heta t.ex. Maja Lena eller Stina Cajsa. (I dopboken skrevs de ändå allt oftare Maria Helena eller Christina Catharina)  När det gäller denna tidiga namnkategori kan jag tänka mig att många i praktiken fungerade som dubbelnamn (d.vs. personen nämndes vid båda namnen; namn med bindestreck är dock en ren 1900-talsföreteelse), inte minst i särskiljande syfte, med tanke på att antalet namn i många släkter eller bygder var starkt begränsade. T.ex. kunde far och son med samma förstanamn särskiljas genom att sonen benämndes med bägge sina, likaledes två kusiner som båda uppkallats efter en gemensam far- eller morfar. I synnerhet vet vi att dubbelnamn var legio beträffande kvinnonamnen, där, som nämnts, namn som Maja Stina, Anna Cajsa och Greta Lisa var en vanlig namntyp från ca 1750 och framåt. Dock förefaller det, som du redan konstaterat, Christer, att det första namnet oftast bildade barnens patronymikon. Men det var långt ifrån någon regel.
Nästa skede i förändringen av namnskicket börjar, när man inte endast ger två eller flera namn, utan även frångår de traditionella dopnamn som förekommer i släkten och bygden till förmån för modenamn, där förebilderna tas utanför den egna kretsen. En av de vanligaste, och även tidigaste källorna till dylik inspiration var kungahuset. Namnet Gustaf, som tidigare varit ganska ovanligt bland allmogen, blir i slutet av 1700-talet allmänt genom Gustaf III:s stora popularitet bland bönderna. På samma sätt är det vid samma tid med namnen Lovisa, Sofia och Magdalena och i början av 1800-talet Carl Johan, för att inte tala om 1800-talets verkliga komet som modenamn; Oscar. Desirée eller Desideria blev dock aldrig någon större succé....  
Näst kungahuset var det återigen den fina urbana världen, stadskulturen, som fick tjänstgöra som inspirationskälla, när bondekulturen började förlora i attraktionskraft hos den unga generationen. Denna process gick olika fort i olika landsändar, men man räknar med att den på allvar sätter igång ca 1810, och kan sägas vara fullbordad ca 1870. I stället för Jonas, Anders, Måns och Olof kommer nu namn som Albert, Victor, Theodor och Ernst på stark frammarsch. I stället för Karin, Sara, Lisken och Stina kommer t.ex. Albertina, Fredrika, Hilma och Emma.  
Eftersom denna senare våg av namnförändringar äger rum när bruket att ha två eller flera dopnamn har blivit det normala, även bland lantbefolkningen (beteckningen allmoge förlorar under denna tid mer och mer av sin ursprungliga innebörd), kan man även iaktta en övergångsperiod; när man försöker förena bruket av ärvda dopnamn som funnits i släkten, med de nya urbana modenamnen. På det sättet bildas namnkombinationer som Johan August, Anders Viktor och Jonas Emil, som sätter sin prägel på namnskicket och representerar mycket av vad vi idag betraktar som typiska  1800-talsnamn. I dessa fall torde det oftast ha varit modenamnen som brukats som tilltalsnamn. Släktnamnen var väl ofta en eftergift för den äldre generationen. Eftersom  modenamnen i regel var längre och tyngre än bondenamnen sattes de oftast sist i namnraden. Således skedde en förskjutning i vilket namn i ordningen som normalt var tilltalsnamn från det första till det andra/sista. Men inte heller här var det fråga om någon regel. Om modenamnet var kortare än bondenamnet sattes det normalt först; t.ex Ernst Olof, Knut Johan, inte gärna Olof Ernst eller Johan Knut! Så den generella regel jag inledningsvis antydde, att namnets längd oftast bestämde placeringen, inte huruvida det var tilltalsnamn eller inte, tycks ha varit det avgörande. Slutligen ska jag ta ett exempel från min egen släkt, från mim farfars fars syskonskara, som tydligt visar att några regler för vilket namn i orningen som skulle vara tilltalsnamn, inte fanns.: (tilltalsnamn med VERSALER:)
i åldersordning:
 
Axel WICTOR
HILMA Sofia
Hans EDUARD
JOHAN August   (undant: bondenamnetTTN)
Carolina JOSEFINA (JOSEPHINE)
MARIA Lovisa
Gustaf ALBERT
ALEXANDER (ZANDER) Alfred
CARL OSCAR
 
Om man tänker sig, att den yngste sonen Carl Oscar (som kallades för båda namnen) i stället bara haft Oscar som tilltalsnamn (vilket kanske ursprungligen varit meningen) skulle exakt varannan haft första, resp. andra/sista namnet som tilltalsnamn. Men detta tror jag är en ren slump; det finns nog knappast en medveten tanke bakom detta.

1999-02-17, 09:16
Svar #2

Utloggad Swen Stockhaus

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 364
  • Senast inloggad: 2011-11-20, 17:12
    • Visa profil
Carl-Fredrik: Under rubriken Namnbyte vid flyttning, har jag skrivit om min mm f Jonas Petter (född 1854) och dennes bröder. Jag följer ditt exempel och skriver tilltalsnamnet med versaler: JONAS Petter, ERIK OLOF, JACOB Mikael, Lars JOHAN och Nils ANDREAS. (Källa: bou 1909).
 
Jag undrar: Kontrollerades namnen mot kyrkboken inför en bouppteckning? Kan man anta att bouppteckningens ordningsföljd på barnen, stämmer (Dvs att Jonas var äldst och Andreas var yngst)?

1999-09-12, 17:36
Svar #3

Utloggad Christer Öberg

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 377
  • Senast inloggad: 2014-09-26, 06:28
    • Visa profil
    • genealogi.oberg-bd.com
Fortsätter på denna diskussion som jag startade för länge sen!
 
Hade prästerna någon regel eftersom att dom alltid tycks välja att skriva personernas första dopnamn i mantalslängderna? Fungerade det som en slags förkortning bara, annars kan man ju fort anta att det verkligen var personens tilltalsnamn.  
 
Frågetecken från Christer.

2001-10-27, 12:31
Svar #4

Berith Svantesson

Hittade detta i sockenstämmoprotokollen från Torsö församling (R), angående vad man förr fick kalla sina barn:
 
1747: Förmantes alfarligen från then widskepelse at gifwa barn andra namn än the i dopet bekommit.
 
1766: Förböds, vid 2 dr Smts böter, för både den som låter kalla sig, och den som kallar honom något annat namn, än det han i dopet fådt, och i Kyrkjoboken tydeligen står, samt efter bokstafven lyder, antingen af dum vidskieppelse, som skulle barnet i det namnet intet trifvas, eller af fördömmelig högfärd, e.g. när Karin eller Cathrina förbytes i Caijsa, Kirstin i Stina etc. hvaraf så mycken oreda vid namnens efterstående understundom förorsakas.
 
Och på ett ställe i födelseboken har prästen skrivit:
Sådana nampn böra intet gifwas Barnet i dopet, neml.: Thore, Biörn, Ulf, Torkihl, Thorbiörn etc.
 
Tänk så okunniga de kunniga var!
 
Berith, Mariestad

2001-10-27, 13:29
Svar #5

Utloggad Anders Berg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7647
  • Senast inloggad: 2020-02-07, 12:59
    • Visa profil
    • Scangen
Hej! Mycket intressant. Svart på vitt hur det gick till när den svenska namnskatten decimerades. Sällan man ser det så tydligt skrivet. Lyckligtvis trotsade folket prästerna och många av de gamla namnen har överlevt. Vem är denne otroligt inskränkte präst som skrivit detta?

2001-10-27, 13:42
Svar #6

Utloggad Anders Berg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7647
  • Senast inloggad: 2020-02-07, 12:59
    • Visa profil
    • Scangen
Ibland hittar man pärlor från Anbytarforums barndom! Läs Carl-Fredrik Hanzons inlägg 9 febr 1999 här ovanför. Kan ämnet sammanfattas på ett bättre sätt? Knappast.

2008-11-12, 21:57
Svar #7

Utloggad Annika Nygren

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1479
  • Senast inloggad: 2020-05-23, 00:05
    • Visa profil
    • anygren.se
Vad kallades man för hemma i familjen på tidigt 1800-tal?  
Den som heter Henrik och var son till Henrik kallades väl för Henrik, ev för Henrik Henriks-son. Han var smed i Tysslinge och tog sig sedan nmanet Nyholm. Titeln var Mästersven. Som många smeder flyttade han en del. Plötsligt skrivs hans namn i HFL efter en flyttning mellan församlingarna som Mäster Sven H Nyholm.  
 
Finns det samband mellan vad prästen skriver i HFL och vad man hemma till vardags kallades?  Det verkar ju underligt om han plötsligt hemma tidigare kallats Henrik men nu börjar kallas Sven?  
 
Om det i flyttbetyget skrevs Mäster Sven Henrik Nyholm och prästen missförstod och skrev in honom som Sven H Nyholm, det kan jag förstå. Men varför ändrades det inte till nästa gång?  
 
Underligt?  
ANNIKA

2008-11-12, 23:14
Svar #8

Utloggad Göran Stenberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 3165
  • Senast inloggad: 2020-05-07, 09:07
    • Visa profil
Mäster Sven är nog här bara en särskrivning, som på den tiden var ett acceptabelt och vanligt skrivsätt. Ingen torde ha kallat honom Sven. Men om en man eller kvinna hade flera förnamn, så var det inte som i dag att ett av dem är ett utpräglat tilltalsnamn. Läs härom Carl-Fredriks inlägg ovan.
 
(Meddelandet ändrat av GSt den 12 november, 2008)

2008-11-12, 23:17
Svar #9

Utloggad Elisabeth Thorsell

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 9200
  • Senast inloggad: 2020-05-24, 17:47
    • Visa profil
    • www.etgenealogy.se
Han kallades nog inte för Sven, utan han var en mästersven, en nästan fullt utlärd smed. Och att hans titel skrevs som Mäster Sven har nog ingen betydelse, det fanns ju inga stavningsregler på den tiden, och särskrivningar är ju vanliga även nu.

2008-11-12, 23:26
Svar #10

Utloggad Annika Nygren

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1479
  • Senast inloggad: 2020-05-23, 00:05
    • Visa profil
    • anygren.se
Ja, men det som känns underligt är att han sedan skrivs i HFL och i Bouppteckningen som Sven H Nyholm.  
 
Man ges intrycket att den som skrev detta trodde han hade förnamnet Sven som tilltalsnamn och H som bokstav för mellannamn och Nyholm. Ett skriftligt flyttbetyg med särskrivning kan skapa detta missförstånd.
 
eller är det mina nutids-ögon som lurar mig.  
 
ANNIKA

2008-11-12, 23:30
Svar #11

Utloggad Göran Stenberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 3165
  • Senast inloggad: 2020-05-07, 09:07
    • Visa profil
I och för sig kan det ju ha blivit ett missförstånd p g a av den här särskrivningen och folkbokföraren kan ha trott att han hetat Sven. Särskilt vid en flyttning kan misstag ske. Men själv har han alltid vetat sitt dopnamn och kallats för det - såvida han inte medvetet velat utnyttja fadäsen och få en annan namnidentitet.
 
(Meddelandet ändrat av Gst den 12 november, 2008)

2008-11-12, 23:33
Svar #12

Utloggad Göran Stenberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 3165
  • Senast inloggad: 2020-05-07, 09:07
    • Visa profil
Står det Sven utan föregående Mäster i bouppteckningen tyder det på ett misstag i folkbokföringen.

2012-05-10, 12:56
Svar #13

Utloggad Barbro Danielsson

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 25
  • Senast inloggad: 2018-10-23, 16:06
    • Visa profil
Undrar vad ordet krack betyder? Före min släkting står Krack(en)Ingrid.Enligt min mor kallades också Ingrids dotter krackmargret.Har frågat många men ingen vet.

2012-05-10, 14:58
Svar #14

Utloggad Mats Johansson

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 42
  • Senast inloggad: 2014-05-23, 19:06
    • Visa profil
Krack skulle mycket väl kunna vara ett gårds- eller torpnamn.

2012-05-17, 10:02
Svar #15

Utloggad Barbro Danielsson

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 25
  • Senast inloggad: 2018-10-23, 16:06
    • Visa profil
Har inte hittat något som skulle syfta på en gård eller torp. Hittade en annan person som kallades Krack Sofia men det finns inget samband mellan dessa personer.Min släkt bodde i Sveg,Härjedalen.

2012-05-17, 10:30
Svar #16

Utloggad Mats Johansson

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 42
  • Senast inloggad: 2014-05-23, 19:06
    • Visa profil
Krack skulle kunna vara ett gammalt dialektalt ord. I värmländskan finns ordet i flera betydelser: 1) topp av tallbuske med utstående grenar, i vilka blår läggs vid spinning, 2) torr lös gren, 3) stol med tre ben. Förklaringarna hämtade från Knut Warmlands Värmländsk ordbok.
 
Kanske finns ordet även i Härjedalens dialekter?

2012-05-17, 11:27
Svar #17

Utloggad Barbro Danielsson

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 25
  • Senast inloggad: 2018-10-23, 16:06
    • Visa profil
Men varför satte man det framför ett namn?

2012-05-17, 11:51
Svar #18

Utloggad Mats Johansson

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 42
  • Senast inloggad: 2014-05-23, 19:06
    • Visa profil
Förr var det vanligt att man i vardagslag lade till ett förled (eller efterled) till namnet för att tala om var en person bodde eller vad han/hon arbetade med. Folk var ofta bara kända vid sitt förnamn och många bar dessutom samma namn. Det var helt enkelt ett enkelt sätt att skilja personer åt. Jag har upptäckt att barn ibland kunde ärva ett förled. Ibland kunde extranamnet även berätta om men och lyten, och blev närmast ett öknamn. Har i egen forskning hittat en polioskadad som kallades Kas-Olof och en psykiskt sjuk som kallades Vall-Per eftersom han inte dög till annat arbete än att valla djur.
 
Jag har inte sett den här typen av namn särskilt ofta i kyrkböcker, utan mer i fattigvårdsprotokoll.
 
Än idag förekommer det ganska ofta på landsbygden att personer får ett vardagsnamn efter var de bor, som t.ex. N på Hagen eller X i Nystuga.

2012-05-17, 18:10
Svar #19

Utloggad Barbro Danielsson

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 25
  • Senast inloggad: 2018-10-23, 16:06
    • Visa profil
Tack,Mats.Får nöja mig med detta svar. Det var kanske som du säger för att skilja dem från andra som hette Ingrid och Margaretha. Hittade just nu en tolkning av kracken. Det skulle vara en benämning på får och getter.Dom var kanske vallflickor? Vet i alla fall att Margaretha arbetade på en fäbodvall.Vad tror du om detta?

2012-05-17, 18:16
Svar #20

Utloggad Carl Johan H. Ljungquist

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 290
  • Senast inloggad: 2016-03-12, 21:01
    • Visa profil
Jämför även det skick bl.a. som används vid en av Swea Rikes höga herrar - Birger jarl (eg. Birger Magusson).

2012-05-17, 18:42
Svar #21

Utloggad Barbro Danielsson

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 25
  • Senast inloggad: 2018-10-23, 16:06
    • Visa profil
Ursäkta Carl Johan men jag fattar ingenting av ditt svar.

2012-05-17, 18:51
Svar #22

Utloggad Carl Johan H. Ljungquist

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 290
  • Senast inloggad: 2016-03-12, 21:01
    • Visa profil
Liknade det Mats Persson beskriver här ovan, kunde även höga herrar få ett tillägg till förnamnet, som t.ex. Birger jarl var ju Sveriges jarl (~statsminster) medan Norges kung Harald Hårdråde gjorde sig känd för sina härjningar.

2012-05-17, 18:59
Svar #23

Utloggad Barbro Danielsson

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 25
  • Senast inloggad: 2018-10-23, 16:06
    • Visa profil
Ok,Carl Johan nu förstår jag vad du menar.

2012-05-17, 20:30
Svar #24

Utloggad Kristina Gunnarsdotter

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 5742
  • Senast inloggad: 2020-05-17, 00:32
    • Visa profil

2012-05-18, 22:02
Svar #25

Utloggad Barbro Danielsson

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 25
  • Senast inloggad: 2018-10-23, 16:06
    • Visa profil

2015-11-07, 20:41
Svar #26

Utloggad Marie Josefson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 891
  • Senast inloggad: 2020-05-14, 10:39
    • Visa profil
Funderat mycket på vad folk egentligen kallades! När en person heter Johannes i födelseboken, men sedan i husförhörslängder mm. kallas omväxlande Johannes och t.ex.Johan, så är det ju bara prästens anteckningar!
Hur han benämnde sig själv och vad andra kallade honom, det kan man ju inte veta om det är långt tillbaka i tiden!
Så när jag lägger in honom i mitt släktforskningsprogram, så skriver jag Johannes (Johan), det känns mest rätt!
Skulle vara roligt att veta om någon annan har funderat på detta!
 
Mvh Marie

 

Annonser





Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna