Äldre inlägg (arkiv) till 1999-augusti-6

[Christer Öberg]

Jag undrar om det är fel att modernisera namnen.
Ex. så skrev ju prästerna Greta Stina, Maja Kajsa o.s.v. Jag tycker gott man kan modernisera dessa namn som ju är detsamma som Margareta Kristina, Maria Katarina o.s.v.
Jag brukar skriva förkortningen inom parentes.
Tacksam för svar. Christer Luleå

[Håkan Skogsjö]

Jag tycker inte att man rent mekaniskt ska ändra förfädernas namn. De namn man ger dem i olika sammanställningar bör bygga på belägg i källorna. Men det är klart, om en anmoder omväxlande kallas Greta och Margareta i urkunderna har det knappast någon betydelse vilket namn man väljer. Om Greta däremot aldrig kallas Margareta i källorna tycker jag att det är ett onödigt övergrepp att ändra hennes namn.
 
Jag blir också lite tveksam när du skriver att du moderniserar Kajsa till Katarina, Maja till Marie, etc. Under 90-talet har de gamla smekformerna Greta, Maja, Kajsa, Stina, Lisa, etc, fått en ny renässans, medan de längre namnformerna (som var så oerhört populära i mitten av 1900-talet) har tappat mycket av sin forna glans. Så frågan är vilken namnform som är modernast?

[Bodil Westberg]

Håkan,du skriver att de gamla smekformerna Greta, Maja etc. fått en ny renässans, jag har en ana som i födelseboken Ramsberg 1822 står inskriven som Maja Lisa.Senare står hon i Hässjö skriven som Maria Elisabeth. Tvärt om alltså. Jag har här och även i övriga fall registrerat personerna med det namn som stått i födelseboken och senare om de kallats något annat i flera källor skrivit detta inom parantes.Som ganska ny släktforskare undrar jag om detta kan anses riktigt?

[Stig Geber]

För att få en vettig uppläggning vid sökning normaliserar jag alla namn, Greta Lisa till Margareta Elisabet osv.
Dopnotisen kompletterar jag med det namn som står i dopboken, ex. Döpt Greta Lisa 1823-01-01 ...

[Håkan Skogsjö]

Jag vidhåller att det förefaller onödigt bryskt att döpa om alla Greta Lisa, Stina Kajsa, etc, till Margareta Elisabet, Kristina Katarina, etc. Jag förstår inte varför det ska vara nödvändigt. Om en person alltid eller nästan alltid står noterad som Greta Lisa i källorna måste vi som släktforskare väl ändå kalla henne så.  
 
Bodil: Jag har också noterat att det är vanligt att flickor som i början av 1800-talet fick namn som Greta Lisa (de var väldigt populära och moderna då), senare på 1800-talet ofta skrevs med de längre namnformerna (Margareta Elisabet), troligen därför att just långa namn var modernt då. I fall där en person lika ofta kallas Greta Lisa som Margareta Elisabet kan släktforskaren rimligen välja vilket som. - När jag talade om moderna namn ovan, menade jag att de korta formerna åter blivit moderna på 1990-talet efter att ha varit hopplöst ut under en mycket lång period (Greta var dock ganska populärt i början av 1900-talet). Förra gången kortformerna var riktigt på modet var i början av 1800-talet (även om det säkert finns regionala skillnader).
 
För några år sedan gjorde jag en liten studie kring namnen Kristina, Stina och Kerstin på 1700-talet i en socken här på Åland. Jag hade tidigare intrycket att dessa namn användes mer eller mindre om vart annat, särskilt gällde det Kerstin och Stina, medan Kristina förekom mer sällan (mest använt i födelseboken). Men vid en närmare granskning föreföll det som om vissa kvinnor mer eller mindre konsekvent kallats Stina och andra Kerstin. Det fick mig att bli mer försiktig när det gäller normalisering av namn. Stavningen bör förvisso normaliseras (Chierstin, Kärstin, Kjerstin > Kerstin, etc), men att normalisera namnformer som Greta till Margareta ställer jag mig synnerligen tveksam till, som sagt.
 
Denna studie (som publicerades i Släkthistoriskt Forum) använde jag för övrigt för att påvisa att födelseboken vanligtvis är en mycket dålig källa när det gäller våra förfäders korrekta förnamn (om man med korrekta menar de namn som de kallades för och lystrade till), eftersom prästerna uppenbarligen föredrog att ge barnen extra högtidliga former där (en Jan står ofta som Johannes i födelseboken och en Per som Petrus, särskilt under 1700-talet). Därför hävdar jag att husförhörslängden är den bästa källan när det gäller våra förfäders förnamn. Om detta går att läsa i Släktforskarnas årsbok 1995 (namnlistan).
 
Slutligen när det gäller sökning. Det bör i ett släktforskarprogram vara möjligt att söka på delar av ett namn. Då kan man exempelvis söka på *lisa* och hitta både alla LISA som alla eLISAbet eller på *reta* och hitta alla gRETA och margaRETA.

[Christer Öberg]

Tack för alla inlägg!
Så om man hittar ett namn, ex. Greta Stina.
Tilltalades (hette) hon så i folkmun?!
För teoretiskt sett är väl dessa namn detsamma som Margareta Kristina, fast prästerna förkortade namnen.
Det var intressant att få höra synpunkter från andra i denna fråga. C.

[Håkan Skogsjö]

Om en person i källorna alltid eller nästan alltid skrivs som Greta Stina är det rimligt att anta att hon också tilltalades så, åtminstone i mer formella sammanhang. Men det är inte detta som är min poäng. Den är i stället att vi måste lita på källorna, eftersom de är den enda vittnesbörd vi har.
 
Namnen Greta och Stina är förvisso kortformer av Margareta och Kristina, och många kvinnor kunde säkert kallas omväxlande Greta Stina och Margareta Kristina. Men att tro att alla egentligen hette Margareta Kristina och prästerna på eget bevåg förkortade namnen tror jag inte på.
 
I stället måste vi fundera kring frågan vad som egentligen var en persons rätta namn i äldre tider, när folk inte själva var skrivkunniga och inte heller visste vad som stod i kyrkboken. Rimligast är att använda en namnform som personen själv sannolikt lystrade till och ansåg sig heta. Och det vore märkligt om en person för det mesta var antecknad som Greta Stina, men egentligen inte ansåg sig heta så utan något annat, exempelvis Margareta Elisabet.  
 
Alltså: Väljer vi den namnform som oftast förekommer i tillförlitliga källor är enligt min mening risken liten för av vi ger våra förfäder namn som inte de själva inte skulle kännas vid.

[Bibi Gustafson]

Om man applicerar Stig Gebers normaliseringsform skulle min farmors namn ändras från Anna Lisa till Anna Elisabeth. I dopboken fr 1902 står Anna Lisa och hon använde båda namnen under hela sitt liv, uttalades dessutom på samma sätt som de som stavar namnet med ett bindestreck (Anna-Lisa). Jag tror hon skulle känt sig ganska främmande inför bytet till Elisabeth. Jag är nog benägen att hålla med Håkan Skogsjö att husförhörslängden säger mest om hur personen kallades/kallade sig. Det viktigaste i egna registreringen är väl att man använder samma namn konsekvent för samma person.

[Mikael Wikman]

Bibi Gustafsson berör en annan fråga, nämligen vid vilken tid man skall sluta att normalisera stavningen av namnen. I äldre tid, när läs- och skrivkunnigheten inte var så utbredd, är stavningen i kyrkböckerna prästens egen stavning. Men någon gång - i samband med läs- och skrivkunnighetens utbredning - måste ju stavningen ha övergått från ett uttryck för prästens vana till föräldrarnas vilja. Jag vet inte vad man skall använda som utgångspunkt, men personligen normaliserar jag inte namn i 1900-talsmaterial. Emellertid har jag noterat, att Elgenstierna skriver Ian Wachtmeister som Jan.

[Håkan Skogsjö]

När det gäller åländska kyrkoböcker har jag noterat att stavningen av namn ännu långt in på 1900-talet ofta inte överensstämmer med den stavning man finner i exempelvis dödsannonserna. En dam berättade för ett tag sedan att ännu i början av 1960-talet meddelades barnets namn endast muntligen till prästen, vilket medförde att det var prästen som så att säga bestämde stavningen. Numera fyller föräldrarna i blanketter och därmed är det deras stavning som noteras. Så en viktig faktor är hur informationen om barnets namn lämnas till myndigheterna.
 
En annan faktor är vad folk ansåg vara rätt stavning, deras egen stavning eller kyrkbokens. Så här kan det ha gått till: I samband med dopet meddelade föräldrarna muntligen att flickan skulle heta Margareta Kristina och i kyrkboken skrev prästen Margaretha Christina. När flickan började skolan skrev hon sig Kristina Pettersson, så blev hon lärd av lärarinnan. I 20-årsåldern flyttade hon till staden där hon fått jobb och gick till prästen och bad att få ett flyttningebetyg. På det stod det Christina Pettersson.  
 
Tänkte flickan då:  
- Jaha, heter jag Christina och inte Kristina.
Och bytte stavning, varpå kyrkboken och den personliga stavningen hade nått överensstämmelse.
Eller försökte hon protestera:
- Men mitt namn stavas inte Christina utan Kristina!
Men prästen vägrade att ändra, och flickan beklagade sig sedan under resten av sitt liv att hennes namn var fel i kyrkboken.
 
En fråga som vi släktforskare kan fundera över är vem som hade rätt: flickan eller prästen? Ska vi göra som mormor ville eller som myndigheten bestämde?
 
Inte ens när skrivkunnigheten blivit mer allmänt utbredd är stavningen i kyrkböckerna särskilt tillförlitlig. Det är först i senare tid, när föräldrarna skriftligen meddelar barnets namn, som det blir mer ordning, eftersom det är rimligt att tro att flertalet föräldrar sedan lär barnet stava sitt namn på samma sätt som de själva har bestämt att det ska stavas och som de har meddelat myndigheterna.
 
Sens moralen blir att kyrkböckernas stavning av namn inte kan tillmätas något egentligt vitsord (förrän möjligen under de senaste decennierna). I stället bör andra källor tillmätas ett högre värde, exempelvis egenhändiga namnteckningar och dödsannonser. Sådana kan dock vara svåra att få tag i, särskilt när det gäller större genealogiska sammanställningar. Därför är det begripligt att Elgenstierna valde en ganska sträng normalisering av stavningen Svenska adelns ättartavlor.

[Urban Sikeborg]

Som en kommentar till Håkans inlägg: Min mormor föddes i början av seklet och kallades Ragne. Prästen hörde emellertid fel - uppgiften om namnet hade lämnats muntligt - och skrev in henne som Ragnhild. Aldrig att hon eller hennes familj skulle ha låtit detta avgöra vad hon hette. Hon förblev Ragne till sin död, oavsett att hon enligt alla myndighetsskrivelser hette Ragnhild.
 
Hennes mormor hette enligt födelseboken Margareta Katarina, men kallades aldrig något annat än Greta, alternativt Signells Greta. Bortsett från de gånger hon var tvungen att skriva under officiella handlingar nämnde hon sig också själv alltid Greta.
 
För mig vore det ett uttryck av bristande respekt att föra in dem i mina släkttavlor som Margareta Katarina respektive Ragnhild. Dessa namn får bli parenteser i stället.

[Swen Stockhaus]

Håkan och Urban: Jag har på annan plats berättat om Goders´ Lotta. I min släkt omtalades hon som Lotta Wiklander (som gift), men på Lars Karlssons Goude-hemsida står namnet Hilda Goude (hon hette Hilda Charlotta Goude som barn).
Smeknamnet Goders´ Lotta var vägvisande för mig.
Hur bör jag skriva för att båda släkter ska hitta namnet i en sökning?

[Jan Appelquist]

Är stavningen egentligen så intressant? Jag är mycket tveksam till om folk i allmänhet bekymrade sig över hur namnet stavades i kyrkboken eller någon annanstans. I varje fall före 1850-talet.
 
Jag har ett exempel som i och för sig rör efternamnet. Jag har ett antal brev skrivna under 1870-80-talen av en släkting Ekwall. Det förtryckta brevpappret anger efternamnet till Ekvall, underskriften är klart och tydligt Ekwall. Jag tolkar detta som att det för honom inte vara så noga hur namnet stavades.
 
Jag håller med Håkan, namnformen som den vanligast förekommer i tillgängliga källor, stavningen normaliserad.
 
Urban tycker jag för in ett intressant perspektiv. Vem bestämmer vad man heter? Jag har ett eget fall där min mormor är döpt till Hennie men har alltid kallats för Ulla. På officiella papper står det Hennie och hon skrev i dessa fall under med Hennie, men alltid annars var det Ulla. Är det inte så att hon hette Ulla, men kallades Hennie av myndigheter?

[Fredrik Derefeldt]

Jag funderar på hur man skall normera. Att normera alla exempelvis Stina till Kristina vore fel. Båda namnformerna borde ha funnits då som nu. Jag tycker man borde normalisera efter någorlunda liknande utal.
 
I annat fall skulle min mfmff vara en av tre bröder som alla skulle heta Anders.
 
De tre sönerna till Anders Karlsson och Anna Gudmundsdotter (de hade 3 söner och 2 döttrar) i Häckelid, Långared sn (P):
 
Andreas Andersson, f 1828 13/8 i Häckelid, Hemmansägare (1/12 mtl) och Skräddare i Deregården, Långared (P) (min ana)
 
Anders Petter Andersson, f 1832 16/12 i Häckelid, Hemmansägare (1/16 mtl), Skollärare och Skräddare i Lersjöås, Långared sn (P)
 
Anders Andersson, f 1835 30/9 i Häckelid, Hemmansägare (1/16 mtl) och Skräddare i Lersjöås, Långared sn (P)
 
Skulle dessa tre normaliseras till Anders!?
 
Mvh
Fredrik Derefeldt

[Anders Berg]

Fredrik,  
jag skulle normera dessa till Andreas, Anders Peter och Anders! Själv normerar jag som regel inte alls efter 1850. Skälen är flera, några har andra varit inne på ovan. När man kan misstänka att personerna själva bestämt namnet och dess stavning, och det inte är beroende på vilken präst som råkar sköta folkbokföringen i socknen, så vore en normering allt för självsvåldig.
 
Å andra sidan, när vi talar om tidigare perioder när stavningen enbart är beroende av prästens preferenser, och det inte är sannolikt att vi kan få reda på vad personen själv eventuellt kallat sig, så tycker jag att ganska långtgående normering är tillåten. Jag vill t o m gå emot några av de tidigare skribenterna och hävda att det är OK att t ex normera Stina till Kristina och Kajsa till Katarina om det är uppenbart att det endast beror på tjänstgörande skrivare i socknen vilken form som blivit dokumenterad. Om t ex Stina i socken A och Kristina i socken B byter präst så kommer dessa att kallas Kristina respektive Stina. Det förefaller mig föga meningsfullt att i normerade namnfält skilja på dessa vid registrering.
 
I Fredriks exempel är Andreas det intressanta. Om detta varit en bonde som levt hundra år tidigare än i exemplet skulle jag normerat hans namn till Anders, om inga konkreta belägg fanns för att formen Andreas var den han själv använde, t ex genom en namnteckning. I det aktuella fallet däremot talar både tidpunkten mitten av 1800-talet och namnen på bröderna för att Andreas verkligen var det namn som han hette och använde. Alltså ingen normering till Anders.

[Lotta Johansson]

Vad gäller normering av förnamn tycker jag man ska röra så lite som möjligt i det. Står det Kristina i dopboken, så använd namnet Kristina! Även om samma person kanske senare i husförhörslängder kallas för Stina. Hon är ju uppenbarligen döpt till Kristina! Det var väl samma förr som nu, när man kände någon kallade man den personen vid ett smeknamn, även prästen gjorde säkert det när han skrev in namnet i hfl. Han kände ju sina församlingsbor.
 
Vad gäller Andreas och Anders så är det två olika namn, även om namnen har samma ursprung. Man kan inte normera bort vad folk hette! Det är ju absurt! Jag instämmer med vad Anders säger i det fallet. Dessutom finns det på flera håll i Sverige familjer där två söner har döpts till samma namn. T ex Anders. Hur ska då någon som ser forskningsresultatet på internet, eller i skrift på annat sätt, veta om det är forskaren som normerat en Andreas eller om bägge verkligen heter Anders?  
 
Det enda jag själv ändrar när jag skriver in mina släktingar i datorn är stavningen. Jag ändrar till exempel alla Kierstin, Kjerstin och  Kjierstin till Kerstin. Däremot ändrar jag inte Kristina till Kerstin.
 
Likaså, som förekommer i en annan diskussion här, har jag många Claes, Claës och Klas i min släkt. Prästen har skrivit olika på samma personer. Så hur ska jag kunna veta vilket som är rätt? Jag skriver Claes, för det är den vanligaste stavningen! Samma med Per, Pehr, Pär och Pähr. Jag skriver Per. Förutom på nu levande som jag vet stavar sina namn på ett visst sätt.  
 
Att sätta någon gräns vid 1850-talet verkar lika fel, eftersom några stavningsregler inte förekom förrän i början på 1900-talet. Och att jämföra med hur folk själva skrev sina namn, det är omöjligt! Har man tittat i vittnesskrifter i domböcker, bouppteckningar och namnteckningar på handlingar så vet man att folk skrev som dom talade, inte efter stavningsregler! Dom skrev ju till och med på dialekt!
 
Mitt råd: Ta det väldigt försiktigt med normering, speciellt när det ska vara sökbart på ett eller annat sätt.
 
Mvh//Lotta

[Håkan Skogsjö]

I allt väsentligt håller jag med Anders. Jag har dock en något annorlunda metod så till vida att jag i princip inte normerar till en namnform som personen inte är belagd med. På 1700-talet normerar jag i min databas över ålänningar helst alla Kristina till Stina (eftersom Stina är en mycket vanligare namnform än Kristina), men jag gör det först när jag i källorna verkligen har påträffat ett ställe där personen kallas Stina och inte Kristina. En person som konsekvent skrivs Kristina (Christina, etc) förblir noterad som Kristina. Syftet är att undvika att göra felaktiga normeringar eller riskera att ge personer namn som de inte har burit.

[Håkan Skogsjö]

Medan jag skrev inlägget som svar till Anders har Lotta Johansson skrivit ett inlägg, där hon slår fast: Står det Kristina i dopboken, så använd namnet Kristina! Hon är ju uppenbarligen döpt till Kristina! Vad betyder egentligen ett sådant påstående? Vad är man döpt till? Frågorna kan möjligen te sig egendomliga, men jag menar att Lottas påstående inte ger något vettigt svar på frågan vad en person egentligen hette i ett samhälle där flertalet människor inte var skrivkunniga och många av dem som var det inte brydde sig särskilt mycket om stavning.  
 
Vidare förefaller det som ett egendomligt påstående att folk noterades med sina smeknamn i kyrkböckerna. Visserligen kan det vara svårt att säkert säga var gränsen mellan riktiga namn och smeknamn går, men som ett exempel kan nämnas att smekformen Pelle länge varit populär och kan påträffas i exempelvis domböcker. Men den namnformen har mycket sällan (aldrig?) nått kyrkböckerna. Likadant är det med smekformer som Fia och Mina (för Josefina och Vilhelmina), mycket populära på 1800-talet. Tvärtom, mitt intryck är att folkliga namnformer sällan nått in i kyrkböckerna.  
 
Men jag håller med Lottas slutsatser: Det är stavningen som ska normeras, inte namnen! Däremot tvingas man många gånger välja mellan olika namnformer för en och samma person: Kristina, Stina, Kerstin, till exempel. Hur ett sådant val kan göras beskriver jag i inledningen till Släktforskarförbundets namnlista (årsboken 1995).
 
Hur man ska göra med Claës, som tagits upp i annan diskussion, är väl snarast en smaksak. Det viktiga är att inte omväxlande skriva Klas, Claes, etc, utan orsak. Själv har jag normerat mina Claes till Klas, eftersom jag sett det enbart som en stavningsfråga. Om det också handlar om en uttalsfråga (vilket jag dock är tveksam till) kan det vara rimligt att bibehålla stavningen Claes.
 
Man får dock inte driva uttalsargumentet för långt och mena att så fort uttalet skiljer ska man betrakta det som två skilda namnformer. Hur gör med exempelvis Lorens/Lorents eller Klemet/Klement/Klemens? Förvisso ger stavningen en skillnad i uttalet, men frågan är vilken betydelse man ska tillmäta den.

[Fredrik Derefeldt]

Men hur gör man med invandrare? T.ex. valloner. Jag har valt att normalisera invandraren efter hans hemland. T.ex. Laurent och Henri. Och först i andra generationen övergå till Lorens och Henrik.
 
När det gäller normalisering tycker jag att man i första hand skall välja något av alternativen som finns i kyrkoböckerna. Jag har själv ett exempel. Min mmmmf soldaten Johannes Andersson Tid (1836-1869) förekommer i samtliga kyrkoböcker som Johannes. Detta gäller även i de militära rullorna med ett undantag. I GMR anges hans namn som Johan.
 
Jag själv har valt att kalla honom Johannes, men i utdragen från soldatregistret i Skövde får jag hela tiden namnet Johan. Vilket jag tycker är fel!
 
Mvh
Fredrik Derefeldt

[Anders Berg]

Johan versus Johannes är en evig stötesten! Jag återkommer till betydelsen av vilken tidsperiod det handlar om.
Johannes Andersson Tid levde på 1800-talet, kallas som regel Johannes, hade antagligen en egen uppfattning om sitt namn och dess stavning, nej hans namn normerar inte jag till Johan.
Om däremot vid dop 1723 prästen snirklat in Johannes i dopboken och personen sedan oftast kallas Johan i handlingar, då väljer jag Johan som normerat namn.
 
En tanke: kan det vara så att Skövderegistret har normerat namnet?

[Anders Berg]

Hur bör man hantera efternamn? Även efternamn har ju som regel endast ett fält vid registrering och man tvingas välja namn och stavning.
 
Låt oss ta ett fingerat (!) exempel. En person finns nämnd i tre källor, som Claës von Clettermuhs, Claes Clättermuus och Klas Klettermus. Vilket efternamn bör väljas?
 
Kan man tänka sig att modernisera namnet (och därmed använda en fjärde form ej belagd) till Klättermus?
Inget riktigt bra alternativ enligt min åsikt.
 
Kan man för efternamn använda normalisering i form att borttagning av stumma bokstäver?
Kan i vissa fall accepteras anser jag.
 
Ta t ex namnet Berghman. Om detta används omväxlande med Bergman, då använder man det senare.
 
Bör sentida ättlingars stavning påverka anfaderns namn?
Mycket tveksamt enligt undertecknad. Om släkten i nutid kallar sig Berghman  så säger det inget om hur anfadern eller hans samtid stavade namnet. Å andra sidan, när ska en stavning med stumma bokstäver anses ha fryst till ett fast släktnamn? Ofta delikat att avgöra.
 
Några funderingar utslängda, vad har ni för kommentarer?

[Håkan Skogsjö]

Om man ska ägna sig åt att normera mer än stavningen, alltså att även namnformerna, är det viktigt att ha en mycket god kännedom om namnskicket i den aktuella trakten vid den aktuella tidpunkten.  
 
Efter att ha forskat på Åland under åtskilliga år och kartlagt en stor del av landskapets befolkning, trodde jag att jag hade det. Ändå var det något av en aha-upplevelse att vid ett mer ingående studium upptäcka att namnen Kristina, Kerstin och Stina inte används om vart annat. En liten undersökning visade att flera barn som i födelseboken (men bara där) var noterade som Kristina senare i livet kallades Kerstin eller Stina.  
 
Att normera deras namn till Kristina förefaller inte vettigt, eftersom ingenting tyder på att personerna kallats Kristina under sin levnad. Inte heller kan jag normera alla till Kerstin eller Stina, eftersom vissa tycks ha kallats Kerstin och andra Stina. Det enda rimliga är, anser jag, att  de som alltid eller nästan alltid kallas Stina också får denna namnform i släktsammanställningen och de som alltid eller nästan alltid kallas Kerstin får denna namnform.
 
Om släktforskaren i ett tidigt skede bestämt att alla Stina normeras Kristina, är risken stor att han eller hon aldrig upptäcker viktiga nyanser i namnskicket i bygden eller, ännu värre, ger många personer mer eller mindre fel namn; kallar en Stina för Kristina fast hon aldrig, varken i kyrkböckerna eller i dagligt tal, har kallats så.
 
Slutsatsen blir därför: Om namnformer ska normeras, gör det med stor försiktighet. Det är alltid enkelt att i ett senare skede normera hårdare om det visar sig ändamålsenligt och relevant, däremot är det omöjligt att gå åt andra hållet utan att på nytt konsultera källmaterialet.
 
Jag tycker Fredriks resonemang är förnuftigt, både vad gäller utländska namn och problemet Johannes/Johan. Det var länge sedan jag forskade i Västergötland, men jag vill minnas att Johannes där var en namnform som i princip inte var utbytbar mot Johan, åtminstone inte under 1800-talet.  
 
Själv förstår jag inte alls varför man ska normera en person som i kyrkböcker och andra handlingar är noterad som Johannes till Johan. Det måste ändå vara enklare att låta honom behålla namnet Johannes. Om en person omväxlande är noterad som Johannes eller Johan är det däremot rimligt att välja det ena. Nämns han för det mesta som Johannes väljer man den namnformen, annars Johan.  
 
Släktnamn har jag faktiskt inte upplevt som lika problemtaiska som förnamn. Själv brukar jag normera efternamnen till en nutida normalform, det vill säga en vanligt förekommande stavning. En person som i källorna skrivs Bergquist, Bergquisth och Bergqvisth noterar jag sannolikt i släktsammanställningen som Bergqvist, vilken torde vara den vanligaste stavningen i dag, trots att denna stavning kanske aldrig är påträffad i källmaterialet. Däremot normerar jag inte stavningen enligt samma regler som förnamnen, exempelvis plockar jag inte bort stumma bokstäver för alla namn. Dahlberg får förbli Dahlberg.
 
Stavningen tycker jag kan normeras utan större problem. Jag skulle sannolikt notera Claes Clättermuus som Klas Klättermus, eftersom jag tror att jag inte påverkar namnets uttal, endast ger det en modern och för läsaren mer lättsmält stavning.
 
Om jag däremot hittar några namnteckningar där Claes Clättermuus skriver sig just så, då anser jag att stavningen bör respekteras. Då har han uppenbarligen stavat sitt namn konsekvent och medvetet.
 
Slutligen: Det bör kanske poängteras att normering av stavning (och eventuellt namnformer) endast bör göras när forskningsresultaten sammanställs. När forskaren skriver av en särskild källa, en födelsebok eller bouppteckning, är det bäst att skriva av namnen så exakt som möjligt. Detta sagt för att undvika missförstånd.

[Lotta Johansson]

Jag hoppas att det inte är som det framstår i en del inlägg, att folk förr i tiden inte skulle ha vetat exakt vad dom hette bara för att dom inte kunde läsa och skriva! Nog visste Kristina att hon hette det, även om hon aldrig kallats annat än Stina.
 
Det verkar som om Håkan m fl vill att man ska normera namnet till vad en person kallades, inte vad hon hette. För märk väl, det är skillnad på heta och kallas. Dopet var dessutom en väldigt viktig sak förr, på många sätt viktigare än idag. Tror ni verkligen att prästen skulle skriva ett annat namn i dopboken än det han sa vid dopet? Eller ett annat än det föräldrarna sagt till honom att de ville att barnet skulle döpas till? Nej, knappast! Visst har det säkert förekommit att prästen hört fel eller skrivit fel. Men hur ska vi veta det?
 
Det jag menade ovan med att prästen skrev smeknamnet i hfl, var att han kände personerna så väl, åtminstone på landsbygden, att även han använde sig av namnet personen kallades för. Att prästen kände sina församlingsbor så väl har ju ofta ställt till det för släktforskare! T ex när han inte bryr sig om att skriva föräldrarnas patronymikon (eller släktnamn) i dopböckerna, trots att det kanske finns flera par i samma socken med samma förnamn.
 
Jag har också märkt i dom församlingar jag forskat mest i, att det är vanligt när det kommer en ny präst och börjar en ny hfl, att han då skriver namnet personen är döpt till, t ex Kristina och inte Stina som den tidigare prästen alltid skrivit. I dessa församlingar har jag heller aldrig stött på att Kristina och Kerstin har använts omväxlande om samma person. Fast jag vet att det förekommer på andra ställen.
 
För att ge ett exempel på skillnaden på heta/kallas från nutid. Vi var två tjejer i klassen som kallades Lotta när jag gick i skolan. Bägge två hade alltid kallats för det, men när folk frågade vad vi egentligen hette så svarade vi Lotti och Ann-Charlott. Och det gjorde vi innan vi lärt oss läsa och skriva också!
 
Ska vi ändra namnformer på våra förfäder så ändrar vi ju sanningen om dom! Då är det bättre att skriva det andra namnet inom parentes eller i en not.

[Arne Sörlöv]

Jag tycker självklart att man skall normera namnen man kan inte ta för stor hänsyn till vad prästen skrev. Kan en präst stava ordet son som son, sohn, sån på samma sida, varför skall man då fästa allt för stort avseende på eventuell stavning i dopboken. Man kan ju ange namnvariater inom parentes. Abram skriver jag numera som Abraham även om folk fortfarande kan heta Abramsson. Gumme får hetta Gumme även om de ibland kallas Gudmund. Gumme säger ju varifrån han kommer (Småland/Bleking tex). Sone istället senare Sune och tidigare Söne(t ex Blekinge). Frågan är bara var vi skall dra gränserna. Får vi skriva Simme(Bleinge) istället för Simon, Ammon(Blekinge) istället för Amund(I Östergötland där jag aldrig sett Ammon). Finns det ställe där man försökt göra en normeringslista?.

[Fredrik Derefeldt]

Det är inte själva namnet som skall moderniseras, utan själva stavningen som skall normeras. Och då är frågan som nämts tidigare, vad hette personen i fråga?
 
Förekommer en person enbart som Kerstin (Kjerstin) med andra möjliga stavningar är det inget problem och veta vad personen heter. Sedan kan det vara regionala variationer, som namnet Kersti är vanligt i Skåne, ska man då moderinisera detta till Kerstin? Eller bara om det förekommer med båda varianterna?
 
Hur är det med olika tidsperioder? Vilket namn skall man välja då? Min mmfmmf var klockaren och skolmästaren Sven Henrik Pettersson (1798-1888) i Grevbäck sn (R) och son till kyrkoherden i Seglora, Hakvin (Håkan) Petersson (1756-1824). Hans äldsta barn, dottern Carolina (f 1837) är min ana, men exemplet rör hans 6:e barn, Lotten Pettersson (1846-1907). Hon är döpt till Lotta och detta står under hela tiden fram till ca 1880 då förekommer hennes namn hela tiden som Charlotta. Gravstenen som finns på Grevbäcks kyrkogård nämner namnet Lotten (där finns även hennes fars grav bevarad). Jag tolkar det som att hon kallades för Lotten. Men vad hette hon? Hette hon Lotta (som hon var döpt till) eller Charlotta som hon förekommer med från omkr 1880?
 
Jag har även varit inne på ett uppslag till. Nämligen prästerna. Som ofta latineserade sina namn. Om man gör som Lotta Johansson ovan har nämnt. Att kalla de för det de var döpta till, skulle ovan nämnda person heta Håkan (vilket står i Kinnarummas födelsebok). Men detta namn hade han bara en liten del av sitt liv. Senare kom han att kallas för Hakvin. Det var ju även så han skrev sig i kykoböckerna för Torestorp sn (P), Sibbarp sn (N) och Seglora sn (P).
 
Att smeknamn förekommer i kyrkoböcker är inte vanligt, men det förekommer. I Långared sn (P) finns det någon som kallas Kalle. Men här kan det även bero på vilket namn det gäller. Kalle har jag bara sett på en person under ett antal 10-års perioder. Bara någon gång har det stått Karl. Men när det gäller ett namn som Janne (namnet är väl Jan?). så är ett antal personer döpta till detta (åtmintone under 1800-talet) och dessa kallas också detta under hela sitt liv. Då tycker jag det är fel att ändra namnet till Jan?
 
Mvh
Fredrik Derefeldt

[Anders Berg]

De regionala variationerna är en komplicerande faktor.  
 
Kersti i Skåne nämndes och hur detta förhåller sig till Kerstin. Grundformen i Skåne är nog Kerstina (efter borttag av stumma bokstäver) och Kersti är en kortform/smekform av detta. I modern tid normerar jag som sagt inte, men före mitten av 1800-talet väljer jag att normera Kersti till Kerstina, alltså inte Kerstin.  
 
Ett annat regionalt problem är Ola kontra Olof. I Skåne är Ola helt dominerande från säg 1750 till 1900. Tidigare ser man ofta formen Oluf, och det är uppenbart att samma person omväxlande kan kallas Ola eller Oluf. Är det då rätt eller fel att normera till det normalsvenska Olof?
 
Insikten i dessa frågor är en pågående process. Ju mer man forskar i en region, ju större känsla får man för vad som är stavningsvariationer och vad som är separata namn, och hur detta förändras med tiden. Ett problem är vad man ska göra när man valt en mindre lyckad normering, och sedan vill ändra? Om man som undertecknad har en databas på närmare 100000 personer så går man inte gärna in och registrerar om för hand! Är det någon som har tips om det går att göra någon search and replace på namnfältet i Disgen så är jag intresserad! Bara det inte blir search and destroy...

[Karl Göran Eriksson]

I debatten om modernisering (normering) av namn tycker jag man måste hålla isär dess olika aspekter. Dels gäller det en normering för bättre sökbarhet av datoriserade namn. Dels vilka personnamn som är mest adekvata att använda vid en framställning i skrift eller på annat sätt. Att denna åtskillnad inte görs kanske beror på att de som debatterar använder sig av samma program för både både registrering och framställning. Varför bör då  namn moderniseras eller normeras ? Ett av de viktigaste motiven som framförs är att det är nödvändigt vid dataregistrering. Skulle vi inte stava alla Per på ett entydigt sätt blir det svårt att hitta igen dem. Det är nu en sanning med modifikation. Det är bara att titta i en telefonkatalog så kan vi t.ex. se att namn som uttalas lika, men med olika stavning (exempelvis Dahlin/Dalin), ändå är sorterade tillsammans. Vad jag förstår ligger här normeringen i programmet. Att man även kan söka oberoende av stavning, finns exempel på vid Östersunds landsarkiv. I deras datoriserade bouppteckningsregister kommer du rätt oavsett om du söker på Pähr, Pehr eller Per. Principiellt bör ju dataprogram anpassas till deras användare, inte tvärtom.
 
När det gäller att presentera våra anors namn kan det vara rimligt att använda de mest frekventa namnformerna, om man nu har ett behov av att standardisera dem. Frågan är hur nödvändigt det är. Som jag varit inne på ovan behöver inte stavningen i utskrifter vara lika med den normerade sorteringsformen. Jag vet att många släktforskare av olika anledningar vill behålla gammalstavning och varför skulle inte de som önskar det, kunna göra så. Det händer  att jag själv, beroende på källan, ogenerat använder olika stavningar för en och samma persons namn.

[Eva Leksell]

Det är intressant att följa den här diskussion. Jag har inte så stor erfarenhet av släktforskning och kan inte uttala mig om vad som är bäst ifråga om normerad stavning. Men det bär mig ofta emot att skriva Karl, Kristina, Katarina, Konrad om personer på 1700- och 1800-talen som levt i en miljö där många var skrivkunniga. Den normala stavningen då var ju inte K utan C resp Ch. Hur många skulle skriva t ex Karl Mikael Bellman?

[Roland Dahlquist]

Jag använder bara de namnvarianter som jag har hittat i kyrkböcker och andra register. Som förnamn använder jag den modernaste stavningen som jag har stött på och har de andra inom parentes för att få träff vid sökning oavsett stavning. Det är även intressant att se alla varianter som t.ex att Jan och Johan förr ofta var samma namn.
Smeknamn brukar jag sätta inom citationstecken.
t.ex Lovisa Eleonora Ellen Lundin.  
Inom närmaste släkten var hon bara känd som fotografen Ellen Lundin medan de flesta släktforskare skulle gissa på Lovisa eller Lisa.
I just detta exempel finns det ett till problem. Bör man ändra en namnföljd så att det namn som är närmast tilltalsnamnet kommer först (Eleonora Lovisa)? Oavsett val är det risk för missar vid anbyten typ DISBYT där endast första förnamnet matchas.    
Även i nutid finns liknande problem. Jag hade ett tag mitt efternamn, Dahlquist, rätt stavat i mitt pass medan mitt efternamn på ID-kortet var Dahlqvist. I min släkt förekommer båda stavningar så inget var egentligen fel, men det är svårt att få allt rätt igen.
 
mvh
Roland Dahlquist

[Christer Påhlsson]

Det är intressant att följa den s.k. normeringsdiskussionen. Men också något förskräckande. Några få uttalanden tycker jag säger det mesta om hur utgångpunkten både bör & måste vara:
(1) Ingen skulle skriva Karl Mikael Bellman. Nej, och varför skall vanligt folk behandlas annorlunda?
(2) Ska vi ändra namnformer på våra förfäder så ändrar vi ju sanningen om dom! Alldeles riktigt.
Därför kan heller inte en skånsk Ola ändras till normalsvenska Olof: Ola var inte normalsvensk, han var skåning och då både hette & kallades han Ola. Likaså är skånska Kersti inte en Kerstin. Inte heller Kerstina är en Kerstin.
Vi har ingen som helst rätt att göra våld på våra förfäder. Vänd på steken, och fråga dig hur du själv skulle reagera om myndigheterna i dag envisades med att normera ditt namn!! Det vore integritetskränkande.
Själv har jag en tidig ana i Skåne vid namn Aared Pofwelsen. Enligt det standardiseringstänkande & normaliseringstänkande som många inlägg vittnar om, skulle denne då tillyxas till Årad Pålsson. Med vilken rätt? Och varför?? Han var aldrig någon Årad Pålsson! Kanske då Åred Poulsen - för han var ju inte svensk, utan dansk!
För egen del heter jag inte Paulsson, som många ibland skriver om jag inte bokstaverar mitt namn. Mitt efternamn är Påhlsson & inget annat.
Standardiseringstänkandet, och normaliseringstänkandet, det normalsvenska,  riskerar att göra oss historielösa - och till chauvinister. Släktforskare borde vara de sista att förfalla till dylik enögd självgodhet.
Hälsningar
Christer Påhlsson