Äldre inlägg (arkiv) till 2003-12-03

[Magdalena Larsson]

Det som skiljer min uppfattning från er andras är egentligen bara en fråga om när namnet Juli- + -e/-ia/-iana/(-ique?) börjar påverka och förändra ett nordiskt namn, där man med namn nog inte ska se någon skarp gräns eller en avgränsad enhet. Visst ser jag att det finns en koppling till Gudlög, jag tror bara att den är av annat slag. Var i kedjan Gudlög till Juliana man ska dra gränserna och säga att det är olika namn blir nog oundvikligen konstruerade och oprecisa.

[Magdalena Larsson]

Jag vill förtydliga en sak: jag har aldrig trott att någon Gölin varit invandrare.

[Magdalena Larsson]

Martin,
Mycket intressant inlägg! Men, om jag får komma med invändningar, ändå förekommer en rad personnamn i Transtrand som inte ursprungligen är nordiska: Margit, Elin, Kerstin m fl, d v s i försvenskade former (i ditt släktträd på din hemsida, och dina inlägg på Anbytarforum). Det hade också varit intressant att veta de tidigaste beläggen för namnet där. Om namnet genomgått samma eller likartad utveckling överallt, oberoende av varandra, skulle detta onekligen tala emot mig.

[Magdalena Larsson]

Jag har fått frågan hur namnet Julia skulle kunnat komma till Norrland. Julia i olika former och i såväl maskulinum som femininum, är ett inte ovanligt förekommande helgonnamn i katolska kyrkan, i synnerhet de från tidig kristen tid till medeltiden. Två helgon som bör ha varit kända var Giuliana Falconieri/St Juliana, och Julian/Juliana av Norwich. Om den senares stavning se Juliana, och om den förra Juliana(Giuliana) och Juliana.  
 
Att helgons namn infördes i norrländskt namnskick ser vi bl a i namnet Lucia (Västerbotten), ofta stavat Lusse o d (ett av helgonen med detta namn hette egentligen Lucy). Namnet Lucia förekommer inte så vitt jag vet i Nya Testamentet, det gör däremot Julia (Romarbrevet t ex).
 
Att namnskicket inte var konsekvent bundet tycker jag framgår av Gölin Tomasdotters, tabell 323 i ättlingar till Anders Olofsson i  Bure, och hennes mor Kälugs och systrars namngivning. Att viss bundenhet förekommer är uppenbar, men det är en lika tydlig konvention att döpa (särskilt flickor) till utpräglat kristna namn (Sara, Barbro, Anna, Kristina m fl) utan att dessa finns i tidigare led.

[Anders Berg]

Kristna namn kom redan tidigt under medeltiden in i den nordiska namnfloran. De namn du nämner som kristna på 1600-talet kan mycket väl ha funnits i många generationer tidigare, det är alltså ingen tydlig konvention att börja döpa till kristna namn. Jag tror inte heller att man överhuvud taget tänkte i termerna kristna eller icke kristna namn vid denna tid. Möjligen hade prästen ett hum om det, men inte barnets föräldrar som regel.  
 
Vad gäller bundenheten så kan man inte av tabell 323 påstå någonting, eftersom inget säger att alla barn är kända i familjen, dessutom är det en stamtavla och därmed saknas uppgifter om hälften av Gölins anor.
 
Jag måste fråga dig, Magdalena. Hur mycket har du släktforskat själv? Inte för att det har någon större betydelse i sakfrågan, men du har dykt upp på Anbytarforum med mycket bestämda (men i mitt tycke inte alltid så välgrundade) uppfattningar i flera ämnen, så man blir lite nyfiken på vem du är!

[Magdalena Larsson]

Faktiskt en hel del. Jag studerade bl a språkhistoria och semantik för ca tio år sedan på högskola (jag har läst många år på universitet i närliggande ämnen, om än inte alltid som mönsterstudent), och sedan dess har det varit ett intresse (även om terminologin blivit ringrostig). Jag har dessutom släktforskat i flera år, så jag är inte helt okunnig i frågan (dock långt ifrån expert). Om du studerar namnen i antavlan framgår det tydligt hur typiskt nordiska namn försvinner till förmån för kristna (detta som generell regel), och att förändra ett namn på det sätt som föreslås i fallet Gölin (från Gudlög) finner inte i ett annat fall sin motsvarighet, vare sig i denna lista, eller någon annanstans. Många namnetymologier är mycket mer tveksamma och hypotetiska än vad som oftast framgår. För övrigt var det början av 1500-talet vi talade om. Jag har dessa personer i mitt eget släktträd.

[Anders Berg]

Vad du beskriver är att namn blir gammalmodiga och efter hand ersätts av nya som upplevs som modernare. Det har tidigare nämnts i diskussionen. Det har inget att göra med huruvida namnet är kristet eller ej. De nordiska namnen är förstås äldst, och riskerar oftare att hamna i kategorin gammalmodiga. Kom ihåg att detta är 400-500 år efter Sverige kristnades, och om namnen hade upplevts som stötande och hedniska så hade de rimligen utrangerats långt tidigare. Nej, här handlar det om modeväxlingar.
 
Det är alltså inte en antavla, utan en stamtavla (med ättlingar), på tal om terminologi. För att uttala sig om hur bunden namngivningen är, så måste man dels ha tillgång till så många anor som möjligt, dels veta vad alla barnen döps till, inte bara några få. Det har du inte tillgång till i den stamtavlan. Däremot saknar det inte intresse att konstatera om ett ovanligt namn förekommer i generationer efter varandra, vilket indikerar att t ex ett barnbarn är uppkallat efter sin mormor, och att det i grunden är samma namn, såsom Urban Sikeborg har framhållit tidigare.

[Magdalena Larsson]

Det går inte att bortse ifrån att de varianter som normerats till Gölug, som är en viktig länk i kedjan mellan Gudlög och Gölin, härrör från Hälsingland. Ej heller kan man bortse ifrån att det var prästerna som stavade namn, vilket är en källa till feltolkningar. Gölin i det fall jag nämner ovan är det äldsta exempel jag funnit, där namnet normerats till eller ursprungligen varit, just Gölin (jag har tittat efter namnet i snart ett år). Kan man bortse i från att hennes nära anfader var präst? Jag har lagt märke till att både Leif Boström och Urban Sikeborg skiljer mellan Gölug och Gölin i sina undersökningar. Det tror jag hur som helst är bra. Och hur det än må vara med ursprunget till Gölin har jag bara kommit med förslag som jag inte tycker är alltför tokiga då namnet tillslut blir Juliana, och det finns betydligt fler belägg som styrker den bundna namngivningen i denna fog, än mellan Gudlög, Gölug och Gölin.
 
Och om det är som du säger Anders, att det bara är ett urval personer (i fallet Gölin och ett par generationer till tror jag inte det då det är så nära prästen), hur kan man då använda det som argument för att Gölin just kommer från Gölug (som har en mycket starkare kontakt med ett initialt k genom assimilation till slutstavelsens u)? Namnet kanske ärvdes rakt av av någon annan? Och namnet Gölin kan ha funnits?
 
Just kortformer på -in är vanligast i utländska namn. När Gölug gifter sig med en präst ärvs inte hennes namn, i alla fall inte i den formen, men det gör däremot hans sidas kvinnonamn Kälug, snarlikt Gulög, och som jag tror är det namn man ska förknippa med det. Denna Gulög kom inte från samma samhällskikt som sin make, verkar det som, hon var hushållerska.
 
För att din teori ska hålla vattentätt krävs det att det någon gång, kanske vid kristnandet, bytte svenskarna personnamn, och därefter skedde enbart bunden namngivning, och inga andra namn tillkom. Det stöder inte Gösta Bergman i det verk jag inte har just nu framför mig. Enligt hans verk är det en aldrig stoppad räcka av namntillskott från populära personer i kristendomen och litterära figurer, och namnbortfall har vi väl sett?

[Magdalena Larsson]

Jag mindes fel, det är prästen Andreas svärsons moders namn Kälug. I två generationer efter Gölug döps ännu en Kälug (1512), som kanske är den västerbottniska formen? Denna Kälugs dotter får namnet Gölin, som är den Gölin vi talar om.
 
Om man har stavningen i fokus kan jag förstå hur Gölug blir Gölin, det är bara en förändrad ändelse, en utländsk förfining, men fonetiskt tycker jag att det är mycket fjärran.

[Rune Edström (Rune)]

Stå på dej Anders!
 
Ge dej inte Magdalena!

[Anders Berg]

Egentligen är väl allt väsentligt redan sagt, men eftersom Rune vill ha mer diskussion , så undrar jag vad du Magdalena menar med det du skriver om Kälug? Är Kälug en form av Gölug, menar du?

[Rune Edström (Rune)]

Glömde bort den glada gubben så får väl göra två nu istället  

[Magdalena Larsson]

Är det rond 2?
 
Jag säger inte att, men innan jag gav mig in i det här meningslösa projektet trodde jag det, med de kunskaper jag har i språkets utveckling och dialekter. Jag vet att det inte har påpekats ett sådant samband, men som framgår av de runsvenska formerna av Gullaug (som antas vara en form av Gudlaug, se SOFI:s runnamnslexikon, och därav Gölug) så stavas de så likt Kälug att jag tror eller trodde att det i de konservativa dialekterna (som ju dialekter oftast är, när det inte tillkommer ett annat inflytande som förändrar, eller uttalet förenklas) kanske - läs kanske! - skulle kunna finnas ett sådant. Det är första vokalen som skulle vara lite tveksam och som skulle tala emot det sambandet. Då likheten är så slående har nog någon annan redan tänkt det/avfärdat det? I synnerhet i västerbottnisk dialekt har man sett prov på att den prosodiska förändringen med förlängda och förkortade stavelser inte ägt rum.

[Lars Nylander]

Å, min anmoder den mäkta dejliga människan Kälug, som åtminstone hela Norrland härstammar från. Det är den enda person med det namnet jag någonsin sett. Om det nu hade varit samma namn som Gölin hade väl Johan Bure normaliserat det när han skrev ned sin släktbok i början av 1600-talet.  
 
För att din teori ska hålla vattentätt krävs det att det någon gång, kanske vid kristnandet, bytte svenskarna personnamn, och därefter skedde enbart bunden namngivning, och inga andra namn tillkom.  
 
Det är väl allmänt känt att svenskarna i den tidigt kristna tiden först antog helgonnamn och nytestamentliga namn (Jon, Lars, Margareta, Birgitta) men först under senmedeltiden antog gammaltestamentliga (Moses, Abraham, Sara). Efter senmedeltiden verkar dock mycket få namn ha fått fäste i namnfloran. Men på vissa håll höll sig seglivade fornnordiska namn (Sverkil, Gölin, Vifast) kvar i vissa släkter. Det verkar som om rejäl mentalitetsförändring växt fram, att namn inte kunde ges till barn utan att de finns i den egna lokala kulturen, främst i egna familjen. Detta medförde att så få namn användes, för inte var det många. (På 1700- och 1800-talet heter åtminstone 20 % av kvinnorna i Mo socken, Hälsingland, Margta.)
Även om inte Bergman skriver något om detta tror jag att de släktforskare som sysslat mycket med personer och släkter tiden 1500-1800 kan skriva under detta resonemang.
 
Jag har förresten någonstans sett en latinisering av Gölin till Gulovia.  
 
I Hälsingland tror jag att det var ovanligt att prästerna skrev kyrkböckerna, det var sockenskrivarens uppgift.

[Anders Berg]

Problemet är väl att även i fallet Kälug finns det en annan (vedertagen?) härledning av namnet. Det ska gå tillbaka på runsvenska Kätilög. Norsk motsvarighet är Kjellaug. Förutom första vokalen är väl också första konsonanten, uttalat med tj-ljud, ett problem vid jämförelse med Gölug.  
 
Namnet har en .

[Magdalena Larsson]

Det jag tänkte var att Kälug låter väldigt likt Gölug, och att detta låter väldigt likt Kulaug, som är nom för runsvenska upphovet till Gullög av Gullaug som är en form av Guðlaug/Gudhløgh (SOFI, runnamnslexikon). Härledningen i det fallet, som Anders refererar till, låter å andra sidan mycket trolig.
 
Om Kälug kan man se hur det återkommer i vissa led på Boströms lista.
 
Anders, jag tycker att du medvetet undviker att läsa vad jag skriver, och jag tycker att det känns otrevligt. Lars tycker inte som mig, men han uttrycker sig inte så raljerande. Jag skrev: Då likheten är så slående har nog någon annan redan tänkt det/avfärdat det? och du svarar: Problemet är väl att även i fallet Kälug finns det en annan (vedertagen?) härledning av namnet. I varje inlägg svarar du på samma sätt.
 
Ert antagande bygger på denna utveckling:
Kulaug - Guðlaug - Gudhløgh - Gölug - Gölig - Jölin - (Juliana) (med en herrans massa lokala och enskilda variationer). Jämför med kuþmund - Guðmundr - Guthmund - Gudmund, eller kunar - Gunnarr - Gunnar, eller [k]unburka - Gunnbiôrg - Gunborgh - Gunbiørgh - Gunborg. Detta under samma tidsrymd! Jag har aldrig sett liknande dialektalt betingade variationer av dessa namn som inte finner motsvarighet i dialekten eller annan påverkan! Skulle det finnas någon Gunnlig, Gudvar eller Gunnik skulle man med rätta ifrågasätta härledningen.

[Anders Berg]

Jag försöker ge koncisa raka svar som det senaste, som tillför något utöver vad som redan sagts, och breder inte ut mig så mycket. Det är inte att raljera. Det jag inte har några synpunkter på, det skriver jag inte om. Jag kan förstå att du tycker det är lite irriterande med mothugg, men jag skriver inte här för att diskutera dina teorier som något bollplank, utan jag skriver när jag tycker det finns ett behov att rätta eller nyansera något som du har skrivit.  
 
Så enkelt är det! Jag hoppas du kan acceptera det. No hard feelings från min sida.

[Magdalena Larsson]

Jag uppskattar mothugg i form av konventioner och belägg för stavningar och namnbundenhet. Det är attityden som irriterar mig och att du vänt dig till mig med ett negativt tilltal i stället för att motbevisa med några fakta. Och mig veterligen har ingen förklarat att plötsligt började namnet normeras till Gölin (15-1600-talet) i vitt skilda trakter med så få kontakter som verkar vara den allmänna uppfattningen. Det gör så i Dalarna nära norska gränsen, och på Norrlandskusten.
 
Jag ville diskutera namnet, och jag förklarade varför - jag såg flera andra tänkbara möjligheter - men det verkar på dig Anders som om man inte får det? Det finns skäl att betvivla härledningen, som jag angett. Är detta ett forum där bara svar ska levereras - varför heter det i så fall Diskussioner (som man kan strunta i)? Själva din inställning är så märklig. Jag började diskussionen för att jag tyckte att det var intressant och för att jag hade frågor som till en del blivit besvarade - och jag kan ändra åsikt, man jag har inte funnit skäl till det än. Varför ger du dig in i det som min domare?

[Anders Berg]

Jag, och så vitt jag kan se, alla andra har kommit med fakta. Det är just fakta vi kommer med. Det är du som står för spekulationerna och ifrågasättandet av tidigare forskning. Självfallet är det inget fel att diskutera och ta upp frågeställningen, men du måste väl förstå att det här inte är en informell diskussion utan en diskussion som samtidigt innebär en publicering på Anbytarforum. Därför finner jag och andra ett behov att nyansera vissa detaljer som du ibland för fram. Inte för diskussionens skull i första hand, utan för att det ska vara korrekta uppgifter publicerade på den här sidan. Om du tycker den inställningen är märklig får du i så fall tycka det. Jag känner ett starkt behov att upprätthålla kvaliteten på dessa sidor och saker som jag upplever är missvisande försöker jag klargöra med egna inlägg. Om jag själv skulle skriva något felaktigt eller diskutabelt är jag den förste att välkomna påpekanden om detta.
 
Att jag inte deltar i någon mer omfattande diskussion rörande namnet Gölins utveckling beror självfallet på, som nog alla förstått, att jag tycker att hela anlägget varit tokigt från början, med kopplingen Jolie - Gölin som startade detta. Om detta har gjort att jag i mild irritation har uttryckt mig alltför kort och nedlåtande så är jag ledsen för det. Det är en del av problematiken med kommunikation på nätet. Själv tyckte jag att jag var ett mönster av återhållsamhet när jag inte direkt påpekade det felaktiga i att jämföra Kälug med Gölug utan genom att fråga dig först ge dig möjlighet att själv upptäcka missen. Det gjorde du också till en del, men du blir ändå irriterad när jag sakligt fyller på med upplysningar om härledningen från Kätilög och med en länk till den relevanta diskussionen. Alltså fakta!

[Magdalena Larsson]

Jag hade inte vänt mig till dig om jag inte hade haft en annan åsikt: jag tycker att andra uttryckt sin irritation på annat sätt. Att ifrågasätta kopplingen Gudlög-Gölin bygger på flera oberoende skäl, många - inta alla - av dem verkar stå kvar med sina frågetecken.
1. Olikt. Inget annat namn har genomgått en liknande förändring under tidsrymden, i trakterna. Bara ett l återstår.
2. Fonetiskt är det inte en naturlig förändring i dessa trakter.
3. Kulturen. Utbytandet av de nordiska namnen till kristna är snarare regel än undantag.
4. Logiken. Kopplingarna som antas bevisa sambandet har uppenbara svagheter: de kan bara bevisas med hjälp  av enstaka spridda belägg och bunden namngivning med luckor på 2-3 generationer.
5. Geografiskt. Namnet har blivit Gölin från Gudlög i skilda trakter avlägsna från varandra, och utan känd koppling.
6. Morfologiskt. Gu-lög har blivit Göl-in, för -lin är ingen svensk ändelse.
7. Associativt. Göll/Gjöll är namnet på en valkyria, och ett geografiskt namn i Nordisk mytologi. Göl-in, uttalat på svenskt vis, måste prästerna ha funnit minst sagt olämpligt på 1500-talet och ända till 1800-talet. Lika olämpligt som Oden.
P g a detta fann jag resonemanget osannolikt. Joline och Julian fann jag som ett alternativ, då dessa namn kunde förklaras. Det som skulle kunna tala emot det var den bundna namngivningen och stavningsvarianter som inte jag kände till. Därför ställde jag frågan här. Det var inte ett ogrundat påstående. Jag blev inte irriterad när du , som du mycket riktigt påstår, sakligt upplyste om Kätilog, det har jag varit längre än så.

[Magdalena Larsson]

Att annat argument är att formen bytts ut p g a trender: Gölug blev omodernt och byttes ut till Gölin. Ändå heter syskonbarn, och egna barn Kälug samtidigt som Gölin anses ha blivit till av Gölug men bytts ut av namntrender. Att nära släktingar till denna Gölin fortsätter namnge till ett likvärdigt namn som den påstådda äldre formen ca 100 år därefter kan inte direkt sägas styrka det påståendet.

[Anders Berg]

OK, två sedan länge irriterade personer fortsätter diskussionen.
 
En invändning och en påminnelse:
 
1) På vad sätt är Kälug likvärdigt med Gölug, så att du kan förvänta dig att namnen borde förändras lika mycket under samma tid? Kälug är ju motsvarigheten till dagens Kjella (via Kelu efter att -g tappats), ett namn liksom mansnamnet Kjell av samma ursprung (Kettil) som inte upplevts som föråldrat och överlevt till vår tid utan problem. Däremot är det ganska klart av diskussionen här att Gölug upplevdes som gammalmodigt, och kanske uttalet av första bokstaven också gjorde det problematiskt. Det namnet förändrades i högre grad. Jämförelsen mellan de här likvärdiga namnen faller till marken.
 
2) Jag kan inte se att du kommenterat mina invändningar från 1 dec kl 00.46:
 
Om nu Göli skulle vara ett utländskt, gärna franskt namn, som kommit in med kontakter, hur förklarar du då att det nästan enbart förekommer i delar av Norrland, med en mycket begränsad befolkning av adelsfamiljer? Men saknas i södra Sverige där kontakterna rimligen var större med utlandet än i t ex Jämtland.  
 
Jag tycker att den lokala spridningen i södra Norrland med angränsande områden talar för att namnet också har en lång historia i detta område. Jämtland och Hälsingland har urgamla täta kontakter med Norge. Som tidigare konstaterats så förekommer både Gudlaug och Kjellaug i dessa former i Norge. Påverkan på namnbilden i aktuella områden i Sverige är att vänta. Till yttermera visso så verkar namnet Gölin ha förekommit i områden som var tämligen isolerade även sett ur regionens perspektiv. Se Martins inlägg. Det talar också emot att namnet skulle vara en influens (eller direktöverföring) från ett utomnordiskt namn. Den bilden störs inte av att någon bärare av namnet återfinns i staden Gävle. Borgerskapet rekryterades främst från allmogen i närområdet, och troligen har namnet kommit in den vägen.

[Magdalena Larsson]

2) förklarade jag hypotetiskt genom min härledning till helgonnamn. Att se Norrland som en enhet, och i det inbegripa Dalarna och Jämtland under tidsrymden, och att se det som ett geografiskt område likt södra Sverige är vanligt men fel. Norrland är jättestort. Namnet Gölin förekommer inte i södra Sverige, men det gör Giöle i Stockholmstrakten under 1500-talet(sök här på Anbytarforum). I detta vida Norrland förekommer namnet släktbundna Hieronymus, som inte heller är särskilt vanligt - mycket mindre vanligt än Gölin, och det finns förmodligen massor av andra exempel på att vissa namn blev populära i vissa trakter utan att återfinnas någon annanstans. Och detta utan något uppenbart skäl eller efter något mönster. Det var mötet med namnet Hieronymus som fick mig att ifrågasätta kopplingen till Gölug/Gudlög mer på allvar. Och du bortser från det faktum att det äldsta belägget hittills för Gölin förekommer hos en halvfin släkt av en präst, underlagsman, och släkt med Johannes Bureus, med väl redovisade och synade kopplingar till Hälsingland, (Jämtland, men när?), Dalarna, och Ångermanland. Däremot med färre kontakter med södra Sverige.
 
Och faktum kvarstår att namnskicket i Norrland före 1500-talet bland allmogen inte redovisats. Faktum kvarstår också att -lug är en normering av bl a -ig, då -lig inte är känt i personnamn. Och faktum kvarstår att -lin skulle vara av -lena, och Gölena inte belagts, och har det det utan min kännedom är det undantagsvis efter 1500-talet. Detta stärker onekligen valkyria-falsifikationen.
 
Gång på gång har jag påpekat att kopplingen till Kälug var på fonetiska grunder. Fonetiska grunder av detta slag utan annan grund har jag aldrig påstått utgöra skäl nog till en etymologisk härledning, även om en sådan ska ingå (det har inte jag bestämt). Jag har också flera gånger påpekat att jag hade fel i den frågan, som bara var en infallsvinkel och ingen arbetshypotes.

[Anders Berg]

Jag har aldrig talat om Norrland som en enhet, utan talat om namnets spridning i delar av södra Norrland och angränsande områden. Det är alltså mer lokalt än stora Norrland, vilket var en poäng! Din med sökning funna Giöle i Stockholmstrakten bodde i Häverö i Uppland, vilket inte är så väldigt långt från Gävle och Hälsingland.
 
Jag bortser inte från att det äldsta belägget är halvfint. Däremot bortser du ifrån att de allra flesta halvfina härstammar från mindre fina svenskar, och dessutom bortser du ifrån att det faktum att hon är den äldsta kända namnbäraren troligast bör förklaras med att det var just de fina som vid denna tid lämnade spår i våra källor. På 1500-tal och tidigare är den breda massan av befolkningen helt anonym.  
 
Jag tror att mer än tillräckligt har sagts som förklarar varför jag och andra tvivlar på teorier som framförts här, och därmed avslutar jag diskussionen för min del, såvida inte något nytt revolutionerande framkommer.

[Magdalena Larsson]

Ytterligare ett skäl att betvivla kopplingen till ett nordiskt namn är att namn traditionellt verifieras uppifrån. Både Ingeborg och Ragnhild t ex förekommer bland äldre frälsesläkter. Att ett nytt namn eller ett nytt namnmönster uppkommer i sidled har jag inte sett något annat belägg för. Detta fenomen är fortfarande ett obestridligt faktum.

[Leif Mörkfors]

För att bryta in...
I Venjans äldre kyrkböcker förekommer stavningarna Giölla, Gölin, Gulog och Gullo om samma personer. I Dalarna finns ju som ni säkert vet gårdsnamn och under åren har gårdsnamnet Gullo, Gulo och Gulå förekommit samtliga hämtade från detta kvinnonamn. Gårdsnamnet Gulå lever ännu kvar i socknen.
Mvh
Leif Mörkfors

[Magdalena Larsson]

Om man vidhåller Otterbjörks härledning måste det alltså grunda sig på spekulationer och teorier om allmogens ombildande och nybildande av namn före 1500-talet, och falla tillbaka på traditionella mönster (morfologiska, fonetiska och dialektala) annars saknar de stöd.

[Magdalena Larsson]

Jag hade inte läst Leifs inlägg då jag skickade iväg mitt senaste. Jag tror att detta är dialektala namn, men inte oomtvistligen förknippade med Gölin i ett primärt etymolgiskt avseende.

[Anders Ryberg]

Exakt vad får dig att tro att präster på 1500-talet hade ingående kunskaper om nordisk mytologi? Med tanke på att deras utbilding inte var så omfattande, och i synnerhet inte omfattade andra religoner, så ser jag detta argument som synnerligen otroligt.

[Lars Nylander]

Magdalena, varför inte göra en egen undersökning? Använd någon av de sockengenealogier som finns (Alfta, Ovanåker, Järvsö, Enånger, Njutånger med flera) och leta upp några Gölin, kontrollera i originalen hur dessa namn stavats och dra slutsatser från det.