ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Författare Ämne: Normering av personnamn  (läst 1359 gånger)

2011-11-27, 22:00
läst 1359 gånger

Johan Lindberg

Hej!
 
Jag har flera anfäder och anmödrar som använder olika namnformer, någonting som jag är medveten om är fullt normalt; åtminstone brukas dessa olika av de präster som antecknat namnen i de olika längderna. Jag försöker nu sammanställa en antavla som utgår ifrån min farmors mor. En anmoder till henne, min farmors morfars mormor (född 1801), hette enligt husförhörslängderna Maja Stina, men återgives också som Maria Christina. Hennes exempel är emellertid bara ett i högen; har flera andra anmödrar vars namn återgives på olika sätt: min farmors farfars farfars mor Maja Greta kallar sig även Maria Margareta och min farfars mormor angives på olika ställen både som Lisa Brita och Elisabeth Birgitta. Enligt farfar själv kallade hon sig för Lisen, vilket gör det hela ännu mer förvirrande. Detta förmodade smeknamn står även på hennes gravsten samt i brev skrivna av henne.  
 
Vilken namnform skall man då utgå ifrån? Den som angives när vederbörande föds eller dör, den som anges som standard eller den som mest frekvent förekommer i längderna? Eller skall man rentav bruka ett smeknamn om det framkommer att personen alltid kallat sig själv för det? Personligen tycker jag att namn som Maria Christina är vackrare än Maja Stina - men där ställs vi återigen inför en fråga: skrivs Christina på det sättet eller som Kristina?
 
Vänligen
Johan Lindberg

2011-11-27, 22:07
Svar #1

Utloggad Eivor Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 997
  • Senast inloggad: 2015-05-26, 12:02
    • Visa profil
Johan,
 
Eftersom samma namn kan ha olika namnformer genom att olika präster stavar och skriver olika ( tror inte att de bokstaverade vid t.ex. husförhör) så brukar jag alltid använda den namnformen som var i födelseboken.
Men det är ju var och en som bestämmer vilket namn man skall välja och smeknamn kan man ju skriva inom parentes.
 
Hälsn. Eivor

2011-11-27, 22:13
Svar #2

Johan Lindberg

Eivor,
 
Ja, det är riktigt att man skrev väldigt olika. Själva meningen var förmodligen att få den som läste att omedelbart förstå uttalet, men visst fanns det folk som dekorerade med en lång rad fullkomligt onödiga bokstäver, som inte på något sätt gjorde det synbarligen lättare att uttala.
 
Vänligen
Johan Lindberg

2011-11-28, 00:22
Svar #3

Utloggad Kristina Gunnarsdotter

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 5742
  • Senast inloggad: 2020-05-17, 00:32
    • Visa profil
Själva grundidén med skrift är att härma tal. Som hjälp att skriva finns skrivregler och för att tolka skriven text (läsa) finns uttalsregler. Före 1900-talet fanns inte enhetliga skrivregler som vi har i dag.
 
Dekorationsbokstäver påverkar sällan uttalet. Det är ingen skillnad i uttalet av Carin/Karin, Christina/Kristina, Pehr/Per, John/Jon, Cissa/Sissa eller Kjerstin/Kerstin. Hur det blev i kyrkböckerna berodde på prästens tycke och smak.

2011-11-28, 21:26
Svar #4

Utloggad Torsten Berglund

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 948
  • Senast inloggad: 2017-02-16, 01:20
    • Visa profil
Johan,
 
Släktforskarförbundet har tagit fram en lista som är en bra vägledning för hur man normerar stavningen av förnamn, se: http://www.genealogi.se/namnnorm.htm
 
Stavningsnormering löser förstås inte hela problemet, om man som i dina exempel har flera olika namnformer att välja på, inte bara stavningsvarianter av samma namn. Det är svårt att ge några generella rekommendationer för hur man ska göra när samma person benämns med flera olika namnformer i källorna; det måste man ta ställning till i varje enskilt fall, om avsikten med normeringen är att återge personens namn så verklighetsnära som möjligt, d v s vad han/hon kallades för av sin familj och närmare omgivningen under sin levnad. Ett tips kan vara att om en person kallas omväxlande för Kajsa Greta respektive Katarina Margareta, så kan man välja den namnform som är vanligast förekommande om man följer personen genom livet i husförhörslängder, ministerialböcker, mantalslängder osv. Man kan ju också välja att, som Eivor föreslår, se födelsebokens (ofta mer högtidliga) sätt att skriva namnet som huvudnamnform, och sedan ange vardagsformen/formerna av namnet, som kan finnas i husförhörslängder och andra källor, inom parentes, t ex Katarina Margareta (Kajsa Greta) Svensdotter.  
 
Personligen skulle jag snarare se dödbokens namnform (i kombination med vad som står i de sista husförhörslängderna som personen står med i) som vägledande för vad personen troligen kallades för, åtminstone under slutet av sin levnad, hellre än födelseboken. Människor ändrade ju faktiskt namn förr, precis som nu, under livets gång - lade till ett extra namn eller tog bort ett namn, ändrade stavning (om de var skrivkunniga) osv. Om en flicka som döptes till Stina, och som under de första tjugo åren står som Stina Ersdotter eller Eriksdotter, sedan i samband med giftermålet kallas Christina Eriksdotter Westling och sedan bara Christina Westling för att under den senare hälften av sitt liv och i dödboken stå som Chritina Lovisa Westling, finns det då någon anledning att benhårt hålla fast i namnformen Stina som huvudnamnform? I alla fall skulle jag i ett sådant fall endast i en fotnot eller på annat sätt anmärka att hon i födelseboken kallades Stina, men i min antavla, släktutredning etc givetvis låta henne stå med de namn som hon åtminstone tycks ha förknippats med under senare delen av sitt liv. Det gäller förstås även om namnförvandligen skulle ha gått i motsatt riktning, t.ex. om klockarsonen Carl Johan Ölander, som tonåring eller vuxen lägger bort sitt borgerliga släktnamn, övergår till att använda patronymkon, och avlider som backstugusittaren Jan Magnusson.    
 
Ett annat problem med att välja födelsebokens namnform som vägledande, är att vi sällan eller aldrig (om vi inte har tillgång till annat källmaterial som dagböcker, familjebiblar med släktanteckningar etc) vet om namnformen i födelseboken ger uttryck för föräldrarnas vilja eller bara prästens uppfattning om hur namnet skulle skrivas. T ex om personen står som Margareta i födelseboken men alltid eller ofast står skriven som Greta i alla kyrkböcker utom födelseboken, är det då inte rimligt att anta att flickan faktiskt hette Greta och inte Margareta, även om prästen råkade veta att namnet Greta är härlett ur Margareta och han därför valde att skriva det senare namnet i födelseboken? Extra tydligt blir det att prästerna ibland följde sina egna idéer när det gäller hur allmogens namn skulle skrivas, exempelvis när man träffar på präster som på 1600- och 1700-talet konsekvent har latiniserat alla förnamnen på barnen i födelseboken, så att Lars blir Laurentius, Olof blir Olaus, Erik blir Ericius osv. Då finns knappast någon anledning att välja födelsebokens namnform som rättesnöra, om lille Ericius i fortstättningen kallas Erik i alla längder :-)

2011-11-29, 11:36
Svar #5

Utloggad Per Sundin

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 6018
  • Senast inloggad: 2020-05-25, 08:35
    • Visa profil
    • Släkter och gårdar
Instämmer i allt vad Torsten skriver förutom just antagandet att flickan hette Greta och inte Margareta. Jag tror kunskapen om namn som florerade var nära nog allmän, t.ex. Greta som en förkortning/smeknamn på någon som i dopboken anges heta Margareta. Margareta behöver alltså inte vara en konstruktion av prästen. Jag tror att man kan hitta varianter av samma namn skriven av samma präst.
Vi kan ha svårt att skilja på Jan och Jon men jag är övertygad om att ingen som egentligen hette Jon kallades Janne eller någon Johan/Jan kallades Jonke, beroende på att våra förfäder verkligen kunde skilja på namnen.

2011-11-30, 07:58
Svar #6

Utloggad Björn Engström

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1159
  • Senast inloggad: 2019-10-07, 10:24
    • Visa profil
De olika varianter av Jon/Jonas/Joen/Jan/John/Johan är två olika namn. Jon och Joen är en förkortning av Jonas. Jan och John är en förkortning av Johan/Johannes. I olika områden nominerar ett av dem och vid gränsområden är det inte ovanligt att en son heter Jon och en annan Jan. Lokalt förekommer också varianten Jo/Io.
 
I äldre sammanhang döper jag om alla Stina till KriStina i min databas eftersom jag då söker på Kri* eller K*. Lokalt är varianten Kerste/Kerstin = Kristina. Mera sällan används Karin/Kristina/Kerstin, utan det kan vara tre olika namn. Greta döper jag om till MarGreta och kan söka på Mar*. I min trakter skrivs mera sällan Margareta utan oftast Margreta. Den stora bokstaven mitt i namnet visar att de ofta kallades för kortformen.

2011-11-30, 09:29
Svar #7

Utloggad Anders Berg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7647
  • Senast inloggad: 2020-02-07, 12:59
    • Visa profil
    • Scangen
Jag håller också med Torsten, men med samma tillägg som Per. Folk i allmänhet bör ha varit ganska väl medvetna om namnens olika former, som att Greta och Margareta egentligen är samma namn. Det ser man genom att personer födda i enklare förhållanden, men som av någon anledning (flytt från landsbygd till stad, gott gifte eller dylikt) lyckas förflytta sig uppåt på samhällsstegen ofta då börjar använda de finare formerna av namnen. Jag tror alltså att det var allmän kunskap i alla samhällsklasser vilka namn som hörde ihop och vad en viss form signalerade vad gäller status, därför att det hela tiden kunde observeras i samhällslivet.
 
Karin har jag aldrig sett som ett alternativt namn till Kristina eller Kerstin. Karin (och Kajsa) motsvarar Katarina, vilket är ett helt annat namn än Kristina. Visst kan det förekomma något enskilt fall, men då är det fråga om ett namnbyte snarare än två former av samma namn.

2011-11-30, 12:57
Svar #8

Utloggad Hans Olof Johansson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 3223
  • Senast inloggad: 2020-05-24, 19:45
    • Visa profil
    • www.secutor.se/genealogi/index.html
Som gammal programmerare anser jag att normering av namn inte är något som användarna av släktforskarprogram ska behöva syssla med, när varje dator skulle klara det oändligt mycket bättre. Alla svenskspråkiga släktforskarprogram borde rimligen ha en inbyggd normering av svenska personnamn - och gärna också av ortnamn - så att vi vid sökning och sortering kan välja antingen de namnformer vi i varje enskilt fall matat in eller de normerade formerna. Om alla släktforskare själva ska sitta och pula med frihandsnormering kan det bara resultera i inkonsekvenser och i slutänden kaos.  
 
Även persondatabaser på nätet och CD/DVD skulle naturligtvis bli avsevärt mera lättanvända med en inbyggd normering av namnformerna. Vi skulle fortfarande se varje enskild persons namn som det är inmatat, men sökningen skulle - om vi väljer detta - ske med hjälp av en normeringsnamnlista, så att vi när vi söker efter en Petter också får upp dem som i databasen står som Per, Petrus, Pär etc. Jag tycker att det är märkligt att den enda släktforskningsdatabas jag känner till som har denna funktion - som borde vara självklar i dem alla - är Ministerialregistret för Jämtlands län.  
 
Om det inte redan finns en bra namnnormeringslista, borde DIS eller någon annan organisation som känner sig kallad omgående ta fram en sådan lista och fritt ställa den till programmakarnas förfogande.
 
(Meddelandet ändrat av HansOlof 2011-11-30 14:19)
*******************************************
* Hans Olof Johansson 
* Uppsala, Sweden   
* http://www.secutor.se/genealogi/  
*******************************************

2011-11-30, 13:26
Svar #9

Utloggad Eivor Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 997
  • Senast inloggad: 2015-05-26, 12:02
    • Visa profil
Hej Hans-Olof,
 
Det låter väldigt bra. Det blir många varianter att söka på nu - alla C eller K till exempel.
 
Hälsn. Eivor

2011-11-30, 13:55
Svar #10

Utloggad Torsten Berglund

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 948
  • Senast inloggad: 2017-02-16, 01:20
    • Visa profil
Per och Anders har säkert helt rätt i sina påpekanden, och Greta var nog ett dåligt valt exempel av mig eftersom det är uppenbart för de flesta att Greta är en kortform av Margareta.  
 
Min poäng var egentligen inte huruvida folk i allmänhet kände till en viss namnforms härledning eller inte, utan hur vi väljer att kalla personen i vår släktforskning (vilket ju förvisso inte bara är en fråga om namnnormering i register och databaser utan också hur vi skriver namnen i släktutredningar, artiklar osv).  
 
Vill vi återge personernas namn så autentiskt som möjligt utifrån vad källbeläggen indikerar (med stavningsnormering givetvis), så borde Greta få behålla namnformen Greta om det är den namnformen som helt dominerar i källbeläggen för en viss person, inte Margareta. Utgår vi från någon annan princip kanske vi väljer att kalla alla Märtor/Gretor/Maritar (med stavningsvarianter) osv för Margareta eftersom vi vet att alla dessa är namnvarianter av Margareta och det kan upplevas som enkelt och praktiskt att renodla alla namnvarianterna till en huvudnamnform. Til syvende og sidst handlar det väl egentligen om tycke och smak och vad den enskilde släktforskaren anser är praktiskt och genomförbart i hans eller hennes egen släktforskning.

2011-11-30, 15:36
Svar #11

Utloggad Kim Metso

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 208
  • Senast inloggad: 2012-10-01, 13:45
    • Visa profil
    • www.it-metso.fi
Håller fullständigt med Hans Olof Johansson. (Är även gammal programmerare)
En annan släktforskningsdatabas med denna typ av sökning är den finländska Hiski.
Sk 'normering' gäller ju bara för min egen miljö, i en annan by har man andra normer, samma sak i följande stad, för att ej tala om 'normering' i olika länder. Dessutom finns det olika 'normering' i olika tidsperioder. Det finns ingen ände på 'normeringen'.
Det enda vettiga är att själva programmet kan söka enligt olika namnformer, gärna så att man själv, vid behov, kan lägga till. Sedan finns det alltid * 0ch ?.
Ett helt annat problem är faktumet att en och samma persons namn kan ha blivit skrivet på olika sätt under livets gång. Här finns utmaningar för nåt datorprogram för släktforskning.
 
bh
Kim

2011-11-30, 16:33
Svar #12

Utloggad Kjell Arvidsson

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 172
  • Senast inloggad: 2015-05-11, 11:32
    • Visa profil
    • kjell.smult.com
Här är namnen på min morfar Jon som föddes 1855
Stenbrohult fslg.
 
Enl. Födelseboken Jon
Enl. 1890 Sv. Bef. hette han Johan
Enl. 1900 Sv. Bef. hette han John
 
I senaste dödboken dör han dock med samma namn som han föddes Jon Petersson
 
I verkligheten har jag ALDRIG hört någon kalla honom något annat än Jooon
alltså med långt o.

2011-11-30, 17:49
Svar #13

Utloggad Anders Berg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7647
  • Senast inloggad: 2020-02-07, 12:59
    • Visa profil
    • Scangen
Ett bra exempel på en databas där man kan söka normerat, och få träffar på många olika stavningar, är Demografisk Databas Södra Sverige. Mycket snyggt.
 
http://www.ddss.nu

 

Annonser





Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna