Hej Gunilla!
I slutet av 1800-talet och ännu vid sekelskiftet (det förra alltså) var medeltidssvärmeriet stort. Kyrkor och slott såväl nyuppfördes som restauerades i romansk resp. gotiskt stil. Det var vid den tiden som bl.a. domkyrkorna i Uppsala, Lund och Linköping fick sina nuvarande medeltidsinspirerade utseenden. Bogesunds, Viks och Göksholms slott restaurerades till mera medeltida borgar än de någonsin hade varit, och Helgo Zetterwall var arkitekten på modet.
Även vad beträffade namnskicket inspirerades man av medeltiden. Medeltidsklingande stormansnamn som Ulf, Bo, Stig, Birger, Sverker, Sture och Folke, av vilka de flesta vid 1800-talets mitt i princip var bortglömda eller åtminstone ansågs otjänliga och urmodiga (de hade i den mån de överlevt gjort detta i egenskap av arvnamn i vissa adliga ätter), återupplivades nu, och fick stor popularitet.
Till denna kategori får vi även räkna namnen Torgils (av gudanamnet Tor och Gisle; sidoform Torkel, som väl dock snarast är en sammansättning av Tor och Kettil) och Valdemar, båda inspirerade av vår 12- och 1300-talshistoria. Torgils Knutsson var kung Magnus Ladulås marsk, vilken han förordade som förmyndare för sina omyndiga söner Birger, Erik och Valdemar. Han blev således i praktiken Sveriges regent under kung Birgers omyndighetstid. När kung Birger så småningom blev myndig och övertog regentskapet, lär han ha blivit övertalad av sina bröder att gripa Torgils Knutsson, som fängslades och så småningom avrättades i fängelset.
Namnet Torgils var aldrig, inte ens på medeltiden, att betrakta som vanligt, och namnet var så gott som stendött, när det åtupplivades i slutet av 1800-talet. Bl.a. har det under senare tid förekommit inom friherrliga ätten Bonde.
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy