Anners

[Kaj Andersson]

Jag har i Skaraborg (Järpås) runt 1720-40 stött på namnet Anners, som borde vara Anders på rikssvenska. Är detta dialektalt och knutet till Skaraborg, eller förekommer denna stavning på andra håll i landet?
 
Mvh
/Kaj A.

[Jan Lilliesköld]

Jodå, jag har sett det skrivas så i västra Värmland. Ibland Anners ibland Anders om samma person.

[Kaj Andersson]

Hej Jan!
 
Och när i tid blir det Anders i st f Anners?
 
Mvh
/Kaj A.

[Ann-Mari Bäckman]

Hej Kaj och Jan!
 
Fanns det något som kallades Rikssvenska på 1700-talets början? Det här med hur man stavade berodde väl alldeles på personen som nedtecknade namnet, vilken kunskap i rättstavning eller tradition hur namnet skulle stavas, som han hade. Sa man Anners, så kanske det var lätt hänt att stava namnet Anners.
 
Ann-Mari B

[Kaj Andersson]

Det var egentligen därför jag ställde frågan, Ann-Mari. På skaraborgska heter ju Anders Anners, ännu idag. Den högtravande formen av Anders tror jag är Andreas, även på tungomålet i Järpås. Och vad som var rikssvenska på 1700-talets början - vem vet? Jag gissar att stockholmsdialekten var maktens språk, och eftersom dialekternas betydelse måste ha varit större då (folk reste mindre) måste det ha funnits ett antal dialektala former av namnen.
 
Jans inlägg visar ju på att det fanns liknande uttolkningar även i v. Värmland - nära Dalsland(?).
 
Mvh
/Kaj A.

[Ann-Mari Bäckman]

Kaj!
 
Du menar att prästen kände till att namnet uttalades Anders på andra ställen, men eftersom man sa Anners, så skrev han så?
 
Det var ju vanligt att man sa Erke om Erik, Jonke om Jonas, Nisse om Nils också vidare men inte döptes ju barnet till dessa namn. Det fanns ju en ursprungsform av namnen som var vedertaget och det tror jag det fanns även för Anders eller Andreas. Jag gissar hellre på prästens okunnighet i hur namnet stavades, eller menar du att det var flera präster som skrev så här?
 
Vänligen
 
Ann-Mari Bäckman

[Kaj Andersson]

Nej, tvärtom! Idag vet alla att talspråkets Anners stavas Anders. Sen tvivlar jag på att föräldrarna egentligen hade någon synpunkt på hur barnens namn stavades i födelse- och dopregistren, det var nog prästens egna uppfattningar som rådde där. Och det var säkert flera präster som använde dialektala skriftspråk. Men jag har egentligen inte undersökt saken noga, jag ville bara höra om det fanns andra exempel på dialektala skriftspråk i detta sammanhang.
 
Mvh
/Kaj A.

[Jan Lilliesköld]

Hej Kaj !
 
De exempel som jag stött på, var i tiden runt sekelskiftet 1700. Men det jag skrev var att samma person fick heta Anners respektive Anders - vilket torde bero på vem som skrev det (och kanske också när). Jag tror också som sagts ovan, att stavningen var det knappast någon som la sig i, men det jag tyckte var intressant - och som jag också tolkade som dialektal variant - var att det inte var ett enstaka skrivfel, utan det skrevs så om flera Anders/Anners.