Emund och Edmund

[Carl-Fredrik Hanzon]

Här kommer ytterligare ett bidrag till diskussionen angående Emund och Edmund, som initierats av Lill Carlsson och Bo Persson under Landskap - Östergötland - Västra Eneby. Namnen har ju otvivelaktigt samma ursprung, men den namnform som mycket tidigt har etablerats i Sverige är Emund. Namnet är belagt redan under vikingatiden, och mycket talar för att namnets användning på svenskt område är betydligt äldre än så. Det ska ha burits av flera av ynglingaättens  konungar (jag sätter här  citationstecken p.g.a. att den historiska autenticiteten för flertalet av ynglingaättens monarker är starkt ifrågasatt, och inte fullt bevisad, åtminstone inte enligt den Weibullska skolans stränga källkritiska kriterier), och tillhört ättens arvnamn. En svensk kung med namnet Emund är dock höljd över den tidigaste svenska historiens dimridåer, nämligen Emund (den) gamle, son till Olof Skötkonung, och som efterträdde sin halvbror Anund Jakob, och dog ca 1050.  
 
Namnet var nog relativt vanligt under vikingatiden och större delen av medeltiden, men tillhörde den grupp av nordiska namn som succesivt trängdes tillbaka av de kristna namnen (t.ex. Petrus > Per, Nicolaus > Nils, Johannes > Jöns, Hans etc, ) I vissa reliktområden levde dock namnet kvar ännu flera sekel efter reformationen. Ett sådant område tycks ha funnits i nordöstra Småland (Även Kinda och Ydre härader räknades ju i regel till Småland ända fram till 1600-talets början) med centrum i Södra Vi och Djursdala socknar. Därifrån tycks namnet, hela tiden med formen Emund, ha spridits och ärvts av utflyttade och utgifta till angränsande socknar, och förekommer sporadiskt i trakten ännu under sent 1700-tal. Troligen finns några enstaka belägg i området så sent som under 1800-talets första hälft.  
 
Vid mitten av 1800-talet blir på allvar England/Storbrittannien en stormakt vars kolonialväde blir världsomspännande. Handelsförbindelserna ökar kraftigt. Brittisk kultur sprids över världen. Även det svenska namnskicket påverkas av de brittiska influenserna. Med Göteborg, där borgerskapet dominerades av engelska och englandsorienterade familjer som föregångare, blir namn som som John, Edward, Walter, Arthur och Alfred populära mansnamn. Walter Scotts populära romaner förstärker trenden, liksom det populära brittiska kungahuset, som bar flera av de nyss uppräknade namnen. I denna anglosaxiska modevåg följer en stor mängd namn, som så småningom införlivas med det svenska namnskatten. Ett av dessa namn är Edmund/Edmond, som ju definitivt har samma ursprung som det sedan åtminstone tusen år hävdvunna Emund. Namnet blir relativt populärt, inte minst sedan en svensk prins 1906 döps med namnen Gustaf Adolf Oscar Fredrik Arthur Edmund , hertig av Västerbotten (d.v.s. vår nuvarande kungs far, son till dåv. hertigparet av Skåne, sedemera Gustaf VI Adolf och hans första, engelskfödda (!) gemål, kronprinsessan Margareta), och just Edmund blir hans inoffiella tilltalsnamn inom familjen, där det ju redan fanns en Gustaf Adolf.
 
Det är detta nya namn Edmund, som nu, cirka hundra år senare, ställer till ett problem, när databurna släktforskare med överdrivet normaliseringsnit tycker att de till varje pris måste normalisera Emund och Edmund till en gemensam namnform, och väljer då Edmund, som varande det under senare generationer mest (eller kanske uteslutande) använda, det förment ursprungliga och mest korrekta namnet. Alla Emundar, från vikingatid, över medeltid till nya tiden och namnets ändhållplats, d.v.s 1800-talets början, buntas sålunda kollektivt ihop, och gives retroaktivt ett namn de överhuvudtaget aldrig har burit, d.v.s. Edmund. Detta är en klåfingrighet, som kan förstås och accepteras endast i ljuset av föreställningen, att Edmund är den ursprungliga och korrekta formen, medan Emund är en förvanskad, förfolkligad för att inte säga bondsk talspråkform. Jag vill nu hävda, att detta är ingalunda fallet. Emund ÄR (och blev det mycket tidigt) den hävdvunna, normala och svenska formen av namnet för alla som är födda före år 1800. Att namnet ursprungligen (med beröringspunkter mera än tusen år tillbaka) har ett gemensamt ursprung med ett inlånat modenamn från 1800-talet, tycker jag inte har så mycket med saken att göra. Låt oss göra tankeexperimentet att det ryska Pjotr om hundra år skulle bli ett modenamn i Sverige (Jag hoppas, trots EU, EMU och federalisterna till trots, att vi fortfarande har ett Sverige då), skulle då alla Peter, Peder och Per, plötsligt kunna standardiseras eller normaliseras (kan man överhuvudtaget tala om normalisering till en namnform, som ingen infödd under den aktuella tidsperioden har hetat?) till Pjotr? Jag tror inte det. De flesta av oss skulle självklart tycka att blotta tanken vore absur. Javisst, men det är ju egentligen lika absurt att (som det nu tyvärr ofta görs) byta ut Emund mot Edmund. Jag vågar nog hävda, (visst, jag tar risken att få mothugg här, men den risken tillhör spelets regler, och den värsta risken är egentligen inte värre än att man riskerar att få ett oväntat tillskott till sitt vetande) att namnformen Edmund knappast existerade för personer födda inom Sverige före år 1800, med undantag för personer inom vissa adels- eller kulturkretsar med genealogiska eller andliga beröringspunkter långt utanför Sveriges gränser. Visst!, namnet förekom som lärd form av namnet för en del präster och lärde under 1600- och 1700-talet,  
i likhet med att Nils i akademiska sammanhang blev Nicolaus och Per blev Petrus. Det mest kända exemplet på detta torde vara Edmund Figrelius, sedemera adlad med namnet Gripenhielm, men eftersom hans far, Nicolaus Emundi, kyrkoherde i Rappestad, var son till en Emund, var den blivande Gripenhielm med all sannolikhet uppkallad efter denne sin farfader, och hette alltså även han urprungligen - Emund.
 
Ergo: ska man nu överhuvud taget använda en normalform för namnet (vilket jag f.ö. inte anser att man måste, eftersom man med dagens utvecklade och alltmer sofistikerade datoriserade sökmöjligheter kan göra samsökningar ändå), måste denna svenska normalform bli Emund, med undantag av de senaste 150 åren, då Edmund kommit in utifrån, och blivit så gott som allenarådande. Men man kan ju heller inte döpa om dessa Edmundar till Emund, så den självklara slutsatsen måste bli att man ger båda namnen/namnformerna existensberättigande var för sig, något som dessutom är rimligt med tanke på namnens (hekt oavsett det gemensamma ursprunget) olika historia och vägar till Sverige. Alltså: att man i genealogiska arbeten använder båda namnen (i registren kan man om man vill ändå bunta ihop dem, men med bibehållande av båda formerna) Ett vägledande exempel skulle kunna vara Vilhelm och William, där man trots namnens gemensamma ursprung ändå inte brukar normalisera dem till ett enda namn.