Botil

[Ulrika Eversdijk]

Flera kvinnliga släktingar från 1700-talet bär detta namn. Uttalades det som Bodil eller med t?

[Anders Ryberg]

Botil kan normeras till Bodil. Stavningen av namn i kyrkoböcker hr oftast mest att göra med hur prästen tyckte det skulle stavas, inte med namnbäraren själv. Uttalet varierade sannolikt med lokala dialekter, men det är inte på grund av dessa som prästernas stavning varierar mellan Botil och Bodil...

[Karl Göran Eriksson]

Jag finner det rimligare att normera Bodil till Botil(da), eftersom jag anser att hög frekvens (=norm) är en avgörande variabel. I 1890 års folkräkning återfinns ett 10-tal kvinnor Bodil, varav ca hälften födda i Danmark. Botil o likn. representas av närmare 4000 individer i samma källa. Skillnaden är så stor att siffrorna utan tvivel också speglar förhållandena 100 år tidigare.
 
Stavades det generellt Botil inom ett visst område och tid, uttalades naturligtvis namnet då med t.  
Det tycks vara en utbredd uppfattning att prästernas stavning var lite hur som haver och därmed inget att fästa något avseende vid. Jag misstänker att inledningsorden till Släktforskarförbundets namnlista (se Rötter) kan ha spelat en roll i det sammanhanget.  
Att uttal och därmed stavning av våra ord, där namnen ingår, förändrats genom tiderna är naturligt. Mycket av våra kunskaper om fornsvenskan bygger ju på detta. Frånvaro av uttalade stavningsregler innebar ju inte att man skrev helt efter eget skön, utan det fanns ett mönster. Vi får väl utgå att man även då ville göra sig förstådd. Att det kunde finnas individuella särdrag hos en del skrivare (förkärlek för latinisering, okunskap, rena missuppfattningar etc.) förändrar inte detta.

[Anders Ryberg]

Vad det gäller att Botil är den normering som är att föredra kan jag bara instämma, hade inte så bra koll på frekvenserna.
Naturligtvis finns det ett visst samband mellan stavning och uttal, men det är inte så stort som man kan tro. Jag gick nyligen igenom hur namnet Ingeborg stavats i norska länsräkenskaper för Tjörn på tidigt 1600-tal, och kunde konstatera att det förelåg ett stort antal varianter, som av stavningen att döma borde ha uttalats olika, och att dessa ofta gällde samma kvinna. (Se diskussionen om namnet Ingebor.) Naturligtvis kan det vara påkallat att normera olika i olika trakter, men man skall inte hysa överdriven respekt för prästernas och klockarnas stavningsvarianter... Och framförallt skall man vara medveten om att många inte hade någon egen uppfattning om hur deras namn stavades.