Jag fann det själv till sist
Vargeringen (1708-1811)
Vargeringskarl, reservkarl, reserv
Vargering kommer av ”värja” i betydelsen ”försvara” och uppkom under Karl XII:s tid. Rust- och rotehållarna fick då kungens tillstånd att till rekryteringens uppehållande i krigstid för varje rust- och rotehåll anta och rullföra reserv- eller vargeringskarl att inträda vid den ordinarie ryttarens/soldatens avgång och intaga hans plats. Detta var den första idén om uppsättande av en allmän reserv eller vargering. Vid 1741 års riksdag beslöts att uppsätta en fullständig sådan, vilket dock endast blev delvis genomförd, och själva åliggandet upphörde redan 1752 att vara obligatorisk. Även inför Pommerska kriget (1757-1762) uppsattes Vargeringen vid alla regementen som skulle gå i fält. Kronan stod för beväpning och beklädnad; en del övningar och större truppsammandragningar förekom. I samband med kriget 1788-1790 spelade vargeringen en viktig roll. Då detta krig krävde reserver, sökte Gustav III genomföra en vargering 1790 10/1 så beskaffad att rotehåll/rusthåll två och två tillsammans uppsatte en vargeringskarl. Denna vargering avsågs att kunna utkommenderas, om rikets gränser hotades. Vargeringen upphävdes praktiskt taget 1791, då på bondeståndets begäran medgavs, att vargeringsnumren i fredstid fick hållas vakanta utom i Skåne. År 1808 uppsattes vargeringen för sista gången och blev då även inkallad samtidigt med de ordinarie soldaterna/ryttarna. Vargeringen i Skåne upphävdes icke förrän i samband med antagandet av den extra roteringen och förstärkningsmanskapet vid 1809-1810 års riksdag. Helt avskaffad år 1811.
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy