lite bumpvarning men jag fann följande text i mina släktefterforskningar på biblioteket om Jöran Markusson(Jöran är min ffmmfffffmmfmf) :
I Annestads prestgård satt mäster Georgius Marci
eller, såsom bönderna kallade honom, »mäster Jörgen»
vid sitt skrifbord i rummet till venster, när man
kommit genom förstugu-dörren. På bänken nere vid dörren satt en ung man,
hvilken ödmjukt tycktes lyssna till kyrkoherdens tal.
När fader Börje trädde öfver tröskeln i rummet, rådde
der tystnad. Mäster Jörgen uppläste hviskande något
för sig sjelf, hvarunder han betydelsefullt utsträckte
handen framför sig, som om han alldeles glömt bort,
att någon annan än han fanns i rummet. Men hviskningen
öfvergick till ett sakta frammumlande och snart till
ett högt uppläsande från papperet, som låg framför
honom på bordet:
Och dina gerningar med dig till Herrans domstol
följa. De f j ät, du tog på lastens stig, ej mörkret
mer skall hölja.
»Jaha, så är det!» föll han emellan och slog till
yttermera, visso handen i bordet, hvarpå han med höjd
stämma, som om han velat med domsbasunens kraft skicka
orden vidt utöfver all jordens rund, fortsatte:
Din väg i afgrund stupar ner, der ingen bot kan
göras, der ingen nåd skall bjudas mer och inga
böner höras.
Ett långt utdraget hm! afslutade uppläsandet, hvarpå
kyrkoherden lutade sig tillbaka i den tunga karmstolen
och stödde båda händerna mot bordskanten. Ynglingen
vid dörren förblef tyst, och äfven fader Börje med
Jonas vid handen stod alldeles stilla af vördnad.
Mäster Jörgen var känd såsom en synnerlig vän af
alla, hvilka ville höra de många uppmanicgarna från
kyrkans män att skicka sina barn i skola. Det var
nemligen, när de gamla förhållandena med reformationen
upplöstes, till en början ytterst svårt att få ämnen
för predikstolen och skolan äfvensom i allmänhet för
alla sysslor, der någon lärdom fordrades. Och derför
blef det en uppgift för alla, som älskade sitt lands
förkofran och sjelfständiga utveckling, från konungen
sjelf, erke-biskopen och biskoparna till den simpla
landspresten, att uppmana allmogen sända sina söner
i skola. Erkebiskop Lars insatte till och med i sin
skolstadga en uppmaning till alla prester att verka
i denna riktning.
Det är naturligt, att då, såsom i alla tider, många
funnos, hvilka hvarken förstodo eller åtlydde dessa
uppmaningar, men många arbetade med ifver och kraft
den fosterländska utvecklingen i händer, och en bland
dessa var Georgius Marci. Han var tillika född i
Angelstads socken af bondföräldrar i gården Salfveryd
eller, såsom dess nuvarande namn lyder, Salevara,
och stod i detta afseende Angelstadsbonden Börje
från Hedenstorp vid Kotsjön lika nära som mäster
Petrus Magni, hvilken såsom häradsprost för dagen
icke var hemma.
Georgius Marci gick först in i konung Erik XIV:s
skrif-varestuga och blef under danska kriget
använd som skepps-skrifvare, men snart till följd
af sitt manhaftiga väsende och goda hufvud höfding
på ett af krigsskeppen. Hans håg stod dock till
kyrkan, och efter ett par år blef han prestvigd i
Skara samt utnämd till »superintendent öfver allt
fältldereciet». Efter slutadt krig blef han konung
Johans hofpredikant, och qvarblef i detta embete,
tills denne konung började med sina lithurgiska
svärmerier. Då började den redlige mannen längta bort
från hofvet. Han fick också - det var år 1575 - det
då lediga Annestads gäll, och fick det icke blott för
sig utan »för sina bröstarfvingar och efterkommande,
så länge någon finnes, som prestaembetet förestå kan,
nu och till evärdeliga tider»; - således till ärftlig
besittning inom sin slägt.
Den lärde och varmhjertade mannen var tillika
psalmsångare och har såsom sådan sammanskrifvit
psalmen 403 i gamla psalmboken, hvilken omarbetad
återfinnes i n:o 497 af den nya. Han var just
sysselsatt dermed, då han afbröts af besöket på
helgdags qvällen. Den unge mannen var bondeson liksom
han sjelf och hette Petter Larsson samt hade i det
närmaste genomgått Kalmar skola och ville nu rådföra
sig med den lärde mäster Jörgen om sin framtida bana,
hvart han nu borde vända sig.
Kyrkoherden satt länge tyst efter uppläsandet af
psalmversen. De nedskrifna tankarna förde honom
fjerran bort från
det närvarande, och det behöfdes tid, innan han åter
kunde tyra färden tillbaka och landa på jorden.
»Såå,» sade han. »Mäster Nicolaus är fortfarande der
vid skolan . . . Ja, ser du, Petter, äplet faller
dock icke långt från trädet. Fadren är och blir en
örontasslare och lismare . . . jag glömmer aldrig, att
han var med ’salig konung Erik den ftermiddagen, då
kungen sudlade sin hand i det ädlaste blod. Nu skall
du se, Petter, att den herren blir biskop i Linköping,
ty han åtnjuter på det högsta konung Johans nåd, och
sedan . . . sedan anar det mig, att sonen, den myndige
rektorn i Kalmar, snart flyttar derifrån .... Men var
ej ledsen för det du, Petter. Gud förbjude, att icke
i Sveriges rike ett ärligt brödstycke skulle kunna
gifvas äfven af andra händer än slika ...»
Dermed svängde kyrkoherden om på stolen och nickade
vänligt åt den tilltalade. Då fick han ögonen på Börje
och Jonas. Han såg förvånad och frågande på dem, men
steg upp och helsade bonden välkommen samt frågade,
hvad han ville.
»Jo, se, det är som så,» svarade Börje, »att mor och
jag liksom ville låta pojken gå i skola.»
»Det viljen I, som en rätt ärlig fader och moder,»
sade mäster Jörgen och lade båda händerna på bondens
axlar samt såg honom i ögonen.
»Ja, se,» fortfor Börje, »det är ett löfte, som vi
gifvit i vår fattigdom, att en af våra söner, de
äro tvillingar, barnen, en af dem skall bli prest,
om det så är Guds vilja.»
»Det löftet månde Herren i höjden höra med välbehag,
och han gifver sin välsignelse dertill, ja gör han
så, var viss derom, fader Börje! Ty äro vi pligtiga,
såsom Salomo säger i ordspråken, att hedra Gud af
våra egodelar, så kan man väl tänka, att vi honom ock
detsamma af våra barn pligtiga äro, såsom ock gamla
erkebiskop Lars säger i sin afhandling om skolorna
.... Såå, pojke, huru gammal är du?»
»Nio år!» svarade Jonas.
»Och du vill bli lärd och förståndig, men ock, barn,
kom det ihåg, en gudfruktig man?»
»Ja, det vill jag!»
»Ser du, gerningarna följa en efter, och när vi en
gång stå deruppe, barn, då hafva de ingen återvändo!»
»Jag vill göra så godt jag kan,» svarade Jonas
frimodigt, »så svarar Gud för resten, för det säger
mor.»
»Gud välsigne dig, pojke!» sade mäster Jörgen och
lade sin hand på gossens lockiga hufvud.
»Men», inföll fadren och strök sig bakom örat, »ser I,
mäster Jörgen, vi hafva svårt att komma något åstad,
mor och jag, vi veta icke, huru vi rätt skola vända
oss i detta ärendet, och derför kom jag till eder.»
»Det skall jag ock säga eder,» genmälte denne. »I
kännen väl Petter Larsson, han har nu snart slutat
skolan i Kalmar . . . Han skall taga Jonas med sig och
hjelpa honom till rätta till en början. Sedan är det,
Gudi lofvadt, så stäldt, att den som vill framåt, icke
blir ohulpen. Att börja med fattigdom och i ringhet,
det är den bästa skolan det, fader Börje, blott det
sitter något här - mäster Jörgen slog sig dervid
på bröstet - något här, sen I, som brinner för det
som rätt är och godt och icke missvisar. Men dertill
fordras bön och vaka. Kom ihåg det, pojke . . . bed
och arbeta, det är det råd jag gifver dig, så går det
dig väl både här i tiden och sedan. Hvem vet, pojke -
tillade han leende - hvem vet, kanske kommer du hit en
gång, när jag är gammal och grå, och sitter som biskop
i Vexiö, så underligt har det gått förr en gång ...»
Både fader Börje och Petter Larsson logo vid dessa
ord. Endast lille Jonas såg trovärdigt den gode mäster
Jörgen i ansigtet.
Liten rolig historia tagen ur Svenska Familj-Journalen 1875 band 14, inga källor kring historien anges dock, så man får nog ta berättelsen med en rejäl nypa salt.
Finns även på internetlänk:
http://runeberg.org/famijour/1875/0038.html
Visa inlägg
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Cookie policy