Jag har funderat en del över detta eftersom jag har förfäder i Bohuslän. Om man använde en normaliserad norsk stavning för de personer som levde på den dansk-norska tiden skulle väl sista leden i fadersnamnen bli -sön och -datter. Förnamnen skulle bli Olaf istället för Olof och Niels istället för Nils och så vidare. Jag har dock valt att inte bry mig om detta utan använder genomgående svensk stavning. Detta av flera orsaker:
1) Man ser bättre kontinuiteten i en släkt där samma namn dyker upp i flera generationer, både före och efter maktskiftet, om detta namn stavas på samma sätt.
2) Det finns andra böcker där man kan läsa om konsekvenserna av att ett geografiskt område bytt nationstillhörighet än i en tabellarisk släktutredning.
3) Om man väljer att använda båda språken så antar jag att bytet mellan dem är tänkt att ske vid den tidpunkt då området blev svenskt. Men det är tveksamt om denna plötsliga stavningsändring speglar dåtida människors sätt att tala och tänka. Norskt eller danskt uttal av namn följde nog med några generationer in i svensk tid.
4) I de flesta släktutredningar som jag har sett är standard att genomgående använda svensk stavning.
5) Om man väljer att använda båda språkens stavning så uppstår gränsdragningsproblem. För personer som man vet har levt under båda regeringarna kan man kanske enas om en regel. Men hur gör man med personer som man inte vet i vilken period de har fötts eller dött? Här riskerar man hamna i en massa tidskrävande spekulationer. En 1600-tals människa är kanske inte känd från mer än en enstaka källa som bara täcker en kort period av hennes liv.
På grund av ovanstående tycker jag det är enklare och bättre att alltid låta svensk stavning råda i sökbara register och i de basfakta man skriver in i ett släktforskarprogram. I en släktutrednings mer berättande textdel finns däremot utrymme att citera originalkällor och visa på en mer tidsenlig stavning.
Ovan sagda gäller alltså nu svenska områden (Skånelandskapen, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen). Ett problem blir det om man ska redovisa människor som levt i det som fortfarande är Danmark och Norge. För dem känns det mer fel att använda svensk stavning. Den lilla inkonsekvensen det innebär att redovisa en Oslobo i början av 1600-talet som Olaf Eirikssön men hans namne på Orust som Olof Eriksson, trots att de då tillhörde samma land, tycker jag dock man får leva med.
Med vänlig hälsning
Anders Hellster