Lärftkrämare

[Maria Grenholm]

Vad betyder lärftkrämare?
 
(Jag läser i Släkt och Hävd 1979 s.199 om Carl Fredrik Gnospelius som var lärftkrämare i Stockholm)
 
undrar Maria

[Gunilla Johansson]

Lärft = Treskaftat linne
Krämare = Person som handlar med kramvaror; minuthandel.
 
Källa; Ordbok för släktforskare
 
Mvh
 
Gunilla

[Bo Berndtsson]

Lärft är vävt i tuskaft, inte tre-.
 
Källa: Nordisk familjebok, 2 uppl. samt ett flertal vävböcker.

[Gunilla Johansson]

Bo,
 
Då får du rätta Kent Andersson/Henrik Anderö som skrivit ordbok för släktforskare.
 
Mvh
 
Gunilla

[Maria Grenholm]

Hej!
Tack för informationen.  
Eftersom ordet lärft idag används för lakan eller likn. tyg, så förmodade jag nog något ditåt...
 
Jag är nyfiken. Vet ni något mer om vad en lärftkrämare egentligen gjorde? Runt mitten av 1700-talet.
Handlade han endast med lärft? Eller även med andra tygkvalitéer?
Kom kunderna till en butik? (fanns det ens butiker då?) Eller gick han till dem? Eller var det marknader som gällde?
 
Mvh Maria

[Ingela Martenius]

Lärft enligt SAOB ( http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ ):
 
ETYMOLOGI: [fsv. läript, -ift, -ept, -eft, -opt, -oft, -upt, -uft, -it m. fl. former, n., motsv. d. l?rred, isl. l?rept, nor. lereft; av ett icke anträffat ln-ript, linnetyg; till LIN o. isl. ript, f., tygstycke, feng. rift, n., kappa, gardin, slöja, till roten i RIVA, v.]
 
BETYDELSE: av lingarn vävt, slätt tyg, vanl. i tvåskaft; numera äv. om vävnader av annat vegetabiliskt textilmaterial, ss. hamp-, bomulls- o. blångarn.
 
Märk att SAOB säger vanligen tuskaft - de stänger alltså inte möjligheten för annan vävteknik.
 
 
Visst fanns det butiker på 1700-talet. Förenklat kan man säga att lärftkrämaren (lärftskramhandlaren) köpte in lärft och andra (enklare) vävda tyger av linne, blångarn och hampa från bönderna och sålde till stadsborna (främst, eftersom bönderna alltså vävde själva). Bomull däremot blev en handelsvara av betydelse först några år in på 1800-talet eftersom tullen för bomull - som importerades som färdigt tyg - var skyhög; detta ändrades i början av 1800-talet så att bomullstråd fick en mycket lägre tull, och så lärde man sig att väva bomull här i landet. Bomullen såldes gärna med tryckt mönster, som kattun, men det är ju möjligt att en mer välsorterad lärftkrämare även hade dessa mera exklusiva tyger; vit eller oblekt bomull förde han dock ganska säkert. Däremot sålde lärftkrämaren också buldan, ett enklare, grövre tyg av lin, jute eller hampa - och helt klart vävt i tuskaft (buldan användes t.ex. till segel, men också till fångdräkter - och enklare arbetskläder generellt).
 
Köpmän kunde göra hembesök, men då var det bara till sina förnämsta kunder - och dessa handlade knappast så enkla varor som lärft, det överläts till någon husmamsell som nog fick bekväma sig att gå till handelsboden.
 
Däremot gick knallar omkring på landsbygden och sålde direkt i gårdarna. Knallarna var ett undantag från de lagar som reglerade handelslivet och som föreskrev att handel bara fick äga rum i städer. Ett annat undantag var vissa marknader som några gånger per år var tillåtna på olika platser på landsbygden; naturligtvis kunde en lärftkrämare förekomma på en marknad, men detta var inte hans huvudsakliga handelsställe.
 
I princip betyder lärftkrämare alltså en tyghandlare med en handelsbod (dvs butik) i en stad. Han handlade med tyger av lin, hampa, jute, blångarn och möjligen bomull, i varje fall av enklare sort. Däremot handlade han inte med ylletyger, och inte heller med siden och sammet.
 
Ingela