Amanda

[Louise Hässelbäck]

Är det någon som har en aning om var detta inte alltför ovanliga namn kommer ifrån och hur vanligt det var under 1800-talet i norra delarna av landet?  
 
Mvh Louise

[Stefan Simander]

Urnamnlistan här på Rötter:
Amanda latinsk.  
I bruk i Sverige sedan 1730-talet.

[Louise Hässelbäck]

Tack Stefan!
Var hittar jag urnamnlistan här på rötter? Den har jag totalt missat.
Mvh Louise

[Michaël Lehman (Philippos)]

Rötters namnlista hittar man  här.
 
Amanda är den feminina formen av Amandus. Dessa två namn är böjningsformer av verbet amo, som betyder älska. Denna verbform kallas gerundivum eller passiva perifrastiska konjugationen, och är ?ett verbaladjektiv med betydelse av passivt futurum particip - uttryckande tillbörlighet eller nödvändighet -, stundom även passivt presens particip?.1
 
Amanda kan således översättas med ?hon, som börer älskas?.
 
Gerundivformer ligger till grund även för ord som konfirmand, doktorand, och legend.
 
Referentia:
Tidner, Erik (1989, 1965). Latinsk grammatik. Andra upplagan, åttonde tryckningen. Solna: Almqvist & Wiksell Läromedel.
 
 
___________________________________
1 Tidner, Erik (1989, 1965), ss. 154ff.

[Louise Hässelbäck]

Tack Micha?l!
Nu hittar jag många fler namn som jag är intresserad av.
Mvh Louise