Anders! Jämför Håkan Skogsjös text om namnnormering (som för övrigt var det som fick mig att börja fundera). Där görs en skillnad mellan namnformer, d v s varianter med olika uttal av samma namn och stavningsformer, d v s olika stavningar som ger identiskt eller näst intill identiskt uttal av ett namn eller en namnform. HS skriver vidare att jag som släktforskare själv måste avgöra vilken namnform som är lämpligast att använda, varefter stavningsformen ges av listan.
Allt hänger alltså på om man anser att [kla:s] och ['kla:es] är att betrakta som namnformer eller stavningsformer. Lenas exempel ovan visar ju dock att det åtminstone finns vissa bärare av namnet Claës som anser att namnet inte uttalas näst intill identiskt med Klas.
Det var just för att få reda på om ['kla:es] kan räknas som en egen namnform som jag ställde den ursprungliga frågan (även om jag inte formulerade det så). I och med Lenas exempel lutar jag nu åt att se ['kla:es] som en namnform, i den mån jag kan belägga att personerna ifråga verkligen uttalade namnet så.
Det går även att motivera att ta med uttalet i normeringen utifrån HS:s stavningsregler. Första regeln lyder ju Uteslut stumma bokstäver, men för att göra det måste jag ju veta om bokstaven e, i detta fall, är stum eller inte!
Således: helt klart är att jag stavar namnet Klas om jag kan komma fram till att e:et är stumt, men frågan återstår om Klaës, Klaes, Claës eller Claes blir den korrekta stavningsformen av namnformen ['kla:es] (om vi nu antar att det finns en sådan namnform).
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy