Kristina / Stina / Kristin

[Arnold Mellgren]

Var det vanligt förr att kalla en dotter döpt till Kerstin eller Kristina för STINA?

[Chris Bingefors]

Ja, det var det. Vet jag som egentligen heter Kerstin!

[Arnold Mellgren]

Tack Chris

[Johanna Frostensson]

Jag blir inte klok på om Kristin ska normeras till Kerstin eller Kristina eller spelar det helt enkelt ingen roll? Alla hittills i södra Sverige, har någon med många Kirstin i släkten har koll på vilken namnform som avsågs?

[Olle Elm]

Om man går till Så stavar du namnen - Släktforskarförbundets namnlista finns bl a följande stycke:
 
Stavningsformer = olika stavningar som ger identiskt eller näst intill identiskt uttal av ett namn eller en namnform, exempelvis Lorens, Lorenz, Lorents.
Syftet med namnlistan är att vara en norm för stavningen. Det innebär att listan kan uppta flera former av samma namn, däremot aldrig olika stavningar. Tvärtom anges en enda, rekommenderad stavning (med fetstil). För släktforskaren betyder detta följande:
En anmoder kanske påträffas med följande namnformer och stavningar i källorna: Christina, Kristina, Kerstin, Kjerstin, Chierstin och Stina. Dessa stavningar representerar tre namnformer (tre uttal): Kristina, Kerstin och Stina. Släktforskaren måste själv avgöra vilken namnform som är lämpligast att använda (hur det kan göras redovisas nedan), däremot ger »Släktforskarförbundets namnlista» besked om vilken stavning som bör användas. Väljs formen Kerstin bör namnet stavas just så, inte Kjerstin eller Chierstin.
 
Det kan vara intressant att studera vad som också står under de olika formerna i listan:
 
Kristiana latinskt.
Kristina av äldre Kristiana.  
Jfr Kerstin, Kerstina, Stina.
Kerstin nysvensk form av Kristina.  
 
Vänligen,
Olle Elm

[Olle Elm]

När jag kollar Otterbjörk, Svenska förnamn (1979) anges att Erik den heliges maka hette Kristina.Det blev i sv. till Kristin, Kirstin, senare Kerstin, medan Stina är en yngre kortform.
Vänligen,
Olle

[Kristina Gunnarsdotter]

Stavningen Kierstin finns inte med i listan men är mycket frekvent i min släkt. Det skriver jag konsekvent som Kerstin, eftersom jag tror det uttalades så. Även Kirstin går samma väg av samma skäl.  
 
Kristin har jag inte råkat ut för än, men där skulle jag behålla stavningen eller möjligen överväga Kristina.

[Göran Stenberg]

Kerstin och Kirstin skulle jag skriva, men inte Kristin, där namnet nog bara råkat ut för ett folkligt regionalt bortfall av slutvokalen.

[Olle Elm]

Göran,
Du skriver: men inte Kristin, där namnet nog bara råkat ut för  ett folkligt regionalt bortfall av slutvokalen. Även om jag inte är helt säker på vad Du syftar på, kan det vara viktigt att nämna att just Kristin är den äldre formen efter det latinska namnet Christiana den kristna. Helgonnamn: rom. martyr omkr. 300, minnesdag 24 juli., skriver Otterbjörk. Formen kristin finns som runskrift från 1100-talet. (Otterbjörk)  
 
Ur Nordiskt runnamnslexikon http://www.sofi.se/1765
Kristín kvn.
Fda. Kristina, fsv. Kristina, Kirstin etc., fvn. Kristín
Kristet namn; nordisk form av lat. Christina.
Nom. kr(e)stin UFv1959;196
 
Vänligen,
Olle

[Göran Stenberg]

Rakt på sak menar jag apokope under äldre nysvensk tid. Runsvenska för enl min blygsamma mening för långt bak i tiden.

[Olle Elm]

Apokope är en fonologisk term som innebär att ett språkljud (oftast vokal) i slutet av ett ord faller bort. Jämför till exempel urnordiska sunu-, som apokoperats till den moderna svenskans son eller fornsvenska kasta som apokoperats till den nordliga norrländskans kast.
(Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Apokope)
Eftersom jag inte själv förstod ordet.
Vänligen,
Olle

[Johanna Frostensson]

En mellanform mellan Kirstin och Kristina med andra ord. Jag tror jag låter  Kristin få behålla sitt namn eftersom det inte känns rätt åt något håll, fast jag egentligen vill normera..  
 
Tack för era inlägg och synpunkter.
 
Vänliga hälsningar
Johanna