Det hela berodde på om prästen brydde sig om att kolla upp vad folk verkligen var döpta till, och om de i sådana fall brydde sig om det.
Jag har t.ex. en anmoder som är döpt till Lotta. Men vid ett par senare tillfällen så kallas hon plötsligen Charlotta - att det är samma person är ställt utom allt tvivel. Den präst som skrev in just dessa ppgifer ansåg alltså att Lotta egentligen hette Charlotta och brydde sig inte om att kontrollera uppgiften eller, som sagt, struntade i uppgifterna eftersom han ansåg att Lotta inte var ett riktigt namn.
Å andra sidan fanns det präster som helt klart tyckte att torparflickor inte skulle ståta med fina herrskapsnamn som Katarina utan låta nöja sig med Karin (i Skåne Karna) eller t.o.m. Kajsa.
Det finns ingen allmän trend att man kallades vid ursprunglig namnform vid högtidligare tillfällen; det berodde mera på vad prästen ansåg att namnet var. Jag har en anmoder som var döpt Maria, och kallades så i de första 10-12 husförhörslängder hon förekommer i - sedan kommer en ny präst (handstilen ändras) och hon är plötsligt Maja, inklusive i dödboken.
Naturligtvis accepterar man som släktforskare inte rakt av att någon kallas för annat än sitt dopnamn, men man skall samtidigt inte göra alltför stora åthävor när namnet ändras till antingen en smekform eller, tvärtom, ursprungsnamnet. Katarina Eriksdotter är Karin Ersdotter liksom Jan Olsson är Johan Olofsson - naturligtvis förutsatt att alla andra uppgifter, som t.ex. födelsedatum, ursprungsort, stämmer.
Läs mer om svenskt namnskick:
http://web.comhem.se/~u31263678/genealogy/Namn.pdf Ingela