Nej!, det tycker verkligen inte jag.
Varför måste numera föräldrar över i stort sett hela världen (i synnerhet s.k. kändisföräldrar) profilera sig själva genom att ge sina stackars oskyldiga barn så originella och tokiga namn de nu bara kan hitta på? Inte bara Neo, Liam och Tindra utan även Havanna, Månfare och Brooklyn. Och många förefaller imitera kändisarnas val av namn till sina barn. Tror de att de genom detta höjer sin egen sociala status bland bekanta och kollegor, så att alla förstår hur fantastiskt moderna, okonventionella, kreativa, och konstnärligt nydanande de själva är? Men vem tänker på barnet, som måste bära detta kanske i början hippa, häftiga och trendiga namn hela sitt liv (det är väl kanske trendigt och rätt i tiden kanske ett halvår eller så...), kanske bli mobbad i skolan för det, och skämmas. Många föräldrar förefaller att tro att de ska hitta på ett lämpligt namn till ett barn, men så är det ju inte. Det gäller ju stället att hitta ett slitstarkt namn för en människa, att bära med sig hela livet. Barnet växer upp och blir kanske själv förälder, får kanske ett utsatt position i näringsliv, press eller offentlig förvaltning, där namnet kommer att synas och lysa extra mycket. Och barnet blir sannolikt pensionär med tiden, och sitter på hemmet (om det fortfarande finns några hem kvar då, utvecklingen verkar ju inte gå åt det hållet...) eller långvården och namnet ropas upp med högtalare i sjukhuskorridorerna...
- Jo, jo, det visse vi ju att många läkare hade spritproblem, men att ropa efter brännvin i högtalaren så där...
Låt mig som exempel framställa några tänkta scenarior:
Låt oss t.ex. tänka tanken, att barnet om sådär 35-40 år blir nykterist, organiserar sig i IOGT eller NTO (det finns faktiskt människor som gör sådana saker, jag hittar inte på...), och sitter där på mötena och har samma namn som ett brännvin...
Och den motsatta tanken, blir ju nästan ännu värre... Om barnet nu i stället får svårt att hålla sig på den smala vägen, och trillar dit d.v.s får problem med brända och destillerade drycker. Och som så småningom ligger i rännstenen alternativt sitter bland A-laget på torget, och inte bara luktar sprit...
Dylika tankar förefaller inte ha föresvävat dagens trendiga och moderna föräldrar. Ingen verkar ha tänkt tanken: - Men om Tindra råkar bli blind, då? (som jag ibland brukar tänka) - Hur blir det då?
Vad är det för fel på de gamla och beprövande namnen? Är de inte tillräckigt originella? Vår namnskatt är faktiskt oändligt stor (mycket större än vad vi kanske i förstone tror), och många av dem är otroligt vackra. Som genealog föreslår jag ju självfallet att i stället för att ryckas med av tillfälliga och ytliga modevågor (det finns inget som verkar så mossigt, löjligt och banalt som förra årets mode, glöm inte det!), bör man gå till den egna fataburen. D.v.s. att man återanvänder namn, som tidigare burits i släkten. Och då talar jag inte främst om pappas, mosters eller morfars namn, utan namn som man funnit i sin forskning, kanske burna på 1600- eller 1700-talen. Och jag lovar: Har man kommit ner till 1600-talet på sådär 10-20 olika linjer, finns det många, många lämpliga namn att välja bland. Även sådana, som när vi träffar på dem för första gången förefaller minst lika originella och personliga som dagens modenamn. Men i stället för att haka på en snart glömd och omodern modetrend, utan någon förankring bakåt, för vi ju i stället ett kulturarv vidare, och kanske t.o.m. räddar något av alla dessa vackra namn från historiens glömska. Då har man inte bara utfört en kulturgärning, man har också givit sitt barn ett namn det kan växa och åldras med, och att vara stolt över.
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy