Ingeborg / Ingebor

[Barbro Söderman]

Hej!
Jag har bla Ingeborg Hufuedsdotter i Borås, gift med Elias Svensson Windrufv år 1661, och har sett att i kyrkböckerna står det faktiskt inte Ingeborg, som det gör i litteratur (Bla böcker om Borås där familjen finns med). Det står istället Ingebor utan g på slutet. FÖrsta gången trodde jag det var skrivfel av prästen. Sen såg jag att hon faktiskt alltid skrevs så. Och att det även fanns andra Ingebor med samma stavning.
Stavade man namnet Ingeborg så från början? Är det lokalt och är det samma namn? Eller helt olika namn?
Många frågor.
Mvh
Barbro Söderman

[Anders Ryberg]

Det är samma namn. Forntida stavning i kyrkoböcker varierar starkt. Eftersom att de som omtalas långt ifrån alltid själva hade en uppfattning om hur deras namn stavades, och än mer sällan tillfrågades, behöver man inte ta särskilt hårt på vilken variant en präst föredrar.
 
Härstammar själv från Ingeborg Huvudsdotter.

[Barbro Söderman]

Hej och tack för ditt svar!
Det här var ju ändå en släkt där man bör ha kunnat läsa och skriva ganska bra? Jag har någon en uppgift om att hennes pappa var rådman? De bör väl ha kunnat stava sina namn?  
Kanske prästen hade sin uppfattning om namnet och hur det skulle stavas. I Borås har jag sett flera Ingebor vid den tiden, men även de som haft g på slutet.
 
(Jag härstammar från sonen Sven Windrufva född 1665)
 
Hälsningar
Barbro

[Karl Göran Eriksson]

Naturligtvis speglar stavningen av fornsvenska ord, dit också namnen hör, det samtida uttalet. Vore det inte så, skulle vetandet inom fornnordiska språk legat på en betydligt lägre nivå än det gör idag. De enskilda prästerna bör antingen stavat personnamnen i enlighet med deras eget uttal eller också enligt vad de trodde vara korrekt (bl.a. hyperkorrekt stavning). Att enskilda namn generellt under århundradena bakåt i tiden, har uttalats likadant som vi gör idag,  är osakligt.  
Ingebor ovan platsar utan vidare i min fars bekantskapskrets från den jämtländska landsbygden, vilka jag aldrig hört benämnas annat än Hinrik, Imbor/Imber, Margreta, m.fl.

[Barbro Söderman]

Hej!
Jo, det är nog så. Min undran kom sig av att det vid ungefär samma tid skrivs olika i samma församling. Även efternamnen varierar ju i stavning men där vet man ofta inte om det handlar om prästen eller att de som bar namnet valde själva att stava lite olika, genom generationerna.
Tack i alla fall för er hjälp, då utgår jag ifrån att det är samma namn och att hon idag skulle ha stavats Ingeborg.
mvh
Barbro

[Anders Ryberg]

Det var inte direkt så att prästen bad folk bokstavera sina namn, han stavade som han tyckte det lät bra. Naturligtvis avspeglar stavningen bland annat uttalet, men det var även så att man tidvis dekorerade text med lite extra bokstäver... Även idag finns det många namn där stavning och uttal skiljer sig åt.
 
För övrigt, det är väldigt vanligt att i viss mån normalisera stavning av namn även om vi vet hur namnbäraren stavade det. Gustav I stavade aldrig sitt namn varken Gustav eller Gustaf så vitt jag vet...

[Carl-Fredrik Hanzon]

Jovisst, i vissa avseenden och till en viss gräns underlättar man ju genom att använda en varsam namnnormering (detta säger jag därför att jag i olika sammanhang sannolikt har uppfattats som uttolkare av motsatt uppfattning). Det är ju t. ex. ganska poänglöst att låta ett enda tillfälligt namnbelägg (bland kanske 7-8 varianter) bli avgörande för hur man ska stava namnet.  
 
Som exempel kan jag ju nämna: Öffuidh, Öfweder etc... i stället för Övid eller Öved (de båda sistnämnda är ju etablerade och fullt acceptabla namnformer), resp. Giöstaff etc. i stället för Gustaf eller Gustav (de båda sistnämnda är ju etablerade och fullt acceptabla namnformer; vad beträffar Gösta är väl det en arkaiserande namnform som tagits upp som officiellt namn i relativt sen tid, eller?) [det var väl detta du syftade på, Anders?]
 
Men - att gå så långt i namnnormeringen, att man anser att det endast finns en säga en grundform av varje namn, och att den och endast den ska användas undantagslöst över hela linjen, oavsett om personen i fråga någonsin är belagd med namnformen eller inte - nej, det kan jag bara inte acceptera. Detta skulle ju dessutom medföra en utarmning utan like av namnfloran, och många trevliga och kulturhistoriskt värdefulla namnformer skulle riskera att helt glömmas bort. Så att kalla alla Berit, Böret, Birgit, Brita etc. för Birgitta, alla Marit, Märit, Margit etc. för Margareta, alla Karin, Karna, Cajsa etc. för Katarina, utan att de senare namnformen också förekommer, vore enligt min mening om inte direkt felakigt, så åtminstone att grovt förvanska uppgifterna. Om dessa senare emellertid också förekommer i materialet, kan även jag gå med att dessa är att föredra som normerade former framför andra förekommande namnformer. Jag kan också gå med på att mycket närliggande namnformer som Brigita, Brigida, resp. Margta, Margeta, Margreta och Catrina normeras till dessa. Det är ju mycket riktigt en ”glidande skala” mellan olika forner av (ursprungligen) samma namn, men någonstans måste man sätta gränsen för vilka namn som kan anses som så pass ”självständiga namnformer”, att de är att anse som separata namn med egenvärde.
 
Likaså normerar jag själv utan minsta tvekan alla Ingebor till ”Ingeborg” (där lyckades jag slutligen komma in på det rubricerade ämnet [puh!]), ”Ingebor” förekommer nämligen också i det östgötska materialet i slutet av 1600- och början av 1700-talet, och jag tror att en del präster faktiskt skrev en hel del namn ljudhärmande, alltså som de lät. Och det är möjligt att g:et blev ganska stumt i en del dialekter.
 
Men det finns som sagt gränser. Jag skulle t.ex. aldrig normera t. ex. Ingevor eller Ingvor, som är västnordiska parallellformer, till ”Ingeborg”. Av samma anledning skulle jag aldrig ”normera Gunvor till ”Gunborg”.

[Eivor Andersson (Ema)]

I västsverige, så blev ofta Ingeborg -Bolla.
En del präster skrev faktiskt Bolla för Ingeborg ibland och det blev de kallade i olika längder.
 
Ingebor är, vad jag sett, den äldre formen av Ingeborg.
 
Hälsn. Eivor

[Ingela Martenius]

Inte ens i senare tid hjälpte det att kunna stava själv, prästen skrev ändå som han själv tyckte ...  
Jag är som andranamn döpt till Helen, ett gammalt släktnamn. Mina föräldrar specificerade inte hur det skulle stavas eftersom de inte önskade någon särskilt märkvärdig stavning (typ H?l?ne eller så). Varpå prästen stavar det Hel?n!! När mina föräldrar såg dopattesten protesterade de mot stavningen men fick av prästen höra att han tyckte det såg finare ut och nu var det för sent att ändra ...
 
Ingela

[Carl-Fredrik Hanzon]

Nej, Ingebor är inte någon äldre form av Ingeborg. Däremot förefaller formen vara en dialektal variant av namnet, som funnits sporadiskt i olika delar av landet. Som jag antydde ovan, kan slutkonsonanten i dagligt tal blivit stum eller t.o.m. helt försvunnit, något som också färgat av sig på stavningen av namnet.
 
Att talspråksvarianter även påverkar hur man skriver namnet, stöter man ju på både nu och då i kyrkoboksmaterialet. En präst i Hallingebergs socken (Nordöstra Småland) i början av 1700-talet skrev t.ex. mer eller mindre konsekvent Cal i stället för Carl (Jag tror inte att han kom från Göteborg ).
 
Parallellformer till Ingebor finns också; t.ex. Rambor i stället för Ramborg och Valbor i stället för Valborg.

[Anders Berg]

Att -borg-namn ofta tappar g:et har jag sett på flera håll, speciellt före 1800. I Skåne är det t ex mycket vanligt att se Ingebor i kyrkböckerna.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Ingela!
 
Det är inte för sent att ändra. För att ändra stavningen av ett förnamn eller att ändra ordningen mellan förnamnen räcker det (vanligen) med en enkel anmälan till folkbokföringen, alltså idag Lokala skattemyndigheten. Åtminstone vill jag minnas att det är så; rätta mig om jag har fel! [citat Herman Bussig alias H. Alfredson].
 
Men vad skulle du egentligen ändra till? Det framgick inte riktigt av ditt inlägg. Du heter alltså Hel?n idag. Skulle du kanske ändra till Helene eller Helen? Vad beträffar den franska namnformen Helene (eller ännu mera franskt H?l?ne) och det mera förvenskade formen Hel?n, gäller ju för båda, att betoningen av den andra stavelsen framgår av stavningen. Vad beträffar den urspungligen engelska namnformen Helen, framgår ju inte betoningen av stavningen, varför man skulle kunna frestas att betona namnet på engelskt sätt; alltså med betoning på första stavelsen, alltså likadant som substantivet hällen, eller som rimmande på Ellen. Men som jag förstår, vill du ha betoningen på andra stavelsen. (?)
 
Du gör ju naturligtvis som du vill. När det gäller sitt eget namn, tycker jag nog att man själv bör kunna bestämma (inom rimliga gränser, naturligtvis...). Och det där med namn är ju något mycket privat. Men personligen tycker jag nog att det är praktiskt att det syns på namnet, hur det ska uttalas, och det gör det ju faktiskt med Hel?n. Så jag skulle nog inte ha bytt.
 
Ett parallellfall är ju namnet Therese/Terese/Ther?s/Ter?s (m. ytterligare varianter), där ju i Sverige den franska namnformen blivit populärast (där är ju inte så många som heter Teresia). Även där framgår det ju av slut-e:t och/eller apostrofen att betoningen av namnet ligger på den andra stavelsen. Jag har några gånger (t.ex. i tidningar) stött på formen Teres, vilken namnform enligt min åsikt (andra må ju ha sin) inte är så praktisk, eftersom det inte framgår var namnets betoning ska ligga, varför man lika gärna skulle kunna uttala namnet ungefär som mansnamnet Töres (alltså med grav accent).

[Eivor Andersson (Ema)]

Jag vill inte verka motvalls, men, när jag går igenom mina antavlor så är det genomgående slutet av 1600-talet och början av 1700-talet, som Ingebor - Ingebår, förekommer.
 
Senare i mitten av 1700 börjar Ingeborg komma.
Om man normerar alla namn så kan man inte se när det nya tar vid. Jag normerar aldrig utan skriver det som står i kyrkoboken.
Här är ett exempel från Arkiv.Dig.s avfotografering av Ucklum C:1

Hälsn. Eivor(g)  

[Carl-Fredrik Hanzon]

Eivor(g),
Namnet Ingeborg, som är en sammansättning av gudanamnet Ing och -borg, i betydelsen beskydd [Nationalencyklopedien], användes redan på 1100-talet inom de nordiska kungahusen...

[Anders Ryberg]

Dessutom så uppträder det lite problem när Pehr Pehrsson föds i Odenskyrka, flyttar som Pär Pärsson till Brutustorp, gifter sig där som Pähr Pährsson, och dör som Per Persson. I synnerhet om man vet att han har en symbol som bomärke och alltså inte kunde skriva sitt namn...

[Eivor Andersson (Ema)]

Jag förstår att register måste normeras för sökbarhetens skull, Anders, men när jag för in namn i mina egna antavlor så normerar jag inte.
 
Tack för svaret Carl-Fredrik. Inge är väl ett mansnamn egentligen. Meen jag skall inte stå på mig om detta, för det vet ni säkert bättre.
Det var bara en koll jag gjorde snabbt i födelseböckerna.
 
Hälsn. Eivor utan g.

[Anders Ryberg]

Och vad kallar du mannen i mitt exempel och varför?
Och vad kallar du hans barn, om en kallas Oluff Pährsson i födelseboken och en Oleana Persdotter? Det är, så vitt jag kan se det, omöjligt att vara konsekvent i valet av stavningsvarianter, i synnerhet som samma namn tidvis kan stavas olika i samma dokument. Hur gör du då?

[Barbro Söderman]

När jag ställde frågan trodde jag först, som Eivor, att det var en äldre form av namnet. Sedan såg jag vid samma tid, i samma församling  (Borås 1660-talet) även varianten med g på slutet. Därav undran om det var samma namn. Men jag tycker det låter troligt som Carl-Fredrik skriver, att det har med uttal att göra. OCh prästens syn på stavningen.  
mvh
Barbro

[Stefan Simander]

Var det bara analfabeter gjorde bomärken?

[Bo Persson]

Åtminstone de som inte kunde skriva (läskunnigheten var det ju bättre beställt med). Å andra sidan brukar även jag avsätta ett och annat bomärke...

[Kenneth Bengtsson]

Om man inte normerar namn i sin antavla , viken stavning väljer man då ?
Den första man ser i källorna eller den man tycker mest om ?
Det kan ju variera en hel del.
Om man ser i kyrkoböckerna så kan ju samma präst stava väldigt olika, även samma år. Om det nu var prästen som skrev, men det spelar ju mindre roll.
Vid avskrift av originalhandling så skall man ju skriva bokstavstroget, men vid ett register så bör man normera, annars blir ju sökning i detsamma omöjligt.
Därför är det bra om man skriver av t.ex kyrkoböcker att ha båda versionerna med.

[Olle Elm]

Yvonne Anbytarvärd,
Nu börjar flertalet inlägg här handla om annat än Ingebor[g]. Kanske den här gamla diskussionen passar bättre.
Vänligen,
Olle Elm
och detta inlägg ber jag Dig radera när det har lästs

[Anders Ryberg]

Ett exempel på hur namnet Ingeborg kan variera från länsräkenskaperna för Bohuslän 1601-1657 i Danska RA.
1601 Jngeborch
1602 Ingeborrich
1603 Ingeborg
1612 Ingeborrig
1613 Ingeborre
1613 Ingeborig
1626 Ingebaar
Som ni märker varierar stavningen kraftigt på 25 år, variationer som knappast beror på ett svajigt uttal, då alla exempel är från Tjörn, och många gäller samma person.

[Barbro Söderman (Bsm)]

Hej Anders och Stefan!
Jag har också nu när jag letat lite sett både Ingebor och Ingeborg inom samma tid och på samma plats och dessutom på samma person även utanför Borås som mitt exempel ovan gällde. Jag inser att det är samma namn och håller med om att diskussionen kan döpas om till Ingebor/INgeborg, för det är trots allt de vanligaste varianterna under 1600-talet.