Visa inlägg

1

17 Juridik / Kriminalvårdshistoria

« skrivet: 2001-12-17, 17:36 »

Fängelsemuseet i Gävle efterlyser kunskap om:
 
1. Personer som suttit häktade och/eller fängslade i Gävle från 1600-talet och framåt.  
2. Brott och straff i hela Sverige, men specifikt i Gästrikland och Hälsingland.
 
Vi ska bygga upp ett forskararkiv på tema brott & straff och nya museiutställningar i det medeltida slottshäktet och det nu byggnadminnesförklarade cellfängelset från 1847. Vi vill därför gärna komma i kontakt med forskare som i arkiven hittat levnadsöden - de okändas och ökändas historia -som vi skulle kunna använda oss av i vår strävan att levandegöra gångna tiders fångvård. Artiklar, uppsatser, nedtecknade eller muntliga berättelser - allt är av intresse!  
 
MVH / Katarina Kallings Nilsson

2

Många kvinnor och få män framför byggnad / Äldre inlägg (arkiv) till 2003-02-07

« skrivet: 2003-02-03, 18:55 »

Många kvinnor och få män framför byggnad. Kanske mindre fabrik. Finns det någon som känner igen något eller någon på bilden. Jag vet inte när den är tagen men fotografen heter Forslund.  
 

3

Kristinestad / Kristiinankaupunki / Info om Kristinestad

« skrivet: 2003-02-20, 20:09 »

Kristinestad grundades år 1649 och var under 1800-talet en livlig hamnstad.
 
VENERISKA SJUKDOMEN
SJUKDOM I ETT FINLÄNDSKT LOKALSAMHÄLLE - KRISTINESTADSNEJDEN - UNDER 1800-TALET.
 
INTRODUKTION OCH SYFTE
Syftet med uppsatsen har varit att få en inblick i lokal medicinhistoria i Kristinestadsnejden i Finland. För att begränsa mig har jag i detta skede valt ”veneriska sjukdomen” som exempel. Den inbegrep syfilis, gonorr? och ulcus molle (mjuk schanker). Vanligast och allvarligast var syfilisen som utan bot betäckte kroppen överallt med sår. Smittan angrepp även benstommen där skärvor lossnade.
Angreppen beskrivs av västgöten Peter Hernqvist (1726-1808) som erhöll professors namn 1778. Han öppnade en könsklinik i Skara i slutet av 1700-talet för att kurera veneriskt sjuka. I samma stad var han tillika föreståndare för rikets första veterinärinrättning, öppnad 1775. I ett brev till Collegium medicums preses, Abraham Bäck (1713-1795) i Stockholm berättar Hernqvist om den på hans tid så utbredda veneriska sjukdomarna:
”Den veneriska sjukdomen har tagit överhand här nere, i synnerhet hos den fattiga allmogen. Från alla härader komma usliga fattiga som äro svårligen angripna av smittan. På somliga äro näsbenen, på andra gommen angripen, en del äro betäckta överallt med sår, på de flesta gå skärvor ur benpipan. Sedan jag flera år arbetat och försökt varjehanda mot den veneriska smittan har jag ej kunnat finna tjänligare medel däremot än mercur (kvicksilver).”
 
Kristinestadsnejden är ett i huvudsak svenskspråkigt kustområde i Österbotten, i höjd med Sundsvall i Sverige. Under 1800-talet upplevde sydösterbottningarna en glanstid med god utrikeshandel och storskalig skeppsbyggnation. Kontakterna utåt var livliga och med dessa fanns även risken att man tog med sig hem olika farsoter. I dödslängderna och sjukdomsjournalerna ser läsaren att ”veneriska sjukdomen” ofta drabbade sjömän, men lokalt fördes den vidare till alla samhällsklasser.
År 1850 rapporterade magistraten i Kristinestad att veneriska sjukdomar förekom ”huvudsakligast hos ifrån utrikes ort hemkommande sjömän jämte några lättsinniga kvinnor, vilka sannolikt smittats av kringvandrande gesäller eller annat ifrån andra orter ankommet folk”. Om sjömännen klarade sig från beskyllningar som smittbärare just då, så gjorde de det inte ett år senare då magistraten helt kallt konstaterade att veneriska sjukdomar förekom ”hos sjöfolk och lättsinniga kvinnor, dock inte till myckenhet”. Ytterligare ett år senare är situationen oförändrad, och nu föreslår man läkarundersökning också för från utrikes ort ankommande besättningar av främmande nationalitet, något som man dock inte hade tillåtelse att genomföra, trots att man ansåg att det var de som förde in smittan. Under Krimkriget då sjötrafiken praktiskt taget avstannade, var fallen betydligt färre.
 
PROBLEMSTÄLLNING OCH METOD
Hur var synen på veneriska sjukdomen och vilka behandlingsmetoder fanns att tillgå för de smittade och stoppa vidare spridning? Frågor som har fått mig att vidga mitt undersökningsområde till den dåvarande länsstaden Vasa 100 kilometer norrut, där länslasarettet låg alltsedan år 1768.
 
Vid 1765 års riksdag beslöts att länen skulle ha rätt att grunda egna lasarett med anlitande av medel, vilka insamlats på samma sätt som till Serafimerlasarettet. Följden blev att denna institution i fortsättningen gick förlustig bidrag från de landsdelar, som inrättade egna lasarett. Det i Vasa ifrån år 1768 var en av Sveriges tidigaste, samtida med Lunds. Fram till år 1776 var det hela Österbottens och därefter Vasa läns sjukhus. Dit tog man under 1700-talet emot årligen till vård 30-50 patienter. Åbo länslasarett hade 16 vårdplatser år 1763. I Uppsala existerade alltsedan 1717 en blygsam sjukvårdsanstalt, medan länslasarettet i Nyköping tillkom först 1773, i Linköping 1781, Visby och Göteborg 1782. Provinsialläkarens lön upptogs från och med år 1773 i medicinalstaten, medan stadsläkarna betalades av respektive ort de var verksamma i.
Tillströmningen av patienter med veneriska sjukdomar var så stor att de flesta länssjukhus hade en venerisk avdelning, så i Helsingfors åtminstone år 1838 och framåt. Veneriska kurhuset i Åbo omnämns i alla fall år 1846, men var nog betydligt äldre. Intagningen av sådana fall var ofta så stor att de hindrade intagningen av andra patienter. I kurhusavdelningen behandlades de tre egentliga könssjukdomarna; majoriteten av patienterna på länslasarettet.
Under autonomitidens första år försökte man ingripa kraftfullt mot veneriska sjukdomarnas spridning i Finland. I mitt undersökningsområde i Österbotten anhöll Storkyros och Ilmajokis kyrkoherdar av Vasa läns guvernör, att man på statens bekostnad byggde i Vasa ett sjukhus eller hyrde en passande lägenhet för veneriskt smittade, p g a att man ej förmådde sköta dem där hemma. Under krigsåren 1808-1809 hade syfilisen spritt sig över stora områden. På så sätt grundade man år 1814 Vasa kurhus för de syfilissjuka, ingick som en del i länslasarettet.
År 1814 verkade där dessa två avdelningar, där det fanns tio bäddar för vanligt sjuka och 30 platser till veneriskt smittade, samt en privatavdelning dit antalet enskilda patienter mottogs vid mån av plats. År 1841 fördubblades kronoavdelningens lokaler, och ett tiotal år senare sammanslogs sjukhusets offentliga och privata avdelningar. På Vasa länslasarett verkade först provinsialläkaren, från och med år 1814 så att säga lasarettskirurgerna, vilka samtidigt var fängelseläkare.
 
Första delen av 1800-talet verkade följande läkare inom Vasa län:
Crister Aajmelaeus 1813-1814
Johan Ludvig Ebeling 1814-1825
C. W. Fontell 1825-1826
E. J. Sabelli 1826
Fr. Sanmark 1826-1835
Joseph Alcenius 1835-1849
Gabriel Hirn 1851-1856
 
Problemet var att denna gemensamt benämnda sjukdom i lokalsamhället innebar social utstötning på alla plan, sockenborna ville helst slippa ha med de sjuka att göra inom socknens gränser. Det gjorde att de drabbade försökte dölja sin smitta av rädsla att ”förlora hus och hem, och i synnerhet folks umgänge, ty ingen vill(e) äta, dricka eller umgås med en olyckeligt misstänkt för veneriskt”, som det hette i en samtida rapport.
 
I mitt forskande har jag också tagit del av rön och rapporter från hela Finland, det gamla moderlandet Sverige och även internationellt för att förstå hur denna stigmatiserande sjukdom drabbade människan rent fysiskt och vilka behandlingsmetoder användes för att bota enskilda, samt vad samhället gjorde för att ”veneriska sjukdomen” inte skulle spridas vidare i befolkningslagren. I det senare fallet av vilka metoder av inspektioner, förordningar och olika former av sundhetspass som togs i bruk.
 
I Kristinestad fanns på 1800-talet en karantänsstation för inkommande fartyg. Där skulle de anländande fartygsbesättningarna kontrolleras för sjukdom, dels skulle resenärer vid epidemier som koleran kunna visa upp ett sundhetsbevis vid färjan eller i senare tid för karantänsvakten som torde ha varit posterad vid det östra brofästet.
Karantänsvakten ålåg att efter bästa förmåga bevaka alla persontransporter över till stadssidan, oavsett om de gick med färja eller annat flytetyg. Också utlänningar kunde stoppas vid färjan, om de saknade läkarintyg. (Kristinestads dombok 1831, som gäller ett karantänsmål mot engelsk fartygsbefälhavare.)  
Det var viktigt att epidemiska sjukdomar inte fick fäste och det var därför lagstadgat att hälsotillståndet på varje hemvändande fartyg måste kontrolleras, med största sannolikhet av stadens läkare. Dessa omnämns inte för övrigt i denna undersökning. Brott mot karantänsbestämmelserna straffades med böter.
Hälsokontrollen för inkommande fartygsbesättningar ägde rum i karantänsbyggnaden på Högholmen, en stockstuga med några bänkar utanför. Där föll sjömännen offer för en noggrann undersökning, särskilt med tanke på veneriska sjukdomar. Proceduren var densamma i landets alla hamnar. Sjömännen fann den ganska otrevlig och personligt inkräktande. Ord som ”motbjudande” och ”vidrig” förekom i sammanhanget och det fanns de som tyckte att behandlingen ställde sjömännen i samma dager som prostituerade. Om besättningen var frisk erhöll fartyget sundhetspass. Alla andra till Finland ankommande resenärer var befriade från undersökningen, oavsett om de var främmande sjömän, militärer eller bara vanliga resande. En petition om att avskaffa den förödmjukande behandlingen inlämnades vid lantdagen.
 
Hur ofta sjömännen förde med sig veneriska sjukdomar till Kristinestad är svårt att säga, men att det förekom är höjt över varje tvivel. En efterlysning 1828 speglar samhällets hårda attityd mot den sjuka:
”Allmän Kungörelse. Sjömanshustrun Maja Lisa S.S. ifrån Kristinestad, vilken å kurhuset invid denna stad varit, såsom behäftad med venerisk smitta, intagen, och den 11 i denna månad sig därifrån olovligen bortbegivit, varder härigenom allmänneligen efterlyst, med befallning till vederbörande, att henne noga efterspana och vid anträffandet till Kurhuset insända. Vasa landskansli den 14 jan.”
 
Att bli smittad med syfilis var en tragedi på flera olika plan. Dels fanns det inget botemedel, dels behandlades den sjuka mycket strikt i syfte att undvika smittoöverföring. Ett av stadsfiskalen i Kristinestad G. A. Eklöf utfärdat fångpass lyder:
 ”Medellösa sjömansdottern Maria N. Hemma från Kaskö stad vilken enligt närslutna läkarintyg vid besiktning idag befunnits lida av venerisk smitta, förpassas därför att med fångskjuts avföras till länssjukhuset i Vasa. Under resan tilldelas henne vanlig fångkost. Kristinestad den 2 november 1878.” (Stadsfiskalens brevkoncept nr 97, 1878. Lokalhistoriska arkivet i Kristinestad.)
 
På det lokala planet har jag sökt, kanske mest funderat, efter vilka möjligheter jag har att kunna gå vidare i forskandet efter sjukdomsfall. Det kräver givetvis en annan arbetsinsats, men vad finns det för arkiv öppna som kan berätta ytterligare om ovanstående? Samtiden hade ett så komplext förhållande till veneriska sjukdomen. Jag inser att jag måste gå igenom stadens och socknarnas protokoll, samt försöka få tag på material som berör länslasarettet och kurhuset i Vasa och läsa rapporter skrivna av Vasa läns provinsialläkare. Kyrkoböckerna i de församlingar som ingår i undersökningsmaterialet har jag gått igenom med hjälp av en Internet-bas i Finland. Därur har det framgått följande.  
 
I Kristinestads stadsförsamling hittas flera dödsfall härledda av ”veneriska sjukdomen”.
1 maj 1810 dog ”gamla sjömannen” Jacob Lundberg, 71 år gammal. Samma år, den 24 september, avled änkan Helena Pehrsdotter i 70 års ålder. 18 mars 1811 dog ”hustrun” Brita Stina Jungström, 45 år. Två år senare föll i dödens famn ytterligare två kvinnor av denna könssjukdom. 2 april var det ”hustrun” Anna Brita, 41 år och 9 juni sjömansänkan Anna-Lisa Bergendal, 42 år. Sammanlagt fem dödsfall under en treårsperiod. Till dessa kan tilläggas handelsmannen Fredric Hållfast, 46 år, som året före Finska krigets utbrott, den 20 september 1807 dött av denna sjukdom.
Inte först år 1840 skedde nästa två dödsfall i stadsförsamlingen. Allra först är skomakaren Christoffer Engman som dog ”å Läne Curh: i Wasa” 3 juni 1840, begrovs tre dagar senare. Den 24 oktober dog i ”venerisksj. Fiskares hustru” Maja Greta Åkerblom 39 år gammal och ytterligare lite mer än ett decennium senare hittas ett dödsfall den 18.7.1853 då dog handlanden och vicekonsuln Alexander Joh. Sjöberg 31 år gammal av ”venerisk sjukdomen” i staden L?beck i Tyskland. Begravningsdatum saknas för denna man, kanske han blev begravd bortom hemstaden Kristinestad?
Ifrån närbelägna Kaskö verkar ytterligare en av kurhuspatienterna ha dött. Fiskalsänkan (Fiscls.Enk)  Lovisa Myrberg ifrån Kaskö dog 51 år gammal i ”Wasa” den 10.8.1826, även här saknas begravningsdag så hon verkar ha blivit begravd i länets centralort - Vasa.
 
Landsbygdsbefolkningen verkade vara lika drabbade. I Lappfjärds moderförsamling på gården Mattila dog den 3 maj 1819 ”bondeänkan lägr.qw.” Caisa Henriksdotter, 43 år. I Storå socken dog mellan åren 1815-1823 tre personer av ovanstående åkomma. Dessa var:
1) 8 september 1815 på Svartti gård, barnet Sara Maria, 2 mån och 18 dagar gammal.
2) 4 augusti 1817 på Pettenkangas gård, ”vd a” Lisa Henricsdotter, 32 år, 11 mån. 19 dagar gammal.
3) 10 december 1823 på Myllyoja gård, änkan Maria Johansdotter, 38 år, 4 månader, 2 dagar gammal.
 
Det första dödsfallet i kapellförsamlingen Bötom tillhörande Lappfjärds storsocken i denna sjukdom verkar ha drabbat en inflyttad, för sjömannen Fredrich Fredricksson Laulaja hittas inte i födelselängderna för år 1819 då han borde ha fötts enligt dödslängderna. Han dog den 16 juni 1851 och begrovs sex dagar senare i åldern 32 år, 9 månader, 13 dagar. Tre år tidigare vigdes han, såsom dräng på Kuuttila gård i Bötom, den 16 januari 1848 med ”inhysev.” Lena Mickaelsdotter Philpula från samma gård. Sjöfolket var som sagt såsom yrkesgrupp hårt drabbat av olika veneriska sjukdomar. Det kan konstateras att denna veneriska åkomma dödade fort. Frågan är hur länge han hade burit på smittan? Sjömannen Laulaja var inte ensam med sitt yrke i Bötom. År 1857 var tre bötombor påmönstrade som sjömän på fartyg som tillhörde handelsflottan i Kristinestad. Tretton år senare har den siffran tredubblats, men i dödslängderna hittas bara ett ytterligare fall av sjukdomen.
 
Det var ingen sjöman, utan en fyra månaders flicka, dottern Maria Sofia på Hautaviita gård i Bötom, som dog av medfödd syfilis den 24 oktober 1861, begravd en vecka senare. Det märkliga är att inga andra omnämns från dessa socknar trots att kurhuset i Vasa hade årligen 300-400 patienter. T ex år 1836 hade Lappfjärd på avdelningen inte mindre än sex personer, senare endast en eller två årligen, ibland ingen.  Visserligen kunde de flesta fall efter någon månads vistelse i kurhuset utskrivas som friska, men handlade det om att de var det eller att sjukdomen tillfälligt hade gått tillbaka? Syfilisen gick i skov. Gällande gonorr? var nog gråsalvan botande med sina starka gifter av kvicksilver, fetter och hartser. På kort sikt hjälpte det nog även mot syfilisen med goda resultat, men på lång sikt måste den ha varit förödande. En salva som inte skulle användas idag.
 
DISKUSSIONSREFERAT
Våren 2002 står det i svensk dagspress att ett HIV-smittat barn i Stockholm får ingen dagisplats och en arbetskamrat till mig - vi arbetar natt på ett äldreboende i Göteborg - säger när vi diskuterar mitt uppsatsämne att hon inte skulle vilja dela något glas vatten med någon som hon vet har fått HIV, lika lite dela toalett. Även om man i Sverige inte kan avskeda en anställd p g a dennes HIV-smitta, finns det nog ett stort antal personer som har fått sluta - men avskedats av andra skäl - alternativt utfrysts till den grad att de själva slutat eller aldrig fått ett nytt arbete om det har varit känt.
Under 1800-talet berättas det i många källor i Sverige och Finland om hur illa de behandlades som hade smittats av ”veneriska sjukdomen”. Ovan visade jag ett exempel, men det var även känt att de smittade inte ville att prästerna skulle få veta, för då utestängdes den olyckliga från kyrkan, eller placerades sist i nattvardskön, offentligen utpekad, skambelagd. Man bönföll läkarna om bot, men också om tystnad eller att dessa skulle kalla sjukdomen vid ett annat namn. ”Hvad skall man svara när en husbonde frågar om sitt tienstehjons sjukdom?”, frågade sig en läkare. ”Ordet venerisk smitta är liksom dödsbasun för den fattige, som härigenom blir liksom fogelfri.” Ett sådant fall var sjömanshustrun Maja Greta N.N. i Kristinestad som anhöll om bidrag från fattigkassan 1852 då hon var oförmögen att livnära sig på grund av ”kroniskt underlivslidande”. (Ur Fattigkassans protokoll 1852.)
 
En av många teorier kring HIV-smittans ursprung är att den kommer från aporna i Afrika. Antagligen att någon människa har blivit biten eller på något sätt där apornas vätskor har blandats med människan. I svensk massmedia kan man på 2000-talet läsa om att det ofta händer att män i Sydafrika våldtar kvinnliga oskulder för att bli av med viruset.
Redan år 1713 publicerade svensken Johan Linder en teori i sin bok ”Tanckar om then smittosamme sjukdomen Franzoser” om att ”thet then veneriska smittan förmodligen ther igenom utsprungit, att folket i varma länderna, af sin stora kåthet, haft beställa med the store Apijner och Markattor, eller så kallade Babianer”. Carl von Linn? besökte Göteborg några decennier senare under sin Västgöta resa (år 1746). Därifrån skrev han om den folkliga föreställningen att en person kunde bli av med den veneriska smittan om han fick smitta en annan. Likadant trodde man på många andra platser i det svenska riket. Provinsialläkaren Ström i Kopparbergs län skrev i en rapport:
”En liderlig snickargesäll, som infört smittan i orten, inbillade de nedsmittade pigor och drängar, att de, genom coitus 9 gånger på en natt med en och samma person, skulle bota sig sjelva”.
 
Det är tydligt att HIV och veneriska sjukdomen har många paralleller. Utstötningen ur kollektivet är ett gemensamt problem och en orsak till att folk nu som då försökte dölja sjukdomen för allmänheten. Vilka lärdomar kan vi få av forna tiders bekämpande av könssjukdomar?
Hur folk skulle förmås att yppa sin smitta var ett problem, som vi även idag måste brottas med. Det gjorde vanligt folk bara om många var sjuka (I Alahärmä i Vasa län skedde smittspridning genom koppning och beskrevs av O. E. A. Hjelt 1874. Tvåhundra personer blev smittade och källan till denna epidemi hittades hos en med venerisk sjukdom behäftad kopperska.) eller om symtomen inte längre kunde hemlighållas. Under tiden hade smittan spridits ytterligare. Stjälper vi inte oss själva genom den kollektiva utfrysningen? Min arbetskamrat är inte unik, vet inte själv hur jag förhåller mig till smittsamma sjukdomar med stigmatiserande kännetecken? Skammen är nog värre än sjukdomen, ty risken att dö i andra sjukdomar är stor, men i dessa fall kan man i alla fall få medlidande - sekundärvinster.
 
Det märkliga är att när jag har studerat bonde- och småstadssamhället i Sydösterbotten har jag märkt att man kunde acceptera att individer med minst sagt lika smittsamma sjukdomar bodde och rörde sig i lokalsamhället, men inte de veneriskt sjuka. Hur kommer det sig? Dödligheten i denna veneriska sjukdom var betydligt lägre än vid smittkoppor, åtminstone inte lika direkt. Gemene man verkar tydligare ha sett att könssjukdomarna smittade, medan alla bakteriologiska och virologiska dito var svårare att förstå. Kan iakttagelsen stämma? Kan sjukdomens synliga väg, införandet utifrån, vara orsak? Veneriska sjukdomen spreds till Boråstrakten via ”sillfiskare” som hade varit i Bohuslän och spreds vidare ut i landet av västgötaknallar. Blev vissa av samhället misstänkta smittspridare orättvist förföljda, alltså sillfiskarna och västgötaknallar? I Finland jagades kringresande försäljare och uppköpare från trakten av Vita havet, s k ”arkangeliter”. Rysk militär var den tiden inkvarterad i de finländska socknarna och ansågs bidraga till spridandet. T ex år 1865 avlöstes en rysk division i Finland av en annan från Ryssland kommen. Samtidigt ökade sjukdomsfallen i ”veneriska sjukdomen” och ryssarna blev anklagade på tjänstemannanivå. De i sin tur skyllde på att finländarna smittade deras soldater.
 
Folk som drabbas av obotliga sjukdomar där den medicinska vetenskapen inte kan hjälpa söker sig gärna till charlataner eller homeopater såsom en sista utväg. Att vandringssägner som den i dagens Sydafrika eller i 1700-talets Göteborg att man kunde bli frisk genom att sprida smittan vidare existerar är inte därför förvånade, men är eller var det inte bara sägner? Vi som är friska sprider myter hur de sjuka överför sin sjukdom på oss, för att ytterligare demonisera dem. Ty enligt en vän som är sjuksköterska på en infektionsavdelning på ett storsjukhus där det finns många afrikanska patienter med HIV, så har dessa aldrig hört ”tagandet av oskuldssägnerna” i sina afrikanska hemländer, som inte i för sig är Sydafrika men ändå på samma kontinent. Är det inte vår rädsla för ”folket i varma länderna, af sin stora kåthet”, såsom Johan Linder påtalade redan för tre hundra år sedan?
 
Allra sist har jag undran om HIV med tiden kommer att bli en tredje världens följeslagare, medan sjukdomen så gott som utrotas här? Det ska poängteras att trots att jag pratar om syfilis som någonting icke numera existerande och mycket ovanlig i vår västerländska värld, är den fortfarande utbredd bortom våra gränser. Kommer det bli likadant med HIV, tecken tyder på det?!
 
REFERENSLISTA
Ämnet ”veneriska sjukdomen” är rätt så outforskat rent allmänt, åtminstone på det lokala planet i Sverige och Finland. Till min uppsats om förhållandena i Kristinestadsnejden är det endast två svenskspråkiga författare och en finskspråkig som i den talrika bygdelitteraturen har tagit upp ämnet till behandling. Många skriver om andra sjukdomar, läkarkonst och så vidare, men dessa författare undviker ämnet även om man på länslasarettet i Vasa vårdade mestadels syfilitiker, t ex under tioårsperioden 1825-1834 på den veneriska avdelningen 3179 och på lasarettavdelningen 1534 personer. Dessa tre författare är:
1. K. V. Åkerblom: ”Lappfjärds historia, första delen.” - Vasa 1938. (sid 277)
2. Christer Norrvik: ”Stad under segel. Kristinestads sjöfart efter 1809.” - Vasa 1999. (sid 431-432). Härur kommer direktcitat då jag inte hann besöka lokalhistoriska arkivet i Kristinestad under mitt senaste besök i april 2002.  
3. Heikki Rantatupa (m fl): ”Etälä-Pohjanmaan historia VI. Autonomian kausia 1809-1917.” - Vaasa 1987. (sid 499-507)
 
”Veneriska sjukdomens” omfattning i Finland belyses väl i standardverket ”Läkare och läkekonst i Finland under 300 år, 1640-1940.” av Bertel von Bonsdorff, utgiven i Ekenäs 1978. (sid 85-91) Om svenska förhållanden och som gott jämförelseverk är den helt underbara boken av en av kursens gästföreläsare - Carl Magnus Stolts ”Den beprövade erfarenheten. Medicinsk id?historia och läkekonst i Boråsbygden 1780-1900”. (sid 67-75) Denna akademiska avhandling som var supplement till Sydsvenska medicinhistoriska sällskapets årsskrift 1994, tryckt i Borås samma år, är tvärvetenskaplig till sin karaktär och ger bland annat djupare perspektiv på hur den enskilda individen uppfattade sin sjukdom och vilka medel samhället satte för att begränsa den.
 
För övrigt har jag försökt att få ett medicinid?historiskt perspektiv på mitt arbete genom att studera författare som Karin Johanisson eller (Red) Birgitta Evengård. Den senare upptar syfilisens historia i ”Epidemiernas historia och framtid” (sid 77-83) utgiven i Stockholm 1992. Även Alf Sagn?r har varit behjälplig med sin ”Livets tjänare. En bok om läkekonstens historia.”- Malmö 1980 (sid 307), likaså ”Svenska sjukdomsnamn i gångna tider” (sid 59 och 134) av Gunnar Lagerkranz, Göteborg 1988.
Om man vill ha en medicinsk beskrivning av ”veneriska sjukdomen” kan man använda nästan vilket uppslagsverk som helst, bara man vet vilka tre sjukdomar det handlar om. Gamla läkarböcker är nästan bäst för där finns oftast även tillgång till bilder på lidande patienter som visar hur hemsk sjukdomen är ifall man inte botar den. Bildurvalet till denna text (borttaget) hittas i serien ”Medicinskt folkbibliotek. Könssjukdomar av Johan Almkvist, Stockholm 1926.”. Beroende på utgivningsår får man också sig en bild av vilka bot som stod till buds för tidpunkten.
På Internet kan man söka efter ”veneriska sjukdomen” på många ställen, här hittar man också Genealogiska samfundet i Finlands hemsida som är en guldgruva för den som vill hitta levnadsöden i Finland. Svenska, finska och engelska kan användas av brukaren. Historieböckerna på samfundets hemsida möjliggör bland annat att söka i socknarnas dödslängder flera hundra år tillbaka. Sökmotorn är enkel och vill man få en bild av dödligheten i ”veneriska sjukdomen” är det en enklast att söka på ordet ve* (inte venerisk sjukdom, för då får man inte med prästernas felstavningar och förkortningar) i kolumnen dödorsak i respektive socken, går även att ta med flera grannförsamlingar i en samlad sökning. Internetadressen är http://www.genealogia.fi. Denna hemsida har jag använt för att få en bild av dödligheten i ”veneriska sjukdomen”. Det märkliga är att insjuknandet är proportionerligt mycket större (t ex år 1870 vårdades 4,88 syfilitiker/1000 invånare på Finlands sjukhus) än dödligheten, fast det inte fanns någon egentlig effektiv behandling före upptäckten av salvarsan och penicillin.
 
(Ovanstående arbete ingick som en avslutande fempoängsuppsats i ”Medicinens id?historia” (10 poäng), Institutionen för id?historia och vetenskapsteori, Göteborgs universitet, vårterminen 2002. Lärare var professor Ingemar Nilsson med flera.)

4

Östermark / Teuva / Info om Östermark

« skrivet: 2003-02-17, 18:47 »

Östermark (på finska Teuva). Den första bofasta befolkningen till Östermark synes ha kommit på 1400-talet från Tavastland och Satakunda. Dess befolkning var till början finskspråkig, men fram till 1800-talets slut kände man till bygden under namnet Östermark. Det ska relateras till belägenheten öster om Närpes kyrka och storsocken, som har medeltida ursprung. Andra socknar och orter runt Närpes bär liknande namn i relation till kyrkbyn, till exempel de norr om belägna Yttermark och Övermark. Stora delar av Sydösterbotten har en gång i tiden tillhört Närpes socken, så ock Östermark.
 
På 1600-talet röjdes och svedjades det mycket i Östermarks skogar. Nyodlingen var intensiv. vid sidan av sädesbruk har boskapsskötsel och tjärbränning varit östermarksbornas försörjning, vid sidan av jakt och åfiske fram till 1800-talets början. Djurhållningen möjliggjorde en ostproduktion som var vida känd i Finland alltsedan sekelskiftet 1800. Man hade påverkats av H. G. Porthans id?er. Samtidigt fick andra näringar såsom framställning av pottaska och salpeter en rusch i bygden. I slutet av det århundradet började man även tillverka träpipor.  
 
Präster ifrån Närpes kom redan under tidigt 1600-tal för att predika i Östermarks predikostuga, vars sista tillkomsttid är år 1638. På grund av den stora mängden finskspråkiga i Östermark, men ej allena, önskade man sig en finskspråkig präst, så år 1694 blev Östermark Närpes finskspråkiga kapellförsamling. Egen kyrkoherde fick man hundra år senare (1794) då självständigheten i kyrkligt hänseende var total.
 
Kommunen Östermark grundades år 1868. År 1795 hade Östermark 1519 invånare och år 1865 4798 dito, men nödåren i slutet av årtiondet drabbade kommunen hårt och år 1870 räknade man endast med 3878 själar. Järnvägen emellan Kristinestad (Kristiinankaupunki) och Östermyra (Seinäjoki) genom Östermark togs i bruk år 1912. Stationer öppnades i kyrkbyn och Perälä (nära Mörtmark) i väster, samt tillkom en hållplats i Äystö i öster. 1920 hade Östermarks befolkning ökat till närapå 9000 personer.
 

Altartavlan i Östermarks kyrka (1953) är skapad av Tove Jansson.  
 
Östermarks första träkyrka (långkyrka) stod färdig år 1701. Den revs år 1881 och dess stockar användes i byggandet av den första folkskolan i kommunen. Den andra kyrkan byggdes under åren 1861-1863 enligt ritningar av arkitekten och konduktören vid Intendentverket i Finland N. J. Österman, född i Östermark. Den flertal gånger renoverade (reparerade?) tegelkyrkan förstördes i en brand år 1950. Delar av ruinen har restaurerats till ett minnesmärke. Östermarks nuvarande rappade tegelkyrka (tornförsedd långkyrka) är från år 1953, ritad av Elsi Borg (f. 3.10.1893, Nastola, d. 30.12.1958, Helsingfors) och har som raritet en altartavla  vars motiv ”Tio jungfrur” är skapad samma år av ”Mumintrollens mamma” Tove Jansson (1914-2001).
 
Psalmdiktaren och författaren Simo Korpela (1863-1936) kom ifrån Horonkylä, Östermark. På hans hemgård står en minnessten.
 
Källa: ”Finlandia 7, Etälä-Pohjanmaa”, Helsingfors (1986), sid. 201-203.

5

Storå / Isojoki / Info om Storå

« skrivet: 2003-02-15, 20:17 »

Storå (på finska Isojoki) omtalas för första gången år 1586 såsom Södermarck och Forsby. Ortens två bönder hette Sigfrid Thomasson och Lasse Larsson, nybyggnationen torde ha uppkommit på 1570-talet. Namnet Södermarck begagnades ännu år 1591, men fick sedan ge vika för Forsby. År 1608 benämndes byn ”Storåå” (Storå är en förlängning av Lappfjärds å längre västerut, byter namn efter sockengränsen.) och hade då fyra bönder; den fjärde hette Jöran Mattsson Sirooi. Den sistnämndes hemman blev senare första hemmanet i Vesijärvi by, som 1606 benämndes Wesijoki. Namnet Forsby blev senare namn på ett hemman i Storå. Den finskspråkiga befolkningen blev slutligen övervägande här och orten fick ett finskt namn. År 1696 hade Storå 18 gamla bönder och 6 nybyggare samt Wesijärvi 1 och Cärienkåski en nybyggare. Nybyggelserörelsen fortgick sålunda. År 1705 bestod Storå av fem byar med finska namn. Orten hade i början av 1700-talet omkring 200 invånare. Vägen till Lappfjärds kyrka var lång, över tre mil.
 
Storåborna byggde sig ett bönehus 1710, där prästerna från Lappfjärds pastorat några gånger per år predikade. Begravningar skulle fortsättningsvis ske i Lappfjärd, men i lönndom lades ett och annat lik i marken runt bönehuset. Det framkom vid tinget cirka femton år efter bönehusets tillkomst. Envisheten att bilda egen församling gav resultat, för den 21 augusti 1732 erhölls kungligt bifall till att Storå fick bilda kapellförsamling. Bönehuset byggdes om till en kyrka, som invigdes år 1733. Församlingen bestod då av 30 familjer hemmahörande i Lappfjärds socken och 15 i Ikalis socken. Den första kaplanen i Storå blev magister Anders Gadolin, som kom år 1734. Storå kapell blev genom beslut av domkapitlet av 21 juni 1786 förstorat med Vesijärvi by, vars invånare var finsktalande och hade närmare till Storå än till Lappfjärds kyrka. Närapå 70 år senare, den 29 november 1855 blev Storå särskilt pastorat. Det var i god tid för befolkningen växte lavinartat, år 1880 räknades den till 4016 själar.
 

Nuvarande korskyrkan i Storå stod färdig år 1833. Klockstapeln är från år 1854.  
 
Källmaterial: K. V. Åkerblom: ”Lappfjärds historia I” (Vasa 1938), sid. 141.

6

Bötom / Karijoki / Info om Bötom

« skrivet: 2003-02-14, 22:05 »

BÖTOMS KYRKA OCH FÖRSAMLING.
 
Nuvarande kommunen och sockenbildningen Bötom (på finska Karijoki) har åtminstone sedan 1594 tillhört Lappfjärds socken och dess kyrkliga sfär. På grund av lång kyrkväg följde bötomborna år 1797 sidebybornas exempel och utverkade sig rätt att bygga en kapellkyrka. Kyrkoherden Rudolf Josef Estlander förordade deras anhållan 1798, men domkapitlet och landshövdingen motsatte sig, så att kapellbildandet i Bötom fördröjdes flera år. Ett tillstånd beviljades till slut och en kyrka började byggas år 1802.
 
Ritningarna fick man av arkitekten till Jalasjärvi kyrka - den i Jalasjärvi boende Salomon Köykkä-Köhlström. Bötomborna ville inte göra en precis likadan kyrka som fanns i Jalasjärvi, utan man ville ha en egen kyrka och därför ändrades det i ritningarna under byggnationstiden.
Byggnationen framskred mycket sakta. Den första tiden arbetade man endast ett par veckor under sommaren. År 1808 avbröts det halvfärdiga arbetet av kriget mellan Ryssland och Sverige. I den finländska delen av svenska riket vällde fientliga trupper in.
 
I Bötom tänkte ryssarna bränna ned det som hade byggts upp av kyrkan. De hade lyckats med uppsåtet om inte den tolvåriga torpardottern Helena Kullas hade släckt elden. När de ryska soldaterna försvann från kyrkbyn sprang den lilla flickan till ett vattendrag och hämtade vatten med sin känga för att ta död på de flammande lågorna.
I åminnelse till torparflickan kallas numera kyrkan för Helenas kyrka. År 1809 slutade kriget och Sverige avträdde den finländska delen till Ryssland. Snart därefter var kyrkan i sådant skick att den kunde börja användas. Den första gudstjänsten hölls den 12 januari 1812.
 

Bötoms centrum, sommaren 1990.
 
Sommaren 1993 gjorde undertecknad en inventering av svenskklingande namn på Bötoms kyrkogård. Dessa hittades:
 
Mikael Appell (Ent. Ojala) (1866-1938),
 
Eemil Evald Asp (1896-1971),
 
Här hvilar klockaren Nils Henric Axelin.
Född d. 31 mars 1800. Död d. 13 december 1838.
(Hans fru ligger bredvid, med eget kors och där har förfinskningen redan skett.)
Hedvig Axelin
Synt. 1802-10-10. Kuoll. 1893-08-05.,  
 
Eero Edvin Berg (1898-1969),
 
Olga Berglund (1888-1966),
 
Mikael Edvard Björnbäck (1892-1894),
 
Arvo Mikael Björnbäck (1897-1901),
 
Sifferi Soreius Blomster (1881-1936),
 
Kauppa Harjoittanut Neiti Marie Adolfiina Bruns (f. 1882-10-03 d.1978-01-06),
 
ÄNKKAN Maria Engvall (f.1871-03-18 d.1952-06-19),
 
Uno Konrad Engvall (1900-1972),
 
Erland Erikslund (1879-1940),
 
Göta Erikslund (1936-38)
Kurt (1932-38)
Saga (1927-49),
 
Ida Erikslund (1877-1948),
 
Toivo Erikslund (Ojala) (1904-1970),
 
Martti Tobias Granfors (1911-1976),
 
Mikko Aleksanteri Grönfors (1911-1945),
 
Valfrid Grönstrand (1911-1945),
 
Karl Olof Gullans (1884-1958)
(En familjegrav, den som lever längst in i modern tid är;)
Vilho Kullervo (1912-1981),
 
Tiva Armas Gullberg (1914-1948),
 
Matilda Vilhelmina Helander (1881-1950),
 
Matti Emil Helander (1882-1967),
 
Oiva Eemil Helander (1917-1972),
 
Jukka Hellsten (1936-1940),
 
Amanda Matilda Henriksson (1865-1953),
 
Arvo Hilden (1903-1922) (Ett minnesmärke för de stupade på vita sidan under inbördeskriget. Han skadades i Repola, dog på Sordavala sjukhus 3:e januari 1922.),
 
(Översatt från finskan) Här vilar kaplanen A.J. Lilius älskade Henriette Hällfors (1826-18XX)
(På finska lyder gravinskriften) Kappalaita Anders Johan Lilius (f.1823-20-11 d.1867-07-10)
Alma Aurora Lilius (1867-1868)
Edith Elisabeth Lilius (1864-1867),
 
Josefina Salmi o.s. (född) Hällfors (1867-1947),
 
Teir - Högblom
Tässa lepää äitini (Här vilar mor)
Ida Paulina (1858-1941),
 
Kalle Kustaa Högblom (1873-1934),
 
Kalle Högblomin lapset (Kalle Högbloms barn)
Niilo (1898-1899),
Kaarle (1899-1901),
Heino (1912-1912),
Aili (1910-1929),
 
Otto Högblom (1862-1948),
 
Elina Högmossa (1862-1947),
 
Bertta (o.s. Neimikaija) Jossandt (1916-1965),
 
Nikolai Joonas (1881-1943) (Det finns även andra Joonas, men osäkerheten ifall detta är ett svenskt namn eller inte fick de andra dito att utebli.),
 
Edvard Kamb (1894-1954),
 
Kanttori (Kantor) Fredrik Laurell (1817-1896)
ja puolisonsa (och äkta hälft) K. Vilhelmina (1820-1886),
 
Kalle Lindholm (1888-1955),
 
Keijo Antero Lindgren (1965-1965),
 
Valde Viljam Lindgren (1918-1975),
 
Aukusti Väino Lindqvist (1896-1975),
 
Väinö Lund (1895-1950),
 
Kalle Lybed (1870-1921),
 
Ossi Mollerus (1873-1935),
 
Samuel Lönnquist-Parman (1839-1921),
Rosa Selina (Parman) (1842-1921),
 
Anni Elisabeth Malm (1902-1983),
 
Eila Malm (1933-36)
Eeli (1931-36),
 
Frans Alexander Malm (1874-1941),
 
Juho Malmi (1897-1948),
 
Karl Johan Lintuvuori (Mannfolk) (1869-1941)
Elina Josefina (1864-1951),
 
Stig Helge Manns (1911-1990),
 
Bonden Johan Norrback (f.1871-06-18 d.1930-04-06),
Hustrun Maria (f.1883-02-02 d.1933-04-18),
Lars H. (1921-1940),
Åke Torsten (f.1918-02-07 d.1990-04-10),
 
Leander Norrback (Musiker från Mörtmark) (1904-1968),
 
Oskar Norrback (f.1892-01-16 d.1953-07-12)
med sin fru (född Saha) Hilda Augusta (f.1881-09-11 d.1930-05-24),
 
Vilhelmina Norrback (1860-1941),
 
Iisakki Norrgård (f.1847-05-12 d.1914-04-07),
 
Felix Norrgård (f.1895-04-05 d.1966-08-10)
med sin fru Hilda Susanna (f.1889-12-12 d.1966-06-23),
 
Maria Norrgård (f.1852-03-02 d.1925-12-06) (I Bötom hembygdsgård finns ett sorgebrev över henne. I det står det om man översätter från finskan:
Maria Norrgård. Med sorg meddelas att husets äldre fru Maria Norrgård somnade in i döden i sitt hem i Bötom, december 6:e dagen 1925. 73 år, 10 månader och 3 dagar gammal. Närmast sörjande 1 son, 9 döttrar, 1 måg, 8 svågrar, 53 barnbarn och 3 barnbarns barn. - Min själ väntar endast på Gud, ty han är min frälsare.- Barnen.
Vi ber eder att komma till den framlidnes begravning söndagen 13:e december. Samling i framlidnes hem, halv nio på förmiddagen, samt efter gudstjänsten.),
 
Anni Amalia Renfors (1904-1991),
 
Frans Renfors (1893-1966),
 
Otto Armas Renvik (1900-1977),
 
Allan Teodor Roos (1894-1968),
 
Kaisa Rosenberg (1858-1929),
 
Vilhelmina Harju o.s. (född) Rosenblad (1847-1931),
 
Hilma Rosendahl (1879-1960),
 
Stm. (Sotilasmies-soldat) Veino Imani Rosendahl (f. 1911-07-24 d. 1940-02-11) (Stupade i Taipala under vinterkriget),
 
Maria Sofia Rönnback (1864-1948),
 
Ville Rönnbäck (1854-1938)
Emilia (1854-1913),
 
Albert Viljami Rönnlund (1909-1979),
 
Arvo Matias Rönnlund (1911-1938),
 
Eino Jakob Rönnlund (1899-1973),
 
Eila Anneli Rönnlund (1937-1947),
 
Erkki Mikael Rönnlund (1931-1943),
 
Jaakko Nestori Rönnlund (1873-1951),
 
Juha Jaakko Rönnlund (1871-1935)
Serafin (1872-1941),
 
Niilo Petter Rönnlund (1844-1912),
 
Kalle Salin (1870-1927)
Maria (1879-1952)
Kalle Armas (1902-1987)
Väinö (1909-1929),
 
Lempi Roosiina Sandberg (1914-1986),
 
Ksenia Simberg (1911-1992),
 
Maanviljelijä (Bonden) Nestori Skogslund (1856-1904)
Vaimo (Hustrun) Kreeta Liisa (1856-1931),
 
Bonden Johan Skogslund (f.1836-04-10 d.1911-07-01)  
Hustru Anna Katrina (f.1836-09-14 d.1908-11-26),
 
Vice pastorn Johan Sonck  f.1780 d.1842
och hans familj. Math. Ev. 5: 8-9 (Saliga äro de renhjertade, ty de skola se Gud. - Saliga äro de fridstiftande, ty de skola kallas Guds barn.),
 
Hilja Maria Stenroos (1894-1932),
 
Johan Storback (1857-1947),
 
Josefina Storback (1898-1973),
 
Anna Marita Storås (1938-1955),
 
Stm. (Sotilasmies-soldat) Elis Arnold Storås (f.1925-01-17 d.1943-11-18) (Stupade i Aunus under fortsättningskriget),
 
Johan Villiam Storås (1897-1983),
 
Josefina Storås (1874-1961),
 
Martin Mikael Storås (1926-1982),
 
Herman Sundberg (1836-1915),
 
Klaara Sofia Sundell (1859-1935),
 
Edla Maria Söderback (1852-1935),
 
Emanuel Söderback (1870-1941),
 
Isak Söderback (1869-1948),
 
Juho Vihtori Ström,  
 
Axel Thomasfolk (1887-1946),
 
Sofia Thomasfolk (1874-1946),
 
Emma Vahlberg (1888-1964),
 
Kaarle Villiam Wahlberg (1905-1937),
 
Olga Lydia Wegelius (1875-1954),
 
Aleksanteri Vesterbacka (1854-1931),
 
Maria Ågren (1873-1941),
 
Selma Ågren (1900-1931),
 
Eelis Into Åkerman (1928-1948),
 
Frans Nestor Åkerman (1900-1990)
Ella Maria (1901-1977),
 
Maria Vilhelmina Åkerman (1879-1965),
 
Yrjö Johannes Ålgars (1906-1947),
 
Osmo Mikael Äppel (1910-1982),
 
Vihani Äppel (1913-1916),
 
Emil Valentin Österberg (1888-1957),
 
Kyrkogården uppvisar även ett namn som jag tror sig ha ett ryskt påbrå, men den inte uppvisar några tecken på ortodoxa kyrkotecken är jag inte helt säker, utan tar med namnet i slutändan:
 
Feodor Saveljev (1893-1951).
 
Därtill finns en kvinna som har i finskan ett konstigt språkbruk av ett namn, kanske det har sitt ursprung i väst eller västra? På gravstenen står det:
 
Eelin Maria Västilä (1886-1959).
 
En annan liknande gravsten är den med ett troligt ursprung i Swartz eller Svart:
Juho August Svartti (1853-1905).
 
Med vänlig hälsning
Harri Blomberg

7

Källor och arkiv / Ortodoxa församlingar

« skrivet: 2004-06-08, 20:31 »

Är inte helt hundra på hur utbredd den ortodoxa tron är/har varit på gammalt riksfinskt område (gräns före 1940).
På Hiski kan jag bara hitta en enda ortodox församlings böcker men det borde väl finnas fler?
 
Nån fennougriker som kan reda ut det?

8

Efterlysningar / Larsson, Isak * 1723_

« skrivet: 2003-07-03, 03:27 »

Hej !
Isak Larsson (född 1723) kom till Hammar Socken i södra Närke. Men jag har ingen aning vartifrån han kom i Finland eller när han flyttade så det är lite svårt att söka hans anfäder.
Är det någon som sett namnet någonstans.
 
Han gift sig 1753-10-14 i Hammar(T) med Maria Nilsdotter.
Den första husförhörslängden är Hammar A1:1a (1791-1803) #3 s.101 Wid Wägen / Södra Kärra ägor.

9

Landskap / Län (Diskussion) / Österbotten

« skrivet: 2003-06-21, 20:59 »

Hm,jag tror inte Kainuu tillhört Österbotten, i vilket fall har jag sett att dessa socknar ingår i Kainuu / Kajanaland på siten:
 
http://www.genealogia.fi/hiski?se
 
Hyrynsalmi
Kajani - Kajaani
Kuhmo
Paltamo
Puolanka
Ristijärvi
Sotkamo
Suomussalmi
 
I vilket fall som helst har jag själv släkt både i Pulkkila och Kainu-området. Typ Keränen, Siira, Rimpiläinen ...
 
 m v h
 
  L. Persson

10

Efterlysningar / Timmerman Sundberg från Åland, emigrerade till Bohuslän.

« skrivet: 2003-05-07, 20:54 »

En ö som Klädesholmen i Tjörns kommun i Bohuslän som varit bebodd sedan urminnes tider, ruvar på mängder av anekdoter och episoder på mänskliga öden och äventyr. När skutor på 1800-talet siktades i hamninloppet var det många av öns ungdomar som med en speciell glimt i blicken skyndade ner till hamnen, för att se om en redig karl kunde kliva i land.
 
Ägarsläkten till Sundbergs (f.d. Laxen) konservfabrik på Klädesholmen har ett sådant ursprung. En åländsk timmerman, bör väl ha hetat Sundberg, kom att stanna kvar på den svenska västkusten efter en seglats på 1800-talet och blivit anfader till en stor släkt.
 
Konservfabriken drevs fram till slutet av 1980-talet av Lennart och Eva Sundberg. I början av 1990-talet hade barnen Kenneth och Eva-Lisa tagit över driften. Denna mindre fabrik hade en omsättning för ett tiotal år sedan på cirka tio miljoner kronor. Om släktens bakgrundshistoria berättar Sven Gin(s)berg i ”Bohuskusten - Svenska turistföreningens årsskrift 1992” (Stockholm 1991), sidan 132-133:
 
”Så berättar till exempel Lennart Sundberg om att han i sin ungdom kallades för ”Finnen”. Den som lever i en stad eller på en plats med ”normal” omflyttning sluter sig till att Lennart eller hans föräldrar kom från Finland och att Lennart själv talade finlandssvenska. Men då har man fel. Nej, det var Lennarts farfars far som kom som ung timmerman seglande från Åland. Under ett uppehåll på Klädesholmen träffade han en ung mö. Och därmed klev han raskt av sin skuta och bosatte sig på ön.”
 
Frågan är om någon kan verifiera denna historia?
 
Med vänliga hälsningar
Harri Blomberg

11

Efterlysningar / Matroser som seglade med Ostindiska kompaniet.

« skrivet: 2003-04-02, 22:55 »

Är det någon som känner till dessa ålänningar som seglade med Ostindiska kompaniet under andra hälften av 1700-talet? Från Åland hittas följande två personer (Hiski ger ingen vägledning...):
 
GRÖNBERG, JOH.
Född, år: 1757 (uträknat utifrån uppgift om ålder)
Död, år: okänt  
Födelseplats: Åland (normaliserad till Åland)
Bostadsort: Carlscrona (normaliserad till Karlskrona, Blekinge)
Ålder: 40 år
Titel: Matros (normaliserad till Matros)  
Civilstånd: gift
Lönekolumner: 1:0, 2:8, 3:24  
Förekommer i följande dokument:
Rulla för skeppet Gustaf Adolph: sid 8
 
ÖBERG, MATS
Född, år: 1741 (uträknat utifrån uppgift om ålder)
Död, år: okänt  
Födelseplats: Åland (normaliserad till Åland)
Bostadsort: Hästhag (normaliserad till Hästhagen, Göteborg)
Ålder: 28 år
Titel: Matros (normaliserad till Matros)  
Civilstånd: gift
Lönekolumner: 1:14, 2:0, 3:0  
Förekommer i följande dokument:
Rulla för skeppet Finland: sid 9
 
Källa:
http://www.ub.gu.se/samlingar/handskrift/ostindie/index.xml
 
Med vänliga hälsningar
Harri Blomberg

12

Landskap: Satakunda / Norrmark (Noormarkku)

« skrivet: 2003-02-15, 19:10 »

Norrmark (på finska Noormarkku) nämns för första gången i källorna i början av 1400-talet, men den blev inte predikogäll först år 1736 under kapellet i Vittisbofjärd, som i sin tur tillhörde Ulvsby storsocken. År 1771 blev Norrmark eget kapell under Ulfsby och egen självständig församling med egen kyrkoherde först år 1861. Kommunen Norrmark bildades år 1868, men kommunfullmäktige samlades inte först år 1919 för första gången.
 
Mer än hälften av kommunens invånare bor i kyrkbyn, näststörsta samhället är Södermark (Söörmarkku). I kyrkbyn finns en väl bevarad bruksmiljö och som har varit motorn för samhällets utveckling. En såg öppnades redan under 1700-talets hälft, men det är kring järnbruket som uppsvinget har kretsat kring och dess grundare i början av 1800-talet var Carl de Carnall, som importerade svensk järnmalm. Släkten Ahlström är väl mest känd och dessa har byggt vackra bostadsbyggnader åt sig själva. Mest känd är dock Villa Mairea som den världsberömde arkitekten Alvar Aalto ritade år 1939 åt sina vänner Maire och Harry Gullischen.
 

Bildtext: Klockstapeln (1757) invid Norrmarks kyrka.
 
Norrmarks stenkyrka stod färdig år 1933 efter ritningar av Armas Lindgren. Klockstapeln är från år 1757. Den äldsta kyrkan i Norrmark var från år 1731 och saknade kyrktorn, var en så kallad långkyrka. Senare byggdes en ny under åren 1833-1835, men den förstördes under inbördeskriget i Finland år 1918. Fronten emellan de röda och vita gick i de här trakterna av norra Satakunda. Nuvarande kyrkan, som har inspirerats av de finländska medeltidskyrkorna, byggdes därefter.

13

Efterlysningar (stängd för nya rubriker) / Svedjefinnar i norra Östergötland.

« skrivet: 2003-01-21, 16:43 »

Släktforskning kräver mycket tid. Det vet jag själv och ni alla som läser och skriver i Anbytarforum. I Värmland, Dalarna och andra övriga finnbygder där svedjefinnar bosatte sig på 1500- och 1600-talet forskar många om finnsläkterna i respektive område. I det skogsbälte som finns norr om Östergötlands centralbygd - slättområdet som sträcker sig emellan Vättern och Östersjön - bosatte sig åtminstone en hel del svedjefinnar på 1500-talet. Vissa for vidare västerut, men andra måste ha blivit kvar i Östgöta norra bergslag och i Kolmården, så jag undrar om det finns någon som har hittat sådana svedjefinnar i sin antavla?
 
Själv har jag inte riktigt tid att forska om enskilda öden som det handlar om, men är mycket intresserad att läsa om sådana på grund av att jag sedan en längre tid tillbaka insamlar material och skriver om Finnarnas historia i Götaland... de stora riktlinjerna (måste börja på det här sättet för att kunna förstå omfattningen). Vore mycket tacksam om någon kan hjälpa mig i mitt efterforskande med information, tips eller annat matnyttigt. Det gäller bara svedjefinnar/finnar i norra Östergötland fram till riksdelningen år 1809.
 
Tack på förhand
Harri Blomberg
(bosatt i Göteborg, men född i Norrköping)