En julberättelse från Jämtland

[Karin Bergström (Athen)]

Bland min farfars efterlämnade brev hittade jag denna vackra berättelse om en jul i Jämtland år 1900.Kvinnan som skrivit ned berättelsen var född 1891. Hon var alltså 9 år gammal år 1900 när detta utspelade sig.Brevet till min farfar har hon skrivit vid nästan 90 års ålder. Tänk vilket minne hon hade. Att kunna minnas alla dessa detaljer! Brevet är också skrivet med en vacker och sirlig handstil.
 
 
Det var julafton 1900
 
Det var djup snö, och stark kyla. När någon öppnade dörren strömmade den kalla luften in som en grå dimma och lägrade sig över hela rummet. Förberedelserna till jul voro så gott som klara. Barnen hade badat och tagit rena kläder på sig. Längtande sprungo de omkring och väntade att granen skulle klädas. Far hade satt in granen dagen före. Så den var torr och färdig att fästa ljusstakarna i kvistarna och sätta i julgransljusen och fästa tråd i olikfärgade sockerkrus och färgglada papperskarameller. Glitter och änglar.
 
Risgryn och lutfisk lågo i vatten. Det låg färggranna trasmattor på golven. Och far höll på att sätta toppspiran i granens topp. Då ropade han till mig, som var äldst och säger : ” Nu får du Selma gå väst om Storvågen. Farmor kan inte komma hit och fira jul i år, hon har en ko som skall kalva.”  
Jag stod tyst, så gick jag in i kammaren till mor och sade: ” Måste jag gå just idag? ”Ja, när far säger det.”
Ingenting gladde mig så mycket som att få gå till farmor, men idag hade jag velat vara hemma och sett ljusen i granen brinna. Farmor hade ingen gran, det visste jag.
” Nu skall du ge dig iväg. Det blir fort mörkt”, sa far. Mor knöt på mig en schal, och gav mig 2 par vantar. Så gick jag. Det var en skogsväg att gå ner till sjön Lillvågen. Över den var ingen väg alls. Men några grankvistar var uppsatta som visade var man skulle gå. Snön gick över knäna och jag frös. När jag var över följde jag ån ett stycke tills jag kom till ett torp som heter Stupelberget. När jag kom till Storvågen gruvade jag mig. Där fanns ett spår av en häst och släde. Det var svårt att gå och jag sjönk ner i de djupa hästspåren och ramlade omkull. När jag slutligen kom över sjön var det ganska mörkt och jag var trött. Nu hade jag en mycket brant backe att pulsa uppöver. Farmor bodde längst uppe i byn. Nu var det mörkt och jag hade svårt att se den lilla stig jag hade att gå. Men ett lyse från farmors fjös ledde mig rätt, fast det bara var en fetvedsticka.  När jag kom in sade farmor: ” Välsignade barn. God jul!”
- Vi skall snart gå in men först skall djuren få sin julkväll, sade farmor. De har ätit som vanligt. Men getterna och fåren fingo en extra lövkärve, salt och gröpe och korna fingo salt och gröpe och en brödkaka var. Den nyfödda kalven fick spenvarm mjölk. Så sade hon till alla djuren: ” Ikväll är Julkväll.” Alla sågo på henne, de visste det var helg. Hon hade sagt de orden alla jular.
 
Fetvedstickan som var instucken i en springa i väggen mitt ovanför vattentunnan flammade och brann. Den byttes ut mot en ny som farmor höll i handen och lyste med när vi gingo in i stugan. Hon hade ingen lykta.
 
Inne i stugan var nyskurat och småhackat granris var strött på golvet. Farmor gjorde en brasa i den öppna spisen så det blev ljust i stugan. Så tvättade hon sig noga och bytte kläder. Ovanför matbordet hängde ett kort på Oskar II i hans klarblå kläder och Carmmössa. Vid ena fönstret stod ett litet bord med en blå drällduk på. Där låg bibel, psalmbok och glasögon. Gardinerna  voro vita och stärkta. En säng, en soffa, tre stolar, två stora skåp, en stor vedlår, tvåfärdspann, en kyrklampa.
Så skulle vi dricka kaffe. Men hon gjorde inte som min mamma, lade upp kaffebröd på doppskålar. Utan lade en hög vid kaffekoppen. Den hette julhögen som bestod av en liten brödkaka viken i sex, en  storrån, en rullrån, smörring, en stor pepparkaka, vetebulle och klenäter kokat i ister. Brödkakan var god, bakad av grädde och sirup.
 
När vi druckit julkaffe berättade farmor om Jesusbarnet.
- Det lilla barnet i krubban blev en mycket rik man som äger solen, månen och alla stjärnor, himmelen och jorden. Och han blev så stark att han rår på alla människor. Och så vis att han vet allt. Han lever och skall alltid leva.
 
Så lättfattligt var detta tal att jag förstod det väl.  
När vi skulle äta julkväll hade farmor ingen lutfisk och ingen risgrynsgröt. Men hon kokade en annan vitgröt som vi strödde kanel och socker på. Och en hel rökt fårbog lade hon fram som jag fick skära och äta så mycket jag ville av, grynost, sötost, getost och gammelost. Efterrätt var kesfil med grädde. När vi ätit sade farmor : ” Tack gode Gud för maten!”
 
Då sade jag, nu är jag inte ledsen längre, för fårköttet var bättre än lutfisken, det var inga ben i köttet och efterrätten var godare än risgrynsgröt.
 
Sedan berättade farmor den ena julsagan efter den andra och jag lyssnade tills det var tid att gå till vila. Men först skulle vi gå ut och se hela himlen gnistra av julstjärnor.
 
Denna jul blev ett minne och än idag minns jag sagorna och vad farmor sa om Jesusbarnet. Farmor visste lika litet som jag om något som hette julklapp. Men nu slumpade det sig så att jag fick en liten kvast och en ännu mindre tvaga. Som farmor tillverkat själv. Och jag blev överlycklig för min gåva.

[Ingrid Wikberg (Inkan)]

Karin, Det var en mycket fin berättelse. Vilken glädje att ha ett så vackert skrifligt minne!  
 
mvh
Inkan

[Kia Rolén]

Tack Karin för berättelsen!
Hoppas att många julstressade människor läser den.
Den fick mig att lugna ner mig.
 
Hälsningar Kia Rolén

[Eva Barchas]

Tack för julberättelsen!  Den var verkligen fin.  Tänk att vid 9 års ålder gå, den troligen långa vägen, i djup snö och kyla.  Man inser vad bra och bekvämt vi har idag.
 
Hälsningar,
Eva Barchas

[Martin Bergman]

Tack Karin,
för den fina julberättelsen från Jämtland. Vi behöver lite av det här i dessa uppstressade juletider.
Sören Nilsson, en god vän och hembygdsforskare skickade mig en julberättelse från de östra delarna av Jämtland och som utspelar sig i början av 1900-talet. Jag letade i mina arkiv och hittade den. Håll till godo.
Otto Persson Enestubbes barndomsjul
 
I mina ytterst oordnade och dammiga samlingar av brev och uppteckningar har jag återfunnit en redogörelse för hur vi firade jul i våra trakter omkring år 1900 d. v.s. vid det förra seklets början. Berättaren var född, om jag minns rätt år 1892 och hette Otto Persson Enestubbe. Han gick ur tiden år 1986. Vi var släkt lite grann och han skrev långa och många brev som jag sparat, och vari han berättar minnen från Fors och Sönneråsen. Han var född i Österåsen men flyttade i unga år till Håsjö med sina föräldrar. Han återkom till Fors när hans mor dött och fadern emigrerat till Amerika.
 
Han blev med tiden järnvägstjänsteman och fick tack vare sin begåvning flera stipendier för att läsa språk både i Frankrike och England. Han blev göteborgare på skattsedeln men forsbo i hjärtat.
 
Han målade tavlor, åtminstone en hänger i hembygdsgården i Fors, han gjorde sig en orgel och sist men inte minst: han gjorde fioler och vår egen mästerspelman Erik Englund spelar på en Enestubbefiol! I förbigående kan nämnas att Otto var bror med spelmannen Pip-Adolf i Österåsen.
 
På gamla dar satt han vid sitt skrivbord i Göteborg och med hjälp aven karta gick han i minnet sin ungdoms vägar och fäbodstigar. Han mindes stenarna vid vägkanten, han mindes bäckarna där han fiskat stämbiten, och han drog sig till minnes vad gammalt folk berättat. Allt detta har han berättat om i sina brev till mig. Jag tror rent av att jag har en skattkammare i min ägo!
 
Och sålunda berättade Otto när han var i 85-årsåldern om sin barn- och ungdoms jular:
 
Förberedelserna inför julen togo lång tid. Det började i stort sett med höstslakten i början av november, då kylan blivit så pass att köttet frös i bodar och härbren, där köttet sedan i fruset tillstånd förvarades hela vintern. Kylan och vintrarna var mycket strängare då än nuförtiden. Grisslakten utfördes senare i december, närmare julen, ty grisen skulle gödas lång tid före slakten. En mager gris var inget att slakta, den fick ofta leva till nästa jul. Fläsk skulle vara fläsk.
 
Korn skulle mältas i bastun för att malas till den mustiga julbrygden. Någon hembränning av brännvin i gårdarna förekom inte. Brännvinet kostade c. 95 öre litern, varför folket verkligen hade råd att köpa sitt brännvin av staten. Vidare gällde litermåttet en liter på den tiden!
 
Vid tiden omkring sekelskiftet bedrevs ingen skogsavverkning före jul. Det var först efter trettondagsjul som skogsavverkarna drog till avverkningsplatserna med sina hästar och doningar.
 
Längre fram mot jul slaktades då grisen. Av denna slakt skulle mycken mat beredas. Av grishuvudet bereddes pressylta. Vidare gjordes blodpalt och flera sorters korv. Vid grisslakten voro vi barn rädda för den otäcka farbror som kom med lod bössa och de långa knivarna för att ta livet av grisen. Vi barn fick inte vara åsyna vittnen då slakt pågick. De gamle berättade ofta hur det hade gått till vid julgrisslakten i deras barndom.
 
Slakten skedde tidigt på morgonen, vid fyratiden. Grisen skulle då föras ifrån grishuset till bryggstugan. Grisen gjorde givetvis motstånd, varför flera män måste skjuta på och dra grisen framåt, varunder grisen skrek fruktansvärt. För att i någon mån dämpa skriket användes ett s.k. svin- eller tryn-trä, en träkäpp c. halvmetern lång som på mitten var försedd med en ögla gjord aven björkvidja som var flätad och vriden. Öglan träddes på grisens tryne, varefter käppen vreds om så att grisen inte skulle kunna skrika. Skriket dämpades väl till någon del, men det berättades att vid fyratiden på morgnarna genljöd hela byn av detta fruktansvärda gristjut. Grisen bedövades inte före blodavtappningen, utan denna skedde direkt med kniv.
 
I julölet blandades bryggjäst, varefter allt hälldes i den gamla hemmalaggade öltunnan för jäsning.
 
Storbak skulle ske i bryggstugan som ju var försedd med bakugn. I vanliga fall bakades allt bröd hemma av egen kornmäld s.k. kammekake och ännu tunnare tunnbröd. Detta mörka kornmjöl, ofta mald i skvaltkvarn, ansågs inte fint nog till julen, utan baket blandades med vetemjöl och rågsikt, s.k. köpemjöl ifrån sydligare nejder av landet.  
 
Vidare skulle ljus stöpas. Dessa ljus voro mycket vackra till utseendet och av smält fårtalg. De hade den nackdelen att de måste klippas med ljussax vartefter de brann, ty i ljusveken fanns icke de kemikalier som kröker ut ur ljuslågan så att den brann upp. Den måste klippas om ljusskenet skulle fungera.
 
Till julförberedelserna hörde även att inköpa julbrännvin, vilket som regel skedde i Sollefteå och oftast i större eller mindre plåtkaggar. Ibland hände det att s.k. spritprovare kom och tog upp order på julbrännvinet. Dessa agenter hade som regel fasta kunder. De fingo icke sälja mindre parti än 100 liter och varan fick icke beläggas med efterkrav. Detta räknades som grosshandel. I dessa fall slogo sig flera grannar tillsammans och delade på fatets innehåll. Som regel sålde denna agent brännvinet några ören billigare per liter.
 
Några dagar före jul kom en kvinna till gården. Hon skulle baka julkrusa. Dessa blevo ofta av ansenlig mängd och av många sorter. De skulle räcka till gårdens folk samt till de många kafferepen efter jul, gårdarna emellan.
 
Då krustanten kom fingo vi barn förväntansfulla blickar, ty det vankades för oss barn en eller annan kaka under arbetets gång. Barnen voro ej så bortskämda med snask som nutidens barn.
 
En hel del förnödenheter måste likväl inköpas till julen, och oftast fanns då dessa hos ortens lanthandlare som visste på pricken sina kunders behov till denna högtid.
 
Den tidens lutfisk bestod av från Norge importerad klippfisk som bestod av gråsej och som var betydligt billigare än den söderut använda spillångan. Det tog ca 3 veckor att luta och vattna ur lutfisken.
 
Något luciafirande förekom inte i Fors på den tiden. Däremot anordnade ungdomarna ofta bjudningsbaler på Oskardagen. Kungen över Sverige Norge var ju Oscar II.
 
Dagen före julafton skulle julgranen fraktas hem och klädas, i den mån julgran förekom. Det var inte i alla gårdar som julgran förekom, även om det fanns barn i familjen. En julgran skulle ju förses med tända ljus, och jag skulle tro att många bönders avoghet mot julgranen bottnade i dess eldfara.
 
Så kom då äntligen den efterlängtade julaftonen, eller som vi kallade den, julkvällen.  
 
Vi barn skulle bära in ved i köket så att det räckte över annandagen.
 
Hemmavävda trasmattor lades så att de täckte hela köksgolvet och allt gav intryck av värme, och finrummen i stugan eldades upp. Folk togo av sina vardagskläder och togo på sig helgdagsstassen. Vid tretiden på eftermiddagen drack man kaffe med stora mängder krus, samt till de vuxna, manliga gårdsfolket en eller ett par kaffekaskar. Man såg aldrig en kvinna dricka sprit på den tiden. Då blev hon utskämd i hela byn.
 
Efter kaffet delades julklapparna ut i den mån sådana förekom. Och om de förekom voro de emellertid av ringa omfattning. Jag kan inte erinra mig att jag fick någon julklapp, utom ett år då jag tjänade bonddräng. Det var nästan ett värdfolks skyldighet att giva tjänstefolket julklappar. I övrigt förekommo de sparsamt, utom beträffande fästmännens julklappar till sina fästmör. Givaren ville vara anonym, varför givaren kastade in julklappen efter golvet, skymd av dörren. Kvickt tog den inkastande till bens för att undkomma osedd i mörkret.
 
Vid sextiden åts aftonvard med flera matsupar till för de manliga. Maten bestod av lutfisk, varvid det för ovanlighets skull bjöds på råskalad potatis. I vardagslag fick var och en själv skala de kokta skinnpotatisarna.
 
Vad bestod nu detta julbord av för maträtter utom lutfisk och potatis???  
 
Något dopp i grytan eller julskinka förekom inte. Jag skulle tro att den tidens bönder uppfattade dopp i grytan som någon sorts fattigmansmat som kunde få förekomma till vardags men inte till julen.
 
Men ett där stod ett mycket rikligt smörgåsbord bestående av t.ex. hemkärnat smör, vackert upplagt med räfflade träspadar av trä. Messmör, vitost, sötost, samt torkad fårbog som kallades spickekött, kokta grisfötter och grissvansar. De senare vågade vi barn inte äta av rädsla för att då sluta växa.
 
Vidare förekom pressylta, kalvsylta, julkorv samt små köttbullar, och som kronan på verket - den delikata gammelosten från sommarens fäbodar, och det färska, jästa julölet. Brödet bestod av kammekake och tunnbröd samt hemmabakat rågbröd och rågbröd formade i åldriga mönster s.k. julkusar.
 
Husdjuren i stall och ladugård skulle även de ha bättre foder än vanligt till nattfoder. Hästarna i stallet skulle denna kväll ha var sin kaka av årets skörd, och tomten skulle ha ett litet fat av julgröten utsatt i stallet, där ju tomten brukade ha sin hemvist. Detta bringade god skörd och gårdens välgång under det kommande året.
 
Oftast fanns i gårdarna ungdomar som voro musikaliska och trakterade dragspel och fiol. Lappnisses vackra triolpolskor voro mycket omtyckta objekt i musiken, och Hammarforsens brus likaså när den utkom c:a 1907.
 
I övrigt förflöt tiden med samtal, då de gamle berättade om forna tiders julseder, då folket voro nödsakade att koka sitt julbrännvin själva. Därom vittnade även de i många gårdar förekommande stora, bastanta brännvinsapparaterna smidda av koppar. Sista gången då bönderna blevo fråntagna sina brännvinsapparater var i mitten av 1800-talet. Men många bönder skaffade sig en apparat i lönndom och som undgick länsmännens samlarnit.
 
De gamle berättade även om hur de i sin ungdom i fäbodarna haft kontakt med jordfolket, vettran, och deras hundar och kreatur. Och om hur vissa illasinnade personer förgjort deras bössor, varvid de blevo helt eller delvis skämda. Vidare hade de att förtälja hur forna tiders människor kunde modstjäla djur. Fingo djuren sår i mularna var detta ett säkert tecken på att djuret var modstulet. Ibland vankades ett par kaffekaskar före kvällsgröten av risgryn som åts vid niotiden på kvällen.
 
Därefter gingo alla till sängs, ty många skulle upp tidigt till julottan. Någon nämnvärd kaskdrickning förekom inte på julkvällen eller juldagen, det andades liksom högtid över dessa dagar. Då skulle alla stanna i sina hem, utom besöket i julottan.
 
Julottan började som regel klockan fem på morgonen vid den här tiden, varför folket måste upp tidigt den dagen, då största delen av sockenborna hade lång väg till kyrkan. Vi på sörsidan om ån fingo inte åka efter häst till julottan alla år, ty isen var ofta icke bärkraftig vid tiden ifråga, på grund av det strida flödet i älven. Vid dessa tillfällen fingo vi gå fram och tillbaka. Människorna voro vana att gå till fots på den tiden, varför aldrig någon invändning hördes.
 
Efter morgonkaffet och de obligatoriska krusa samt ett par kaffekaskar för de vuxna anträddes färden till julottan.
 
Kyrkan var vackert upplyst av de många julljusen. Kyrkan var som regel upptagen till sista plats den morgonen.
 
Hemkomsten ifrån kyrkan skedde som regel vid niotiden då frukost serverades. Den bestod av som huvudrätt uppstekt blodpalt jämte smörgåsbordet. Till denna måltid vankades ingen matsup, endast julöl.
 
Det var som regel smått om skönlitterära skrifter i gårdarna, men det fanns psalmbok, bibel och huspostilla i hemmen för s.k. husandakt. På förmiddagen hände det att någon av de äldre familjemedlemmarna fick läsa högt ur dagens predikan ur postillan.
 
I övrigt förflöt juldagen stilla.  
 
Så blev det middagsmat med kokt kött i kyndel och salt jämte skalad potatis, kålrötter och morötter vidare förekom ett något förminskat smörgåsbord med en eller flera supar till. Till efterrätt serverades köttsoppa med kokta morötter och vetmjölsklimp. Svamp och grönsaker har föraktats av de svenska bönderna fordomdags, det var mat för korna. Efter middagen togo de flesta en s. k. tyst timme, ty många hade ju varit uppe tidigt i julottan.
 
Så kom annandagen.
 
Då var den tysta tiden överstånden. Då var besök i granngårdarna tillåtet - i synnerhet för de som trängtade efter kaffekask. Och för dessa blevo som regel kaskarna för många med känt resultat. Var det sträng kyla blevo dessa överlastade individer ofta liggande längre eller kortare tid i någon snödriva med många gånger ödesdiger påföljd.
 
Annandagens kväll kom ungdomarna tillsammans i någon torp- eller bondstuga för att dansa. Det fanns alltid några i varje by som trakterade fiol eller dragspel och som kunde svara för musiken. Gamle skräddare Moberg i Böle hade skrivit i sin efterlämnade måttagningsbok på kostymer, att en viss yngling skulle ha enradig väst, men att ynglingen var innehavare av tvåradigt dragspel, vilket visar vilken betydelse det nya instrumentet hade.
 
Många av pojkarna hade brännvinspluntan med sig i rockfickan, varför det rätt ofta hände att det blev slagsmål vid dessa danser. Slagvapnet var den bastanta mässingssnusdosan som alltid fanns i byxfickan.
 
Oförrätter och tvisteämnen var det alltid gott om.
 
Mellan jul och tjugondagen var det de stora kaffekalasens tid med många koppar starkt kaffe och mängder av krus. Det var gårdarnas kvinnor och de mindre barnen som deltogo i dessa kalas.
 
Efter trettondagen blev det nog någon dags avbrott i kalasandet, ty då skulle karlarna rustas ut på skogsavverkningarna för vintern. Dessa varade till slutet av mars eller början av april. Före jul höggs och hemforslades årsbehovet av ved, som bestod av rå björk och torra, större tallar, raskan, vidare kördes svartmyra hem på den magra åkerjorden från någon närbelägen myr eller torvmosse.
 
Tjugondagknut, som det hette, då dansades granen och julen ut. Då vidtog arbetet på gården igen.
 
Jag minns inte att det nya året vakades in på den tiden, utan folket gick till sängs som vanligt. Ett undantag utgjorde emellertid sekelskiftesåret 1900, då folket i alla gårdar vakade in det nya året och seklet.
 
Ja, och där slutar Otto sin berättelse.
 
Själv får jag önska er alla, oavsett ålder och visdom, en god jul och ett gott nytt år.
 
Sören Nilsson i december 2002

[Mats-Ola Bäckwall]

Hej och tack för en fin berättelse.
Extra intressant är den för mig. Min farfar
köpte nämligen Storvågen någon gång i slutet
av 1920-talet och min far är född där. Gården
ägs fortfarande av en farbror och kusiner till mig. En annan farbror till mig äger Stupulsberget (Stapelberget på svenska).
Platserna ligger utanför Kaxås i Offerdal.
 
Med vänlig hälsning
Mats-Ola Bäckwall

[Ingrid Wikberg (Inkan)]

Även du Martin ska ha ett stort tack för att du delar med dig! Det var verkligen intressant att läsa.  
Så annorlunda vi lever idag.
 
Önskar dig en god jul redan nu!
 
mvh
Inkan

[Karin Bergström (Athen)]

Det var verkligen en intressant berättelse Du delgav oss här, Martin!Den ska jag spara för den är ju verkligen ett tidsdokument från bygden.
 
Dessutom var det roligt att få veta att Du Mats-Ola känner till Stor-och Lillvågen samt torpet!Själv har jag aldrig varit där, men kan se på kartan ungefär var det ligger.
 
Min undran är bara hur kesfil smakar.....
 
Ja, det var verkligen en annorlunda tid för 100 år sedan..
 
God Jul och Gott Nytt År önskar jag er alla!

[Sofie Johansson]

Varmt tack till Karin Bergström för den fina berättelsen. Den ska jag spara. Vill också passa på att redan nu önska Dig en riktigt Fridfull Jul!

[Kia Rolén]

Jag tackar er båda, Karin och Martin, för de underbara julberättelserna.
Vad bra vi har det nuförtiden!
Min mamma sa alltid kråsa om kakor. Hon skulle ha varit 89 år om hon hade fått leva.
Vi kommer från Junsele och kanske sa de kråsa när mamma var liten.
 
Ha en riktigt bra julhelg alla forskare!
 
Hälsningar Kia Rolén

[Martin Bergman]

Tack,
för erat engagemang av gamla julberättelser. En del frågor ställdes kring en del uttryck, som hur smakar kesfil, och uttrycket för småkakor som vi kallar det idag på rikssvenska. Det handlar förstås om dialektala uttryck.
 
Kesfil - skulle jag vilja påstå att det är dagens filmjölk med tämligen hög fetthalt. Troligtvis kommer inte ARLA o Co upp i samma värden som det var då. Kan du känna smaken Karin? Jag föreställer den mig som utsökt.
 
Krusa pratade damerna om i Östra Jämtland - översatt till dagens sk småkakor, som idag i huvudsak bakas indistruellt och smakar bara socker.
 
Jag kan mycket väl tänka mig att man sa Kråsa i andra delar av Jämtland. Det ligger ju också närmare uttrycket, att smörja kråset
 
Jag är väl inte den bäste på att tolka olika uttryck, men det var ett försök ifrån min sida.
 
Ha det så bra mina damer - och ta det lungt nu inför Julen.
 
Mvh Martin B

[Ingrid Wikberg (Inkan)]

Martin och övriga: Man säger fortfarande krusa om småkakor uppe i Jämtland. Jag var upp och gick en del av pilgrimsleden för några somrar sedan - var då även någon vecka i Oviken & Myssjö och blev inbjuden på kaffe  i en gård och där bjöd man även på krusa.  
Jag tycker ordet låter så gott
Kultur.

[Mats-Ola Bäckwall]

Recept på kesfil:
 
Värm 1 l mjölk till 37gr.
Tillsätt 1/2 tsk löpe.
Låt stå i 30 min.
Sila bort vaslan.
Ät med kanel, socker och grädde.
 
MVH Mats-Ola Bäckwall

[Karin Bergström (Athen)]

Tack Mats-Ola för receptet!

[Kalle P]

Kan man använda den mjölk som köps i butiken?

[Björn Groth]

Kalle!
Det går alldeles utmärkt.
Smakar ljuvligt gott.
Björn

[Ingeborg Lysén]

Hej alla som skrivit här!Jag blir aldeles tårögd när jag läser detta och mina barndomsminnen ramlar fram.Kesfil det var festmat i mitt hem .
Ingeborg Lysén

[Barbro Orell]

Tips bertäffande Tjesfil (uttal) kan jag säga att vill man ha tjesfil som påminner den helmjölk man använde förr i tiden kan man sätta till lite grädde, nu förtiden tycker jag man får lägga i en matsked ostlöpe/ lit. mjölk,tyvärr var o-löpe bättre förr!! Jag köper alltid ostlöpe på apoteket, och serverar pepparkakor till, biskvier går också bra, förutom kanel och socker o. mjölk. Vasslan använder jag degspad till matbrödet, det går snabbt att sno till kalljäst bröd av vasslan, förut gick inget till spillo //Barbro