Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna användare har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i områden som du har tillgång till.
Meddelanden - Harri Blomberg
Sidor: [1]
1
« skrivet: 2013-02-27, 23:39 »
Jag har påbörjat ett mindre kulturmarksprojekt, där jag försöker blåsa liv i ett av torpen - Stora Vadet (tidigare Stora Taskevadet) som var underlydande till kungsgården Götala i forna Skara landsförsamling. Torpet har legat på sin plats, åtminstone sedan andra hälften av 1600-talet och nära knutet till Lilla Vadet (tidigare Lilla Taskevadet) på andra sidan Götalabäcken/Götalamadet. Ett av delmålen är att få reda så mycket som möjligt om de torpare, som har bebott Stora Vadet och då tiden före torpare Johan Larsson, 1845-1929, som kom till Stora Vadet med sina föräldrar i början av 1850-talet, alltså intresserad av de torparfamiljer som bott där från 1600-talet till ca 1850. Skulle vara kul att kunna sätta upp en torparlängd på tomten eller i någon av uthusen till allmän beskådan... Se vidare http://gotala.blogg.se/ Förfrågan är om någon har bekantat sig med sina förfäder på detta torp? Jag är även intresserad att tillsammans med intresserade att göra någon gemensam forskning om alla torpen under kungsgården Götala, om mänskorna, torpens belägenhet... mestadels torparruiner idag, men skulle vara kul att göra en torparinventering. Det är inte min egen släkt, men intresserad av de släkter som betrampat samma jord.  (Meddelandet ändrat av Harri_blomberg 2013-02-28 15:08)
2
« skrivet: 2006-01-15, 16:30 »
Hej Gun-Britt! Enligt HisKi inflyttade till Lappfjärd 13.7.1757, änklingen Christian Mattsson, från Ilmola (Ilmajoki), med noteringen ledig att gifte sig. Första gången Kristian Tavast omnämns i Lappfjärd är vid ett oäkta barns födelse, 1.10.1760, då som Wahrg.sold. Christian Tabast, med kommentaren Mannen vistas i Pommern... han skaffar sex oäkta barn i Lappfjärd åren 1760-1767 och dör i socken 1788, begravd 6.4.1788, såsom Gl.afsked.sold. Christian Talvast, död av slag 48 år gammal, innebär att han är född 1739-1740...
I Ilmola finns en dräng Christopher Matthsson, som gifter 12.10.1755 med bondeänkan Mar. Jacobsdr AlaJouppi. Hon dör på gården AlaJouppi, 30.6.1756 av styng, 44 år, 17 dagar gammal.
Christian och Christopher är inte samma namn, men bra lika och båda namnen var ovanliga... Christian Matsson från Ilmajoki som kommer till Lappfjärd var änkling, kanske han gifte sig som ung dräng, omkring 16 år, med en änka, hon dör redan på sommaren året därpå och han drar vidare till Lappfjärd för att söka vargeringstjänst som soldat? Bara en gissning... Mvh HB-06
3
« skrivet: 2005-04-21, 01:18 »
... och översättningen lyder:
Parcellägare Simon Anderss(on) Hagberg från byn Andiala N:1 (bör väl vara Ruts), född 7/5 1881 i Maxmo, ingick 16/1 1910 i äktenskap med Johanna Martinsdotter Nygård, född 31/5 1887 i Maxmo, flyttade 4/5 1910 till Vörå. Ensamma i äktenskapet lever de båda.
Intygar å pastorskansliet i Vörå 10/7 1939
G. Stenbäck, t.f. khde
4
« skrivet: 2005-04-21, 00:41 »
Moi Leif... palstatilallinen översätts till parcellägare... mvh Harri
5
« skrivet: 2005-04-14, 13:48 »
Den 23.8.1774 föddes (döpt dagen efter) Petrus i Öfv: Raumo, föräldrar Isaac Johansson och Margeta Carlsd:r, 46 år... och i och med att han dog den 29.2.1832 (begrovs den 18.3.1832) - g: Pehr Isaakss: Lempiä i åldern 58 år 7 mån så verkar det väl stämma... när man ser det i HisKi så här känns sannolikheten stor...
6
« skrivet: 2005-04-14, 13:39 »
... hej helena... jag antar att det är ovanstående för den 18.5.1799 gifter sig (lystnad:d: 5/5 -1799) Usv: Pehr Isaacsson Lembeä från Öf: Raumo med P: Brita Larsd:r Långström från Apajoki... och sonen Salomons - som föddes den 26.7.1809 - föräldrar var ju Pehr Lembiä och Brita Larsd:r, 35 år, från Öf: Raumo... mvh harri
7
« skrivet: 2005-04-12, 18:32 »
Hej Helena Rohlin!
Du söker information om Vendla Juhontyttär Norkoolin, f 1870-08-23 i Bötom. Hon bör i kyrkoarkiven ha namnet Vendla Johansdotter med anknytning till gården Norrgård i Nederby... idag finns en väg som heter Norkoolintie i denna del av Bötom och där i stamgården Norrgård har jag släktingar än idag... namnet Norkooli är ett finskspråkigt uttal av namnet Norrgård. Tyvärr så sträcker sig inte ovanstående HisKi så långt fram i tiden när det gäller Bötom och då en mormors moster gifte in sig som bondmora på gården är det inte mina förfäder och jag har inte brytt mig att forska vidare i denna släkt, men kanske det gömmer sig något i mina pärmar... måste titta, återkommer i så fall... vänligen Harri Blomberg
8
« skrivet: 2004-11-11, 09:25 »
Maxmo, socken af Lappo härad och Korsholms domsaga, Vasa län, Finland. Areal 120 qvkm.; befolkningen svensk, 1,994 pers. (1884). Kapell under Vörå pastorat af Jakobstads prosteri. Källa: Nordisk familjebok, 1800-talsutgåvan. Band 10 (1886). Lloyd - Militärkoloni, sidorna 1151-1152. Se: http://www.lysator.liu.se/runeberg/nfaj/0582.html
9
« skrivet: 2004-11-09, 22:39 »
... i den del av Karelen som ingår i Finland klarar man sig givetvis enbart på finska, den del som Sovjetunionen la beslag på i samband med andra världskriget bor det nästan bara inflyttade ryssar, men numera går det att använda finska i städer som Viborg med mera på grund av alla finländska turister... i det Karelen som har Petroskoi som huvudort är finska fullt gångbart... där bor en stor majoritet ryssar, men finskan (lite osäker på karelskan) används som officiellt andraspråk (Karelarna använder mycket finskan som sitt skrivspråk, karelskan har inte utvecklats såväl som sådant, även om det finns både mer än en finsk och en karelsk dagstidning därstädes... till exempel Karjalan Sanomat på finska och Oma Mua - Oma Maa skulle den hetat på finska... betyder Eget land/Mitt land - på karelska.)... om jag inte minns fel så är Petroskois gatskyltar på två språk... i alla fall är affärsskyltar och institutioner mer finskspråkiga... vid sidan av ryskan... i Fjärrkarelen/Östkarelen/Karelska republiken som området kallas för i Finland läser man/ger ut böcker nästan mest i hela Ryssland... Karelarna finns endast i majoritetssituationer i de alltmer utdöende byarna, även i Petroskoi bor karelare vid sidan av finskspråkiga ingermanlänningar... som inte fick flytta till sin hembygd efter förvisningen till Sibirien under Stalin, som många drabbades av, samt i Petroskoi även ättlingar till en del finskspråkiga emigranter från Finland, Norrbotten (Kirunasvenskarna) och som kom via Amerika... vilka kom på 1920- och 1930-talen... ska man resa Karelen kanske man får svårigheter med enbart finskan, men med mischmasch av engelska och finska, samt lite ryska går det... mer utförlig information hittar du nog på följande sidor: http://hem.passagen.se/mihe2110/ http://www.gov.karelia.ru/index_f.html (Karelska republikens officiella hemsida som är på ryska, finska och engelska... inte karelska.)
10
« skrivet: 2004-11-09, 15:38 »
Idag var jag och köpte ett koppartryck i antikhandel i Göteborg. Där fanns även några äldre ovala inramade personbilder tillhörande släkten Berg i Mariestad, troligen ägd av Tore Berg i ett senare skede, ifall någon är intresserad att inköpa dessa så kostar de 40 kronor ramen (inklusive bild), åtminstone var det pris försäljaren angav. Jag kan förmedla adress ifall det finns någon släkting eller dylik som är intresserad av fotografierna.
Adam Berg, född 20 okt 1860, död 3 juli 1915.
Matilda Berg, född 26 maj 1863, död 22 mars 1936. (Tore Bergs föräldrar.)
Maria Berg, omgift med Jakob Berg, f. 1830. (Tore Bergs förälders föräldrar.)
Bröderna Berg... Georg, född 9 febr 1891, död 1 oktober 1910 (eller 1970); Ragnar född 24 dec 1895, död 25 febr 1924; Tore född 11 febr 1898, död 1 nov 1965.
Tore Berg, hans mor och Ragnar.
Det finns fler person- och gruppbilder utan personfakta på baksidan av ramarna, som verkar tillhöra samma familj/släkt. Ramarna är till sitt utseende liknande de vars personfakta jag nyss presenterade.
11
« skrivet: 2004-11-06, 16:32 »
Ett ströfynd...
Jonas Sundman, född i Piteå, 65 år gammal sökte fattighjälp i Göteborg den 27 maj 1828, då hade han bott 45 år i Göteborg. Han dog i Göteborg i december 1828. Det innebär att han måste ha varit född 1762-1763.
Källa:
Stadsarkivet i Göteborg, arkivbildare är Göteborgs fattigvård / Fattigvårdsinrättningen i Göteborg, examinationslistor, EII:5, nr 5882.
12
« skrivet: 2004-10-29, 15:08 »
... angående Hans N.N:s hustru, Chierstin, omnämns dock i första kommunionboken [AI:1, 1710-27]. Noteras 1710-13, därefter ej mer. Finner henne inte i dödboken... kanske hon flydde till Sverige under Stora ofreden 1713/1714-1721? Eller dog hon under de första kaotiska åren då ryssen tog över Finland för nästan ett helt decennium och prästen kanske var på den svenska sidan och inga vettiga anteckningar gjordes... kanske man kan hitta något i någon dombok eller så...
13
« skrivet: 2004-10-29, 14:58 »
... hej Leif... misstänker Vasa landsarkiv... Toholampi tillhörde tidigare det som kallades för Vasa län... mikrofilm ska kunna lånas ut från Helsingfors... men vet inte hur jordeböckerna är avfotograferade... kanske dessa äldre även finns i Sverige? Annars håller jag med om dina antaganden om svårigheter med att säkerställa samband mellan 1500-talet och senare kyrk(o)böcker... skicka gärna annat att översätta... håller liv i min finska... på återhörande Harri
14
« skrivet: 2004-10-29, 13:55 »
Vasatidens toholampibor (fast på finska står det medeltidens toholampibor, men då det är vasatid... har jag - Harri Blomberg - ändrat i översättningen) Tre tusen års tystnad (man har fynd från stenåldern och framåt i Toholampi) avslutades då Gustav Vasa började Sverige-Finlands skatteskrivande. I ”tiondelängderna” för år 1547 omnämns i Toholampi bara en gård. Papuanrantas boende Matti Oravainen eller Kauppi (namnet Kauppi syftar på handel). Egentligen märkligt om den ende bosatte hade varit handelsman. På kyrkosjöns nordostliga strand uppstod år 1556 Antti Kotilainen och år 1565 Paavo Kotilainen. På sjöns sydvästliga strand noteras år 1568 Matti Ollinpoika Seppälä elller Rautio samt till den föregående dess granne Heikki Matinpoika Hukari. Sist omnämnda år noterades i skatteboken i socknens norra del boende: Paavo Olkkonen är via ”Lesti” (Yli-Lesti/Lestijärvi?) kommen tavastländare (han var visst ingen savolaxare som jag - Harri Blomberg - nyss misstänkte), samt till Toholampis sydliga del i slutet av 1500-talet ankomna Jämsä. Källa: ( http://www.kase.fi/toholampi/historia/keskiaika.html 2004-10-29)
15
« skrivet: 2004-10-29, 13:24 »
Olkinen (Olkinenn, Olckinen). Henrik, bonde och nämndeman i Toholampi 1570-74. Nu Olkkola hemman. (Harri Blombergs kommentar är att namnformen tyder på att nybyggarna på hemmanet kommer österifrån då de har -nen i tillnamn, kanske savolaxare?) Källa: Släktnamn i Karleby på 1500-talet, av Hugo Lagström i Genos 4(1933), sidorna 54-58. ( http://www.genealogia.fi/genos/4/4_54.htm 2004-10-29)
16
« skrivet: 2004-10-29, 09:21 »
... hej Leif... nej, inga personer omnämns förutom kyrk(o)arkitekter i kommunbeskrivningen jag refererar till... men då jag förstår finska ska jag se om jag hittar något om dessa personer som du omnämner... på Internet... men först ska jag sova en stund, har arbetat natten som har varit... mvh Harri... ps. de första nybyggarna i Toholampi på 1500-talet kom från Tavastland och Satakunda... enligt samma kommunhistorik... ds.
17
« skrivet: 2004-10-28, 14:30 »
... Toholampi fick sin nuvarande befolkning då dessa ödemarker befolkades för gott på 1500-talet... omkring 1500-talets mitt fanns sex gårdar, år 1600 14 gårdar och 1710 29 gårdar... man fick sin huvudförsörjning genom jordbruket, främst kreatursskötsel, samt sidoförsörjning av fiske, tjärbränning och järnframställning. Efter stora ofreden kom befolkningstillväxten ordentligt igång i Toholampi. År 1810 bodde 1380 personer därstädes och 1900 3674 personer, som mest bodde det omkring år 1950 då nästan 5000 personer var skrivna i Toholampi, numera är de färre. Toholampi tillhörde i äldsta tider till Pedersöre socken, men från år 1575 till Lochteå. År 1665 blev Toholampi predikogäll och 1775 kapellförsamling, egen församling blev T. år 1859. År 1665 byggdes ett mindre bön(e)hus, det revs år 1765 då en ny kyrka uppfördes, men även den ersattes av den nuvarande av C. A. Setterbergs hand, uppförd 1861. I kyrkan finns en altartavla vid namn Aftonvarden från år 1761 av Johan Backman. Den nuvarande kyrkans byggande hade föregåtts av en 34 årig strid om var den skulle uppföras. I Sykärinen i Toholampi uppfördes år 1961 ett kapell, efter Pertti Luostarinens ritningar. I T. rinner ån Lestijoki... hembygdsmuseet Häkkilän kotiseutumuseo hittas några kilometer utanför kyrkbyn... den senare har en befolkning på 1000-1500 personer, näststörsta samhället på 100-200 personer är Sykärinen. Trä- och matförädling har varit den huvudsakliga industrialiseringen. Till Gamla Karleby är det 65 kilometer från kyrkbyn i Toholampi.
Källa: Finlandia 7, Etelä-Pohjanmaa, Helsinki 1986, sidorna 204-205.
18
« skrivet: 2004-10-19, 16:55 »
... moi Jouni... jag får tacka för lite beröm, tar jag gärna emot... jaså VLT... och idag på köpet, kul... får jag läsa i stadsbiblioteket imorgon... är ganska trött, har påbörjat en C-uppsats och därför suttit i stadsarkivet under några timmars tid, går igenom en massa fattighusprotokoll i jakten på finländare i Göteborg under 1800-talet... uppsats-PM ser ut så här: En studie av finländare i Göteborg under första hälften av 1800-talet, enligt drygt 5000 examinationslistor. Problemområde En delstudie i att förstå migrationsrörelsen från nuvarande Finland (inklusive de avträdda områdena till Sovjetunionen efter andra världskriget) till Göteborg under 1800-talets första hälft, i den brytningstid det svenskfinska riket splittrades i två hälfter. I min B-uppsats undersökte jag den relativt talrika finländska gruppen av lägre värvat militärt manskap i Göteborg under första hälften av 1800-talet, vill nu utvidga undersökningsfältet för att se om det fanns andra yrkesgrupper som samlade finländska migranter? Under 1700-talet fanns det ett stort antal av dem anställda i Ostindiska kompaniets tjänst, fortgick denna migration av sjödugligt manskap till staden, fanns det andra näringar som kan ha lockat folk så långt bortifrån? Göteborg var ju trots allt Västsveriges mest betydelsefulla stad. Examinationslistorna, som hittas i stadsarkivet i Göteborg, är ett unikt material som kan svara på många frågor om eventuell finländsk migration som de råddiga och många gånger innehållsfattiga kyrkoböckerna för Göteborg inte kan ge. Thomas Magnusson har tydligt beskrivit examinationslistornas förtjänster: Examinationslistorna kan beskrivas som ett slags journaler över var och en som sökte hjälp i någon form vid Göteborgs fattigförsörjning. Huvudsyftet med upprättandet var att så noggrant och detaljerat som möjligt få en överblick över den sökandes situation och eventuella behov av hjälp. På varje lista antecknades fullständigt namn på den sökande samt eventuella medsökandes namn, för det mesta make/maka och barn. Utöver levnadsålder för de namngivna, noterades även födelseort, adress i Göteborg, inflyttningsår samt bostadsförhållanden i staden. I förekommande fall antecknades också yrkesbakgrund eller tidigare försörjningssätt.1 Mer specifika frågeställningar angående och eventuella avgränsningar av materialet, kommer att göras när uppsatsförfattaren har fått bekanta sig med materialet, vilket inte hinns under denna delkurs när pm: et skrives. 1) Magnusson 2001, sidorna 83-84. Källor: 1) Linda Axelsson: De sökande till fattigförsörjningen i Göteborg under 1: a hälften av 1800-talet. C-uppsats, Göteborg 1998. 2) Thomas Magnusson: Traditionalism och ekonomism. Västsvensk särart i fattigvårdsdebatten ca. 1800-1850. Göteborg 2001. ... det blir många timmar att tillbringa i stadsarkivet
19
« skrivet: 2004-10-19, 10:09 »
... i emigrantforum har jag lagt ut en hel del finländska apotekare verksamma i Sverige... har nedan gjort en sammanfattning om dessa... för att sammanfatta omfattningen av denna yrkesgrupps verksamhet under i huvudsak 1800-talet i Sverige... Under tidsperioden 1780-1912 innehade 27 finländare apotek i det som idag räknas som Sverige. De verkade från Trelleborg i söder till Haparanda i norr. Finländarna ägde så kallade apoteksinrättningar i orterna Borlänge, Eksjö, Eskilstuna, Falun, Filipstad, Haparanda, Karlskrona, Karlshamn, Köping, Lindesberg, Loka (brunn), Luleå, Lund, Malmö, Nora, Norberg, Nyköping, Råneå, Skellefteå kyrkby och stad, Smedjebacken, Stockholm, Strömstad, Torshälla, Trelleborg, Vänersborg och Västerhaninge. Flera av de svenska apotekarna födda i Finland kom att få barn och barnbarn som fortsatte inom samma yrke. Dessa kunde överta fädernas rörelse eller köpa andra apotekares privilegier, ifall de inte startade nya apotek med kungligt privilegium. Till denna talrika skara kan man även lägga till apotekare födda i Sverige, men med en eller två föräldrar från Finland, samt ytterligare sådana apotekare i Sverige som en viss tid verkat i Finland, men inte är av finländsk börd. Dessa avvikare ingår inte i denna presentation. Endast två ur den första gruppen återvände till Finland, men ej för att skaffa sig näring ur apotekarrörelsen utan i handel, samt en som på grund av trassliga affärer emigrerade till Ryssland. De övriga blev kvar i sina nya hemtrakter, stora flertalet lyckades bra och betraktades som goda samhällsmedborgare, men några lyckades sämre i en kärv bransch med dyra apoteksprivilegier och dålig lönsamhet. De gick i konkurs eller lämnade på eget initiativ branschen för vidare öden på annat håll. Större delen av de undersökta finländarna var födda under den svenska tiden i Finland, endast tre efter densamma. Nitton föddes under andra hälften av 1700-talet, fem i början av 1800-talet. De övriga föddes åren 1816, 1820 och 1846. Apoteksinnehaven nådde sin topp först efter riksdelningen år 1809, då dessa finländare såsom många andra valde att verka i det gamla moderlandet framför hembygden i öster. En orsak till detta kan vara att alla de finländska apotekarna i Sverige tillhörde den svenskspråkiga minoriteten i Finland. De fyra sista åren av 1830-talet är statistiken av finländska apoteksinnehav som högst med nio stycken, men även så sent som år 1864 hittas sex dito. Apotekarnas geografiska bakgrund visar att staden Torneå med Nedertorneå socken har framavlat så många som fem apotekare verksamma i Sverige, vilken följs av Vasa med fyra, Gamla Karleby med tre och åbo med två. österbotten föder ytterligare fem stycken apotekare, en vardera i städerna Uleåborg och Nykarleby, samt tre på landsorten i Muhos, Kronoby och Oravais socknar. Nylänningarna var fem: fyra stycken från städerna Ekenås, Helsingfors, Borgå och Lovisa, samt en från Lojo socken. Avslutningsvis kvarstår det tre apotekare som föddes i Jäskis socken i Kymmenegårds län, Hattula socken i Tavastland och i Tammerfors. Två av dessa 27 hade fäder som varit apotekare, d v s Johan David Åberg (1765-1835) vars far var apotekare i Lovisa, och Johan Christian Kantzau (1774-1855), son till provinsialapotekaren i Vasa. Ytterligare en, möjligtvis två, hade nära släktingar i Sverige vilka innehade apotek och kunde på så sätt påverkas i sina yrkesval. Övriga yrken bland fäderna fördelar sig på två kyrkoherdar och en kaplan, en löjtnant vid arméns flotta och en kapten i Finska armén, en kronofogde, en lanträntmästare tillika assessor, en vice lanträntmästare och en lantmätare, en inspektor, en bruksbokhållare, en stadsnotarie, en lektor i staden tillika filosofie magister och en pedagog på landet, två bagare i staden, en boktryckare, en sockenskomakare. Tre kan inte med säkerhet bestämmas, men synes ha haft någon form av borgerliga yrken.
20
« skrivet: 2004-10-19, 04:03 »
 Barkskeppet OCEAN byggdes i Kristinestad. Fört av kapten L.T. Lignell från Åland seglade Ocean bland annat till Peru efter guano. Fartyget uppbrann i Rangoon 1862 (29 april), sedan kollasten fattat eld. (Norrvik 1999, sidan 173.) ... i högra hörnet av tavlan ska det stå Com. af Capt. L.T. Lignell 1861. och i vänster ska det stå Ocean Christinestad... flaggan är rysk, då Finland var ett storfurstendöme därstädes.
21
« skrivet: 2004-10-19, 03:42 »
Kapten Ludvig Lignell som befälhavare gör i november 1855 en resa med skonerten Felix från Kristinestad till Sverige, troligtvis till staden Sundsvall. Ödesdigert då Krimkriget rådde, men Lignell klarade sig fram och tillbaka oskadd. Det synes som det är i slutet av samma månad Lignell på grund av det osäkra världsläget får till uppdrag att segla det nybyggda barkskeppet Augusta från Kristinestad till Gävle för försäljning åt dess ägare Sandberg. Risken att engelsmännen skulle ta det var stort. (Norrvik 1999, sidan 144.)
År 1856 hämtar kapten Lignell hem skonerten Pojat från Antwerpen till Kristinestad. Den hade legat upplagd därstädes under Krimkriget. (Norrvik 1999, sidan 154.)
Den 22 juni 1860 befinner sig kapten Lignell på barkskeppet Ocean från Kristinestad i hamnstaden Callao i Peru. Han hade den 8 november 1859 seglat från Sundsvall med trälast till Australien, först Melbourne och sedan Port Adelaide, därifrån den 4 maj 1860 med barlast (ingen utfrakt) till Callao i Latinamerika, fortsatte sedan till Chinchas (ögrupp) där man hämtade guanofrakt. Kapten Lignell hade sin hustru ombord, och hon födde under uppehållet i Peru en dotter. Därifrån seglade Lignell vidare till Cork på Irland vilken han anlände med barkskeppet den 29 december 1860. (Norrvik 1999, sidorna 176-177.)
Sedan låter jag Norrvik själv berätta om Lignells fortsatta äventyr med barkskeppet Ocean:
”Eld i lasten - OCEAN
En helt annan typ av olycka drabbade den vanligtvis tursamme kapten Lignell på barkskeppet
OCEAN. Efter sin världsomsegling hade han gjort några kortare lastresor och hösten 1861 återvänt till Kristinestad för en last tjära och plankor till London.
Den 21 december avseglade OCEAN med full kollast för Rangoon i Burma. Azorerna passerades på nyårsaftonen och ekvatorn den 20 januari 1862. Kapten Lignell förde OCEAN långt söderut, ända ned till 49 grader sydlig latitud. I dessa vatten siktades inga andra fartyg, men den 27 februari ”12 apostlar öarna som ligger i närheten av Crozet-öarna. Hon seglade väl, loggade ofta 9-10 knop och passerade den 13 mars barkskeppet ALMONDE som var på väg från Rotterdam till Ostindien. Den 26 april var man framme i Rangoon i Burma. OCEAN förde en farlig last som kunde självantändas om den blev våt. En kväll strax efter ankomsten sattes vakt på däck som vanligt, varefter alla törnade in i sina kojer. Efter midnatt vaknade kapten från sin sömn och då han kom på däcket fanns ingen vakt akter och då stod rummet i eld. Ringdes oupphörligt med klockan för hjälp, satt ut slupen och giggen och kapten for iland för att få hjälp då en ångbåt, sprutbarkar och folk begagnades för att släcka som var förgäves, berättar skeppsdagboken.
Man hade gjort vad som rimligtvis kunde göras, täppt till alla luckor och räddat det lilla man hann få tag i ned i båtarna. Elden spred sig dock så snabbt att nästan inget kunde räddas. En av regeringens ångbåtar anlände i dagningen med några handsprutor, med hjälp av vilka man vid tiotiden på förmiddagen lyckades dämpa elden så pass att ankarkättingen kunde stickas ifrån. Så bogserades OCEAN till flodens andra strand där hon, sattes på grund och
av allt att döma fick brinna ut Efter att ha sålt vraket planerade Lignell att ta sig hem på Wendelins (barkskepp) OTTO (också från Kristinestad) som låg i Moulmain, men så blev inte fallet. På okända vägar var han ändå tillbaka i Kristinestad i augusti (1862).” (Norrvik 1999, sidan 195.)
Kapten Theodor Lignell seglade med barkskeppet Otto (omnämndes nyss) hemmahörande i Kristinestad, från London där han tillträdde som kapten senhösten 1862 och satte skeppet i sjödugligt tillstånd för färd till Nya Zeeland och därefter i barlast till Callao i Peru och vidare till Chinchas dit man kom i slutet av oktober 1863 för att hämta guano och via Kap Horn till Aberdeen där lasten lossades. Sedan seglade Lignell hem till Kristinestad, troligtvis kring årsskiftet 1863-1864. (Norrvik 1999, sidan 206.)
Källa: Christer Norrviks bok ”Stad under segel. Kristinestads sjöfart efter 1809.”, Kristinestad 1999.
22
« skrivet: 2004-09-04, 00:49 »
 ÅLDRINGAR PÅ 1800-TALET... En vanlig anteckning i dödböckerna är ”af ålder” eller ”ålderdom”(1). I Bötoms annaler för 1812-1870 hittas bland 2232 händelser 171 fall som härleder till ovanstående sjukdomsnamn, varav 84 är män och 87 kvinnor. Bötombon hade under denna tid 7,7 procents chans att dö en naturlig död. Ingen blir över 100 år, men fyra passerar 90-årsstrecket och som idag är de flesta kvinnor: 1) Död 24/11 1821 (begr. 30/11 1821) på Björnbäcks gård, syt.mor Lena Isaksdotter, 90 år, 8 mån, 8 dagar. 2) Död 31/12 1848 (begr. 7/1 1849), syt.mor änka Lisa Eriksdotter Lill-Martonen, 95 år. 3) Död 14/4 1854 (begr. 16/4 1854), på Rajamäki gård, syt.änka Maria Mikaelsdotter, 92 år, 2 mån, 12 dagar. 4) Död 13/11 1860 (begr. 18/11 1860) i Överby på Haaranoja gård, torparsyt.man Johan Henriksson Honkaniemi, 90 år, 1 mån, 20 dagar. Dödligheten bland åldringarna är som högst under vintermånaderna och tidig vår. Från högsommaren till tidig höst är den som lägst. Sommarmånaderna juli och augusti har sammanlagt åtta dödsfall per månad, medan februari, mars och april har 21 stycken i snitt. Mars månad visar den högsta dödligheten med sammanlagt 22 dödsfall. Sytningsfolket levde på sin hemgård och fick pension av den nya brukaren, oftast egna barn, mot att man överlämnat brukningsenheten till denne. Äldre fattighjon och andra medellösa fördelades på ett antal rotar i Bötom. Varje rote hade ett hjon att vårda. De enskilda fattighjonen hade att vistas endast inom en rote och behövde således inte gå i alla gårdar i kapellförsamlingen. De hade att uppehålla sig ett visst antal dagar i varje bondgård, fr o m år 1810, beroende på mantalets storlek och ju större desto längre. Antalet fattigrotar i Bötom måste ökas allteftersom fattighjonens antal ökade.(2) Barn som saknade föräldrar eller släktingar som önskade ta emot dem, utauktionerades till de minst fordrande fosterföräldrarna. Alltså sådana som önskade minst ersättning. Kyrkan gav hjälp efter belägenhet/möjlighet. 1) Klassificeringen ”ålderdom” finns endast i tre fall, under perioden 8/1 1853-12/8 1854. Kapellanen Viktor Fredrik Lilius ersätter Carl August Tallgren när denne flyttar till Larsmo år 1853 och kanske han i början inte har bestämt sig för han ska definiera dödsorsaken, men med tiden använder han såsom föregångarna och arvtagarna det vanliga ”af ålder”. I databasen hittas oftast - 157 fall - den senare stavningen sammansatt, d v s ”afålder”. Därtill hittas en avvikelse som jag inte vet hur man ska tolka. Bonden Anders Andrea Kornbäck avled ”afålder omkull. ränng.” 76 år gammal, den 15/10 1826 (begr. 22/10 1826). Innebär det att han blev omkullsprungen? Hos 21 av dödsfallen saknas dödsdag, i månadsstatistiken nämns de efter begravningsdag. För syt.änka Maria Mattsdotter på Norrgård som dog ”af ålder” 70 år och 4 månader gammal finns ingendera anteckning förutom dödsåret 1853. Ytterligare en avvikelse bör nämnas: torpare Matts Joh:son Wuorela på Saaraluoma gård i Överby står det att han har dött ”afålder” 8 år, 1 mån, 19dagar. Databasens inskrivare måste ha missat en av de två första siffrorna i årtalet. Dessa avvikelser är borträknade i statistikupplysningen. 2 ) Åkerblom 1938 (Lappfjärds historia 1), sid 264-272. När den första fattigstugan byggdes i Bötom har uppsatsskrivaren ej lyckats ta reda på.
23
« skrivet: 2004-06-09, 15:21 »
Hej Tommy, den har varit ganska vanlig i områden som införlivades i det svenska riket under 1600-talet, men under 1600-talet hade den lutherska kyrkan lite överseende för de ortodoxa, men i städer som Nyen fanns ortodoxa och redan år 1617 grundades den första ortodoxa församlingen i Sverige. Den var då helt ryskspråkig och till för ryssar som bodde eller uppehöll sig i Sverige. De ortodoxa församlingar som fanns i Finland före 1940 har en brokig historia. Ofta har det funnits (och finns) både en luthersk och ortodox församling inom samma sockengräns, t ex i Ilomants... den ortodoxa oftast i minoritet, därtill tillkom många ortodoxa församlingar i städerna på 1800-talet, dit bl a ryska militära enheter förlades... Vasa har en ortodox kyrka för att nämna ett exempel... i HisKi hittar jag bara Salmi ortodoxa församling. Idag finns 25 ortodoxa församlingar i Finland, av vilka en del är mycket vidsträckta. De i territoriellt hänseende minsta församlingarna finner man i östra Finland, där andelen ortodoxa är störst. Dagens läge beror delvis på det andra världskriget, som för Finlands del ledde till förlust av Karelen och Petsamo; sammanlagt aderton församlingar i de avträdda områdena upplöstes år 1949 och ersattes av 14 nya s.k. återuppbyggda församlingar, vilka bildades med tanke på den evakuerade ortodoxa befolkningens andliga behov. Till kyrkosamfundet hör därtill två klosterförsamlingar. Antalet kyrkor och bönehus (s.k. tjasounor) är c. 140. Församlingarnas utseende har förändrats så mycket efter skeenden då t ex Viborg förlorades år 1721 (Gamla Finland fick tidigt ortodoxa församlingar) vilket gav möjlighet att grunda en ortodox församling där, år 1809 (då resten av Finland införlivades i ryska riket), 1917-1918 (Finlands självständighet), nya lagar på 1920-talet och andra världskriget. En mycket bra länk om de ortodoxa församlingarnas historia (där mycket av ovanstående text hämtats) och arkivsystem i Finland (på svenska) hittar du under länken: http://www.riksarkivet.no/nordiskarknytt/99-nr3/fin-ortodoks.htm Mvh Harri Blomberg
24
« skrivet: 2004-04-17, 16:52 »
Hej Doris! Jägar, förkortning av jägare, i militära sammanhang soldat i jägarförband, ursprungligen förband sammansatta av skickliga skyttar utrustade med precisionsvapen och rekryterade bland skogsfolk och jägare; numera benämning på lätt infanteri (Finland) eller på infanteri för särskilda uppgifter (t.ex. fallskärmsjägare) eller för verksamhet i särskild terräng (t.ex. bergsjägare). I svenska arm?n uppsattes jägarförband för spaning och strid i ödemark och skog omkring år 1800, som en erfarenhet av kriget i Finland 1788-90. Savolax fotjägare fanns dock redan 1745. Till 1980-talet ingick i krigsorganisationen fältjägarbataljoner för strid i norrlandsterräng. Kavalleriets beridna jägarförband avvecklades under 1960-talet. Oftast kan man i HisKi under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal hitta samband med ordet jägare och militära boställen.
Källa: Nationalencyklopedin (2004-04-17), sökord jägare och jägarförband.
Mvh
Harri Blomberg
25
« skrivet: 2004-03-22, 13:25 »
Hej Marita! Ta kontakt med författaren till artikeln om Kajanaland, berätta om ditt problem och han kan nog hjälpa dig, förmodar att han förstår svenska, annars går engelska bra, så kan han hänvisa till rätt litteratur: Aarre Läntinen, Ph.D. (History), Docent of History at Jyväskylä and Oulu Universities Publications/Researches from Finnish History and Genealogy: 1) Turun keskiaikainen piispanpöytä, 1978 2) Kuninkaan perintöä ja omaa (arv och eget), 1981 3) Sata vuotta metsästyksenhoitoa 1891-1991, 1991 4) Suomen Ajokoirajärjestön historia 1902-1992, 1993. 5) Kuulkaa korpeimme kuiskintaa (Kajaanilaisen työväenliikkeen historiaa 100 vuoden ajalta), 1993. 6) Nurmon historia (II), 1994. 7) Kajaanin maistraatin ja raastuvanoikeuden historia 1659-1993, 1995.  Opinsaunasta leivänsyrjään (Kainuun ammattioppilaitoksen historia vuoteen 1997), 1997 Many other publications, too and hundreds of articles about Finnish history in different publications, magazines and newspapers domestically and abroad. Please, contact me, if You want a research, speech or lecture about Finnish history or genealogy. Thank You. ... skriver han på sin hemsida... men jag hittade hela artikeln, det gör ingenting att den är på finska, för den löpande texten är som i ovan, därefter uppräknas alla släktnamn, i bilagan ska du gå till sidan 100 och du ser platser där Lipponen förekommer i Kajanaland åren 1554-1713, jag skickar den till dig med e-post, den ingick i Genealogiska samfundets i Finland Årsskrift, nummer 44, Läntinen, Aarre: Kainuun talonpoikaissuvut 1554-1713. (s. 78-126, 314-315)... Lycka till med dina forskningar, jag tror nog först att du ska försöka ta hjälp av Vuokkiniemi-seura, så att du kan följa släkten Lipkin bakåt de närmaste två århundraden, de kanske inte alls har några rötter i nuvarande Finland, vi vet inte. Sedan får du ha en fin vår... skriv till min e-postadress ovan om du har några funderingar angående finskan, och jag hjälper dig. Med vänliga hälsningar Harri Blomberg
26
« skrivet: 2004-03-22, 12:55 »
Finska Litteratursällskapet - Suomalaisen Kirjallisuuden Seura
Folkminnesarkivet
Centralarkiv för den folktraditionella och folkloristiska forskningen. 500 hyllmeter handskrivna minnesanteckningar, 14.000 timmar ljudband, 700 bildband, 90.000 fotografier. Register enligt folkseder, ort och sak. Säkerhetskopior finns i traditionsarkivet i Joensuu.
De betjänar: må-fre 8.30-16.00
PB 259, Regeringsgatan 1, 00171 HELSINGFORS
PL 259, Hallituskatu 1, 00171 Helsinki
(ligger nära den vita domkyrkan i centrala Helsingfors)
tfn (09) 131231, fax (09) 13123220, e-post: sks-fls (ät) finlit.fi
27
« skrivet: 2004-03-22, 08:37 »
Kainuu heter Kajana alternativt Kajanaland är den del av Finland som vetter mot Vienan Karjala. Där uppkom ju namnet Lipponen på 1570-talet och år 1679 fanns där 5 matlag. Kajanaland är väl inte egentligen inte en del av Savolax, kanske mer det vi av hävd kallar Österbotten, men befolkningen synes ha kommit dit till större delen från Savolax och Karelen. Jag hittade en recension om Kajanaland i den finländska motsvarigheten till nättidningen Rötter som jag citerar i dess helhet. Härifrån kan jag tänka mig att släkten Lipkin har sitt ursprung före inflyttandet till Vienan Karjala. (En gissning!) Kajanaland är också ett område där Kalevala-sånger sjöngs: Aarre Läntinen: Bondsläkter i Kajanaland 1554-1713. Artikeln utgör en förteckning rörande släkter i Kajanaland från 1554 till 1713.Släktnamnen återges i nutida språkdräkt. Invånarna i Kajana/Kajaneborg (grundad 1651) ingår ej i förteckningen, då uppgifter om dem redan föreligger (Ohto Manninen, Kajaanin asukkaat 1651-1750, GSS 33, 1981). Ståndspersonerna har också utelämnats. Nästan alla invånarna i Kajanaland bar släktnamn vid denna tidsperiod; endast sällan nämns de endast med patronym. Befolkningen hade huvudsakligen inflyttat från Savolax och Karelen. Från Österbotten kom bara ett mindre befolkningstillskott, fastän Kajanaland administrativt hörde dit. Orsaken härtill kan troligen sökas bl.a. i de avvikande metoderna att idka lantbruk. Släktnamnen har grupperats alfabetiskt enligt följande principer: 1. Inledningsvis nämns på vilka orter i Savolax länsmanssocken släkten uppträdde åren 1541, 1548 och 1562 (enligt Kauko Pirinen, Savon historia II:1,1982, s. 750-818). 2. Därpå anges, när släkten kommit till Kajanaland eller ”Uleå erämark”. Under de första tiderna kan hembyn inte anges, för området var uppdelat i fjärdingar och först från 1563 i byar. Som källor har anlitats A. Vartiainen, Ka-jaanin kaupungin historia I, 2 u.p, 1980, samt Matti Huurre & Jorma Keränen, Kainuun historia I, 1986. 3. Vid bestämningen av hur släkterna fördelar sig på de olika byarna harföljande källor anlitats som mikrofilmer: ES 830: RA 8720 (skattelängd 1569);ES 830: RA 4736 (skattelängd 1573); ES 833: RA 477O(erämarksmantalslängd 1584); ES 833: RA 4773 (erämarksmantalslängd 1585); ES 839: RA 4844 (mantalslängd 1605); ES 845: RA 4902-4903 (tiondelängd 1616); ES 853: RA 4969(jordebok 1633); OS95:RA9132 (mantalslängd 1650);ES2469:RA9139(jordebok 1655), FR 313 (jordebok 1662 och 1671); ES 2476: RA 9193 (jordebok 1687);ES 2478 (jordebok 1706) och ES 3060: RA 9267 (kvarntullängd 1713). 4. Jämförelse över var i Kajanaland bosatta släkters namn kan återfinnas i Övre Savolax i Idensalmi modersocken enligt jordrannsakningsjordeboken 1664. 5. För att bedöma inflyttningen från Norra Österbotten och Koillismaa har gårdsnamn från jordeboken 1905 för berörda områden jämförts med de namn som förekommer i Kajanaland. 6. Slutligen försöker författaren bestämma släkternas migrationsriktning med ledning av Pirjo Mikkonen & Sirkka Paikkala, Sukunimet, 2u., 1992,jämte uppgift om antalet namnbärare år 1985. Källa: http://www.google.se/search?q=cache:l715KZFx8woJ:www.genealogia.fi/vsk/44/v312-320.pdf+Kajanaland&hl=sv&ie=UTF-8
28
« skrivet: 2004-03-22, 08:10 »
Hej Marita! Savolax sträcker sig över stora delar av sydöstra Finland, savolaxare spred sig över stora delar av Finland och Sverige (Värmland, Dalarna, Hälsingland, Gästrikland och så vidare). Många sysslade med svedjebruk vilket gjorde att de kunde bosätta sig nästan var som helst, skogen gav föda då man brände den och sådde i askan. Troligtvis bosatte sig många savolaxare sig i Karelen, på samma sätt som de befolkade Ingermanland. Efter freden i Åbo 1743 förlorades stora delar av Savolax till Ryssland, bland annat Olofsborg. Det möjliggjorde dock att savolaxare kunde flytta österut, inom det ryska rike många av dem numera tillhörde, kanske en del valde att bosätta sig i Vienan Karjala? Vad vet jag? Vet inte hur vanligt det var att konventera till den ortodoxa liturgin och tron? Eller om de bibehöll sin lutherska tro?
Matlag kan väl ha lite olika betydelser, men i det här sammanhanget bör det nog ses som ett gemensamt hushåll, med avseende på mathållningen. En samling (lag) av personer som mer eller mindre regelbundet intaga sina måltider gemensamt, en sammanfattande beteckning för dem som ha sin kost hos ett och samma husbondfolk, hushåll; särskilt kameralt (som rör finansförvaltningen) så att säga grund för utgörande av vissa (i särskilt äldre tider) skatter, besvär o. d.
Harri
29
« skrivet: 2004-03-21, 19:11 »
Rättelse: Där det ovan står På 1800-talets slut hade Lippo blivit Vuokkiniemis näststörsta släkt. ska det stå På 1800-talets slut hade Lipponen blivit Vuokkiniemis näststörsta släkt.
30
« skrivet: 2004-03-21, 18:50 »
LIPPONEN, LIPKIN. Lipponen var ett allmänt namn redan på 1500-talet i Savolax såsom i Karelen. I Kainu(u) uppkom namnet på 1570-talet och år 1679 fanns där 5 matlag. I Viena möter man namnet från 1700-talet, eventuellt redan år 1679, då en Lippojevs matlag bodde i Repolas Kolvasjärvi, mittemot Kuhmo. På 1800-talets slut hade Lippo blivit Vuokkiniemis näststörsta släkt. Formen Lipkin torde vara de ryska myndigheternas variant av släktnamnet Lipponen, och som alltid när myndigheter skapar nya namn åt andra folk så kan de syfta till det egna språket, i ryskan syftar Lipka till ett trädslag om jag inte missminner mig. Källa: Pöllä 1995. År 1850 bodde i Vuokkiniemi kyrkby 2 matlag Lipkin, uppdelade i 5 familjer, tillsammans 18 personer. Källa: Toivonen 2002. Savokarelska namnet Lipponen framträder i Kainu(u) 1584. Källa: Läntinen 1994. Fakta hämtad ur Vuokkiniemi-seuras hemsida ( http://www.vuokkiniemi.net/).
31
« skrivet: 2004-03-21, 18:24 »
Hej Marita! Kalevala i dess ursprungliga form, som Elias Lönnrot nedtecknade och fabulerade har mycket av sitt ursprung där, men idag har man samlat ihop så mycket, mycket och mycket mer av Kalevalastoff, så långt västerut som i Värmland, dit svedjefinnar bosatte sig och kring sekelskiftet 1900 hittades mycket i Ingermanland (kring staden Sankt Petersburg). I nuvarande Finland är Ilomants (Ilomantsi på finska) en ort som Lönnrot hittade en hel del uppgiftslämnare. Det intressanta för dig i sammanhanget är att många har intresserat sig för Kalevalas skapare och därmed har de också intresserat sig för Vuokkiniemi, så det kan hända att någon av din svärfars förfäder finns upptecknade i diverse arkiv i Helsingfors, Finska Litteratursällskapet i Finland har ett fint arkiv med insamlat material, besökte det för ett år sedan, tillsammans andra universitetsstuderande i ämnet finska från Lund. Ska se om jag hittar något om släkten Lipkin på nyss nämnda hemsida, återkommer i så fall.
Harri
32
« skrivet: 2004-03-21, 16:39 »
Ps. Nästan alla ryska karelare är karelsk (ryss/grekisk)-ortodoxa, det vill säga inga protestanter utan av den östromerska inriktningen, såsom alla ryssar, serber, greker och så vidare. Ds.
33
« skrivet: 2004-03-21, 16:36 »
Jo då Marita, det var rätt... Kem rajon... innebär väl att det är det kyrkliga distriktet Kemi, vars kyrkoböcker finns på mikrofilm i Hfrs och Joensuu. Om du nämner namnet på din svärfaders släkt, kan jag titta på ovanstående hemsida och se om jag kan hitta något intressant. Annars lycka till med släktforskningen på den sidan, min ene morbror gifte sig också med en från denna nejd i ryska Karelen, fast bröllopet skedde i Norrköping, dit hustrun och dennes mor hade kommit efter andra världskriget. Ditt område brukar kallas för Vienan Karjala på finska.
Mvh
Harri
34
« skrivet: 2004-03-21, 14:45 »
Marita... och där fanns följande info att få angående släktforskning... kyrkböcker från denna region finns bevarade alltsedan 1770-talet, så i teorin är det möjligt att gå så långt tillbaka i tiden. Jag vet inte exakt vart Vuokkiniemi tillhörde, men en del församlingars kyrkoböcker från åren 1779-1905 hittas på mikrofilm (filmerna KAR 1-30) i Joensuu landskapsarkiv och i Kansallisarkisto i Helsingfors, men texterna är skrivna på kyrilska (rätt stavat? ska vara den ryska stilen). Filmerna kan lånas inom Finland.
Karjalan Tasavallan kansallisarkisto (Karelska republikens nationalarkiv) (e-post: narchive@karelia.ru) hjälper med släktforskning, fast det kostar pengar... dock fanns på Vuokkiniemi-hemsidan, massor av information om olika släkter och deras ursprung, fanns även kontaktpersoner att skriva till, kanske bäst att börja där, din svärfars släkt kanske redan är utredd?
Harri
35
« skrivet: 2004-03-21, 14:33 »
Marita, det finns en förening som heter Vuokkiniemi-seura ( http://www.vuokkiniemi.net/), via dem kan det vara möjligt att få ytterligare information hur man kan gå till väga för att forska om vuokkiniemi-bornas förfäder. Harri
36
« skrivet: 2004-03-21, 14:25 »
Hej Marita! Vuokkiniemi är ett samhälle beläget i ryska Karelen (om vi nu talar om detsamma?) några tiotal kilometer från gränsen till Finland i höjd med Suomussalmi ungefär. Området har aldrig tillhört Finland, även om man försökte införliva Östkarelen både efter första världskriget och under andra världskriget. På ryska heter orten Voknavolotskaja, och karelarna där finns alltid i finländarnas hågkomst när man pratar om nationaleposet Kalevala. Zacharias Topelius angav särskilt Vuokkiniemi i ryska Karelen som de gamla runornas egentliga hemort, och denna anvisning blev vägledande för Lönnrot, som sedermera i de av Topelius som runofyndorter påpekade trakterna fann det huvudsakliga materialet till Kalevala. Jag skickar dig texten ”Några praktiska råd för släktforskning i det nutida Ryssland” till din e-postadress som Ludmila Werkström har skrivit och som finns publicerad på denna hemsida. Kanske den kan ge några tips. Ryska Karelens sockenböcker finns inte med i Genealogiska Samfundet i Finlands Historieböcker ( http://www.genealogia.fi). Mvh Harri Blomberg
37
« skrivet: 2004-03-13, 23:29 »
Hej Salome! Svenska Amerikanaren utkom i Chicago, medan Finska Amerikanaren var en veckotidning som utkom i Brooklyn, New York. I och med att Anders dog i New York den 19 mars 1913 är det väl troligt att han arbetade på den senare tidningen.
Med vänliga hälsningar
Harri Blomberg
38
« skrivet: 2004-03-05, 17:17 »
”K23 Olstorp
V Ryd sn
Säterimiljö emellan sjöarna Östra och Västra Lägern, omgiven av åker och hagmarker. Karaktärsbyggnaden är uppförd 1789 i gustaviansk stil i två våningar med en framträdande pilasterförsedd mittrisalit avslutad med en fronton. Fasaderna är i ljus puts och taket är brutet med avvalmade gavelspetsar. Byggnaden omges av en lummig park och flankeras av en ljust putsad envånig flygel (den andra har brunnit).
N säteriet utmed vägen märks byggnader från tiden då fallen mellan sjöarna utnyttjades för industriell verksamhet, bl a fanns kniphammare, såg och manufakturverk. Kvar finns en del ekonomibyggnader, kvarnbyggnad, fördämningsanläggningar och kraftstation. Arbetarbostäderna, de flesta faluröda och av varierande ålder, samt affärsbyggnaden uppförd 1907 ger intryck av ett mindre samhälle. Anmärkningsvärda byggnader är ett stort falurött magasin uppfört 1789 och en stenvalvsbro från 1800-talets första hälft utvisande den gamla vägens sträckning.”
Källa:
”Natur Kultur - Miljöer i Östergötland”, utgiven av Länsstyrelsen i Östergötlands län, Linköping 1986, sidan 609.
39
« skrivet: 2004-02-24, 13:21 »
... och betydelsen sytningsman, innebar att han då det gällde dito bodde kvar på gården, efter att ha överlämnat den till någon son eller så. En form av åldringsvård, som innebar att han hade rätt till mat, husrum (ofta avskilt såsom egen bostad eller rum i befintlig dito) och så vidare. Ibland skrevs kontrakt, berodde lite på var i Sverige-Finland man var, relationer till efterkommande (nya husbonden, måg eller egen son med mera) och vilken tid det handlade om...
40
« skrivet: 2004-02-24, 13:14 »
Hej Monica! Sytningsman, bör det vara.
Mvh
Harri
41
« skrivet: 2004-02-20, 12:05 »
Hej igen Anette, informationen om Fredriks födelsedatum och -ort, samt flyttningsrörelse hittade jag i Jaakko Keppos bok Karijoen ja sen kirkon vaiheita, utgiven i Kristinestad 1962, från sidan 27. Fredrik Laurell efterträdde Nils Henrik Axelin, som dog luciadagen 1838. Året efter Fredrik Laurells död, tog kantor Östman över, men stannade endast i fyra år då han flyttade vidare till Närpes.
Resten av informationen kommer från Genealogiska samfundet i Finlands hemsida och dess Historieböcker, dock har inskrivningen av Kiukais sockens kyrkböcker bara inletts, än så länge har man bara kommit till vigslar om jag inte misstar mig, men resten kommer nog med tiden...
Mvh
Harri Blomberg
Ps. Om viss råddighet i språkbruk, så har jag arbetat natten och ej ännu kommit i säng, då jag har varit i skolan under förmiddagen. Ds.
42
« skrivet: 2004-02-19, 09:13 »
Enligt Genealogiska samfundet i Finland, Historieböcker, föddes Laurells hustru i Storå, för under Storå - Isojoki - döpta 1820, hittas såsom född den 9 oktober 1820 dottern Carolina Wilhelmina, döpt två dagar senare. Föräldrarna Lars Svanström och dennes hustru Aurora, 40 år vid dotterns födsel, bodde på gården Granlund i Storå.
43
« skrivet: 2004-02-19, 09:01 »
Hej Anette! Kul att läsa att någon är intresserad av bötombor. K: et står för Karolina (Carolina), Fredrik Laurell bör vara född den 10 mars 1817 i Kiukais (kio-), kommun i södra Satakunda, (fi. Kiukainen), kom via Vörå 1840 till Bötom och dog den 11 juli 1896, d v s han bodde i Bötom under 56 års tid, med stor sannolikhet hela tiden på ”Klockars” i Överby. Paret hade vigts i Bötom den 4.1.1849, han som klockare och hon som pigan Karolina Vilhelmina Svanström. Den 23.9.1858 föddes deras son Carl Fredrik (tvilling), döptes den 25.9.1858 i Bötom. Tvillingsystern Vilhelmina dog vid födseln i en oangiven sjukdom. Modern var då 37 år. Sonen Karl Fredrick dog lite mer än två år gammal den 4.12.1860 i strypsjuka. Tvillingarna är begravna i Bötom  Kiukais socken, enligt Genealogiska samfundet i Finland. Med vänliga hälsningar Harri Blomberg
44
« skrivet: 2004-02-10, 19:38 »
En minut före... suck! Nåja, dubbelt svar...
Mvh
Harri
45
« skrivet: 2004-02-10, 19:36 »
Morjens Doris!
tal - talollinen (hemmansägare)
its - itsellinen (inhysning/inhysehjon)
irtol - irtolainen (lösdrivare/landstrykare/vagabond)
Mvh
Harri Blomberg
46
« skrivet: 2004-01-19, 21:40 »
Rättelse... sidhänvisning.
Andreas/Anders Salander, kapellan i Muhos under Uleå moderförsamling åren 1610-1766, befullmäktigad 1672, död 1694. Gift med Magdalena Petri Hoffrenius, kyrkoherdedotter ifrån Ijå. Deras son Pehr blev sockneadjunkt i Ijå. Se nedan!
Källa: Åbo stifts herdaminne, del 2, sidan 201 (ej 138).
47
« skrivet: 2004-01-19, 21:20 »
I Åbo stifts herdaminne finns följande att berätta om olika Salander-namnbärare:
Andreas/Anders Salander, kapellan i Muhos under Uleå moderförsamling åren 1610-1766, befullmäktigad 1672, död 1694. Gift med Magdalena Petri Hoffrenius, kyrkoherdedotter ifrån Ijå. Deras son Pehr blev sockneadjunkt i Ijå. Se nedan!
Källa: Åbo stifts herdaminne, del 2, sidan 138.
Sockneadjunkt i Ijå, nära Kemi... Petrus/Pehr Andrae Salander, kapellans son ifrån Muhos, troligtvis död omkring 1720, gift med Catharina Theudscovius, dotter till kapellan Jacob Theudscovius i Kalajoki.
Källa: Åbo stifts herdaminne, del 2, sidan 208.
Jacob Salander, borgare i Uleå under 1700-talets första hälft.
Källa: Åbo stifts herdaminne, del 2, sidan 138.
I Kumo pastorat i Satakunda, sockenadjunkten Johannes Salander, som efterträdde Simon Marci Polviander, och Salander dog 1691.
Källa: Åbo stifts herdaminne, del 1, sidan 208.
Det var allt jag kunde hitta om Salander i Åbo stifts herdaminne, del 1 och 2.
48
« skrivet: 2004-01-12, 19:04 »
Sven Ove, ett stort tack för svaret. Bakom Ragnhild Rosenius arbete ligger mycket arbete och hennes födelse- och vigsellängder synes vara mycket intressanta, ska gå igen materialet mer noggrannt i morgon, minglade mest runt nyss (hittade även en Mickel Finne på Skogen, eller vad han nu hette under 1660-talet).
Mvh
HB-04
49
« skrivet: 2004-01-12, 07:37 »
Anders Salander var kaplan i Muhos under 1600-talets slut, kanske han hade någonting att göra med den prästsläkten Salander som ska ha funnits på västgötaslätten eller däromkring i början av 1700-talet eller så? Om vår Anders var kaplan i Muhos kan det finnas info om eventuella barn till kaplan Anders Salander, kanske han var far eller farfar till sockenskrivaren Erik Salander, född 1724? Måste gå till UB och gå igenom Åbo stifts herdaminne, hoppas kunna återkomma i ämnet i morgon...
Såg att det fanns en bok, skriven av en annan Erik Salander; Gensagor och upplysningar, öfver systematiska nödhjelps-tankarnes grundzatser, tryckt i Stockholm 1731.
... bläddrade bara igenom Sara Wacklin, hittade inget...
50
« skrivet: 2004-01-12, 07:12 »
Hej Sven-Ove!
Nu blev jag nyfiken, skulle du vilja berätta vad det står mer exakt om ålänningarna i Vånga? Någon kommentar av prästen att flyktade ålänningar fött barn inom församlingen, i och med att de ej är angivna eller...
Med vänliga hälsningar
Harri Blomberg
51
« skrivet: 2004-01-11, 21:11 »
Hej Annelie!
Anders Salander (se nummer 4) var ju bosatt i Muhos i februari månad 1689 och Muhos [mu?hcs] är ju en socken och kommun i Norra Österbotten (Uleåborgs län), Finland; 759 km2, 7 822 inv. (1998). (Av arbetsplatserna finns de flesta inom servicesektorn. I M. finns flera forsar, vissa används för kraftverk medan andra rinner fritt. M:s träkyrka från 1634 är en av landets äldsta träkyrkor. Källa NE.se). Därutöver verkar de ju tidigt ha funnits i Uleåborg, alltså nära Muhos och Kalix rent geografiskt.
Jag känner inte till någonting om Salander-släkten i övrigt, men visst är det mycket möjligt att någon släkt har ursprung i norra Österbotten, vet inte hur vanligt namnet var i nuvarande Sverige under tiden fram till år 1750?
Jag har ju Sara Wacklins bok om Uleåborg, kanske det står någonting där... ska titta. Återkommer om jag hittar någonting.
Mvh
HB-04
52
« skrivet: 2004-01-11, 01:24 »
Hej Annelie! Lite här och där dyker bärare av släktnamnet Salander upp: 1) Maria Moliis, död 6 febr. 1743, gift 22 aug. 1727 med Johan Matsson Salander från Savilax i Lillkyro, sedan borgare i Vasa. 2) Daniel Röding, flyttade till Viborg 1779 /Uleåborgs rippikirja/. - Hustru Catharina Salander, född i Uleåborg 5.7.1736, och dog därstädes 6.4.1800. 3) Köpmannen i Uleåborg Johan Salander. Hustru Katarina Tun?us, f. 2.6.1711; föräldrar: Anundsjöns kyrkoherde i norra Ångermanland Jonas Erici Tun?us och 2. hustrun Barbara Wattrang. 4) 1689 upptogs Erik Brax' hustru Cirstin första gången i Muhos mantalslängd. Också av ett tingsprotokoll 11.2.1689 framgår det att herr Erik och Cirstin då var gifta. Anders Salander (i likhet med Erik Brax kapellan i Muhos) hade inför rätten klagat över att hans medbroder herr Eriks hustru Cirstin Christophersdotter beskyllt honom för kyrkiotjufnad. Hustru Cirstin bötfälldes. 5) Genealogiska Samfundet i Finland, Historieböcker, döpta, fader, under åren fram till år 1750: a) Korsholm - Mustasaari - 1729 Johan Salander. b) Nousis - Nousiainen - 1712 Salander c) Nurmijärvi - 1750 Anders Salander d) Teisko - 1724-1736 Soldaten Abraham Salander. Allt i Genealogiska Samfundet i Finland: s hemsidor ( http://www.genealogia.fi). Med vänliga hälsningar Harri Blomberg
53
« skrivet: 2004-01-02, 18:43 »
Huittinen Huittinen [hui?t:in3n] , sv. Vittis, kommun och stad i Satakunta (Västra Finlands län), Finland; 390 km2, 9 335 inv. (1998). De flesta arbetsplatserna finns inom servicesektorn och inom industrin. Största arbetsgivare är staden själv, Saarioinen Oy (livsmedel) och Huittisten Lihapojat Oy (livsmedel). Förutom köttprodukter och korv tillverkas här 2/3 av Finlands grönsakskonserver och sylter. Källa Nationalencyklopedin (2004-01-02) http://80-www.ne.se.ezproxy.ub.gu.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=205937 Fadderortsrörelsen fadderortsrörelsen, det system med svenska bidragsgivande orter (fadderorter, ursprungligen adoptivorter), som utvecklades under slutet av vinterkriget i Finland. En drivande kraft var Fredrik Ström, ordförande i Stockholms stadsfullmäktige och Svenska stadsförbundet. I februari 1940 godkände den svenska regeringen en hjälpverksamhetsplan för Finland. Från början ingick 51 orter i Finland och 51 i Sverige. Biståndsarbetet fortsatte till början av 1950-talet, då det kulturella utbytet tog överhand. År 1953 bildades riksomfattande fadderortsförbund både i Sverige och Finland. Hjälpen från de svenska kommunerna till fadderorterna i Finland var omfattande, och ca 550 hälsogårdar och svenskhus för återvändande frontmän skapades. Hjälpen gällde bl.a. brandskydd och sjukvård, byggnadsmateriel samt stöd till barn och barnfamiljer och krigsinvalider. Cirka 70 000 finländska krigsbarn placerades i svenska hem. Fadderortsförbunden upphörde med sin verksamhet i Sverige 1973 och i Finland 1975. Verksamheten hade successivt glidit över i vänortsrörelsen. Källa: Nationalencyklopedin, Stig Lundström (2004-01-02) http://80-www.ne.se.ezproxy.ub.gu.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=166570 Vänortsrörelsen vänortsrörelsen, ursprungligen ett internordiskt kulturutbyte, som inleddes i samband med Finlandshjälpen under andra världskriget, fadderortsrörelsen. Den har senare utvecklat friare former och omfattar numera orter i ett stort antal länder. Sveriges kommuner har (1999) vänortskontakter med 900 vänorter och 424 samarbetsorter i skilda delar av världen, många österut. Åtskilliga kommuner har särskilda kontaktpunkter med EU. Motivet för vänortsutbyte är i dag ofta önskemål om tätare ekonomiska förbindelser. Källa: Nationalencyklopedin (2004-01-02) http://80-www.ne.se.ezproxy.ub.gu.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=346888
54
« skrivet: 2004-01-02, 18:31 »
Terve Ingrid! Huittinen eller Vittis som orten heter på svenska ligger i landskapet Satakunda i västra Finland, sydöst om Björneborg (Pori)  Mvh Harri Blomberg
55
« skrivet: 2004-01-02, 16:06 »
 ... norr om Kiel... Mvh Harri Blomberg
56
« skrivet: 2004-01-02, 01:12 »
Morjens! Jag har kollat igenom www.genealogia.fi om släktnamnet Törmänen, jämte Törmanen och Tormanen, har inte funnit något intressant att förtälja som skulle hjälpa dig vidare, lika lite på övriga nätet... än så länge. Mvh HB-04
57
« skrivet: 2004-01-01, 16:38 »
... fast i för sig så hittas ingen Hans Johansson död efter år 1699 i Kemi landsförsamling, som skulle kunna vara tänkbar och inga Törmänen efter år 1698 förrän 1816. Det är mycket möjligt att hela familjen flydde...
58
« skrivet: 2004-01-01, 16:19 »
Hej Alexander! Födelseboken sträcker sig i för sig från år 1698, men några med tillnamnet Ström fanns inte där och Johan Törmänen med sonen Hans kan ju vara tänkbar, för några andra aspiranter verkar inte hittas i HisKi. Kemi stadsförsamling är ingen id? att du letar efter, för staden Kemi grundades inte först den 5 mars 1869, även om planer om dess tillblivelse fanns redan sensommaren 1856. Trots allt är det med rätt så lösa grunder Hans Johansson Ström, f. 1698 i Kemi tolkas som Hans Johansson Törmänen, f 1699 i Kemi. Jag ska leta ute på nätet om det finns möjligheter att gå vidare i sökandet, har ingen aning om dessa.
Med vänliga hälsningar
Harri Blomberg
59
« skrivet: 2003-12-29, 23:08 »
 Skytänniemi, på andra sidan sjön av Kitee centrum.
60
« skrivet: 2003-12-29, 22:36 »
 Lotta! Här har du belägenheten för Suorlahti, är nog husklungorna vid vattnet... flyktvägen till Savolax under de oroliga småintensiva krigsåren som inleddes år 1656. Med vänliga hälsningar Harri Blomberg
61
« skrivet: 2003-12-29, 22:24 »
Lite mer info om de kaotiska åren på 1600-talet 1595 - 1610 De svenska trupperna lämnade Norra Karelen 1597, och därefter började bosättningen leva upp igen efter 25 års krig. I Kitee bredde sig bosättningen, vars resultat resulterade i minst fem nya byar. Kitees pogosta (kyrko/skatteområde/-distrikt) grundades (före dess hade man till största delen av området varit en del av Sordavalas pogosta och var därmed också en del av Novgorods ärkestift, fast man räknades som ett eget skatteområde-volosti) och dit tillhörde även Rääkkylä. I Pogostan fanns cirka 100 gårdar och omkring 800-900 invånare innan det nya kriget påbörjades. 1610 - 1617 När det nya kriget påbörjades 1610 hamnade Kitee ganska snart i svenskarnas händer, som man bevakade noggrannt så att de ortodoxa karelarna eller ryssarna inte kunde ta del av dess frukter. Av denna orsak ödelades ej denna socken (pogosta) som övriga landskapet. Svenskarna började direkt att beskatta området och de var hårdare/mer än under den ryska tiden, med det övriga som kriget bar med sig. I freden i Stolbova 1617 Kitee införlivades i det svenska stormaktsväldet och en lutheransk rättrogenhet började förfölja de ortodoxa karelarna. 1618 - 1690 På grund av den påtvingande lutheranismen valde många ortodoxa att flytta till Ryssland. Till de bortflyttandes gårdar kom savolaxare, varav den största delen kom från Sääminki. År 1630 bildades för de lutherska en församling, vars förste själasörjare hette Jören Petri. 1651 var gårdarnas antal 305, varav 235 var ortodoxa och 70 lutheranska. Byarnas antal var över 20 (Kitee var landskapets gårds- och folkrikaste socken). 1656 började ryssarna ett så kallat ruptuuri (guerilla-)-krig, där även Kitees ortodoxa blandade sig i på ryssarnas sida (jämför snapphanar i Skåne). Ortsbor och ryssarna var trötta på Sveriges kyrko- och skattepolitik. Till början drabbades lutheranerna hårt (kan förstå prästen som ville bo nära vattenvägarna till Savolax under denna tid) och den lutherska kyrkan brändes ner, många lutheraner (läs savolaxare) flydde, men sedan vände krigslyckan och ryssarna blev istället tvungna att fly bortom den svenska gränsen och åter igen flydde stora mängder av ortodoxa karelare till Ryssland på grund av rädslan för hämnd. När kriget tog slut fanns i socken inte mer än 24 gårdar (de minskade med 281 gårdar, över 90 %)! Marken var ändå bördig och de närmaste 30 åren växte gårdsantalet till (nästan) de förkrigstida, genom nykolonisering och flyktingars återkomst. År 1684 var gårdsantalet redan uppe i 283. De ortodoxas antal damp ned dramatiskt de här åren: 1683 fanns de bara i 7 gårdar och 1690 i 5 dito (gårdar alltså). Källa: Översättning av text från Muljulan ja Kiteen seudun historiasta... ( http://www.edu.kitee.fi/~muljula/historiikki.doc 2003-12-29)
62
« skrivet: 2003-12-29, 16:36 »
I artikeln Kiteen seurakunnan papisto ennen isoavihaa. (Prästerskapet i Kitee före Stora ofreden) av A. R. Cederberg, som finns i Genos 15(1944), sidorna 127-136, betonar författaren starkt behovet av reviderade herdaminnen för Finlands kyrka, och uppsätter nya prästlängder för Kitee (Kides) församling för tiden före stora ofreden. Han är i tillfälle att i avsevärd utsträckning fullständiga Akianders uppgifter och företaga även vissa korrigeringar i den sistnämndes Herdaminne. Om Wallius står det, fritt översatt från finskan: I. Georgius Petri Wallius. W., vars födelsetid och -plats, samt föräldrar, är okända, har kommit till Kite redan år 1630 och officiellt beträtt kyrkoherdeposten i februari 1631. Han synes ha haft befattningen fram till år 1672. W., omnämns i sakböckerna ävensom med namnen her (herr) Jören eller Jören Petri, har troligen först bott i Suorlahti, Kitee Kiteen och sedan på näset Skytänniemi, varifrån han under Karl den tiondens krigs tid har flyttat tillbaka till Suorlahti på grund av vid nödtillfälle lättare kunna fly över vatten till Savolax (från fienden). Georgius Petri hade åtminstone dessa barn: a) Peter Göransson (Petrus Jöransson), vilken år 1683 hade fru och fyra barn. b) Henrik Göransson (Henrik Jöransson). c) Malin Göransdotter (Malin Jöransdotter), vilken gifte sig med Kitees kaplan, senare faderns efterträdare Michael Aeschilli Hyfvitius. d) Göran Göransson (Jöran Jöransson), vilken omnämns som Sortavalas borgare år 1686. Ut ur vilken släkt kom en annan Georgius Wallius, ej att sammanblanda med ovannämnda Georgius Petri Wallius, som i Akianders herdaminne omnämns som den tredje kyrkoherden i Kitee? Han omnämns i alla fall som student i Åbo år 1687 och efterkommande år omnämns som Braheas elementarskolas lärare, och varit Kitees kyrkoherde, finns ingen kunskap om. Georgius Wallius är Pielisjärvis kaplan år 1702 och blir densammes kyrkoherde efter Peter Härkäpaeus år 1719 (Akiander omnämner honom inte som Pielisjärvis kyrkoherde). Den sistnämnde är den i Pielisjärvi, Juuassa (?), Nurmes, Liperi, Kontiolahti ja Ilomants levande Wallius-släktens förfader [2]. I Akianders herdaminne hade Georgius Wallius efterföljt kyrkoherden Aeschillus, men denne hette Georgius Neiglick. Troligtvis har det inte funnits i Kitee någon Georgius Wallius, utan han har blandats in på grund av någon förväxling. [2] A. R. Saarenseppä, Pohjois-Karjalan vierasnimiset suvut, Helsinki 1910; Albin Simolin, Wiborgs stifts historia, Helsingfors 1909; A.R. Cederberg, Vanhaa ja uutta, Helsinki 1916; A.R. Saarenseppä, Brahean alkeiskoulu (Kasv. op. Yhd. Aikak. 1911). Se vidare: http://www.genealogia.fi/indexr.htm (sökord Wallius)
63
« skrivet: 2003-12-29, 15:38 »
... glömde säga att ursprungsversionen är på finska, även i namnformer...
64
« skrivet: 2003-12-29, 15:36 »
Morjens Lotta... på den finska hemsidan http://www.kolumbus.fi/pertti.k.mustonen/sukutaul.htm#Taulu%200 hittar jag någon avlägsen släkting till dig som lägger upp namnen så här, och som du ser förekommer Hallitius och Bergman vid sidan av varandra, kanske han hette Bergman före ankomst till student- alternativ prästståndet. Det var vanligt att studenter tog sig ett latinskt namn på grund av tradition, antingen efter födelseanknytning som gård, by, stad eller landskap eller som släkten Livins förste anfader... Enligt tidens sed biträdde rektor med uppfinnandet av ett sådant. Efter åtskilliga rådplägningar tillsporde han gossen, vilka föremål han - Måns Jonsson - sett under sin uppresa. Han nämnde bl a, en skogsduva. Livia, inföll rektor och bildade därav namnet Livius... senare Livin/Livijn. Nu till antavlan, se slutet: 2. Lars Mustonen, född. 1791. Bodde i Hattusaari. Tavla 2 (från tavla 1) II Juho (Johan) Mikaelsson Mustonen, husbonde i Hattusaari, f. 2.6. 1762 Hattusaari, d. 3.5. 1818 Pielisjärvi. Hustru: gifta 3.4. 1781 Maria Vallius, f. 18.6. 1760 Pielisjärvi, d. 18.9. 1828 Pielisjärvi Fadern var Lieksa kyrkas kyrkvaktmästare. Föräldrar: (f) Henrik Vallius f. 1719 Pielisjärvi d. 3.12.1787 Pielisjärvi, Lieksa. (ff) Georgius (Yrjö) Pet(t)ersson Vallius f. 1665 Kitee, Suorlahti (Prästgården) d. 1722 Pielisjärvi. (fff) Peter Vallius f. 1600 Kitee d. 1690 i Sordavala. (ffff) Georgius Petersson Vallius f. 1610 d. 1672 . (fm) Klara Larsdotter Bergman (Hallitius) f. 1675 Pielisjärvi d. 25.6.1755 Pielisjärvi. (fmf) Laurentius (Lauri/Lars) Larsson Hallitius, Bergman. (m) Elin Kähkönen f. 13.4.1729 Pielisjärvi, Pankajärvi d. 25.1.1818 Pielisjärvi, Lieksa. (mf) Simon Kähköin f. 1696 d. 21.3.1781 Pielisjärvi, Pankajärvi. (mm) Maria (Margareta) Terwo f. 1701 d. 6.2.1780 Pielisjärvi, Pankajärvi. Med vänliga hälsningar Harri Blomberg
65
« skrivet: 2003-12-19, 16:30 »
Terve Lotta! Den består av två delar, bra att veta:
1) författare: Akiander, Matthias
titel: Herdaminne för fordna Wiborgs och nuvarande Borgå stift. Del 1.
ort/förlag: Helsingfors
utgivningsår: 1868
omfång: 479 sidor.
Ingår i en serie som heter: Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk. H 13.
2) författare: Akiander, Matthias
titel: Herdaminne för fordna Wiborgs och nuvarande Borgå stift. Del 2.
ort/förlag: Helsingfors
utgivningsår: 1869
omfång: 534 sidor.
serie: Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk. H.14.
Lycka till med anskaffandet, annars får jag försöka nästa gång jag åker till Lund. Jag tror inte att den finns att tillgå i Göteborg, men hittar jag Viborgs herdaminne så meddelar jag detta.
Ha en fin jul...
önskar
Harri Blomberg
66
« skrivet: 2003-12-17, 13:27 »
Lund: 2003-12-17. Terve Lotta!
I Strandbergs verk om Åbo stift fanns inget att hämta och verket som handlar om Viborgs stift fanns att tillgå på lagret, jag beställde det igår, men då jag skulle hämta det idag efter klockan tolv, så meddelade UB:s personal att verket inte hade kommit och jag kunde återkomma imorgon, men det går inte för om en halvtimme åker jag till Göteborg, så tyvärr... nära, men riktigt fram nådde jag inte denna gång. Det får bli en annan gång... gissa om jag blev sur, men sådant är livet... bara bita i det sura äpplet och låtsas att det ej smakar bittert.
Mvh
Harri Blomberg
67
« skrivet: 2003-12-15, 14:04 »
Olle... Helsingfors 23/VI (19)11.
Trevlig midsommar, likaledes också en riktigt trevlig sommarvistelse där på landet, önskar er A.A.
eller
Helsingfors 23/VI (19)11.
Trevlig midsommar, likaledes också en riktigt trevlig sommarvistelse där på landet, tillönskas er (av) A.A.
Finskan går inte att alltid 100 % att översätta ordagrannt, beroende på språkets annorlunda struktur med ändelser och så...
Adresserat till
Fröken Ida J.
Parola station
Hattula (kan inte stå Sottula?)
... Lotta, skulle kunna ha gått till Göteborgs universitetsbibliotek, men åker nu till Lund, hoppas hinna till UB därstädes, återkommer på onsdag eller torsdag med information.
68
« skrivet: 2003-12-15, 12:52 »
Bingo!... Kirsti...
Harri
69
« skrivet: 2003-12-15, 12:07 »
Olle, kortet är skickat till Parola as(ema) (Parola station, norr om Tavastehus, brann ned kring 1917/1918, ny stationsbyggnad tillkom 1920), sista raden kan det stå:
(Sottu-)maassa, toivon Teille. A.A
trevlig sommarfirning i (på) Sottulandet, tillönskas Er. AA
Harri
70
« skrivet: 2003-12-15, 11:51 »
Lotta... Göran Petersson, född cirka 1610, hade nog fått sin kyrkliga utbildning på latin/svenska och använde med stor säkerhet svenska språket i kontakt med myndigheter och sin familj, men han måste ha kunnat finska för annars hade han nog det svårt i de helfinska/helkarelska områdena i Kides. En stor del av de ortodoxa karelarna flydde när svenskarna expanderade österut. Nära Moskva finns ett hundratal byar (antalet är jag osäker på) som ingår i det så kallade Tverkarelen, dit kom dessa flyktingar (minns att den svensklutherska kyrkan var oerhört nitisk under 1600, då häxbålen brann i hundratal) och än idag talas karelska i dessa byar och ortodoxa seder hålles i bruk. Jag vet inte om Kides var folktomt när Göran Petersson kom dit och savolaksare och lutherska svenskkarelare flyttade in eller om han lyckades omvända delar av befolkningen, som valde att inte fly, i området?
Med vänliga hälsningar
Harri Blomberg
71
« skrivet: 2003-12-15, 11:35 »
Olle, det bör se ut så här:
Helsingfors 23/VI (19)11.
Trevlig midsommar, likaledes också riktigt trevlig sommarfirning (typ julfirande/semesteraktig)...), sedan ser jag inte vad som står, men det verkar avslutas med Teille A.A... alltså till Er. A.A.
Det kan stå i sin helhet Helsingfors 23/VI 1911.
Trevlig midsommar, likaledes också riktigt trevlig sommarfirning till dig (fröken, kortet är adresserat till), önskas Er av Mauno. AA
... men jag är osäker angående sista stycket. Är det ord som:
sulle (sinulle), talspråk/dialekt: till dig
mauno
toivoo: önskar
teille: till er
Undrar
Harri Blomberg
72
« skrivet: 2003-12-15, 11:03 »
Hej Lotta, i somras hade vi en diskussion om samme person, Kides och hur man kan gå vidare. Diskussionen hette Språk/härkomst Finland under 1600 - 1700 och du kommer direkt dit ifall du kopierar nedanstående och lägger den på din adressök: http://aforum.genealogi.se/discus/messages/1063/42703.html?1059575431 (Försökte direktlänka, men klarade inte av tekniken.) Med vänliga hälsningar Harri Blomberg
73
« skrivet: 2003-12-15, 06:44 »
... hmm... Kitee heter orten visst på finska, Kides på svenska, så mitt Kiites bör vara Kitees eller Kides... nåja det är morgon och jag har ännu inte hunnit dricka kaffe... nog dags...
74
« skrivet: 2003-12-15, 06:35 »
Ett omfattande arbete/arbetsfält väntade på Kiites förste lutherske präst (området blev svenskt i samband med freden i Stolbova 1617 och var egentligen karelskortodoxa marker) Göran Petersson (Jören Petri) Wallius, som ankom byn Suurlahti år 1630, vilken Viborgs domprost Nikolai Magni (Niklas Magnusson) samma år (1630) hade bestämt skulle bli Kiites och Liperis församlingars själaherde, och som den 15 februari 1631 mer officiellt blev tillsatt i ämbetet såsom Kiites kyrkoherde.
75
« skrivet: 2003-12-13, 08:57 »
... stataren var ju en form stedtzelbonde, men med en svag besittningsrätt, kronobonden i äldre tider hade bättre besittningsrätt (senare övergick marken alltsom oftast till enskilt ägande), medan skattebonden ägde sin jord (ofta uråldrig rätt) ifrån första början...
76
« skrivet: 2003-12-13, 08:51 »
Morjens Anna-Stina!
Tankar angående ordet, har arbetat natt så dessa är väl inte alldeles klara, men kanske något liknande
”... omkring hejan, Och Joen därför hade givit honom ett töcke, Medan grunden uti sig
själv kände han Mats Krog eller någon Kungens städselbonde icke mäktig ...”
. bör vara någon form av landbonde, fast ”Kungens städselbonde” i så fall mer som kronobonde, en till allmogeklassen hörande brukare av hemman tillhörigt kronan; åbo på kronohemman? En bonde som ”hyr” marken med sitt arbete/skatter, rätten att bruka marken (överlämna den till ”sina barn”) kunde variera efter tid och plats... (?)
Städsel:
1) STÄDSEL 1 a, = STÄDJA, v. 10 a.
2) STÄDSEL 1 b: gm legoavtal (bekräftat med fästepenning) anställa (ngn, särsk. tjänstehjon), städja; äv. (o. om förh. efter legostadgans upphörande 1926 enbart ålderdomligt l. skämts.) allmännare: anställa (ngn); äv. refl. (se a ). refl.: gm legoavtal (bekräftat med fästepenning) ta tjänst (hos ngn l. på en gård o. d.), städja sig, ta städsel.
2RARP 8: 349 (1734).
Källa: SVENSKA AKADEMIENS ORDBOK (A - TALKUMERA) (Svenska Akademien och Språkdata, Göteborgs universitet).
77
« skrivet: 2003-12-13, 08:23 »
Morjens Lotta!
Efternamnet Joonaat. torde vara förkortning av Joonaantytär eller i vissa fall Joonantytär, alltså Jonasdotter. Andra förkortningar än Joonaat. är Joonantr./Joonaantr. eller Joonant:r/Joonaant:r med mera. Svenska förkortningar av namnet Jonasdotter är:
1) Jonaed:r
2) Jonae:dr
3) Jon:dr
4) Jonae
5) Jonas:dr
6) Jona?:dr.
7) Jonasdr
... och så vidare. Sordavala stadsförsamling (tidsperioden 1891-1900) och Sordavala landsförsamling (tidsperioden 1722-1900, med vissa glapp) hittar du under landskapsnummer 21 i HisKi - Luovutetun alueen lakkautetut seurakunnat - över de i Andra världskriget förlorade socknarna i Karelen, vilka numera ligger i Ryssland.
Med vänliga hälsningar
Harri Blomberg
78
« skrivet: 2003-12-04, 12:19 »
Pesten och ryssarnas härjningar i samband med Stora ofreden drabbade den finländska befolkningen mycket hårt, alltså 1710-talet.
79
« skrivet: 2003-12-04, 03:09 »
Tavast är ett adligt namn, likaså Rääf, men både Tavast och Rääf användes av icke adliga personer. I Finland var Tavast ett vanligt namn för kreti och pleti, enligt Genealogiska Samfundet i Finland, Historieböcker hittar man följande Tavast/Tawast under vigda och efter sockentillhörighet jämte år:
Björkö 1842: Drängen Carl Jakobsson Tavast.
Björkö 1886: Läksiän, nuorimies Mikkel Tanelinpoika Tavast.
Fredrikshamn 1840: Arbetskarlen ungkarlen Adam Adamsson Tavast
Helsinge 1837: Sågkarlen Gustaf Tavast.
Helsingfors 1822: Kollegieassessorn Christoffer Tavast.
Jorois 1701: Henric Bengtsson Tawast.
Jorois 1702: Bengt Bengtsson Tawast.
Jorois 1707: Johan Olofsson Tawast.
Kerimäki 1805: Kapten Carl von Tavast.
Kexholm 1831: Stabsryttmästare Fredrik von Tawast.
Korsholm 1726: Adam Tavast.
Kronoborg 1861: Löjtnanten ungkarlen välborne herr Wilhelm Tavast.
Lappvesi 1809: Vävargesällen Fredrik Mattsson Tavast.
Leppävirta 1779: Kyrk. Carl Tavast.
Limingo 1773: Avskedade soldaten Olof Tavast.
Muolaa 1843: Ländbokhållare herr Christian Tavast.
Nykyrka 1765: Johan Pettersson Tavast.
Nykyrka 1795: Georg Johan Tavast.
Nykyrka 1810: Joseph Tavast.
Nykyrka 1822: Jöran Johansson Tavast.
Parikkala 1837: Tjänstmannen av sjätte klassen änklingen herr Johan Wilhelm Tavast.
Pieksämäki 1746: Korpralen av Pieksämäki kompani Torsten Tavast.
Pieksämäki 1814: Förare adjutants mannen Fredrik Tavast.
Pieksämäki 1819: Torparen Abraham Tawast.
Pieksämäki 1822: Torparesonen Fredrik Tavast.
Pieksämäki 1840: Torparesonen Gabriel Tavast.
Pyttis 1735: Soldaten Hindrik Simonsson Tawast.
Rantasalmi 1707: Oloff Hendriksson Tawast.
Rantasalmi 1729: Soldaten Simon Tavast.
Rautjärvi 1786: Titulär Rådet och Ordnings Domare Christopher von Tavast.
Ruskeala 1814: Drängen Nils Tavast.
S:t Andreae 1874: Bonden Johan Eliasson Tavast.
S:t Johannes 1789: Sekreteraren vid Kejserliga guvernementet Magistern Carolus Tawast.
S:t Petersburgs finska Maria församling 1816: Juveleraregesällen Gustav Tavast.
S:t Petersburgs finska Maria församling 1875: Erik Tavast.
S:t Petersburgs finska Maria församling 1876: Fredrik Kristoffer Tavast.
Sakkola 1861: Torparesonen ungkarlen Johan Tavast.
Sakkola 1888: Bondsonen Antti Juhonpoika Tavast.
Sastmola 1844: Drängen Jacob Johansson Tavast.
Sund 1823: Placemajor på Åland Gustaf von Tavast.
Sääminki 1787: Herr Titulär Rådet och adel: bisittare vid Kejserliga Nedre Landtr: i Willmanstrand Friedrich von Tavast.
Sääminki 1819: Provia: Comm: Carl Henrik Tavast.
Sääminki 1822: Postinspektören Alexander Tavast.
Tohmajärvi 1750: Rustmästaren af Savol: Infant: Magnus Friedrich Tavast.
Tohmajärvi 1773: Torparen Nils Johansson Tawast.
Tohmajärvi 1831: Torparesonen Johan Tavast.
Viborgs domkyrkoförsamling 1809: Änklingen Inhysningen Johan Mattsson Tawast.
Viborgs domkyrkoförsamling 1840: Arbetskarlssonen Matts Johansson Tawast.
Viborgs domkyrkoförsamling 1855: Bondevärden Johan Carlsson Tavast.
Viborgs domkyrkoförsamling 1871: Skräddarelärlingen ungkarlen Erik Eriksson Tavast.
Viborgs domkyrkoförsamling 1871: Drängen ungkarlen Matts Johansson Tavast.
Viborgs domkyrkoförsamling 1893: Arbetskarlen Johan Tavast.
Viborgs landsförsamling 1695: Snickaregesällen och ”löbdrängen” Antonius Person Tavast.
Viborgs landsförsamling 1796: Ungkarlen Johan Carlsson Tavast.
Viborgs landsförsamling 1796: Ungkarlen Mats Mathiasson Tavast.
Viborgs landsförsamling 1797: Ungkarlen Mats Ericsson Tavast.
Viborgs landsförsamling 1798: Simon Ericsson Tawast.
Viborgs landsförsamling 1803: Torpareänklingen Johan Carlsson Tawast.
Viborgs landsförsamling 1809: Änklingen torparen Johan Carlsson Tavast.
Viborgs landsförsamling 1818: Ungkarlen torparesonen Michel Petersson Tawast.
Viborgs landsförsamling 1819: Ungkarlen bonden Joachim Ericsson Tawast.
Viborgs landsförsamling 1819: Ungkarlen bonden Matts Mattsson Tawast.
Viborgs landsförsamling 1820: Ungkarlen torporesonen Matts Johansson Tavast.
Viborgs landsförsamling 1822: Torparesonen Johan Petersson Tavast.
Viborgs landsförsamling 1823: Bondsonen Vilhelm Simonsson Tavast.
Viborgs landsförsamling 1825: Bonden Adam Salomonsson Tavast.
Viborgs landsförsamling 1826: Änklingen inhysningen Christopher Tavast.
Viborgs landsförsamling 1828: Bondsonen Johan Salomonsson Tavast.
Viborgs landsförsamling 1830: Bondsonen Johan Matsson Tavast.
Viborgs landsförsamling 1838: Bondeänklingen Matts Matsson Tavast.
Viborgs landsförsamling 1838: Bondeänklingen Johan Salomonsson Tavast.
Viborgs landsförsamling 1839: Bondesonen Elias Matsson Tavast.
Viborgs landsförsamling 1847: Bondesonen Mats Matsson Tavast.
Viborgs landsförsamling 1851: Torparesonen Ungkarlen Johan Mikkelsson Tavast.
Viborgs landsförsamling 1853: Sockenskomakaren Ungkarlen Johan Kristiansson Tawast.
Viborgs landsförsamling 1859: Bondsonen Ungkarlen Johan Johansson Tavast.
Viborgs landsförsamling 1861: Bondsonen Wilhelm Tavast.
Viborgs landsförsamling 1869: Änklingen Johan Karlsson Tavast.
Viborgs landsförsamling 1872: Inhysingen ungkarlen Johan Eliasson Tavast.
Viborgs landsförsamling 1873: Drängen ungkarlen Wilhelm Johansson Tawast.
Viborgs svenska församling 1758: Mantals Kommissarien och Herr Niclas Tawast.
Viborgs svenska församling 1824: Ungkarlen Chefen för Proviant: väs: Bernt Tavast.
Viborgs svenska församling 1830: Ungkarlen torparen Carl Tavast.
Viborgs svenska församling 1832: Hovrätts Auskultanten Herr Alexander Tavast.
Viborgs tyska församling 1820: Herr Majoren vid Wiborgska Infanteri Regemente Rapha?l von Tawast.
Viborgs tyska församling 1849: Lehnsbuchhalter, Wittwer Christian Tawast.
80
« skrivet: 2003-12-04, 01:41 »
Terve Kirsti och Lars! Tjaa, huvudbry kan få över mindre saker... ibland biter jag på naglarna... och inte blir jag klokare för det.... Landskap i Finland (Från Wikipedia, den fria encyklopedin): Landskap, historisk landsdel som vanligen bygger på en äldre politisk indelning och är grundad på kulturella och geografiska särdrag som många människor identifierar sig med än i dag. Ursprunget till landskapsindelningen går tillbaka till forntiden, och ännu under medeltiden fungerade många landskap (även kallade land) som självständiga politiska enheter med egna lagar. Som förvaltningsenheter har landskapen sedan länge ersatts av indelningen i län. Sverige har 25 landskap. I Finland ersattes de nio historiska landskapen av 20 nya landskap i samband med reformen av landets områdesindelning 1997. Österlanden är en äldre benämning på de svenska riksdelarna i nuvarande södra Finland. Bestående av landskapen Åland, Egentliga Finland, Nyland, Satakunda, Savolax, och Tavastland. Även Österbottens södra och västligaste delar faller inom Nöteborgs-fredens gränser, senare tillkom lappmarken (Lappland) och Karelen.  Tavastlands omfång såsom ”landskap”, men visst är det där knepigt. Historiskt sett ligger Tammerfors i Satakunda, men den sent tillkomna staden brukar ändå läggas av många svenskar i Tavastland av flera anledningar som är för komplicerade att förklara kortfattat, så även jag lägger Tammerfors i Tavastland, fast den egentligen ska ligga i Satakunda eller i Birkaland. Jag tycker att den nya indelningen av Finland i 20 nya landskap är beklaglig och krånglar till det för historiker. Historiska landskap i Finland . Egentliga Finland, fi. Varsinais-Suomi . Lappland, Lappi . Karelen, Karjala . Österbotten, Pohjanmaa . Satakunda, Satakunta . Savolax, Savo . Tavastland, Häme . Nyland, Uusimaa . Åland, Ahvenanmaa Nuvarande landskap i Finland . Birkaland . Egentliga Finland . Kajanaland . Kymmenedalen . Lappland . Mellersta Finland . Mellersta Österbotten . Norra Karelen . Norra Savolax . Norra Österbotten . Nyland . Päijänne-Tavastland . Satakunda . Sydkarelen . Södra Savolax . Södra Österbotten . Tavastland . Åland . Österbotten . Östra Nyland Med vänliga hälsningar Harri Blomberg
81
« skrivet: 2003-12-03, 18:16 »
Terve Lars!
Det ojämförligt största delen af Tavastland utgöres af det så kallade Mellersta Finland (Keski-Suomi), så som Reuter skriver år 1901 i boken Finland i ord och bild, Stockholm 1901. Åtminstone Karstula ingick, även nog Kinnula.
Med vänliga hälsningar
Harri Blomberg
82
« skrivet: 2003-11-08, 21:37 »
Elisabeth, tack så mycket för informationen! Jag har passerat Eksjö ett par gånger det senaste halvåret, men aldrig tagit mig tid att stanna till (fast jag i våras hade planer på det) då jag har haft för bråttom, men nu är det inte bara Clas Livijns Eksjö som lockar, även Katri Valas göranden i staden gör ett besök mer angeläget. I alla fall, åter ett tack för informationen, hade börjat misstänka sanatoriet utanför Mariannelund, färdigbyggt 1901... men nu kan jag avfärda dessa felaktiga tankar.
Med vänliga hälsningar
Harri Blomberg
83
« skrivet: 2003-11-07, 17:56 »
När man talar om Eksjö sanatorium, menar man Hässleby sanatorium som ligger tre kilometer nordost om Mariannelund i Eksjö kommun? Eller det funnits något annat dito?
Författaren Pälle Näver (Josef Högstedt) var intagen där, för om honom sägs att:
Han debuterade år 1923 med diktsamlingen Solfjät, som sedan kom i nyutgåva 1980. Större delen av debutboken skrev han under sin sjukdomstid på Eksjö sanatorium. På ett annat ställe har jag läst om att när Ernst fick TBC åkte han till ett sanatorium
i Eksjö. Om författarinnan Katri Vala sägs att hon dog på Eksjö sanatorium i Småland år 1944.
84
« skrivet: 2003-11-05, 12:19 »
6.(På norra korpelarens östra sida): Del av epitafium över kronobefallningsman Magnus Jönsson och hans hustru med deras porträtt. (På södra korpelaren) del av samma epitafium med bilden Kristi förklaring. År 1663. - Makarnas gravsten ligger nedanför norra pelaren.
Källa: En kort beskrivning av Skänninge Vårfrukyrka, sidan 4 (även om numrering saknas i häftet, likaså författarens namn), tryckt i Skänninge 1989.
85
« skrivet: 2003-10-26, 18:50 »
Terve Lennart! Pojo (Pohja på finska) ligger i västra Nyland och är en tvåspråkig kommun där kända bruksorter som Billnäs och Fiskars är belägna, alltsedan 1600-talet. Mer information hittar du på kommunens hemsida http://www.pohja.fi/index.html . När jag söker i Genealogiska Samfundet i Finland, Historieböcker, Pojo - Pohja, Vigda (1794-1860)och Begravda (1727-1860), hittar jag inga med tillnamnet Björn/Biörn, däremot i grannförsamlingarna Ekenäs och Kisko, kanske Johanna Gustava Björns föräldrar var inflyttade utifrån till något brukssamhälle i Pojo församling? Med vänliga hälsningar Harri
86
« skrivet: 2003-10-16, 16:57 »
Senvåren 1994 besökte jag den nya kyrkogården i Skänninge, den som finns vid stadens utkant när man åker till Vadstena. Jag hade någon id? att göra något arbete med levnadshistorier om fabrikörerna i staden. Av detta blev det inget, men trots allt samlade jag in lite namn och levnadsdata ifrån ett antal gravstenar. Dessa var: 1) Fabrikör C. A. Lindstedts fam(ilje)grav (1900-tal). 2) Fabrikör Anders Tengner 1870-1947 Jenny 1879-1960 rektor Erik 1903-1990 3) Fabrikör A. V. Ousbäck 1874-1956. 4) Bryggmästaren Karl A. Olson 1865-1954. 5) Fabrikören Robert Schenström 1844-1934. 6) Fabr. Axel Schenström 1841-1897. 7) Garfverifabr. And. Gust. Schenström 1813-1891. Fabr. Carl Nordén 1846-1898. 9) Fabr. Gerhard Nordén 1869-1926. Slättstaden kanske inte alltid förknippas med industrihistoria, men visst finns den där. Med vänliga hälsningar Harri Blomberg
87
« skrivet: 2003-09-21, 08:24 »
Terve Helena! När jag gjorde ett snabbsök i Historieböckerna, Genealogiska Samfundet i Finland, så framkommer så som du säger att Agneta Sofia föddes den 10.3.1799 på Eckerö, Signildskär och var dotter till Telegraph inspector, herr Eric Reling och Johanna Gustafa Nyberg, 29 år gammal. Någon ytterligare information hittar jag inte om dem i Finland, så det verkar som om familjen kom från den svenska sidan av riket. (En gissning.) Om du får tag på inflyttningslängden för Eckerö socken bör orten varifrån de kom till Åland framgå. Microkort bör väl finnas någonstans, men som du säger kanske arkiv(et) i Mariehamn har tillgång till kopior/original av inflyttningslängden för Eckerö. Jag tror nog att någon Ålandskännare kommer ge ett bättre svar. Mitt gav ju inte så mycket...
Med vänliga hälsningar
Harri Blomberg
88
« skrivet: 2003-08-25, 19:28 »
Ps. Gita, fina bilder från Helsingfors. Värmen och luftfuktigheten minns jag, var i Vasa under samma tid och höll på att försmäkta. Vänligen Harri! Ds.
89
« skrivet: 2003-08-25, 19:22 »
Det förmodar jag, i och med att hans hustru kallades för kantorska. De verkar ha bytt präst mellan hennes och hans död, en finsksinnad sådan verkar ha tagit över, för språket skiftar i kyrkböckerna. Kanske den senare prästen inte ville använda ett svenskt ord utan väljer Direktor cantus? Bara spekulationer, men troligt. Klockare- och kantorbeteckningen är i det stora hela samma sak, olika socknar hade olika uppgifter åt sina tjänstemän. Kanske Tanninen blev anställd till den nya kyrkan i Muolaa som invigdes år 1852? Bilden är tagen 1910 och fler bilder från samma socken hittar du under internetadressen http://muolaa.net/kirkko.html Karelen står mig nära. Släkt- och vänskapsband har lockat mig att resa i det finländska och ryska Karelen. En kontrast till svenska Österbotten, där mina föräldrar är födda.
90
« skrivet: 2003-08-25, 14:43 »
 Lutherska kyrkan i Muolaa, belägen vid sjön Kirkkojärvi på Karelska näset, vilken rymde 2 200 personer, invigdes till bruk år 1852. Arkitekten bakom bygget var Ernst Lohrman. Kyrkan förstördes under Vinterkriget. Muolaa var den äldsta församlingen öster om Viborg. Man firade 600 år elva år före krigsutbrottet 1939. Kyrkogården där Tanninens far och mor ligger begravda är numera en minnespark.
91
« skrivet: 2003-08-25, 08:04 »
Klockarparet hittas begravda i Muolaa socken i Karelen. Kantorska Maria Elisabeth Parander dog av Wattsot den 16.4.1869 (begr. 23.4.1869)73 år gammal, dvs hon var född de sista åren av 1700-talet. Byn hon bodde i hette Kirkkoranta. Där dog även hennes make 11 år senare av någon magåkomma. Där framkommer Tanninen som efternamn och fadern hette Lars. 13.10.1880 dog Direktor cantus Paavo Laurinp. Tanninen (Paul Larsson Tanninen som han skulle ha hetat på svenska.), begrovs 11 dagar senare. Han var 80 år gammal vid sin död och född år 1800, så den Paul som föddes i Hiitola verkar vara alltmera tänkbar.
92
« skrivet: 2003-08-25, 07:46 »
Hej Gita! Jag förmodar det, att Laurentii syftar på faderns namn.
Mvh
Harri
93
« skrivet: 2003-08-24, 18:44 »
I Karelen, sockennamnet Hiitola finns i bland de döpta en pojke, född den 8.6.1800 (döpt 21.6.1800) i byn Kilpola som hette Paul. Hans far hette Lars Tannin och modern Maria Turki. Kanske klockarens föräldrar?
94
« skrivet: 2003-08-24, 18:36 »
Ser att denne Alexanders far gifte sig med en änka. I HisKi står det att de gifte sig 2.9.1821. Han (Klåckar: Paul Laurentii Tannin) var från byn Haikola i Jäskis och hon Enck: Maria Elisab: Pasander kom från Wirola i samma socken.
95
« skrivet: 2003-08-19, 13:04 »
Ännu mer logiskt verkar Nurmes vara om man tänker efter att den svenska stavningen Nurmis användes tidigare... ett sax från en äldre bok:
I Karelens Öfre Härad,
hvartill höra Nurmis Socken, Pjelisjärvi Socken med Juuga Kapell, Liebelitz Socken med Kondiolax Kapell och Kaavi Socken.
96
« skrivet: 2003-08-19, 07:57 »
Terve Håkan! Jag vet inte, men gissar att det kan vara en felstavning av Nurmes. En socken och kommun i nuvarande Norra Karelen i Finland, vet tyvärr inte när sockenbildningen kom till.
Mvh
Harri Blomberg
97
« skrivet: 2003-08-09, 18:23 »
Terve, ville bara upplysa att jag vid forskandet efter Neuman-ättlingar i Munsala socken i nuvarande Nykarleby kommun i Finland, har vid något enstaka tillfälle sett stavningen Nöjman, så som Neuman kan uttalas, då dessa individer registrerats hos diverse myndigheter. Mvh Harri Blomberg
98
« skrivet: 2003-08-08, 16:55 »
I Helsingfors skedde riksdagsmannavalet - benämningen herredagsman hade vid denna tid kommit ur bruk - till riksdagen i Norrköping 1800 den 14 februari samma år. Därvid yppade sig tvist mellan handelssocieteten och hantverkarna, av vilken den förra ville efter vanligheten utse endast en riksdagsman - och självfallet en handlande eller vederlike -, medan de sistnämnda önskade utse två, vilket betyder att de ville ha en egen representation. Tack vare den graderade röstskalan segrade de handlande. Råd- och handelsmannen Anders Byström utsågs till riksdagsman. Han hade deltagit i en annan riksdag i Stockholm 1786. De postulat som uppsattes, benämndes riksdagsmemorial. År 1800 beviljades 3 rd. i dagtraktamente, men det var måhända riksgäldsmynt. Byströms räkning på skjuts - med två hästar runt Bottenviken - och uppehälle steg till inte mindre än 569 rd. 1800 års riksdags stora fråga blev myntrealisationen, avsedd att återställa myntvärdets enhetlighet, som hade rubbats genom riksgäldssedlarnas förfall. Beslut fattades om en för dess genomförande nödigbefunnen engångsbeskattning av all förmögenhet och om den vanliga bevillningens förhöjning under en tid av 15 år. Programmet visade sig likväl omöjligt att oförändrat genomföra; riksgäldsmyntets värde stannade vid 2/3 av det nominella. En stor fördel var dock, att kursen fixerades.  Anders Byström, handlande, rådman, politieborgmästare och tvenne gånger riksdagsman. Byström bär ”svenska dräkten”. Målning av Nils Schillmark. Anders Byström, föddes med stor sannolikhet någon gång under första hälften av 1720-talet (1723-1724). På gamla dagar lyckades Anders Byström bli politieborgmästare; han avgick 1794 och tilldelades assessorns namn. Han var gift med Gustafva Merthen, dotter till politieborgmästaren i Åbo Karl Merthen. Anders Byström hade i slutet av 1780-talet erbjudit sig att bli politieborgmästare utan lön. Landshövdingen rekommenderade honom som en kunnig, nitisk och dugande man, som bland annat hade gagnat staden genom anläggandet av stora tobaksplantager, och K. M. gav sitt bifall den 6 maj 1789. Byström var en själafrände till justitieborgmästaren Johan Kuhlberg. På rekommendation av vicelandshövding von Willebrand och på grund av vad konungen personligen hade sig bekant om sökandens under krigstiden ådagalagda undersåtliga nit beviljade Gustaf III den 1 oktober Byströms anhållan om fullmakt som ordinarie politieborgmästare med samma lön som hans föregångare i tjänsten. I likhet med Kuhlberg var Byström en ekonomisk mångfrestare, som gjorde av med mycket pengar och synbarligen alltid var i behov av mera. Redan i trettioårsåldern - år 1754 - gjorde han konkurs men lyckades arbeta upp sig igen. Som en kuriositet må nämnas, att en av hans kreditorer var Eva Merthen i Berlin, ”hertiginnan av Finland”, borgmästaredottern från Åbo, som följde lyckoriddaren Jakob Keith genom växlande öden tills han år 1758 föll som preussisk fältmarskalk. Byström var gift med hennes syster Gustafva. År 1786 lånade Byström ur barnhuskassan 1 700 rd. sp. på två år, men tio år senare hade han ännu inte återbetalat någonting. När han efter avslutningen av Gustaf III: s krig vistades i Stockholm, uppvaktade han på magistratens anhållan konungen för att lyckönska till fredsslutet. Självfallet krävde han ersättning. Man erbjöd honom 100 rd., han fordrade minst 200. Men den gången spände han bågen för högt: magistraten och de äldste läto frågan förfalla. År 1794 anhöll Anders Byström om avsked från sin borgmästaresyssla. Han avgick under högtidlig ceremoni med tal och komplimanger. Han erhöll hela sin lön i pension. Efterträdaren skulle arbeta utan ersättning, så länge Byström levde. Vilket han gjorde till år 1802. Ständermötet i Norrköping år 1800 var den sista svenska riksdag, till vilken Helsingfors och övriga Finland sände ombud. Källa: Hornborg, Eirik: ”Helsingfors stads historia, II delen. Perioden 1721-1809.” - Helsingfors 1950, sidorna 356, 357, 358, 387, 389, 486 och 504. (Anders Bystöms härstamning är en aning osäker.)
99
« skrivet: 2003-08-08, 14:04 »
Rådman Josef Hannelius (f.1736. d.1804) i Kristinestad, som var hemma från Ilmola (Ilmajoki på finska), var Kristinestads representant vid riksdagen i Norrköping år 1800. (1)  En mässhake av svart sammet och kantad med silvergalonsband, samt Jehovas namn på framsidan och ett kors på baksidan, skänktes av rådman Josef Hannelius till Ulrika Eleonora (gamla) kyrka i Kristinestad. Ännu i dag kan man i dagens nya kyrka se mässhaken med gåvogivarens initialer JH på framsidan och årtalet 1782 på baksidan. (2) Josef Hannelius var en stadens rikaste män och räknades in i första klassen i en av magistraten år 1797 upprättad förteckning, förmögenheten bestod tre år senare av 1215:- i ”ren egendom i hela riksdaler banco”, enligt ”Förteckning på de Innevånare uti Christinestad och Wasa Län som enligt Kongl. Kungjörelsen af den 15. Junii 1800 komma att taxeras till afgift efter förmögenhet”. År 1800 var Josef Hannelius stadens rikaste man. (3) 1) Jokipii 1984, sidorna 414-415. 2) Ibid, sidan 415. 3) Ibid, sidorna 478-479. Källa: Mauno Jokipii (Red.) - ”Kristinestads historia I” - Vasa 1984.
100
« skrivet: 2003-08-08, 11:51 »
I Ulrika Eleonora kyrka (gamla kyrkan) i Kristinestad finns tvenne målade minnestexter, sakristians text lyder: ”A(nno) 1736 blef thetta Gudz Hus illuminerat, tå warande Kyrckoherde höglärde Herr Eric Sand / Borgmästarn Högachtad Herr Aniphas Parment, Cominist: och Pädag: Wällärde Herr Olaus Tunaeus / KyrckoRåd och Föreståndare Herr Hans Berg, Kyrckowärd Herr Hans Uddman.” (Den sista radens mittparti har i samband med fönstrets uppförstoring förnyats på det bågformigt svängda foderbrädet.) (1)  Till vänster en ljuskrona med 24 armar, köpt 1738 för stamboksmedel. Namnet Aniph. Parment är ingraverat på kulan. (2) I den nya kyrkan finns fyra mässingskronor, från år 1722, 1738, 1741 och 1766. Ursprungligen har de hängt i den gamla kyrkan, som idag endast har kvar en av trä, förfärdigad eller reparerad 1767. Av dessa är den nästäldsta inköpt 1738 för stamboksmedel då bland annat Aniph. Parment var borgmästare meddelar den ingraverade texten på kulan. (3) Nå, vad har ”Kristinestads historia I” att berätta om honom? Följande stycken citeras: ”Aniphas Parment (var borgmästare åren) 1730-1744. Född i Medelpad 1697, student i Uppsala. Auditör vid Österbottens regemente. Var en begåvad och framstående jurist - hans förmåga skall ha varit högt uppskattad i vida kretsar. Medan Lilla ofreden pågick, begav han sig till riksdagen i Stockholm. Han invaldes i den ”utomordentliga” kommission som fick i uppdrag att sitta till doms över de olyckliga generalerna (Henrik Magnus) von Buddenbrock och (Charles Emil) Lewenhaupt ( - de dömdes som känt till döden - ). Parment återvände inte till Finland förrän fred slutits och riksdagen hemförlovats. Under hans frånvaro sköttes borgmästartjänsten först av den åldrige tullnären Lars Schepper, därefter av rådmannen Johan Arosell. Parment blev häradshövding på Åland 1744. Fick assessors titel 1760 och avled 12.12.1769. Hustru hette Maria Raijt.” (4) ”Vi får räkna med att det varit si och så med närvaron på rådstugan i Kristinestad. För Aniphas Parment, som var med vid riksdagen 1742 och återvände först efter fredsslutet 1743 vikarierade den åldrige tullnären Lars Schepper (till febr. 1743), därefter under två månader rådman Johan Arosell.” (5) Riksdagsmannen Aniphas Parment från Kristinestad, tar upp vägfrågor gällande sin hemstads uppland på riksdagen 1731. (6) Borgmästare Aniphas Parment representerade Kristinestad vid riksdagarna i Stockholm 1731, 1734 och 1742. (7) Om Aniphas Parment vid riksdagen 1742-1743. ( ”Innan borgmästare Parment i början av augusti 1742 avreste till riksdagen i Stockholm, påminde han magistraten om behovet att nedlägga stadens arkiv i dess uppbördskista, färdig att genast sändas till Sverige, om någon farlighet skulle förekomma. Man borde även tänka på kyrkoegendomens räddande och se till att stadens gevär och ammunition blev bragta i säkerhet. Något senare beslöts, att varje borgare skulle behålla ett gevär och vid påkommande farlighet bevara det bäst han kunde. Krutförrådet nedgrävdes och blev sålunda räddat. Borgerskapets eller gardets fana sändes till Sverige. Före utgången av augusti månad hade stadens invånare överfört det värdefullaste av sin lösegendom, också brännvinspannorna. Utom borgmästare Parment sökte åtskilliga, inalles 11 personer, sin tillflykt på andra sidan havet. Bland dessa var rådman Johan Sevalin och postmästare Berger, barnfödda i Sverige, och två tullskrivare.” (9) Åter omnämns Aniphas Parments tid som borgmästare. Det som är nytt är följande: ”Utförde jämte Närpes-prosten Carlborg bänkindelning för Lappfjärds kyrka. Ansåg år 1738, att bara Sideby och Skaftung borde få idka seglation.” (10) Vikarierande borgmästarna under Aniphas Parments frånfälle omnämns, bland annat framkommer det att Johan Arosell var fältväbel och stadsnotarie. (11) 1) Jokipii 1984, sidan 365. 2) Ibid, sidan 402. 3) Ibid, sidan 403. 4) Ibid, sidorna 526-527. 5) Ibid, sidorna 530-531. 6) Ibid, sidorna 575-576. 7) Ibid, sidan 586. Ibid, sidorna 588-589. 9) Ibid, sidorna 592-593. 10) Ibid, sidan 605. 11) Ibid, sidan 607. Källa: Mauno Jokipii (Red.) - ”Kristinestads historia I” - Vasa 1984.
101
« skrivet: 2003-08-08, 09:01 »
Ack, Jan hann före med två minuter... nåja. Dubbel bekräftelse...
102
« skrivet: 2003-08-08, 09:00 »
1960 härjades rådhuset i Lidköping av en våldsam brand, varvid endast bottenvåningen och delar av mellanvåningen blev kvar, men i skadat skick. byggnaden rekonstruerades under ledning av arkitekten Stig R Hermansson. Källa: http://www.o.lst.se/VISInformWebsite/htm/bygmin/bmlidk.htm
103
« skrivet: 2003-08-06, 12:49 »
Ann-Marie Löfdahl, ett stort tack och en fång rosor för att du har vidareförmedlat min förfrågan till Jarl Roos i Pensala Byforskargrupp. Jag har fått ett fina antavlor ifrån honom att förmedla till amerikafararnas ättlingar.
Mvh
Harri Blomberg
104
« skrivet: 2003-08-06, 12:41 »
Man skulle lätt kunna tro att vår lilla historia om forsfärden i Norrköping skulle vara avklarad, men icke för i min boksamling har jag en bok som heter ”Hundrade minnen från Österbotten”, skriven av Sara Wacklin. Min upplaga är tryckt 1919 i Helsingfors. Författarinnan beskriver ett Uleåborg i brytningstiden från att vara en stad i norra Sverige till att vara en av ryska kejsardömets västligast belägna städer. En av underrubrikerna heter Stora forsen och Pikkarainen, detta skrivna stycke berör forsfärden i Norrköping anno 1800, fångat som motiv av C. R. Elfström. På sidorna 114-115 berättar Wacklin om riksdagsmannen Pikkarainen, som besökte Norrköping 1800: ”Den mest bekanta bland Uleåfallens forsstyrare var bonden Pikkarainen, vars gård låg vid älvkanten, ungefär en fjärdedels mil från Uleåborg. Mannen var välmående, hade en älskad hustru och en vacker dotter. Pikkaraises Lisu hade både för sin skönhet och sin förmögenhet fått många friare till och med ibland stadens förnämsta handlande, ehuru hon slutligen valde sin man ur sitt eget stånd. Gubben Pikkarainen själv var en lång, smärt och vacker gestalt. Då konung Gustav IV Adolf och hans gemål (Fredrika Dorothea Wilhelmina) besökte Uleåborg (sommaren 1802), fick Pikkarainen tillfälle att för dem visa sin skicklighet. Vid älvkanten helt nära den brusande forsen hade man upprest en altan, vars golv betäcktes med blått kläde. De kungliga med sin svit begåvo sig till altanen för att därifrån betrakta det skådespel, som för dem var tillställt. Ovanför forsen visade sig Pikkarainen i en fyrbörding (så kallades det största slaget av forsbåtarna). Tvenne bönder sutto vid årorna, men hans egen resliga figur stod i bakstammen. Han var klädd i sin sommar-högtidsdräkt, äkta röd väst med stålknappar, mångbrokig silkeshalsduk och vida, snövita skjortärmar. På hatten hade han ett polerat stålspänne, som blixtrade i solstrålarna. Man såg honom vända förstäven emot forsen, årorna gåvo båten en alltmera ökad fart och hastigt flög den utföre, så att den ofta blev osynlig bland forsens fradgande böljor, och de höga åskadarne endast med häpnad kunde urskilja det blixtrande spännet av Pikkaraises hatt, där han stolt höjde sitt huvud över de yrande virvlarna, som han besegrat. Pikkarainen blev riksdagsman i Norrköping 1800. Åsynen av Motala-älvens fall vid denna stad lockade den djärva forsfararen till ett försök, som väckte allmän beundran. Han byggde nämligen en båt och i den kungliga familjens, många främlingars och otaliga åskådares närvaro styrde han en vacker dag den lätta farkosten utför Motalafallet. Då Pikkarainen hemkom från denna riksdag, bar han tvenne silvermedaljer på bröstet. Då han sedermera var böndernas ombud på lantdagen i Borgå, skänkte honom kejsar Alexander den tredje medaljen, som var av guld och bars om halsen i rött band.”  Bildtext: Forsfarare i Uleåborg, omkring 1800-talets hälft. Motiv av Johan Knutson, ur ”Finland framstäldt i teckningar”.
105
« skrivet: 2003-08-06, 11:19 »
Två samtida målningar är kända ifrån den tre månader långa riksdagen i Norrköping med start den 10 mars 1800, vars höjdpunkt var Gustav IV Adolfs kröning den 3 april. Konstnären Karl Fredrik Breda var med och fäste på duken det ögonblick då ärkebiskopen satte kungakronan på Gustav Adolfs huvud i S: t Olai kyrka, men jag ska nedan visa en annan tavla som egentligen är i färg, men här visas i svartvita gråskalor.  Den föreställer ett uppskattat inslag under riksdagen 1800. I Motala ströms forsar var några riksdagsmän från Uleåborg på en forsfärd. Motivet är efter original av C. R. Elfström och i bakgrunden ser vi från vänster sockerbruket Gripen, Knäppingsborg, Holmentornet och Gamlabro. Stadsvyn är även i denna dag ganska sig lik.
106
« skrivet: 2003-08-05, 12:15 »
Här på Universitetsbiblioteket i Göteborg finns en bok som heter Förteckning över Bondeståndets ledamöter vid riksdagarna 1710-1800, skriven av Ludvig Mårtensson, tryckt i Stockholm 1937. Däri hittar jag följande om den finländska representationen i Norrköping anno 1800, på sidorna 187-196.
1800 ÅRS RIKSDAG.
ÅBO OCH BJÖRNEBORGS LÄN.
Vehmo och nedre Satagunda härader.
Biri, Marcus Johansson, bonde, Mullila by, Eura Åminne.
Pikie och Haliko härader.
Michola, Gustaf Mattsson, nämndeman, Kaukola by, Uskela.
Masko härad.
Luka, Jacob Jacobsson, nämndeman, Hummickala by, Masko.
Virmo härad.
Södergrannas, Michel Mårtensson, nämndeman, Hväsby, Korpo.
Övre Satagunda nedredels härad.
Nisu, Thomas Söfringsson, bonde, Wehmais by, Tyrwis.
Åland.
Mattsson, Anders, skattebonde, Bamböle by, Finström.
KYMMENEGÅRDS LÄN.
Borgå och Kymmene härader.
Storstötas, Johan Johansson, skattebonde, Backböle by, Mörskom.
Storsavolax domsaga.
Laurikain, Bengt Pettersson, åbo (Asila by, enligt Bondeståndets protokoll), S:t Mickell.
Hållola härad.
Martila, Matts Arfvidsson, skattebonde, Köperilä by, Ithis.
SAVOLAX OCH KARELENS LÄN.
Rautalambi domsaga.
Korhonen, Eric, nämndeman, Kärkäs by, Rautalambi.
Lillsavolax övre härad.
Wänänen, Petter, nämndeman, (Märdolax by, Cuopio, enligt Bondeståndets protokoll).
Lillsavolax nedre härad.
Pöllänen, Matts, nämndeman, Ahvensalmi by, Randasalmi.
Karelens övre och nedre härader.
Alopaeus, Adam Henricsson, bonde, Kereli by, Kesälax.
NYLANDS OCH TAVASTEHUS LÄN.
Övre Sexmäki härad.
Ylinen, Simon Jöransson, bonde, Wingia by, Längelmäki.
Nedre Sexmäki härad.
Brusila, Eric Ericsson, skattebonde, Kerkola by, (Jankala, enligt Bondeståndets protokoll).
Övre och Nedre Hålolla häraders domsaga.
Kaitala, Japhet Michelsson, bonde, (Katalois by, enligt Bondeståndets protokoll), Lampis.
Övre Satagunda övredels härad.
Sikojärwi, Vilhelm Johansson, bonde, Sorcka by, Birckala.
Raseborgs östra och västra härader.
Lindas, Johan Olin, bonde, (Svartbäcks by, enligt Bondeståndets protokoll), Sjundå.
Borgå härad.
Se Kymmenegårds län.
VÄSTERBOTTENS LÄN.
Västerbottens södra domsaga.
Johansson, Per, nämndeman, Wästerhiske by, Umeå.
Piteå, Råneå, Överkalix och Nederkalix socknar.
Nilsson, Nils, bonde, Prästholm, Råneå.
Luleå socken.
Wallöf, Johan Eric, bonde, Björsby, (Neder) Luleå.
Nedertorneå och Karl Gustavs tingslag.
Mustaparta, Isac Nilsson, Nedervojakala by, (Neder) Torne.
Övertorneå tingslag.
Mättavainio, Johan Carlsson, Njemis by, Öfwer Torne.
VASA LÄN.
Korsholms södra härader.
Mickells, Hans (Hansson, enligt bondeståndets protokoll), häradsdomare, (Finby, Närpes, enligt Bondeståndets protokoll).
Österbottens medledels domsaga.
Klockars, Pehr, nämndeman, Kyrkobyn, Nycarleby.
Österbottens östra domsaga samt Vitasari socken.
Tapanimäki, Eric Jöransson, bonde, (Hangavesi, Ruovesi, enligt Bondeståndets protokoll).
ULEÅBORGS LÄN.
Österbottens norra domsaga.
Pickarain, Matts, nämndeman, Uleåsa by, Uleå.
Kemi härad.
Oinas, Anders, åbo, (Hätäjerwi by, Pudasjärfvi, enligt Bondeståndets protokoll).
Cajana härad.
Schroderus, Johan Isaac, åbo, (Alasotkamo, Sotkamo, enligt Bondeståndets protokoll).
Nedan finns en sammanfattning av ovanstående författares förord, sidorna III-IV.
Till grund för den här publicerade förteckningen över bondeståndets ledamöter vid riksdagen 1800 ligga i främsta rummet de i Riksarkivet förvarade riksdagsfullmakterna.
En strävan har varit att meddela varje riksdagsmans valkrets, för- och efternamn, titel, gård och hemsocken. Viss komplettering har gjorts i den av Bondeståndets riksdagsprotokoll införda lista över ledamöterna.
Det har ansetts önskvärt att bibehålla fullmakternas stavning av namnen på personer, gårdar och socknar. För de sockennamn, som angivits inom klammer, ha emellertid modernt stavningssätt använts.
Vid återgivandet av valkretsarnas namn har modern stavning använts, dock endast för riksdagsmännen i nuvarande Sverige (alltså i VÄSTERBOTTENS LÄN), under det att det ansetts lämpligt att återgiva även valkretsarna för de finländska ledamöterna med den i fullmakterna förekommande stavningen.
Det måste också framhållas, att den samtida länsindelningen bibehållits. Uppgiften på länet efter ett sockennamn avser således icke det län, där ifrågavarande socken ligger, utan det län, till vilket den vid år 1800 hörde.
Även om det är diskutabelt, hurvida efternamnen på -son för den tid, förteckningen omfattar, kunna betecknas som efternamn i vår tids bemärkelse, har det dock ansetts lämpligast att under dem förteckna alla riksdagsmän.
107
« skrivet: 2003-07-30, 12:39 »
I Vasa stads historia, del I (1606-1721), skriven av Armas Luukko, tryckt i Vasa 1972, finns mycket skrivet om Herman Williamsson Ross, bla omnämns en bouppteckning över hans kvarlåtenskap, nedskriven 1689.
Släkten Ross (William och dennes far George), några dito Ros från denna tid är icke omnämnda, kom till Sverige som politiska flyktingar och via Åbo kom Ross till slut till Vasa på 1630-talet där släkten fick stadsborgarrättigheter i den då relativt nygrundade staden, i nuvarande Korsholms kommun (flyttades längre ut till kusten efter en brand år 1852, som ödelade gamla Vasa).
108
« skrivet: 2003-07-30, 12:24 »
För tillfället på besök i Vasa, Finland, hittade jag följande om en riksdagsman Klockars ifrån Nykarleby:
Från Nykarleby sockens kyrkby var den märkesman, vars politiska gärning i oktober 1971 hugfästes med en minnesplatta i kommunalgården i Nykarleby: häradsdomaren Petter Pettersson Klockars (f. 1752. d. 1814.). Han var med vid riksdagen i Norrköping 1800 och utsågs till ledamot av styrelsen för Riksens Ständers Bank - bondeståndet hade förut varit orepresenterat där.
Måhända medverkade i sin mån denna utmärkelse till att Klockars vid Borgå lantdag 1809 valdes till bondeståndets talman. I sitt anförande inför kejsar Alexander I framhöll han på sina ståndsbröders vägnar storheten i att denne såsom Segervinnare Allernådigast behagat tillåta ett öfvervunnet folck at efter deras urgamla rätt och i den därtill förskrefne ordning inför Eder Keijserliga Maij: ts Höga Person sammankomma för att höras och samråda öfver sina egna angelägenheter.
Det ligger för övrigt en viss intressant symbolik i att talmansuppdraget gavs åt en bonde från den by där von Döbeln vunnit seger (Jutas), dagen före det blodiga Oravais nederlaget, som bröt folkets hopp. Han hade år 1808 varit medlem av Finska deputationen till S: t Petersburg såsom bondeståndets representant för Vasa län.
Källa:
Munsala sockens historia., författad av Bror Åkerblom, tryckt i Vasa 1972.
109
« skrivet: 2003-07-30, 12:01 »
Terve Ronny, det låter bra om du kan lägga in bilden. Alltid roligt med bilder i Rötter.
Mvh
Harri Blomberg
110
« skrivet: 2003-07-17, 15:54 »
Terve Camilla! I HisKi (Gen. samf. i Finlands historieböcker) hittar jag ett par som vigdes 9.3.1814, dvs blivande husbonden Erik Eriksson Båsk eller Blomstedt med bondedottern Lisa Matsdotter Båsk. Hustrun verkar vara född på gården/hemmanet Båsk i byn Dagsmark, Lappfjärd... för den 30.7. 1790, döpt 31.7.1790 föddes en lika namnlydande Elisabeth av föräldrarnarna Mats Henriksson och Maria Persdotter på gården Båsk i Dagsmark, Lappfjärd. Kan det vara dem du söker?
Mvh
Harri Blomberg
111
« skrivet: 2003-07-15, 12:50 »
Hej Camilla! Det är något som inte stämmer, antingen har man inte skrivit in henne rätt i dopboken för Lappfjärd (HisKi) eller så har det blivit fel på Åland. Det verkar vara som om Lilja är ett rätt så vanligt efternamn i Österbotten, kan hon ha hetat Lisa Norellsdotter Lilja?
Mvh
Harri Blomberg
112
« skrivet: 2003-07-08, 15:23 »
 Syskonparet verkar finnas avbildade på många ställen. på ditt lokala bibliotek bör finnas litteratur som kan ge en fylligare levnadsbild av henne och var hon finns som helgonmotiv.
113
« skrivet: 2003-07-08, 15:18 »
 I de katolska länderna firas Santa Skolastika den 10 februari. Det var nog likadant i det medeltida Sverige (inklusive Finland), då namnet måste ha kommit i allmänt bruk. Idag finns katolska benediktiner i Mariavall och Bondrum utanför Tomelilla och Omberg utanför Vadstena, samt lutherska i Östanbäck utanför Sala.
114
« skrivet: 2003-07-08, 15:07 »
 Helgonbönen för henne lyder så här: Deus, qui be?tae V?rginis tu? Schol?stic? ?nimam ad ostend?ndam [innoc?nti? viam in col?mb? sp?cie c?lum penetr?re fec?sti: da nobis eius m?ritis et pr?cibus ita innoc?nter vivere; ut ad ?t?rna mere?mur g?udia perven?re. Per D?minum.] (Prayer: O God, to show us where innocence leads, you made the soul of your virgin Saint Scholastica soar to heaven like a dove in flight. Grant through her merits and her prayers that we may so live in innocence as to attain to joys everlasting. This we ask through our Lord.)
115
« skrivet: 2003-07-08, 14:55 »
 Denna fresk, verkar vara den som finns i Nursia/Norcia, Italien. Hittade den på hemsidan http://www.norcia.net/indexsto.htm . Hon finns till höger på bilden, Maria med Jesusbarnet i mitten och brodern till vänster om Kristus med modern.
116
« skrivet: 2003-07-08, 14:42 »
Angående bilden... jag kanske har misstolkat den, men det ser ut som om systern Scholastica tar emot den döende/fallande brodern Benedictus... eller är det en kvinna som tar emot en annan kvinna? Vet inte hur helgonlegenderna för dem går.
117
« skrivet: 2003-07-08, 14:36 »
Lotta, tyvärr har jag ingen aning. Det stod inget i sammanhanget (tror att texten var på polska, så det kanske inte är konstigt om jag inte hittade något) där man presenterade Scholastica. En avbildning av Benedictus och Scholastica finns i 500-talskyrkan S. Benedetto i Nursia/Norcia, (centrala) Italien, kanske det är den? Både hon och brodern Benedictus på bilden/tavlan/muralmålningen (fresken) bär benediktinerordens dräkt i svart med vit halskrage/-omfång.  Benediktiner i trevlig samvaro. Med vänliga hälsningar Harri Blomberg
118
« skrivet: 2003-07-07, 10:17 »
 Snibb utan spets bars av provelever, snibb med spets av första årselever och mössa av provsystrar och färdiga sjuksköterskor.
119
« skrivet: 2003-07-07, 10:06 »
 Många sjuksköterskor bär sitt sjuksköterskemärke (ett kors, armarna är lika långa åt alla håll... ingen kristen varaiant) såsom knapp vid halsen eller på bröstet. Runt Borås fanns även flera sanatorier, bland annat i Ulricehamn.
120
« skrivet: 2003-07-06, 23:55 »
Terve Lotta... det var så lite, för resten är min gudson Elias Reinonpoika Jonninen född i Ilomants/Ilomantsi i Norra Karelen (numera bosatt i Tavstehus) och min morfar var stationerad som gränsvakt under andra världskriget i samma region, lika så hans bröder. En av dem tog en Ilomantsflicka till hustru, förde henne till Bötom i Österbotten.  Min morfar är till höger... Mvh Harri Blomberg Ps. Ska försöka hitta lite info om Kitee, återkommer med den. Ds
121
« skrivet: 2003-07-06, 23:26 »
Hej Lotta, så här ser St. Skolastika ut i någon kyrklig inrättning...  Annars är skolastik - medeltida fil.-teol. riktning sökte systematisera de kristna troslärorna med hjälp av Aristoteles filosofi. (skolastik - medeltida vetenskap om romersk-katolska kyrkans dogmer. Källa: SAOL 1987.) Mvh Harri
122
« skrivet: 2003-07-06, 01:57 »
Storvulna bergshöjder och vildmarksskogar utbreder sig kring Lieksa. Den vackra kyrkan är en skapelse av C. L. Engel. Lieksa är beläget inom ett skogsindustriområde, och industrin här består sedan gammalt av träförädling. Stadens betydelse som regionalt servicecentrum har markant ökat. Staden Lieksa har grundats två gånger. Generalguvernör Per Brahe grundade här år 1653 en stad som fick namnet Brahea och som skulle bli en blomstrande handelsplats. Snart nog tynade visserligen Brahea bort, men det nuvarande Lieksa har ärvt dess uppgifter som centrum för handeln och affärslivet inom området.
Källa: Finlands städer och köpingar (Tammerfors 1974) sidan 121-122.
123
« skrivet: 2003-07-06, 01:31 »
Brahea, f.d. stad i n. Karelen vid Lieksa älvs inflöde i Pielisjärvi. B. anlades 1653 av Per Brahe, men vann aldrig betydelse. Den brändes av ryssarna 1656 och förföll efter 1681, då Per Brahes friherreskap återgick till kronan. Åtminstone 1665-88 fanns en pedagogi i B. På samma plats ligger numera Lieksa stad.
Uppslagsverket Finland (1982).
124
« skrivet: 2003-07-06, 01:25 »
... förlåt, Per Brahe heter han, stadens grundare.
125
« skrivet: 2003-07-06, 01:12 »
POCKET FACTS 2003 CITY OF LIEKSA Pocket Facts L I E K S A - A TOWN NOTED FOR ITS SCENIC LANDSCAPES AND ITS CULTURE. The town of Brahea was founded in 1653 by Pietari Brahe (Peter Brahe), in the early 1680s the town was suppressed. On 1 January 1936 the Borough of Lieksa was separated from the Municipality of Pielisjärvi. On 1 January 1973 the Borough of Lieksa and Municipality of Pielisjärvi were again merged and the City of Lieksa was founded. ADMINISTRATIVE STRATEGY OF LIEKSA Lieksa is a safe city (14.650 resident) with scenic landascapes and culture offerings. Its success is based on: Export industries Small enterprises Tourism Rural enterprises Good educational- and basicservices system The constructive cooperation of skilled people Municipality and international cooperation The city of Lieksa is situated in the province of East Finland, in the north-eastern part of North Karelia on the shores of Lake Pielinen. The 6th largest lake in Finland PIELINEN divides the city in two; on the western shore rises the magnificent hill range of KOLI and the eastern shore lies the population centre of the city and the natural wilderness, which extends all the way to the eastern border of Filnland. The total area of our city is 4067,7 sq.km - it is the third largest city of Finland. land area: 3424,78 sq.km water area: 642,94 sq.km Källa: http://www.lieksa.fi/fi/863
126
« skrivet: 2003-07-06, 00:58 »
Kortelainen är ett finskt namn, de flesta nen-namn kommer ursprungligen från östra Finland, lika med Karelen och Savolax.
127
« skrivet: 2003-07-06, 00:53 »
11/7a: BENEDICT av Nursia, Europas skyddshelgon: (Redan på S:ta Helenas tid firades han i Skara stift, genom att han medföljt den gallikanska liturgien hit. Firades i Skara förr 21/3; 11/7 är hans Translatio; MB) Föddes vid år 480 i distriktet Nursia i Umbria; vid år 500 anslöt han sig till ett 'gruppboende' för präststuderande vid Affile. Blev eremit i grottan Sacro Speco vid Subiaco (Sublaqueum), runt vilken snart 12 småkloster, laura, anlades. Närmare år 530 begav han sig till Monte Cassino; skrev normen för allt västerländskt klosterväsende, kallad Den Heliga Regeln. Han omvandlade Apollotemplet från 400-300 f.Kr till ett Mikaeloratorium, och Johannes Döparens altare placerades på det tidigare offeraltaret. Oratoriet revs 581, återuppstod 717, revs 883, återuppstod 950 som klostret Monte Cassino, vars k:a började byggas 1011 och invigdes 1071 av påve Alexander I. Dog stående vid altaret 550. Någon relik kan år 703 ha förts till Fleury/ Frankrike; andra finns i Lunda- och Upsaladomarna. Efter de Allierades fullständiga sönderbombning av Monte Cassino 1943-44 återfanns Benedictus' och systern Scholasticas reliker under huvudaltaret. Delar av kryptan under koret är allt som återstår av klostret. Ett Benedictus-altare fanns i Alvastra klosterkyrka, invigd 1185. I Säby k:a finns han avmålad. En avbildning av Benedictus och Scholastica finns i 500talskyrkan S.Benedetto i Nursia. Källa: http://hem.passagen.se/anesa/fakta/jas_rz.htm
128
« skrivet: 2003-07-06, 00:43 »
... d v s hon kan inte ha något med Ryssland att göra, tror jag.
129
« skrivet: 2003-07-06, 00:40 »
Benedictus är ett helgon och Scholastica är en helig kvinna som är förknippad med honom, ej ortodox tradition, utan katolsk = västerländsk dito.
130
« skrivet: 2003-07-06, 00:29 »
Lotta, i 59 finländska socknar hittar jag förnamnet och de flesta i östra Finland. Att kalla de ryska är fel, tror jag. Karelska eller savolaxiska i så fall.
Mvh
Harri Blomberg
131
« skrivet: 2003-07-05, 00:08 »
Jag har bearbetat texten ytterligare...  ... men kanske Freelunds skickade blir mest korrekt? Den finns i en äldre dopbok, med stor sannolikhet införd/inklistrad av emigranten Mina Neuman, gift Frilund... senare Freelund. Hon som föddes 1879 i Munsala, Finland är död sedan länge.
132
« skrivet: 2003-07-04, 23:58 »
Terve Lena!
Jag tror inte det. Ovanstående John födde flera barn i Munsala, Finland. Dessa barn, varav en hette Johan Erik Johansson Frilund, föddes så sent som år 1879 i Munsala, men emigrerade 1899 till delstaten Washington.... flyttade senare till San Francisco... och åren kring jordbävningen den 18 april 1906 flyttade han tillbaka till delstaten Washington, med sin hustru Mina (Minnie) Neuman, som han hade gift sig med den 13 maj 1903 i Kalifornien.
Hette din släkting Love i efternamn? Jag hittar inga Love-liknande namn i Munsala, funderar på om det kan vara en förändring eller om han är från en annan socken. Carl Neuman, som jag skrev om tidigare... hette faktiskt Carl/Karl Neuman i Munsala, Finland, ej Nyman.
Vänligen
Harri Blomberg
133
« skrivet: 2003-07-04, 19:26 »
... de misstänker ordet Loves eller Loues/Louis... bör vara ett efternamn... för lite längre ned står det Carl Neuman... härstammade från Munsala socken i Finland.
134
« skrivet: 2003-07-04, 19:20 »
John & Alice Freelund som skickade mig texten hade den här versionen, innan jag tog mig i kast att försöka få fram en tydligare text: 
135
« skrivet: 2003-07-04, 19:12 »
Vad står det här? John L....?  Jag har försökt att få fram texten och det står Leves eller liknande... hjälper ett par amerikanare... Vänligen Harri Blomberg
136
« skrivet: 2003-07-04, 08:01 »
Terve Lotta! En fri översättning, men innehållsmässigt korrekt..? Kommer direkt från ett nattpass och är väl inte riktigt klar i huvudet.
Muuttanut pois porvariksi 1682 Sortavaalan.
Flyttat bort till (staden) Sordavala för att bli borgare därstädes år 1682.
Kirkkoherroja= kyrkoherdar
Kappalaisina = (såsom)kaplan (lite osäker)
Papisto=prästerskap
Mvh
Harri Blomberg
137
« skrivet: 2003-07-03, 14:23 »
Men om Viborgs stift (Viborgs stift, tidigare stift i Finland. Det äldre V. bildades 1554 genom delning av Åbo stift och omfattade i stort sett hela östra hälften av Finland.) finns en egen bok. för forna Viborgs och nuvarande Borgå stift finns M. Akianders herdaminne (1868-1869):
författare: Akiander, Matthias
titel: Herdaminne för fordna Wiborgs och nuvarande Borgå stift.
ort/förlag: Helsingfors
utgivningsår: 1868-1869
omfång: 2 vol.
medarbetare: Finlands kyrka. Borgå stift
medarbetare: Finlands kyrka. Viborgs stift
klassifikation (SAB): Lm-dd.c
Den är nog lika svårfångad som Strandbergs herdaminne...
138
« skrivet: 2003-07-03, 14:07 »
författare: Strandberg, Carl Henric
titel: Åbo stifts herdaminne från reformationens början till närvarande tid.
ort/förlag: Åbo
utgivningsår: 1832-1834 (två delar)
omfång: 2 vol.
klassifikation (SAB): Lm-c.cz Åbo
Jari, det beror var du bor... men diverse universitetsbibliotek eller andra liknande institutioner kan ha den... finns bl a här i Göteborg på UB (Universitets biblioteket), oftast referensavdelningen. Till salu lär du inte hitta den om du inte har riktigt tur, boken trycktes på 1830-talet.
Mvh
Harri Blomberg
139
« skrivet: 2003-07-03, 13:05 »
Ytterligare info gällande Nurmijärvi...
Vigda 26.12.1722. Soldat Lars Hamar, Nurmijärfvi med Maria Larsd:r, Nurmijärfvi.
En bror till Isak Larsson föddes i Nurmijärvi 24.6.1726 med förnamnet Lars.
Källa: HisKi
140
« skrivet: 2003-07-03, 12:51 »
... oj då, Sari hann visst emellan...
141
« skrivet: 2003-07-03, 12:50 »
Genealogiska Samfundets i Finland stora databas över finländska kyrkböcker, förkortas HisKi, som du hittar på Internet, www.genealogia.fi. Där finns födelse-, vigsel- och dödböcker, flyttningslängder (ja som svar till din fråga, men under tidigt 1700-tal kan det nog finns stora glapp på grund av krig med Ryssland, då finländare i tusental flydde över Kvarken) från de finländska socknarna fram till omkring 1900 inlagda, varierar efter inmatningsläget. Den är långt ifrån fullständig. Nyland är landskapet och Nurmijärvi är en socken som ligger cirka 30-50 kilometer norr om Helsingfors. Fråga: Finns det möjligheter att följa föräldrarna ännu längre i finska dokument/register? Svar: Föräldrarnas födelsedatum kan finnas med i doplängden ifall de är födda i Nurmijärvi efter år 1699. Annars hittar man nog dem i begr.längden, kanske även i vig.längden. HisKi - Nurmijärvis inmatningsläge är för tillfället: Döpta (1699-1850) Vigda (1696-1850) Begravda (1696-1850)
142
« skrivet: 2003-07-03, 08:40 »
Terve Camilla! Av alla 13 Erik Eriksson som föddes på Åland 1791 är nedanstående den som datummässigt står närmast. Det är möjligt att 11 september 1791 var dopdatum:
Vårdö - döpta
Född: 4.9.1791. By: Ledsöra. Far: Eric Ersson. Mor: Anna Stina Ersdtr. 0. Barn: Ericus.
(original - SP: M, original - MUNIC: Vårdö).
Jag har inte tittat ifall Erik överlevde barndomen, men jag tror ifall du kan komma åt utflyttningslängderna för de åländska socknarna så ska det väl inte vara omöjligt att hitta honom.
Mvh
Harri Blomberg
143
« skrivet: 2003-07-03, 08:19 »
Terve Peder! Enligt HisKi så föddes i Nyland en Isak Larsson år 1723. Han hittas inte bland de döda i begr.längden.
Nurmijärvi - döpta
Åren 1723 - 1723
Faderns förnamn: LARS => Lars
Barnets förnamn: ISAK => Iisac, Isaks
Född 26.12.1723. Döpt 28.12.1723. By Nurmjerfvi. Far Lars Hamar. Mor Maria Larsd:r. Barn Isack.
Med vänliga hälsningar
Harri Blomberg
Ps. Inga andra Isak Larsson dök upp det året, trots att jag sökte i alla socknar. Ds.
144
« skrivet: 2003-07-02, 17:01 »
Terve! Jag hjälper ett par emigrantättlingar i USA. Deras farföräldrar kom från Munsala socken och bosatte sig med tiden i delstaten Washington. Före dess bodde de i San Francisco, hon jobbade på en tvättinrättning, och de gifte sig i staden den 13 maj 1903. Äldste sonen föddes därstädes samma sommar, medan en dotter och ytterligare två söner föddes i delstaten Washington. De som for från Finland hette:
Johan Erik Johansson Frilund, föddes 1878 eller 1879 i Munsala. Hans föräldrar hette Johan och Lovisa (?). Johan Frilunds hustru hette Minnie (Mina... troligtvis av Wilhelmina) Karlsdotter Neuman, f. 28/9 1879 från Pensala by (åtminstone i konfirmationsboken står det Mina Karlsdotter, Pensala) i Munsala. Och hennes föräldrar hette Karl och Katarina/Karin (?) Neuman.
Är det någon som kunskaper om deras rötter i Österbotten?
Med vänliga hälsningar
Harri Blomberg
145
« skrivet: 2003-07-02, 16:06 »
Camilla! Skriv ett brev till kilen@kiili.inet.fi ... eller till Kilens hembygdsgård i Sideby, FIN-64490 Sideby eller ring till dem på Tel. +358-(0)6-222 56 11. Boken finns till salu där.
Mvh
Harri Blomberg
146
« skrivet: 2003-06-27, 19:02 »
... Österbotten av det idag uppfattas nog av många som den del av det mycket större begreppet, som vetter mot innanhavet, men landsdelens omfattning... kan knappt kallas för landskap i gängse mening... omfattar även Kajanaland...
”Österbotten, af Finnarne kalladt Pohjanmaa (nordlandet) äfven Kainu, och Kainunmaa, gränsar i norr till Lappmarken, i öster till Ryssland, i vester till Westerbotten och Bottniska viken, och i söder till det egentliga Finland, till Tavastland, Savolax och, Karelen. Dess längd utgör 66, bredden 16-30 mil och areala innehållet 1004 qvadratmil. Landet synes till större delen varit hafsbotten, hvarifrån vattnet efter hand affallit. Bottniska viken afsätter ännu årligen land. Sluttningen ner till hafvet är nästan omärklig, och äfven under vattnet tilltager djupet blott småningom, så att sjön först på vestra sidan erhåller ett betydligt djup. Norra delen af Österbotten liknar ett ofantligt moras, hvilket är inneslutit af landtryggen och hafvet, och hvarigenom de vid den förra samlade vattnen falla ner i det sednare: strömmarne äro till en del ganska stora och flyta nästan alla ifrån sydost till nordvest, parallelt bredvid hvarannan. De första invånarne hafva för fiskafängets skull satt sig ned vid floderna: moderkyrkorna ligga derföre också nästan alltid vid mynningen af någon elf; efter hand hafva åboerne utbredt sig åt sidorna, dock icke på allt för stora afstånd. På åtskilliga ställen upphöja sig enskildta berg, flere af ansenlig höjd. Märkvärdigt är, att man i norra Österbotten ofta har känt jordskakningar och skalf. Den södra delen är på ett afstånd af 4 eller 5 mil från hafvet flack och består af god odlingsmark. Den östra delen eller Kajaneborg är jemn och genomskuren af stora sjöar, hvilka mycket gynna varutransporten.
I. Österbotten
1. Torneå Härad.
Torneå
2. Kemi Härad.
Kemi
3. Uleå Härad.
Nyby
Karlö, på Finska Hailuoto
Uleåborg (Ulaburgum), på Finska Oulu
4. Kajana Härad.
Manamansalo
Kajana (Cajania), på Finska Kajani
5. Salo Härad.
Brahestad (Brahestadium), på Finska Prahen- eller Salosten-kaupunki
6. Korsholms norra Fögderi.
Gamla Carleby (Carolina Antiqua), på Finska Kokkola
Jakobstad (Jacobstadium), på Finska Pietarsaari
Pedersöre
7. Korsholms medledels Fögderi.
Ny-Carleby (Neo-Carolina), på Finska Uusi-Karleby, äfven Joensuun Kaupunki
Orisberg
Kimo
Orawais
8. Korsholms östra Fögderi.
Jywäskylä
9. Korsholms södra Fögderi.
Wasa (Wasa)
Korsholm
Kaskö
Östermyra
Christinestad (Christin?stadium)”
Allt enligt:
F I N L A N D
OCH
DESS INVÅNARE.
Af
F R I E D R. R ? H S.
Ö f v e r s ä t t n i n g.
Andra Upplagan, tillökt och omarbetad
af
ADOLF IWAR ARWIDSSON.
Andra Delen.
STOCKHOLM
Tryckt hos Johan Hörberg, 1827.
147
« skrivet: 2003-05-28, 10:12 »
... västra rikshälften ska det givetvis vara... Sverige alltså... skrev att jag är lite trött...
148
« skrivet: 2003-05-28, 10:07 »
Terve Ola Jörgensen! Tittar man i Rantasalmi, begravda under åren 1800-1813 hittar man dessa tre Oppman och de verkar alla ha avlidit och ibland återuppstått efter Finska krigets inledande år 1808. 1) 7.3.1801, Kolkontaipal. Dödf. gåsseb. Original - TALLKOMM: `Kb. med äktensk. löfte af Ditlov Oppman och Regina Itkoin (Så väl Prov. Medicus som domaren i orten, har lagt hand vid unders on detta barns död) anhörig: Ditlov Oppman anhörig: Regina Itkoin 2) 3.5.1802, Kolkontaip. b. Maria, hjertspr. Anhörig: Jäg. Ditlow Oppman. 3) 25.5.1803, Kolkontpl. b. Maria Lov., kikhosta, anhörig: Korpral A.V. Oppman. 4) 22.4.1804, Kolkontpl. b. Hinrietta Vilhelmina, hjertspr., anhörig: Korpral And. Vilh. Oppman 5) 16.7.1808, Hijsmäki, b. Hedv. Maria hjertspr. anhörig: Afl.sergeant Henr. Oppman. 6) 22.8.1808, Hijsmäki, b. Caisa Lisa. anhörig: Alf.sergeant Henr. Joh. Oppman. 7) 3.8.1811 Kolkontaip. Gust. Adolf, rödsot. anhörig: Drag. Henr. Ditlov Oppman 11.8.1811, Kolkontaip. barn Hedvig Ulrika, rödsot. anhörig: Afl.drag. Henr. Ditlov Oppman 9) 5.9.1811, Kolkontaip. barn Ebba Carolina, rödsot, anhörig: Afl.w.Corp. And. Vilh. Oppman. 10) 6.8.1813, Hiismäki, b. Anna Fridrica, gikt, anhörig: Afl.förare Hinr. Oppman. Tittar man sedan på döpta i Rantasalmi under åren 1791 - 1808 ser man det fanns tre stycken herr Oppman under denna period, bortsett ifrån Ditlofs far följande födda: 1) 21.9.1791 i Randasalo av serg. Henr. Joh. Oppman och Marg. Soph. Weckman barnet Sophia Albertina. 2) 13.2.1793 i Hismäki av Henr. Joh. Oppman och Greta S. Wechman barnet Joh. Gustaf. 3) 12.8.1794 i Hismäki av för. Henr. I. Oppman och Marg. Soph. Weckman barnet Adolph Wilh. 4) 16.6.1796 i Hismäki av Henr. Joh. Oppman och Greta Soph. Veckman barnet Johanna Stina. 5) 29.12.1800 i Kolkontaipal av Ditlov Oppman och Reg. Itkoin barnet (oä. son dödf.). 6) 19.3.1801 i Hijsmäki N 11 av Serg. Hinric Johan Oppman och Margetha Soph. Weckman barnet Sophia Wilhelmina. 7) 29.11.1801 i Kolkontaipal 1 av Volont. Hinr. Ditlov Oppman och Regina Itkoin barnet Maria Christ. 6.1.1803 i Kolkontaip av V. korpr. A. W. Oppman och Maria Soph. Kyander barnet Maria Lovisa. 9) 2.2.1803 i Kolkontaipal av Hinr. Dittl. Oppman och Regina Itkoin barnet Hedv. Ulrica. 10) 13.4.1804 i Kolkontaip. av Corpr. And. V. Oppman och Maria Soph. Kyander barnet Henr-a Wilh-a. 11) 4.5.1804 i Hijsmäki av För. Henr. Oppman och Marg. Soph. Veckman barnet Anna Fredrika. 12) 23.12.1804 i Kolkontaip 15 av Korpr. Dillof Opman och Regina Itkoin barnet Maria Sophia. 13) 13.4.1805 i Kolkontaip 1 av Tp. And. Wilh. Oppman och Maria S. Kyander barnet Gustaf (n.d.). 14) 9.1.1807 i Kolkontaip 16 av Drag. Hinr. Dittlov Oppman och Regina Itkoin barnet Gust. Adolph. 15) 4.5.1807 i Kolkontaip 1 av Korpr. And. Wilh. Oppman och Maria Sophia Kyander barnet Ebba Carolina. 16) 23.6.1808 i Hijsmäki N:o 11 av Förar. Henr. Joh. Oppman och Saara Sophia Veckman Hedvig Maria. Av dessa 16 födda barn framgår det att det finns tre familjer: 1) (Vice) Korpral Anders Wilhem Oppman och Maria Sophia Kyander i Kolkontaipal nr 1. (Även kallad tp som i torpare) 2) Dragon Henrik Dittlof Oppman och Regina Itkoin i Kolkontaipal nr 16 (Tidigare kallad volontär under nr 1 och korpral under nr 15). 3) Sergeant och förare Henrik Johan Oppman och Margetha (Greta) Sophia Weckman i Hismäki nr 11. Alltså två Henrik och en Anders Oppman och två av dem i samma by på köpet. Och om du ser att föraren Henrik Oppman i Hismäki nr 11 omnämns som avliden redan i mitten av juli 1808, så är det kanske inte konstigt att din Henrik av rena farten dog en gång. ty det är märkligt att han lever åtta dagar före..: 7) 3.8.1811 Kolkontaip. Gust. Adolf, rödsot. anhörig: Drag. Henr. Ditlov Oppman. 11.8.1811, Kolkontaip. barn Hedvig Ulrika, rödsot. anhörig: Afl.drag. Henr. Ditlov Oppman. Även Anders Oppman omnämns som död månaden efter. 9) 5.9.1811, Kolkontaip. barn Ebba Carolina, rödsot, anhörig: Afl.w.Corp. And. Vilh. Oppman. Hur det stod till i verkligheten vet jag inte, men att avfärda Henrik Dittlof för den skull att nämns död en gång kanske inte är så klokt? Afl. betyder i det här sammanhanget nog avliden, men kanske det skulle för rättvisans skull betyda avflyttad. Nej, avliden bör det vara, men du får själv ta ställning till hur det ska vara. kanske du kan komma åt originalböckerna. Andra noteringar kan finnas på något annat ställe, kanske man kan hitta i lokalhistorien? Men för att ge dig en bild av vad som hände och för att bekräfta Kirsti Ervolas skrivelse: ” Avsiktligt eller inte, kan ju Henrik Dittlof Oppmans födelseår i den svenska hf-längden vara felaktigt. Soldater i den på senhösten 1808 norrut och till Sverige retirerande armeen hade knappast några personbevis med sig.” . ska jag lägga in lite material om vad som hände med savolaxarna i min hemstad Göteborg vilka kom till den östra rikshälften, alltså Sverige, efter Finska kriget. Många av dem återvände aldrig hem till Finland. och åter igen måste jag i förskott be om ursäkt ifall jag är lite råddig. kom hem för två timmar sedan efter ett nattpass. Med vänliga hälsningar Harri Blomberg Kungliga andra Göta artilleriregemente.1900. (Illustration av G. Bagge.) FINLÄNDSKA ARTILLERISTER I GÖTEBORG VID 1800-TALETS BÖRJAN. Till den västra rikshälften - Sverige - retirerade resterna av den finska arm?n under Finska krigets sista dagar. I mars 1809 stod de finska regementena i Kalix under sin långa reträtt, under sommaren utkämpade de strider strax söder om Umeå. Trupperna blev stående där, när freden slöts i Fredrikshamn den 17 september 1809. De finska truppförbanden var då kraftigt decimerade - de omfattade inalles bara 760 man, som avtackades av Georg von Döbeln (1758-1820) den 8 oktober 1809 i Umeå. Tjugo månader hade dessa finnar då stått oavbrutet under gevär, utkämpat hårda bataljer och lidit svårt av fältsjukan. (1) De finska trupperna upplöstes i Umeå men av kvarlevorna formades två finska fältbataljoner, som till en början gjorde garnisonstjänst i Gävle och Umeå. Den bataljon som legat i Gävle marscherade först till Västerås, där soldaterna och officerarna fattade sina beslut om återvändande till Finland eller kvarstannande i Sverige i februari månad 1810. Av manskapet tog en stor del värvning vid Svea garde medan några gick till Livregementets grenadjärer, Upplands och Västmanlands regementen och några utgjorde ett värvat gränskompani, som under kapten Carl Magnus von Fienandts befäl förlades till Grisslehamn. (Carl Magnus von Fienandt, dog år 1836 som major i Varberg.) Återstoden av den före detta I: a finska bataljonen marscherade till Stockholm för att därifrån återvända till Finland. Den i Umeå kvarblivna II finska bataljonen upplöstes först under sommaren 1810. Genom värvning formerades av dess rester det s.k. norra gränskompaniet, som ingick i Västerbottens regemente. Av ursprungligen 800 man, som hade utgjort det kungliga finska artilleriregementet, återstod endast 80 i Umeå i oktober 1809. Man ville på ansvarigt håll behålla åtminstone ett finsk truppförband, och det blev just artilleriet. Hösten 1809 överskeppades manskapet och pjäserna från Umeå till Gävle. Där ökades regementets numerär genom rekrytering bland norrlänningar och sådana finska soldater, som återvände från krigsfångenskap. I januari 1810 hade före detta Kungl. Finska artilleriregementet redan omkring 400 man under sin fana, nämligen 227 finnar, 131 svenskar, 25 ryssar, fyra polacker och en perser. Det finska artilleriet vistades i Gävle under ett drygt år; många av dess soldater ingick äktenskap med stadens flickor. Den lugna tiden varade till början av år 1811, då huvudparten av regementet avmarscherade i stark kyla hela den långa vägen till Kristianstad och Landskrona i Skåne, för att ingå som förstärkning i Wendes och Svea artilleriregementen. Upplösningen skedde formellt den 4 juni 1811 och de fem finska artillerikompaniernas öden i dessa främmande förband försvinner i historiens töcken. Det vet man dock, att ännu så sent som 1813 anställdes en finsktalande präst, Simon Lundwall, för finnarnas skull vid Wendes artilleriregemente. (2) Officerskåren från detta finska artilleriregemente uppdelades år 1811 såväl på Wendes och Svea artilleriregemente som på Kungliga Göta artilleriregemente i Göteborg. (3) Kungliga Göta Artilleriregemente i Göteborg hade redan år 1797 manskap med födelseort i den östra rikshälften. Nämnda år var de sex stycken, två år senare hade de minskat till fem. År 1805 var de lika många, men efter riksdelningen ökade antalet markant. År 1811 räknades 12 stycken och år 1816 så många som 81, därefter minskade de åter... 1821 (32 st.), 1826 (23 st.) och 1831 (13 st.). (4) Manskapet var stationerade i ”Borgerskapets kasern” som låg vid Hästebacken inom vallgraven i Göteborg. Där televerksbyggnaden vid Kungsgatan numera är belägen. (5) Där fanns inte bara finländska artillerister, utan även savolaxiska infanterister. Kungliga Göta Artilleriregemente tillfördes år 1816 två i Sverige kvarstående kompanier från Savolax infanteriregemente. Dessa hade tidigare kommenderades runt till olika delar av riket. Finnarna fördelades i Göteborg på 7: e och 8: e belägringskompanierna. Deras härstamning är svår att följa. Chefen för Kungl. Göta Artilleriregemente framhåller i en skrivelse av den 23 mars 1816, att finnarna i allmänhet inte kan förete några prästbetyg, eftersom manskapet varit förlagt på olika ställen över hela riket och deras prästbetyg därför efter hand blivit spridda över pastorsexpeditionerna runt om i landet. Kungliga Göta Artilleriregemente i Göteborg hade ställts efter fälttåget i Tyskland 1813 och Norge 1814 inför mycket stora svårigheter då det gällde att nedbringa antalet artillerister per kompani till det i staten fastställda för fredstid. Det var nämligen inte blott fulltaligt, det var övertaligt. Samtidigt som regementet ställdes inför uppgiften att reducera sin personal tillfördes det nämligen genom ett beslut av Kungliga Majestät dessa finländare som för tillfället var stationerade som bevakningsmanskap Västkusten (i Sverige). Ny organisation av regementet hade fastställts år 1815 och medförde en minskning av manskapsstyrkan. Den nya organisationen innebar därutöver i huvudsak att personalen skulle fördelas i fält-, belägrings- och fästningsartilleriförband. Åtta kompanier sammansatta av ungt och raskt folk skulle organiseras som fältartilleri. Det återstående tjänstbara manskapet skulle fördelas på övriga kompanier. Fältartilleriet skulle benämnas det lätta artilleriet. Då 1815 års organisation även innebar en reducering av personalstyrkan kom tillförandet av de finska kompanierna olägligt och ställde regementet inför svårigheter. En viss minskning av personalstyrkan erhölls genom frivillig kommendering till den svenska ön S: t Barth?lemey i Västindien. Regementet var trots allt övertaligt i förhållande till den fastställda staten. Då denna inte kunde överskridas ekonomiskt blev anvisningarna på lön till regementets personal lägre än det belopp, som borde utbetalas till personalen. Med hänsyn till den påbjudna reduceringen kom som sagt det finsktalande personaltillskottet ytterligt olägligt. En del av finnarna förflyttades nästan omedelbart. I en skrivelse från generalfälttygmästaren den 3 mars 1816 beordrades nämligen chefen för Kungliga Göta Artilleriregemente att överföra 63 man från förutvarande södra gränskompaniet till Wendes ridande artilleri. Generalfälttygmästaren, som tillika var chef för Kungliga Wendes Artilleriregemente och mån om kvaliteten på det folk som överfördes dit, framhöll, att det folk som skulle kunna komma ifråga vid ridande artilleriet måste vara särskilt utvalt. Regementschefen vid Kungliga Göta Artilleriregemente försäkrade i en skrivelse till chefsämbetet för Kungliga Wendes Artilleriregemente, att kompanicheferna utvalt sitt yngsta och bästa folk. Om någon av finnarna skulle befinnas undermålig, berodde detta på att han varit permitterad vid mönstringstillfället och därigenom undergått granskning. (6) Ovannämnda tillskott till och omflyttning från regementet i Göteborg har sitt ursprung i en föregående underdånig framställning till konungen och en något utförligare omslagsskrivelse till generalfälttygsmästaren. Där den tillförordnade regementschefen Gillis Edenhjelm, vilken den 16 februari 1816 övertagit regementet efter generalmajoren C. U. Silfverskjöld som i sin tur den 23 januari 1816 utnämnts till överkommendant på rikets västra kust, den 20 mars 1816 skildrar situationen. De finska gränskompaniernas chef hade i januari blivit förständigade att permittera sitt folk, så att i enlighet med staten endast 45 man och 1 spel återstod. Denna order hade emellertid inte kunnat verkställas, ”emedan den årstiden alltid arbete är svårt att erhålla och i synnerhet för dem, som vore främmande och okände på orten; varföre manskapet ingalunda ville permitteras. Vid de äldre kompanierna (d v s de kompanier, som fanns vid regementet före gränskompaniernas införlivning) har jag icke kunnat utröna, att någon permittering existerat utöver de 15 man, som äro permitterade för kronans räkning, vilken heller icke kunnat ske av samma skäl, som jag ovanföre anfört, nämligen svårigheten att med arbete förtjäna sitt upphälle under vintermånaderna. Tvärtom hava de utfärdade orderna om permittering, för att icke genom övertjänstgörande överskrida staten, måst återkallas, emedan manskapet besvärade stadens innevånare med tiggeri, varföre de åter måste intagas till njutande av gage. Någon behållning finnes således icke av överpermittering”. (7) En särskild undersökning har företagits beträffande de finnar, vilka överfördes till 8: e belägringskompaniet i Göteborg och där ställdes under befäl av kapten C. M. von Fieandt. Eller generalmönstringsrullan av den 18 juni 1816 räknade kompaniet, som inalles bestod av 60 man, 37 finnar. Deras medelålder var 30 år. Många av dem hade cirka tio tjänsteår bakom sig. De hade deltagit i ett flertal kampanjer. Innan 1821 års generalmönstring ägde rum, hade 7 finnar efter uttjänt kontraktstid lämnat regementet och tagit civil anställning. De tillhörde de yngsta. I oktober 1820 avskedades vidare två finnar med stöd av ett kungl. brev av den 2 augusti samma år av det skälet att de ansågs vara ryska medborgare. År 1824 kvarstod 19 finnar i rullorna, då med en medelålder av 39 år. Antalet finnar minskades därefter vid varje mönstringstillfälle. En del avled ”på grund av ålder”. Några erhöll avsked med underhåll. Av dessa hade en mistat armen vid en salut, vilken avsköts då det så kallade Aschebergska monumentet avtäcktes den 29 augusti 1828. Ännu 1835 kvarstod åtta finnar i rullorna, då med en medelålder av 47 år. Vid generalmönstringen 1835 beviljades artilleristerna Last, Hjort, Nord och Ståhl avsked med underhåll. Artilleristen Mathias Lindqvist avled, 51 år gammal. Sommaren 1836 beviljades artilleristen Carl Tjäder avsked efter uttjänt kapitulation. Före detta trumslagaren Carl Täck överflyttades 1837 till ett annat batteri och beviljades senare avsked med underhåll. Den 14 juli 1838 beviljades den siste vid 8: e belägringskompaniet kvarstående finske artilleristen, Johan Grön, avsked med underhåll och med annotation om god och trogen tjänst. Därmed försvann den sista resten av det forna finska artilleriregementet ur Kungl. Göta Artilleriregementes rullor. ( Det finskspråkiga manskapet hade varit ett främmande inslag i regementet och i staden. I en skrivelse från regementspastorn till slottspredikanten i Varberg framhålles, att dessa finnar ej förstod svenska språket och hade kommit till Göteborg utan prästbetyg, varför han ej kunde yttra sig om deras kristendom eller ledighet till äktenskap. (9) Som regementschef för Kungl. Göta artilleriregemente under åren 1817-1834 var Gillis Edenhielm särskilt angelägen om upprätthållandet av en god krigstukt och disciplin. Samtidigt var han mån om att försvara truppen mot oberättigade anklagelser. Något jag kan tänka mig i språkförbistringssammanhang kan ha drabbat det finska manskapet. Edenhielm blev sedermera landshövding i Göteborgs och Bohus län. (10) En tredjedel av de finländska militärerna valde att bli kvar i Sverige efter riksdelningen genom freden i Fredrikshamn den 17 september 1809. Sammanlagt 117 finländska armeofficerare stannade kvar i moderlandet, av Savolax brigad nästan hälften (34 av 72). Att savolaxarna så mangrant stannade i Sverige kan ha berott på att befälhavaren för brigaden general Jägerhorn beslöt sig för att stanna kvar i Sverige. De kvarblivna var framför allt yngre män, som befordrats i kriget, för vilka de ryska pensionsvillkoren som utgick från den militära grad, som den vederbörande hade haft före Finska kriget och andra mindre fördelaktiga villkor såsom minst åtta års tjänstgöring i finska trupper krävdes för en fullständig naturalisation, inte tedde sig lockande. (11) 1) Tarkiainen 1990, sid 338. 2) Ibid, sid 339 och 343. 3) Ljungberg 1924, sid 395. 4) Lundh 1954, sid 88. 5) Modigh 1962, sid 29. 6) Lundh 1954, sid 60. Se även Modigh 1962, sid 19. 7) Ibid, sid 62. Se även Modigh 1962, sid 19. Lundh 1954, sid 90. 9) Modigh 1962, sid 19. 10) Ibid, sid 41. 11) Tarkiainen 1993, sid 18. KÄLLOR: Holmstedt NilsRED: ”Kungl. Göta Artilleriregemente II” - Uppsala 1962. (Förteckning över alla officerare, inklusive de finländska.) Ljungberg Valdemar: ”Göteborgs befästningar och garnison” - Göteborg 1924. Lundh Hans Lennart: ”Kungl. Göta Artilleriregemente” - Göteborg 1954. Modigh Gunnar: ”Kungl. Göta artilleriregemente. En minnesskrift 1644 - 1794 - 1962” - Göteborg 1962. Tarkiainen Kari: ”Finnarnas historia i Sverige, del 1” -Vammala 1990. Tarkiainen Kari: ”Finnarnas historia i Sverige, del 2” - Jyväskylä 1993.
149
« skrivet: 2003-05-24, 21:03 »
Terve Ulla!
Det är ju mycket möjligt att Lisas i Renum har tillkommit efter den period som Hiski tar upp, som bara sträcker sig till början av 1860-talet när det gäller Borgå... Det är en sak som jag funderar över... namnvalet alltså... det låter som Lisas utgår från ett kvinnonamn... Lisa alltså... i Österbotten kallas ju gårdarna alltid efter män, exempelvis Hansas eller Erkas med mera. Är det något fenomen som är vanligt i Nyland? Eller har jag missförstått allt?
Vänligen, samt lite undranden... Harri
150
« skrivet: 2003-05-24, 01:35 »
Terve Ola!
Jag tycker att den Henrik Dittlof Oppman och hittat i Rantasalmi verkar vara en trolig anfader. För att klargöra det hela så hittar man i Hiski för Södra Savolax Rantasalmi socken, i byn Osikonmäki en Hinr. Oppman. Det måste vara han för den som skrev in det för Hiski har skrivit en kommentar ”original - TALLKOMM: Dittiöf??”, dvs barnets namn verkar ha tillägget Dittlöf. Fadern hette Henr. Corner. Oppman och modern Maria Christ. Sacberg. ”Hinr. Dittiöf?? Oppman” föddes 15.4.1780 och döptes 23.4.1780.
Modern heter på andra ställen Maria Stina Saxberg ,som verkar vara mera troligt. Fadern som var fältväbel (afsk. fältv. g.), dog 1.11.1793 av feber 51 år gammal.
Sonen Henrik Dittlof Oppman hittas i Kolkontaipal i samma socken, först under nr. 1 såsom ”Volont. Hinr. Ditlov Oppman” i februari 1803 och senare under nummer 16 i samma by såsom ”Drag(on). Hinr. Dittlov Oppman” i januari 1807. Han var gift med Regina Itkoin och fick under de två senare datumen barn med henne. Barnens namn var Maria Christ. och Gust. Adolph. Gustav Adolf dog av rödsot 4½ år gammal i augusti 1811, likaså dottern Hedvig Ulrika 8 år gammal. Hon var född i februari 1803. Alltså fick han sammanlagt tre barn.
Henrik Dittlof Oppman hittas inte som död i Rantasalmi. Däremot en Lösdrifvare Inh. E:a Regina Ittkonen som dog av ålderdom 73 år gammal den 3.2.1849. Hon måste varit född omkring 1776 och kan vara hustru till Henrik Dittlof Oppman, men behöver inte vara det för en Regina Itkoinen föddes i juni 1774. Två år tidigare. Ovanstående dess före kan ju bara varit gift Itkoinen.
Att savolaxarna hamnade i Sverige efter rikets delning år 1809 är ett känt exempel. Här i Göteborg, där jag bor hamnade massor. Den sista nedteckningen, enligt Hiski, att Henrik Dittlof Oppman vistades i Rantasalmi gjordes i augusti 1811. Han kan mycket väl, såsom yrkessoldat, valt att gå in i svenska armén. Det är inte säkert att han vistades i Finland ens de här åren. Fadern noteras bara som anhörig till barnen och de här kaotiska åren efter Finska kriget 1808-1809 hade folk fortfarande möjlighet att bestämma vilken del av det gamla riket de ville kvarstanna i.
Jag vet inte om du blev klokare av det här (Klockan är 01.29, så du kan förstå ifall det blir lite tossigheter.), men jag tycker att Henrik Dittlof Oppman i Rantasalmi kan vara en trolig kandidat som din anfader.
Med vänliga, men trötta, hälsningar.
Harri Blomberg
151
« skrivet: 2003-05-22, 08:32 »
Terve Ann-Helen! I ”Satakunnan Sukututkimusseuran vieraskirja” har jag inte ännu fått svar, men i ett brev avsänt i tisdags till en släktforskare och författare av böcker om Satakundasläkter vid namn Viljo Raitiola fick jag igår kväll svar på min fråga som löd: ”Terve Viljo! Etsin Gunnar, Hulda ja Wenfrid Lindroos... yksi ruotsalainen ystävä luule että hänen sukulaiset, myös Lindroosin nimisiä, asui heidän luona vuonna 1918 - 1919. He pitäisivät asua Merikarviassa tai Ahlaisissa 1900-luvun alussa. Voiko he liittyä sinun Lindroosin? Terveiset Göteporista Harri Blomberg” Det ska poängteras att Raitiola också har forskat om Lindroos / Maikola-släkten. Han svarade: ”Hei, ja kiitos yhteydenotosta! Gunnar ja Wenfrid Lindroosia minun Lindroosissani ei ole, mutta on Hulda Sofia Kulmala e. Norrsund, syntyjään Lindroos. syntynyt 8.1.1887 Ahlaisissa ja kuollut 16.8.1952 Ahlaisissa. On asunut koko ikänsä Ahlaisissa. En tiedä, onko tämä se, jota tarkoitat. Terv. Viljo Raitiola” Enkelt uttryckt så figurerar ingen Gunnar och Wenfrid Lindroos i hans forskningar, men däremot en Hulda Sofia Kulmala tidigare Norrsund, född Lindroos, född 8.1.1887 i Vittisbofjärd (Som ligger söder om Sastmola. Fullt möjligt att de eller någon av dem kan ha varit bosatta / bosatt i grannsocknen. Enligt Hiski och allmän Googlesök figurerar släktnamnet Lindroos i båda socknarna.) och död därstädes 16.8.1952. Hon bodde hela livet i Vittisbofjärd. Kanske det kan vara ett spår, fortsätter med en ny förfrågan om vilket år hon gifte sig, före eller efter inbördeskriget i Finland år 1918, men först ska jag gå och lägga mig, har arbetat natt och är för tillfället alldeles slutkörd. Återkommer. Harri Blomberg Ps. Raitiolas hemsida hittar du på http://personal.inet.fi/koti/viljo.raitiola/. Ds.
152
« skrivet: 2003-05-19, 17:35 »
Hej igen, Ann-Helen! Jag ska göra en förfrågan på en finsk släktforskningssida om de känner till några Lindroos i Sastmola. Det vore intressant om ditt antagande stämde. Fronten mellan de vita och röda gick norr om Björneborg, men söder om Sastmola.  Mvh Harri Blomberg
153
« skrivet: 2003-05-17, 08:46 »
Terve Ann-Helen Lindroos, det var intressanta uppgifter om släkten Lindroos du delgav. Jag har varit bortrest, och ska idag på bröllop... inte mitt eget... så jag hinner inte kommentera dina anor, men jag har en förfrågan... känner du till något om några släktingar i Sastmola?
Mvh
Harri Blomberg
Ps. För övrigt... ens anor kan ha intressant förhistorier, såsom dina... Ds.
154
« skrivet: 2003-05-08, 11:11 »
Håkan, tack... nu vet jag hur jag går vidare. Jag bodde en höst i byn Stockevik på Tjörn, några kilometer ifrån Klädesholmen, som numera har broförbindelse till huvudön... fast då kände jag inte till släkten Sundbergs historia, hade varit intressant att ha gjort en intervju med släktmedlemmarna om minnet av deras åländska ursprung. I för sig är det väl ännu inte försent...
Mvh
Harri Blomberg
155
« skrivet: 2003-05-07, 20:54 »
En ö som Klädesholmen i Tjörns kommun i Bohuslän som varit bebodd sedan urminnes tider, ruvar på mängder av anekdoter och episoder på mänskliga öden och äventyr. När skutor på 1800-talet siktades i hamninloppet var det många av öns ungdomar som med en speciell glimt i blicken skyndade ner till hamnen, för att se om en redig karl kunde kliva i land.
Ägarsläkten till Sundbergs (f.d. Laxen) konservfabrik på Klädesholmen har ett sådant ursprung. En åländsk timmerman, bör väl ha hetat Sundberg, kom att stanna kvar på den svenska västkusten efter en seglats på 1800-talet och blivit anfader till en stor släkt.
Konservfabriken drevs fram till slutet av 1980-talet av Lennart och Eva Sundberg. I början av 1990-talet hade barnen Kenneth och Eva-Lisa tagit över driften. Denna mindre fabrik hade en omsättning för ett tiotal år sedan på cirka tio miljoner kronor. Om släktens bakgrundshistoria berättar Sven Gin(s)berg i ”Bohuskusten - Svenska turistföreningens årsskrift 1992” (Stockholm 1991), sidan 132-133:
”Så berättar till exempel Lennart Sundberg om att han i sin ungdom kallades för ”Finnen”. Den som lever i en stad eller på en plats med ”normal” omflyttning sluter sig till att Lennart eller hans föräldrar kom från Finland och att Lennart själv talade finlandssvenska. Men då har man fel. Nej, det var Lennarts farfars far som kom som ung timmerman seglande från Åland. Under ett uppehåll på Klädesholmen träffade han en ung mö. Och därmed klev han raskt av sin skuta och bosatte sig på ön.”
Frågan är om någon kan verifiera denna historia?
Med vänliga hälsningar
Harri Blomberg
156
« skrivet: 2003-04-29, 21:09 »
... ögnade igenom Den introducerade svenska adelns ättartavlor, del II av Gustaf Elgenstierna... fann och fick bekräftelse att min Kristinestadsbo Gustaf Jacob Printz var gift med sin kusin Beata Sofia Freidenfelt... Bengt, åter ett tack...
157
« skrivet: 2003-04-28, 22:16 »
Bengt, tack för informationen. Innebär det att Märta Margareta Freidenfelt var adlig? Jag såg att Freidenfelt finns som eget namn under Introducerad adel. Inte för att jag är så intresserad av ifall personerna var adliga eller ej, utan mest för att få lite information om kristinestadsbon Gustaf Jacob Printzs ursprung.
Mvh
Harri Blomberg
158
« skrivet: 2003-04-28, 17:17 »
Terve! Kapten Välborne Ridd. Georg Jacob Printz(e) i Ilmajoki/Österbotten med Fru Märtha Margareta Frudenfelt var ett par som fick sonen tillika Löjtnanten vid (f.d.) Österbottens Infanteri Regemente Gustaf Jacob Printz. Född 21.8.1776 i Ilmajoki. Dog 3.1.1834 av slag i Kristinestad, 57 år gammal.
... Kapten och riddare, hör fadern hemma i adelskalendern?
Undrar
Harri Blomberg
159
« skrivet: 2003-04-21, 09:09 »
Kloka gamla damer, av Lina Borg. Inledning. Jag har valt att försöka ta reda på vad en nutida häxa är, finns hon överhuvudtaget och motsvarar hon våra fördomar? Häxa kan betyda ganska många olika saker, så för att inte trassla in mig för mycket har jag koncentrerat mig på en typ av modern häxa. Min metod har varit att ställa ett antal frågor till den litteratur jag valt och till de häxor jag talat med, och utifrån de svar jag fått skapa mig en bild av dagens häxa. De frågor jag använt är: * Hur definierar häxorna själva ordet häxa? * Vad gör en häxa som en vanlig människa inte gör? * Vad är magi? * Vad har häxor för funktion i dagens samhälle och varför finns dom? * Är häxorna organiserade på något sätt? Vilken kontakt har de med varandra? Jag har även med ett stycke om den moderna häxans historia, för att förankra henne lite grand, och ett kort avsnitt om vad jag uppfattar som häxornas starka feministiska drag. Ännu ett annat stycke handlar om M.D. Fabers bok. Mitt material består av ett antal böcker, artiklar och uppsatser, samt tre intervjuer jag gjort med svenska häxor. Intervjuerna gjorde jag per telefon, vilket får som konsekvens att jag inte kunnat skriva ner vad häxorna sagt ordagrant, utan utskrifterna har blivit vad jag uppfattat att de sagt. Men jag har bett häxorna att kontrollera mina anteckningar och komma med synpunkter och rätta mig om jag missuppfattat något. Intervjuerna utgör inget statistiskt tillförlitligt underlag, men kan mycket väl användas som ytterligare belysning av litteraturen. Om häxorna jag talat med, Doris, Anna och Ulrika, ska sägas att Anna egentligen heter något annat. Intervjuerna är inte inkluderade i uppsatsen, utan finns i en bilaga vid sidan om. Min undersökning är inte mer än en skrapning på ytan, en tugga i ena hörnet... av ett stort ämne. Lina Borg Häxa kan betyda mycket... För att göra det lite enklare brukar man dela upp häxor i olika grupper. Christina Andersson-Wiking delar in dem i tre grupper efter att först ha förklarat att riktiga häxor inte finns. Häxor finns bara i folktron, och folktrons häxor delar hon in så här: 1) Häxan som skällsord; 2) Påskkärringen/påskhäxan; 3) Den feministiska häxan, myten som en del feminister identifierar sig med. (not 1) Författarna Jonasson och Sennelöv har en annorlunda indelning, för enligt dem finns det verkliga häxor. I sina studier begränsar de sig till kvinnor som lever i Sverige idag och som ser sig själva som häxor: 1) Den idealiserade häxan - en kvinna som idealiserar forna tiders häxor, och ser dem som starka kvinnor som vågade stå för sina åsikter, ofta stod utanför samhället, var läkekunniga och brändes på bål eftersom de var ett hot. Den idealiserade häxan ser upp till och identifierar sig med historiens häxor. 2) Den ritualiserade häxan - som håller på med ritualer i olika former. Hon kan hålla på med tarot-kort, stenar, ritualer till moder jords ära och så vidare. Hon tror nästan alltid på en form av kraft (häxkraft) som hon använder till vit magi. Hon behöver inte tillhöra någon grupp, utan kan hålla på med ritualer ensam. (not 2) Jag delar in häxorna i fyra grupper: 1) Den historiska häxan - de personer som anklagades för häxeri och avrättades under medeltiden och de följande häxprocesserna på 1500- och 1600-talen. 2) Häxan i folktron - hit hör dels sagohäxan, t ex Pomperipossa, och dels påskkärringen som springer runt och tigger godis på skärtorsdagen. 3) Häxan som identifikationsbegrepp - här finns dels häxa som skällsord, som väl i regel används mot kvinnor som är kraftfulla eller sticker av mot mängden; dels den feministiska häxan, kvinnan som identifierar sig med myten om den historiska häxan som någon som stod upp för sin rätt och sin åsikt, som var stark, stod emot trycket från samhället och ofta var läkekunnig. 4) Den praktiserande häxan - kvinnan (ibland mannen) som använder riter, magi och olika läkande, vårdande egenskaper, som kallar sig själv häxa och anser sig ingå i en uråldrig medicinsk tradition. Hon inte bara identifierar sig med häxan - hon är en. Min grupp 2 kan man säga är en bearbetning av Andersson-Wikings grupp 2. Jag har slagit ihop sagohäxan och påskkärringen därför att de har en viktig sak gemensamt: de är påhittade. Mina grupper 3 och 4 har lånat mycket av Jonasson och Sennelöv. Skällsordshäxan och den feministiska hamnar i samma grupp därför att de båda är bildliga. Det är de fjärde gruppen min uppsats handlar om, så när jag i fortsättningen använder ordet häxa, är det den praktiserande häxan jag menar. I den fjärde gruppen ryms även manliga häxor, men eftersom de sällan kallas just häxa, har jag nästan helt uteslutit män ur den här uppsatsen. Historia. De moderna häxornas historia är ett omstritt kapitel. Här följer ett par olika versioner. Häxorna själva hävdar att de förvaltar en lång tradition av läkande och vårdande, av omsorg om jorden och livet. Starhawk säger att gudinnereligionen, nära knuten till Kraften och häxorna, är långt äldre än både judendom, islam, buddism och hinduism. (not 3) Enligt legenden, säger Starhawk, uppstod häxkraften för mer än 35 000 år sedan, när temperaturen sjönk och inlandsisen drog över Europa. Nomadiserande jägargrupper jagade renar och annat vilt. Jägarna hade dåliga vapen, men en del av dem hade gåvan att kunna kalla till sig djuren. De här som kallades shamaner lärde känna livets rytm, det var de som först uttryckte den som Gudinnan - den födande som skapar allt liv. Isen drog sig tillbaka och människor spred sig norrut. En del gick över Alaska och bosatte sig i Nordamerika. Isolerade grupper samlade ihop sig till större bosättningar. De som hade gåvan lärde sig att Kraften blev större om man samarbetade. De första cirklarna bildades. Men så uppstod krigarkulturer. Från och med bronsåldern svepte våg efter våg sv indoeuropeiska krigare över Europa. Krigsgudar drev Gudinnans folk från den fruktbara jorden och upp i bergen, där de gömde sig och gick under olika namn: pixies (tomtar eller toppiga mössor, toppluvor), faeries (feernas värld) med flera. Gudinnemytologin införlivades i den erövrande patriarkala religionen. I Grekland vidfogades Gudinnans många uppenbarelser ihop med de erövrande gudarna, och resultatet blev Olympens gudakollektiv. Liknande fusioner skedde över hela Europa. Gudinnereligionen levde kvar bland de förtryckta folken i bergen. När kristendomen gjorde sitt intåg samsades den i början med den äldre religionen. Kristna präster kunde även delta i dess sabbater och högtider. Sammankomsterna hade på vissa platser namnet WICCA, efter det anglosaxiska ordet för att böja eller skapa. Helare, lärare, barnmorskor, poeter; det var de som kunde få det osynliga att rätta sig efter deras vilja. Kristendomen blev mer fientlig med åren. Feodalsystemet höll på att bryta ihop. Pest, krig och uppror härjade över Europa. Den kristna kyrkan var inte så stabil längre. Andra religioner - hedendomen tolererades inte längre. De regelrätta förföljelserna av häxor, kättare och otrogna tog fart. Siffrorna på hur många häxor som dog under den här perioden varierar från 100 000 till 9 000 000. (not 4). 80 procent av de dödade var kvinnor. Inte särskilt många av dessa var verkliga häxor, förvaltare av Gudinnans läror, utan bara stackars offer för rädsla, okunnighet och intriger. Man dödade handikappade, sinnessvaga, gamla fula gummor, alltför vackra unga kvinnor, grannar som man inte tyckte om och så vidare. (not 5) De häxor som kunde flydde till länder dit inkvisitionen inte nådde. En del kan ha kommit till Amerika. Sägner berättar om både vita och svarta kättare som anslutit sig till indianerna för att få leva i fred. Så har Gudinnan levt kvar i det fördolda. En del har glömts bort, men mycket finns kvar. Först på 1900-talet har häxorna kunnat träda fram utan att bli avrättade på kuppen, och det är dagens häxor som bär arvet, som förts vidare muntligt från generation till generation, om Gudinnan, om jordens puls, om magin. Forskare i ämnet är inte alls överens om vad som är sant eller inte. En antropolog, Margaret Murray, sade sig ha funnit bevis för att häxorna kunde spåras tillbaka till förkristen tid, att häxkraften hade sina rötter i gamla gudinnereligioner. (not 6) Hennes teorier gällde i många år, men så började forskare undersöka hennes bevisning och källor. Idag finns, enligt Faber, inga auktoritära historiker som tror på Murray. (not 7) Murray stödde sina teorier på protokoll från förhör med medeltida och senare historiska häxor, som drivits fram under tortyr. Murray ansåg att hedningar överlevt i England, men andra historiker hittar inga spår av någon organiserad religion. Vidare kunde Murray inte komma med några bevis alls på att sabbater eller religiösa cirklar funnits innan inkvisitionen hittat på dem. (not Dagens erkända forskare har avskrivit teorierna om en överlevande gudinnereligion. Häxorna uppstod i och med inkvisitionen, och hade så gott som ingenting med magi att göra. Varifrån kommer då dagens häxor? Enligt Norman Cohn uppstod en våg av fruktbarhetskulter under de första två decennierna av 1900-talet. (not 9) Här kan man hitta grogrunden för dagens häxrörelse. (not 10) En flertal personer har utpekats som rörelsens grundare, bland annat James Frazer, Margot Murray, Robert Graves och Aleister Crowley... Det går inte att säga bestämt vem det var. När lagen om häxkraft upphävdes i England 1951 kunde det relativt lilla antalet Frazeriska och Murrayiska häxor komma fram i ljuset och börja sprida sina läror. En av häxorna var Gerald B Gardner (1884-1964), som omvänts till häxkraften på 40-talet i England. Han grundade ett häx-museum på Isle of Man 1951 och installerade sig själv som överhäxa, och han började få en hel del publicitet. Gardner stödde sig på book of shadows, som sägs vara en häxkraft-guide från 1500-talet, men i själva verket (enligt Faber) är en hemmagjord förfalskning. Gardner utarbetade en ny form av häxkraft, mycket annorlunda än Frazers och Murrays som gällt tidigare. Gardner gav ut Witchkraft today 1954 och the meaning of witchkraft 1959, och blev en sorts guru. Gardner och hans läror var mycket omstridda, men hans inflytande går inte att förneka. Häxrörelsen levde upp under efterkrigstiden, inte enbart tack vare Gardner. Stora frågor som miljön, feminismen, teknologin, sönderfallande familjestrukturer med flera, plus ett antal nyare inflytelserika böcker har också gjort sitt till. (not 11) Häxornas egen, forntida, historia avskrivs alltså på grund av bristande bevisföring. En sak som utmärker häxrörelsen är decentralisering, avsaknad av hierarkisk toppstyrning, individens rättigheter. (not 12) Det är alltså inte så konstigt att man inte funnit bevis på organiserad förkristen religion. Att definiera häxan. Den nutida, praktiserande häxan definierar sig själv: Danni Druehyld säger att en häxa är en kvinna som funnit styrkan och kraften som årtusenden av förtryck inte har lyckats kuva. Det handlar om att finna Gudinnan inom sig och att använda sig av hennes - vår kraft: När vi väcker henne, väcker vi våra krafter och kastar de bojor som hållit oss fängslade i den evigt uppoffrande, ödmjuka, samvetsgranna, önskeuppfyllande, tjänande madonnans roll, och vi tar Jorden i besittning. (not 14) Ulrika säger att en häxa är någon som hjälper människor, främst med hjälp till självhjälp. En häxa lyssnar till sin intuition. Man har öppnat kanalerna, det inre seendet eller tredje ögat, oxh använder dem. Det handlar mycket om att lära känna sig själv. En häxa har en nära relation till naturen och moder Jord. En häxa har kanske en annan, bredare syn på saker; en helhetssyn. Doris förklarar att en häxa är någon som utvecklat klärvoajans: hörende och seende i andra dimensioner. Anna säger att en häxa är en som inte finner sig i allt, inte låter sig trampas på. Hon agerar efter sin intuition, tror på krafter ssom inte alla andra tror på, och använder krafterna. Även Starhawk identifierar häxan som någon som funnit Gudinnan inom sig, och som utnyttjar de krafter man har. För Starhawk är häxkraften en religion: ...Witchcraft is a religion, perhaps the oldest religion extant in the west. (...) Witchcraft takesits teachings from nature, and reads inspiration in the movements of the sun, moon, and stars, the flight of birds, the slow growth of trees, and the cycles of the seasons. (not 15) Magi. Magi är något som man förknippar med häxor, och som häxor säger sig använda eller besitta. Olika häxor ger här sin syn. Ulrika påpekar att magi är ett väldigt stort ord. Hon tycker att magi kan vara det ursprungliga som håller på att försvinna, tradition och en mångtusenårig gammal kunskap. Doris säger att vit magi är helande krafter som kan användas vid till exempel healing, medan svart magi är krafter som används för onda ändamål. Ulrika säger att det kan vara svårt att reda ut vad som är svart och vit magi. Är det rätt att via kärleksmagi göra en viss pojke intresserad av en viss flicka? Då manipulerar man ju honom... Starhawk definierar magi så här: ... the art of sensing and shaping the subtle, unseen forces that flow through the world, of awakening deeper levels of consciousness beyond the rational. Hon hänvisar även till Dion Fortune: the art of changing consciousness at will. (not 16) Druehyld har en lite annorlunda definition: Magi är längtan - längtan efter frihet, fred, kraft, styrka, mod och kärlek. Magin är den längtan som får oss att leva och förnimma att vi är levande varelser bland andra levande varelser på en levande planet. (not 17) Mary, en häxa som intervjuas av Faber säger: Power resides within the individual as a gift of life, or lifeenergy. It also resides in the surrounding universe. Some individuals have more of it than others, some less, some very little. In addition, some people are able to draw it fromthe world around them in a remarkable way: those are the ones who are capable of magical activities. To use power, to accomplish a magical purpose, one must learn to focus, to direct energy through concentration and visualization. (not 18) Vad en häxa gör och hennes funktioner. Vad sysslar en häxa med rent praktiskt, och dels vilken roll och funktion har hon i samhället? Druehyld skriver: Att leva som häxa är att lyssna när Modern kallar, att höra jordens rop, att medvetet leva för livet, kärleken och hoppet. Att göra dig till ett med Moderns själ och att vara Modern, Gudinnan, häxan eller vad du vill kalla dig, i alla avseenden och i alla de sammanhang du möter människor. Hon fortsätter: Vi har skapat en värld som kan utplåna all den form av liv vi känner, med barn, dofter och blommor. En värld där vi kan bli de sista som får möjlighet att förenas med Vår stora Moder, Vår jord. (...) Men vi kan också välja en värld som kan bli starkare än den varit på många hundra år. Det är du som väljer och som ansvarar för din omgivning och dig själv - det är du som väljer väg. (not 19) Doris säger att vad en häxa gör beror på vad hon vill. En god häxa använder sin förmåga till kärlek, till att hjälpa människor. En bra häxa kan se hur man ska hjälpa utan att stjälpa. Häxor har alltid funnits. En av deras uppgifter är att få människor att börja fundera inåt och tänka själva. Väcka människor till att se att det finns en annan värld än den materiella - fysiska. Anna säger att häxor finns som en motvikt mot Jante-lagen. Häxan hyser kärlek till naturen, använder örtmedicin och arbetar på att ta bort allt ont människor har åstadkommit. Ulrika säger att vad en häxa sysslar med är väldigt individuellt. Hon kan hålla på med örtmedicin, med healing, med att sia, beroende på vilken inriktning hon har. Människan har kommit för långt från naturen. Se ekorrhjulet i storstäderna. Häxorna kan återknyta kontakten till naturen. Häxorna förvaltar den uråldriga traditionen av örtmedicin som nästan försvunnit i och med den moderna läkekonsten. En häxa arbetar med helheten - både den fysiska och den psykiska kroppen. En häxa kan bidra med själslig vägledning. Signe heter en häxa som intervjuas i ett nummer av tidskriften Herha. Signe är barnmorska och berättar att en kvinna som ska föda är väldigt känslig och öppen, en förutsättning för att kunna ta emot den nyfödde. Kvinnan är helt i barnmorskans händer. Om barnmorskan nu tror på sin egen kraft, vågar öppna sig, stötta och ta emot den gravida kvinnans ångest, rädsla och förväntan kommer det att frigöras en inre kraft som gör det möjligt för kvinnan att själv föda fram sitt barn. Signe säger: Att kunna ge en sådan trygghet att en annan människa vågar ge sig hän åt sina känslor, det är häxkraft. (not 20) Häxornas organisation. Det ryktas om någon sorts Svenska häxors centralorganisation. Den ska vara belägen i Linköping... (Observera att den inte ska förväxlas med djävulsdyrkare - Dragon Rouge!) Ingen av de häxor som har intervjuats för denna skrift är knuten till den, och ingen av dem kunde ge ytterligare information om organisationen. Detta kan tyckas märkligt, men Ulrika ger en förklaring: I Sverige finns ett antal olika sammanslutningar för häxor, men jag har inte hört talas om någon regelrätt centralorganisation. Olika grupper ser olika ut, beroende på vad de gör, vilken inriktning de har, och hur medlemmarna vill att den ska se ut. Doris har inte hört talas om någon centralorganisation och är inte själv med i någon, men kan se det positiva i att stötta varandra. Starhawk skriver: Covens, the small, closely knit groups that form the congregations of witchcraft, are autonomus; there is no central authority that determines liturgy or rites. (not 21) Häxrörelsen står för yttrande- och religionsfrihet, decentraliserat styre och individens frihet. (not 22) Både Starhawk och Faber talar om häxor som träffas i cirklar på maximalt tretton personer, men det är inget tvång att arbeta tillsammans i grupp. Natalie, en häxa som Faber intervjuat, var med i en cirkel, men hoppade av när hon tyckte det blev för mycket intriger. Häxan arbetade bättre på egen hand. (not 23) Både Starhawk och faber talar om något som heter WICCA, en stor organisation för häxor. Den är störst i USA, men också utbredd i England, Norden och Europa. WICCA är kanske den mest kända häxsammanslutningen, med en rätt så stark religiös betoning. När Faber talar om häxor och cirklar som en religiös sekt är det WICCA hon menar. Faber: Modern witchcraft and psychoanalysis. Faber har i sin bok gjort en psykoanalytisk undersökning och tolkning av WICCA-rörelsen, främst i USA. Författaren förklarar att häxkulten är att likna vid någon sorts sekt i sin funktion. Rörelsen består av helt vanliga människor, inte mer neurotiska än till exempel judar eller katoliker (sic! sid 18). En sekt har en stark, karismatisk ledare - i häxkulten kan det vara en översteprästinna. Sekten är inåtvänd och skapar en fristad från den fallna världen utanför, varför den kräver viss hängivenhet och ibland även konformighet. En sekt drar till sig minoriteter: unga, kvinnor och andra individer som svikits av samhället och behöver stöd. Häxkulten drar alltså till sig svikna människor ur alla samhällsskikt. WICCA-rörelsen har idag för många blivit snudd på en alternativ religion. Det som lockar med WICCA är att den i tider av enorma, abstrakta krafter (till exempel marknaden) lägger vikt vid personlig kraft och utveckling, och tar tag i de stora frågorna som tvingar oss att fundera över vilka vi är. (not 24) Den psykoanalytiska tolkningen Faber gör går ut på att WICCA-rörelsen är ett sätt att handskas med trauman från den tidiga barndomen. Det lilla barnet, eller spädbarnet, är fysiskt och psykiskt beroende av sina föräldrar, främst modern (det är bland annat hon som har maten). Enligt Cohn har barn en massa fantasier kring modern och beroendet: modern hotar, frustrerar och sviker. När barnet är litet är barnet och föräldrarna allt. Det finns inga gränser för vad de kan uträtta. Men när barnet växer till sig lite grand och separeras från modern (när barnet slutar amma) drabbas barnet av den första känslan av litenhet. Häxorna arbetar, enligt Faber, med att häva den traumatiska separationen från modern, med att bevara det förflutna i en idealiserad form: Jag är en del av Modern (jorden) - jag är allsmäktig och odödlig. Spädbarnet vet inte sina gränser, och enligt Faber gör inte häxorna det heller. Fabers teorier är ett av många sätt att förklara WICCAS växande popularitet. (Det WICCA som finns idag, och som Faber studerat, är inte detsamma som det WICCA Starhawk talar om i fornhistorien.) Efter Fabers förklaringar kan det vara på sin plats att skjuta in några av Ulrikas ord: Alla är födda med förmågan. När man växer upp präglas man av samhället och lär sig förtränga sin förmåga. Det gäller att våga och vilja plocka fram den. Feminism. Häxorna har starka feministiska drag. Natalie är en av dem och kallar sig för ekofeminist. För henne som häxa är inte det viktigaste att sitta och stirra i en kristallkula. (not 25) Det viktigaste är feminism, miljö och fred: I believe that the earth is alive, tht it is the mother of all life, that it must be saved from all the polluters, and that men should see the feemale as central, and stop treating women badly, just using them. (not 26) Häxkraft handlar mycket om att bejaka sig själv och använda sin kraft i vårdande, helande syften. Carina Lundin tycker i sin uppsats att häxorna genom sitt omsorgsarbete hamnar i samma fälla som den traditionella kvinnorollen, när de ska värna om allt. (not 27) -Men att vara feminist är väl inte samma sak som att strunta i sin omgivning? Och även män ryms i Starhawks feminism: A woman has the sacred right to control her own body, as does a man. No one has the right to force or coerce another. Hon fortsätter: Today I don?t use the terms female energy or male energy. I don?t identify femaleness or maleness with specific sets of qualities or predispositions. (...) For any quality thar has been assigned to one divine gender can elswhere be found in its opposite. (not 28) Män kan bli häxor, fast meningarna går isär om vad de i så fall ska kallas. Ulrika tycker att häxmästare är ett bra ord, medan Doris föreslår klok gubbe eller liknade. Jonasson och sennelöv kom i sin uppsats fram till att dagens häxa är en kvinna. (not 28) De andra källorna tillerkänner män också att utveckla kraften. Mary i Fabers bok berättar: Witchcraft today is more than a religion; it is a poliical statement about women, and about the environment. I want to see the word Witch reclaimed. I want to see the Craft making positive changes in the world, in attitudes toward and treatment of women (and other minorities such as native Indians); I want to see the Craft helping to turn around our present wasteful and destructive treatment of the planet, its resources and beauties. (not 29) Häxornas arbetssätt är också väldigt feministiskt, till och med anarkafeministiskt. (not 30) Man träffas i cirklar, där var och en kommer till tals och är värd lika mycket. (not 31) Man måste inte arbeta i grupp om man inte vill. Individen har rätt att själv råda över sitt liv. Det finns ingen central styrning eller några bestämda regler för hur en häxa ska bete sig. Slutsatser. Historia. Än så länge har man inte kunnat enas om de moderna häxornas historia, var de har sina rötter. Det är den forntida historien som är mest omstridd. Har det funnits någon gudinnedyrkan i Europa? Hur utbredd och långlivad var den i så fall? Och har den - om den verkligen funnits - lämnat några spår? Det som forskarna tycks vara överens om är att det alltsedan häxprocesserna har funnits människor som kallat sig häxor, och att häxrörelsen fick ett enormt uppsving under 1900-talet. Tack vare inflytelserika böcker av författare som Margaret Murrays, Gerald B Gardners, Starhawks och Margot Adlers (se noter 5 och 10). Andra saker som hjälpt häxrörelsen på traven är de stora, alltmer akuta frågorna om miljön, kvinnors rättigheter och hur vi förvaltar våra liv och planeten. Hur häxorna definierar sig själva. Häxan är någon som vågat utveckla sina inneboende krafter, kontakten med Gudinnan. Häxan är begåvad med intuition och inre seende som hon använder i sitt arbete med att värna om naturen, jorden och livet, och att hjälpa människor till självhjälp. En häxa är stark, låter sig inte trampas på. Hon är medveten om helheten, om att allt i världen och livet hänger ihop. Hur en häxa definierar magi. Ordet magi har en vida betydelse och därmed kan man inte få fram någon direkt tolkning av ordet, som kan betyda många saker. Det finns vit och svart magi, god och ond. De har sitt ursprung i samma krafter, de inre och yttre krafter häxor lärt sig använda. Och det är om man använder dem till gott eller ont som bestämmer magins färg. Magi är att använda krafter, energier, för att förändra något - sitt eget medvetande eller något annat. Med magi kan man både hela och skada. Att använda magi medför ett stort ansvar. Vad en häxa gör, som inte en vanlig människa gör. Vad en häxa gör beror på vad hon vill göra. En god häxa använder sina krafter för att hjälpa. Hon kan bland annat sia, använda örtmedicin och healing. Hon kan också bidra med själslig vägledning. Häxans uppgift i världen - varför hon finns. Alla häxor är överens om att de alltid funnits, och de verkar också eniga om sin uppgift. Det gäller att skaka liv i människorna så att de inser vad som håller på att hända med livet och planeten. Vi har kommit alltför långt ifrån naturen, och häxorna kan återupprätta den kontakten. Häxorna arbetar också med att göra bra allt det onda människor åstadkommit. Häxors organisation. Dels finns det små grupper, så kallade cirklar, med häxor som arbetar tillsammans och stöttar varandra, och dels finns det större organisationer, som nätverk, som erbjuder de häxor som vill ha kontakter och stöd. en sådan organisation är WICCA, som är den kanske mest kända häxrörelsen i världen. WICCA är störst i USA, men även utbredd i Europa. Det finns inga regler för hur häxor ska vara, eller för vad de ska tycka och tro. Häxans individuella frihet är viktig, inget centralt organ dokterar några förhållningsorder. Av detta följer att grupper av häxor, stora organisationer som små cirklar, kan se väldigt olika ut, beroende på hur medlemmarna vill ha det. En häxa måste inte arbeta med andra häxor, hon bestämmer helt själv. Faber: Moder witchcraft and psychanalysis. Faber förklarar att WICCA inte har så mycket med faktisk magi att göra, som med att ta itu med trauman från barndomen... En slags frihetlig terapi. Feminism. Ett starkt och vackert drag hos häxorna är deras feminism, som följer ganska naturligt på värnandet om livet och jorden. Vid en första anblick kan det tyckas som om häxorna är en sorts särarts-feminister. Det är mycket tal om kvinnliga värden och liknande. Men till exempel Starhawk motsäger detta genom att förklara att män och kvinnor är i grunden lika. De skillnader som finns mellan könen är socialt betingade. Men frågan om hur feministisk, eller vilken sorts feminist en häxa är, är väldigt individuell. Vad är alltså en nutida häxa? En häxa idag ser sig som bärare av en uråldrig tradition av örtmedicin, kunskap och förmåga att utnyttja krafter som finns inom människan och runtom i världen. En häxa har en helhetssyn på saker och ting som är ganska ovanlig idag, vilket gör hennes arbete ganska speciellt. En häxa arbetar med både kropp och själ samtidigt, till skillnad från de flesta av våra moderna läkare. En häxa ser som sin uppgift att dels väcka människor så att de tar hand om sig själva, varandra och jorden, och dela att reparera de skador som människor redan orsakat. Det faller sig ganska naturligt att en häxa är feminist, -särarts eller inte. Även män kan bli häxor, men kallas då ofta något annat, till exempel häxmästare eller klok gubbe. Sammanfattning. Mitt syfte var att försöka ta reda på vad en nutida häxa är för något. Detta gjorde jag genom att ställa ett antal frågor till den litteratur jag valt, och till de tre häxor jag hade turen att få prata med. De frågor jag använde var: *Hur definierar häxorna själva ordet häxa? *Vad gör en häxa som en vanlig människa inte gör? *Vad är magi? *Vad har häxor för funktion i dagens samhälle, varför finns dom? *Är de organiserade på något sätt? Vilken kontakt har de med varandra? Jag kom fram till att häxor lever och verkar i tiotusental världen över. Enligt häxorna själva har häxor alltid funnits - dagens häxor bär alltså på ett arv av mediciniskt och magiskt kunnande, som de använder för att hela och hjälpa (om det inte är elaka häxor... men det är en annan historia). Dessutom tog jag med ett avsnitt om häxors historia, för att förankra uppsatsen i någonting, plus lite psykoanalys och feminism för att jag tyckte det var intressant. Jag lyckades inte få fram någon bra häxmall som stämmer in på alla häxor. Något som ju inte är så underligt i betraktande av mitt begränsade material och alla häxors inbördes olikheter. Noter: 1) Andersson-Wiking,Häxan förr och nu, sid 60. 2) Jonasson & Sennelöv, Moderna häxor åker inte till Blåkulla, sid 12. 3) Starhawk, The spiral dance. 4) Starhawk, sid 214. 5) Jämför Häxhammarens kvinnosyn: ... Om världen kunde göra sig av med kvinnorna, skulle vi inte vara långt borta från Guds gemenskap., hämtat ur Eskilsson L och Bergenheim Å; Förnuft, fruktbarhet förälskelse... Om kvinnor och kvinnors ideer, sid 214. 6) Margaret Murray, The witchcult in western Europe (1921), se M D Faber: Modern witchcraft and psychoanalysis. 7) Faber. Angående Murrays kritiker... se a.a. sid 19-20. 9) Norman Cohn: Europes inner demones (1975), se Faber. 10) Se a.a sid 19. 11) Till exempel Starhawk eller Margot Adler: Drawing down the moon (1986). 12) Angående häxrörelsens ideologi eller kanske snarare bristen på sådan, se Starhawk, sid 16-17. 13) Dannie Druehyld: Häxans handbok. 14) Se a.a sid 9. 15) Starhawk, sid 16-17. 16) Se a.a sid 7 respektive sid 27. 17) Druehyld, sid 8. 18) Faber, sid 141. 19) Druehyld, sid 12-13. 20) Tidskriften Hertha, nr 71 (1984), sid 17-18. 21) Starhawk, sid 25. 22) Se a.a. sid 21. 23) Om häxan Natalie... se Faber, sid 125-130. 24) De stora frågorna... se a.a. sid 19. 25) Jodå! Natalie säger faktiskt så! Faber, sid 127. 26) Se a.a. sid 128. 27) se Carina Lundin: Häxor, sid 21. 28) Starhawk, sid 8 och sid 27. 29) Faber, sid 142. 30) För information om anarkafeminismen, se red. Pia Laskar: Anarkafeminism. 31) För en beskrivning av en ritual i en cirkel hänvisar jag till Faber, sid 42 eller Druehyld, sid 31-34. Se även Häxkraft för förvandling. Sammanställd och utgiven i samarbete med utställningen Häxkraft, Göteborg 1983. Författare: Andreen, Bergmann, Englund, Fihn, Holm och Ljung. Några glosor. Coerce - tvinga till underkastelse, betvinga. Congregation - samling, församling. Coven - cirkel. Extant - som finns kvar, bevarad, som existerar. Liturgy - liturgi (den fastställda ordningen för gudstjänsten). Predisposition - mottaglighet, benägenhet, anlag. Plus telefonintervjuer med häxorna Doris, 950427. Anna, 950427. Ulrika, 950502. Telefonintervju med Doris: Är Häxa ett bra ord? Det klingar både positivt och negativt. Själv tyckte jag förr att det klingade negativt, då jag inte ville erkänna min förmåga, men efter att jag har gjort det är det bättre. Men egentligen kanske man skulle säga god häxa, klok gammal dam (gammal i betydelsen gammal kunskap), eller skapare. En manlig häxa skulle kallas något annat, klok gubbe eller så. Vad är en häxa? Någon som utvecklat klärvoajans, hörende och seende i andra dimensioner. Vad gör en häxa? Det beror på vad hon vill. En bra häxa kan se hyr man ska hjälpa utan att stjälpa. Hon använder sin förmåga till kärlek, till att hjälpa människor. Varför finns det häxor? De har alltid funnits. Människor ska börja fundera inåt och tänka själva. Häxor kan väcka människor till att se att det finns en annan värld än den materiella, fysiska. Vad är det för skillnad på vit och svart magi? O ja! Som på ljus och mörker. Svart och ond är dumt, eftersom bumerangen slår tillbaka på en själv. Om inte i detta livet så i nästa. Vit magi är helande krafter som kan användas vid till exempel healing. Finns det handböcker? Jag har aldrig köpt någon. Men man kan ta häxattributet med lite humor, och på så sätt kan det vara både tankeväckande och utvecklande. Kan vem som helst bli häxa? Vem som helst kan utveckla kraften. Det hänger på övning och avsikter. Inte många får förmågan gratis och även de som får den måste lära sig handskas med den. Att erhålla kunskapen kräver mycket arbete med sig själv. Finns det någon häxornas centralorganisation? Det har jag inte hört talas om. Jag är inte själv med i någon organisation, men kan se det positiva i att stödja varandra. Telefonintervju med Anna: Är häxa ett bra ord? Vit häxa i så fall. Vad är en häxa? Ge en definition? Att inte finna sig i allt, att agera efter sin intiution. Någon som sysslar med örtmedicin. Att inte låta sig trampas på. Att tro på krafter (inom sig själv) som inte alla andra tror på, och utnyttja dem. Är häxan en hon? Inte nödvändigtvis. Det är nya tider nu: polariseringen mellan det kvinnliga och det manliga inom varje mäniska bearbetas. Thomas DiLeva är ett bra exempel. Även män kan utnyttja sina förmågor. Ibland genom att bejaka sina kvinnliga sidor, men de har egna förusättningar också. Varför finns det häxor? Det har alltid funnits, som en motvikt mot Jante-lagen. Hon ger kärlek till naturen. Häxor arbetar för att ta bort allt ont människor gjort. Finns det skillnad på svart och vit magi? Ja, vit är god, svart är ond. Det är oftast inte samma människor som sysslar med bägge delar. Handböcker, är det något man kan ha nytta av? Inte svarta, med blodsoffer och liknande, men annars så... Kan vem som helst bli häxa? Alla har kraften, men alla har inte tid att utveckla den. Vi lever i ett stressigt samhälle. Det ska visst finnas en centralorganisation för häxor? Den är inte jag med i. Telefonintervju med Ulrika: Definiera ordet häxa? Ordet häxa har jag valt för att förändra den negativa bild som många har av häxor. Det är väldigt individuellt vilken betydelse man lägger i ordet. Och det är också individuellt vad en häxa sysslar med. För mig är en häxa någon som hjälper människor, främst hjälp till självhjälp. Man kan syssla med örtmedicin, healing, att sia... Lite beroende på vilken inriktning man har. Vad är magi? Det ursprungliga som håller på att försvinna. Tradition och en mångtusenårig kunskap. Magi är ett väldigt brett ord. Vad gör en häxa som en vanlig människa inte gör? Lyssnar till sin intiution. Man har öppnat kanalerna, det inre seendet eller tredje ögat, och använder dom. Det handlar mycket om att lära känna sig själv. En häxa har en nära relation till naturen och moder jord. Hon har kanske en annan, bredare syn på saker. En helhetssyn. Varför finns häxor och vad är deras uppgift? Det är individuellt. Männsikan har kommit för långt från naturen. Ekorrhjulet i storstäderna visar detta. Häxorna kan återknyta kontakten till naturen. Häxorna förvaltar den uråldriga traditionen av naturmedicin som nästan försvunnit i och med den moderna läkekonsten. En häxa arbetar med helheten - både den fysiska och den psykiska kroppen. Häxor kan bidra med själslig vägledning. Kan en människa syssla med både svart och vit magi? Det kan vara samma människor, men oftast har man valt sida. Det kan vara snårigt att reda om magi är svart eller inte? Ett exempel: Är det rätt att med kärleksmagi göra en pojke intresserad av en tjej? I så fall manipulerar man honom. Är det rätt? Är handböcker i häxeri något att ha? Allt har en fram- och en baksida. Det positiva är att det finns saker skrivna om häxor och magi. Det negativa är att det kan bli lite överdrivet eller konstigt. Ta till exempel recepten i Druehylds häxans handbok, som innehåller saker som mensblod. Kan vem som helst bli häxa? Alla är födda med förmågorna. Barn och djur är öppna och sensitiva. När barnen växer upp präglas de av samhället. Man lär sig förtränga sin förmåga. Det gäller att våga och vilja plocka fram den. Män kan självklart också bli häxor, men jag tycker att män ska kallas häxmästare. Ett omstritt ord, som bland annat kvinnosakskvinnor kan ha invändningar emot, men det är ju en fråga om vad man lägger i ordet. Finns det någon organisering av häxor? WICCA är bara en av många rörelser, kanske den mest kända. WICCA finns i Norden också. I Sverige finns ett antal olika sammanslutningar, men jag har inte hört talas om någon regelrätt centralorganisation. Olika grupper ser olika ut, beroende på vad de gör? Vilken inriktning de har och hur medlemmarna vill att den ska se ut? Denna skrift har sitt ursprung i en B-uppsats i tvärvetenskapliga kvinnostudier i Göteborg under vårterminen 1995. Inskriven i Microsoft Word så att den kan bli tillgänglig på Internet av Harri Blomberg, med tillåtelse av uppsatsförfattaren. (Tyvärr kan jag - Harri Blomberg - som lägger in texten i detta sammanhang inte redogöra för eller försvara textens innehåll.)
160
« skrivet: 2003-04-14, 03:10 »
S: t Petersburgs finska församling.
Redan under svenska rikets tid fanns i staden/fästningen Nyen/Nyenskans en svensk-finsk församling, som har sitt grundläggelseår under 1630-talet. Dåvarande kyrkan fanns vid ån Oktas-Ohtas / Ohajokis närhet. Till församlingen tillhörde skansens befolkning och några närbelägna finska byars dito.
Den senaste församlingen S: ta Maria grundades 1703. Den var inledningsvis tvåspråkig, och att det turvis hölls gudstjänster på finska och svenska. Den första kyrkan var en korskyrka i trä, och invigdes till bruk den 19 maj 1734. Den namngavs till minnet av kejsarens gunstling - Heliga Annas kyrka.
År 1745 fick finnarna respektive svenskarna egna präster. Den år 1769 färdiga svenska S:ta Katarina kyrka gjorde att finnarna fick sin egen genom att behålla den gamla i eget bruk.
Den nuvarande finska stenkyrkan fick sin grundsten lagd den 7 juli 1803 och den som hade ansvaret bakom bygget blev stadsarkitekten G. Paulsson. Invigningen skedde den 12 december 1804 på kejsarens födelsedag. Kyrkan hade 2400 sittplatser. Församlingen räknade år 1865 - 13480 medlemmar och 1917 - 15502 medlemmar.
Kyrkoherde Erik Gustaf Ehrström har i sin på 1800-talet i Åbo utkomna bok om de båda församlingarnas tidigare skeenden - Historisk Beskrifvning över St. Catharinae och St. Mariae Församlingar i S:t Petersburg - mera detaljerat berättat om dessa händelser.
Grundstenen i granit finns i alla fall under det nuvarande altaret. Den har en inristning som lyder:
Under den kärleksfulle ryske kejsaren Alexander I: es styrelsetid är den evangelisk-lutherska S: ta Maria kyrka byggd. Dess grundsten är lagd 7 juli 1803.
Kyrkokonventets dåvarande medlemmar (alltså år 1803) var först och främst kyrkopatronen och pastorn Carl Gustaf Mandelin, född i Raumo på finländska västkusten. Kyrkans förman och äldste Carl Gustaf Franzelius och skräddare Matthias Kock, stolsmakare Johan Kihlson, köpman Georg Lang, skräddare Simon Wainick, silversmed Andreas Korhon, skomakare Abraham Fris, smed Aleksander Modelius, skräddare Stephan Hiller - bonde från Lathi i S:t Petersburgs närhet och till sist bonden Michel Koivisto från Tönttölä(?).
Redan år 1820 startades den första kyrkskolan. Prästgården byggdes mellan åren 1842-1844. En egen begravningsplats togs i bruk i Mitrofaniasta (?) år 1848. Församlingen öppnade år 1859 ett hem för föräldralösa flickor. 1903 fick pojkarna ett motsvarande hem i Parkkala. År 1860 öppnades första folkskolan i byn Lathi. Därefter tillkom skolor i Aleksandrovskij, Valinki (?) och Park(k)ala, samt på andra platser år 1886. År 1904 byggdes ett bönehus i byn Lahti. 1905 öppnades ett ålderdomshem i Uusikirkko (Nykyrka).
Prästerna inom den finska församlingen har hetat enligt följande:
Henrik Martini Fategur 1632-1647.
Erlandis Jonas Werman 1649-1652.
Matthias Gottman 1664-1668.
Benjamin Krook 1668-1675.
Peterus Castrenius 1676-1683.
Jakob Land 1682 (?)-1688.
Magnus La(e)ndberg 1688-1695.
Jakob Maidelin 1703-1730.
Johan Törne 1730-1732.
Gustaf Levanius 1733-1749.
Samuel Alopaeus 1752-1755.
Johan Henrik Krogius 1755-1791.
Carl Gustaf Mandelin 1792-1822.
Carl Vilhem Siren 1838-1890.
A. Hakkarainen 1890-1911.
Juho Saarinen 1912-1918.
Anteckningar skrevs våren 1995, då textförfattaren var bosatt i S: t Petersburg. (Jag kan inte idag till hundra procent garantera textens sanningshalt, men ovanstående fakta bör stämma med historiska fakta. Under min studietid var jag flitig gäst i den finska kyrkan.)
161
« skrivet: 2003-04-14, 02:46 »
 Lutherska kyrkogården i S: t Petersburg Stephen King skulle inte kunna göra denna kyrkogård mer ödslig än den är idag. Utan all respekt för de döda har man till stora delar angränsat kyrkogården med groteska industrier som ger både lukt och ljud som inte passar friden. Stora rör på ställningar har helt respektlöst dragits fram mellan gravstenarna. Lutheranerna verkar ha varit rätt välbeställda i staden, och tyskarna i allmänhet då de största gravvårdarna tillhör denna språkgrupp. Man beräknar att det fanns 200 000 tyskar i S: t Petersburg för ryska revolutionen 1917. De svenska släktnamn jag hittar har alla en tysk sidotext. Svaret till denna besynnerlighet har jag ännu inte, men kanske stadens stenhuggare var tyska? I förfall och förstörelse är denna kyrkogård inte långt från de judiska i Tyskland. Stenar är knäckta, en del block ligger slängda, som fallna från himlen. På en magnifik familjegrav tillhörande släkten Siegel har ligister med drag åt djävulsdyrkan varit framme och gjort djävulsstjärnan, ett tresiffriga sexorna och målat små hakkors. På en annan närliggande gravsten har någon ristat in döskallemärket med de två korslagda benen. Någon slags sångfågel försöker överrösta kråkfåglarnas skränande. Den lyckas inte. Snön smälter undan efter ett regnfall. Sly växer överallt och nedfallna grenar plockas inte undan. En del löv från i fjol tittar fram och ger lite brun färg åt det gråsliskiga. Några nyare ryska gravar hittar jag, kanske några av dem var släkt med andra sedan tidigare döda lutheraner. En familjegrav från mitten av andra seklet kan jag tyda namnen Bernhard och Emile von Schweden. Även en George Montagne Hamilton ligger i närheten, död 1841 i 49 års ålder. Hamiltonsläkten lär var av utländskt ursprung, men har inte författaren Jan Guillou gjort Hamilton svensk efter sin deckarhjälte Carl Gustaf Gilbert Hamilton? Den här döde Hamilton var vice amiral i ryska flottan. Minnestexten är på engelska. En ängel har förlorat huvudet - avslaget. Jag är nära utgången och finner att en Blandine Fahlström (20/3 1820 - 31/1 1899) under sin levnadstid gifte sig med en Johannes Ohl. Det är en familjegrav och de senast döda var förryskade, till exempel står det allra sist med stora ryska bokstäver Zhenja Ordovskij, död 1933. Jag hittar endast en hel nordisk gravsten på kyrkogården, där både text och namn är på ett skandinaviska: EMILIE BRAUN FÖ(0=/)DT SCHOU död den 23 April 1877(?) 29 Aar gammal HVIL I FRI(?) Ett område av kyrkogården verkar ha samlat på sig svenskar. Det intressanta är att de har all sidotext på tyska, trots att jag på efternamnen lätt kan se att åtminstone några var svenskar. Vilka är svårt att bedöma, så jag räknar upp alla misstänkta: Johan Heinrich Jaanson (1862-1910), Alexandra Eleonere Jaanson (1866-1916), Arvid Johansson (6/4 1845-8/5 1913), Bruno Hoffmark (3/7 1834-27/4 1883), Gustav Schaub, Bruun, Winberg, Theremin, Adolf Dölle, Woldemar Richard Timm, Wilhem Emil Tim, Joh. Krüger och Agnes Krüger, Dr. Med. Wilhem Beckmann (27/5 1866 - 17/12 1911), Carl Friedrich Rastedt, Isbella Gründer, Bergmann, Bredt och Schröter. Sinnesintryck från ett besök 1995-02-15.
162
« skrivet: 2003-04-04, 10:10 »
 Ett underbart slott, nästan som Skokloster i Uppland, men bara nästan... Mvh Harri Blomberg
163
« skrivet: 2003-04-02, 22:55 »
Är det någon som känner till dessa ålänningar som seglade med Ostindiska kompaniet under andra hälften av 1700-talet? Från Åland hittas följande två personer (Hiski ger ingen vägledning...): GRÖNBERG, JOH. Född, år: 1757 (uträknat utifrån uppgift om ålder) Död, år: okänt Födelseplats: Åland (normaliserad till Åland) Bostadsort: Carlscrona (normaliserad till Karlskrona, Blekinge) Ålder: 40 år Titel: Matros (normaliserad till Matros) Civilstånd: gift Lönekolumner: 1:0, 2:8, 3:24 Förekommer i följande dokument: Rulla för skeppet Gustaf Adolph: sid 8 ÖBERG, MATS Född, år: 1741 (uträknat utifrån uppgift om ålder) Död, år: okänt Födelseplats: Åland (normaliserad till Åland) Bostadsort: Hästhag (normaliserad till Hästhagen, Göteborg) Ålder: 28 år Titel: Matros (normaliserad till Matros) Civilstånd: gift Lönekolumner: 1:14, 2:0, 3:0 Förekommer i följande dokument: Rulla för skeppet Finland: sid 9 Källa: http://www.ub.gu.se/samlingar/handskrift/ostindie/index.xml Med vänliga hälsningar Harri Blomberg
164
« skrivet: 2003-03-31, 09:26 »
Terve Marie! Jag har varit bortrest... här kommer svaren på dina frågor. Jackarby finns gjord som karta, av Samuel Broterus, från år 1704... samt från år 1757 av Nils Vesterman. Fler Borgåkartor kan du söka på internetadressen: http://www.virtuaaliyliopisto.fi/vanhatkartat/maakirjakartat/kartat/haku.php?sivunro=1&sivulle=10&haku=Porvoo Tyvärr har man inte tillgång till dessa via internet, men om du skriver till dem kan det vara möjligt att du får en kopia? Andra kartor, från andra socknar i Finland, är tillgängliga via internet. För att du ska få dig en bild på hur kartorna ser ut kan du länka in dig på: http://sydaby.eget.net/map/surveyor.html Angående Vesilahti och Sääksmäki har jag skickat platsernas geografiska lägen till din privata e-postadress. Dessa orter ligger en bra bit ifrån Borgå (allting är relativt). Mvh Harri Blomberg Ps. En aning trött efter att ha arbetat natt. Ds.
165
« skrivet: 2003-03-25, 14:30 »
Terve Michaela, Kelvio torde vara Kelviå - Kälviä i mellersta Österbotten, alldeles n. till n.o. om Gamla Karleby.  Mvh Harri Blomberg
Flyttad 02.07.2011 från Anbytarforum » Länder » Finland » Var ligger platsen » Kelvio
med vänliga hälsningar
Moderator Finland
166
« skrivet: 2003-03-25, 13:24 »
Terve Marie! Enligt 1686 års kyrkolag i Sverige, vilken började tillämpas 1688 föreskrev bland annat att kyrkobokföringen skulle innehålla följande:
. Längd över alla prästens åhörare, hus för hus, gård för gård, med anteckningar om deras kristendomskunskap.
. Alla brudfolk med deras föräldrars namn, varifrån de kommer samt vad vittnesbörd de haft.
. Alla barns, äkta som oäkta, deras föräldrars och dopvittnens/faddrars namn samt födelse- och dopdag och födelseort.
. De avlidnas namn, som i kyrkan eller på kyrkogården är begravna, med kort underrättelse om deras lägerställen, stånd, villkor, leverne och ålder.
. Deras namn som tid efter annan flytta in uti eller utur församlingen, med underrättelse om varifrån de kommer, huru de sig förhållit och vart de far.
Enligt den sista punkten hade man kontroll över vilka som flyttade in och ut till församlingarna. I Borgå är inflyttningslängderna inmatade i Hiski-projektet, men ej kontrollerade. så inom det närmaste året bör väl de vara tillgängliga på nätet. Och det är bra, för då kan du nog få reda på varifrån i Lifland Johan Mårtensson kom, ty vid flyttning från ett pastorat till ett annat fördes man inte bara in i församlingarnas ut- och inflyttningslängder. Där brukar det stå var man var född. En bra början innan du sätter igång och letar i Estland, troligtvis därifrån han kom.
Varje person som kom till ett nytt pastorat var tvungen att medföra ett prästbevis (flyttningsbevis, flyttningsattest). Där skulle framgå personens kristendomskunskap, förda leverne och om vederbörande var gift eller till äktenskap ledig. I och med att Estland också var lutherskt så var det inga problem för din anfader att flytta till Finland och skriva in sig bland sina likar i tron. Senare i tiden tillkom uppgifter i inflyttningslängderna som behövdes för folkbokföringen, som t.ex. födelsetid, födelseförsamling, om attesten var utfärdad före eller efter årets mantalsskrivning samt om den flyttande hade skatteskulder.
Om du inte vill vänta på Hiskis införande av inflyttningslängderna, kan du köpa mikrokort från Landsarkivet i St Michel över inflyttningslängderna i Borgå 1796 - 1821. Före det datumet verkar de ej vara förda och efter är det ingen idé, för då vet du att han gifte sig i Borgå.
Skriv eller ring till
Landsarkivet i St Michel
Box 2
FIN-50101 St Michel
Finland
Telefon +358-15-321310
Fax +358-15-3213157
. eller e-posta till
mikkeli (ät) narc.fi
Rikta din förfrågan eller beställning till Seija Vitikainen.
Mvh
Harri Blomberg
167
« skrivet: 2003-03-24, 11:45 »
Marie, det roliga är att Johan Mårtensson inte var den första livländska torparen på Jackarby, I Borgå landsförsamlings konfirmationsbok för åren 1770-75 hittas under Jackarby Gård ''Estländsk Torpare Johan Davidsson, hustro Caisa Hansdotter''. Nattvardsgång finns dokumenterad för dem först 1777, 1778 ja 1781, och i dopboken finns fyra barn upptagna. Familjen flyttade senast år 1781 till Krogars torp, och därifrån flyttade man med flyttbetyg till den ryska sidan som under denna tid inte låg lång bort ifrån Borgå. ''Abiit 81 til Ryska sidan med betyg.''
Tyvärr nämner Hiski bara en inflyttad från Lifland. I juni 1800 kom till Borgås ”2 qv.N:o 59” Anna G?tling, från Reval. Gäller tidsperioden 1787-1789 och 1792-1800.
Däremot tror jag om du kan komma åt inflyttningslängderna på något sätt, kan du nog hitta Johan Mårtensson hemort. Det är mycket möjligt att han kom hit med sina föräldrar. För i skärgården utanför Borgå hittar man en Mårten, som väl kan vara hans far. I Pellinge, i byns utkant dog 6.4.1810 (begravd 8.4.1810) Gl Lifl. lösdr. Mårten av Tär siukd. 49 år. Han var gift med Maria. Dessa två omnämns redan år 1809, då en son född 1793 dog. Enligt Hiski:
”Död 30.3.1809. Begravd 21.5.1809. Skavaböle, Ericas. ” Lifl. gåsse Kr. vandr. Thomas Mårtensson”, död av feber 16 år gammal. Antecknat dess föräldr. Mårten och Maria ant. i Pellinge. Fattig.”
En del livländare tog sig till Nyland över isen. I april 1800 dog ”Lifl. Jöran av ”förmedl.ef kallbr.” 38 år gammal. Det är noterat att han ”kommit ifr. Lifl. gående öfw. isen för 3 ? 4 veck. sedan, kommit till Pellinge, men åldeles bortfrusna fötter, släpedas sedam bya emell. o. slutt. till Tirmå Staffans, nedgrafv.på en ho.?”
Marie, ifall du vill hitta övriga livländare i Borgå skriver du förkortningen lif under yrke på sökblanketten på Hiski-sidan. Du hittar dem under vigda, döpta och döda.
Mvh
HB-03
168
« skrivet: 2003-03-24, 10:35 »
Terve Marie! Hiski hittar du på http://www.genealogia.fi/historia/indexr.htm. Finländska kyrkböcker på internet, gratis, ej kompletta... men under uppbyggnad. Hiski visar sammanlagt tre barn, ej fem, två av dessa tre dog unga. Det är mycket möjligt att det finns fler barn, men jag gjorde bara en snabbsökning för att få bekräftelse på att de stannade kvar på Jackarby. Mvh Harri Blomberg Ps. Ska återkomma till de andra frågorna, vaknade precis. Ds.
169
« skrivet: 2003-03-23, 18:32 »
 Finlands nationalmuseum, rum 210 - Jackarby kabinettet. Kabinettets fasta inredning är från 1770-talet och kommer från Jackarby gård. Tapeterna i kabinettet föreställer Jackarby gård. De på tyg målade tapeterna i vitrinen bakom kabinettet kommer från barnkammaren på Pekkala gård i Ruovesi, det s.k. Paradisrummet.
170
« skrivet: 2003-03-23, 18:27 »
 Finlands nationalmuseum, rum 209 Jackarbysalen. Tapeterna med jaktmotiv, takmålningarna, dörrarna och panelerna kommer från Jackarby gård i Borgå. Målningarna har sannolikt utförts av Johan Bromander från Stockholm. Inredningen representerar rokoko från 1760-talet.
171
« skrivet: 2003-03-23, 18:14 »
 En av de mest kända personerna födda på egendomen Jackarby gård var Sigrid Sofia Mathilda Elisabet von Essen, kallad Siri, som föddes 17 augusti 1850. (Året efter att den ovanstående Anna Lovisa Johansdotter dog på samma gård.) Siri var det enda barnet till officeren Carl Reinhold von Essen och hans maka Elisabet Charlotta in de Betou. Siri von Essen kom senare i livet att gifta sig med författaren August Strindberg i Stockholm. Ifall man besöker Finlands nationalmuseum i Helsingfors finns en stor del av den äldre inredningen från Jackarby till beskådande.
172
« skrivet: 2003-03-23, 17:25 »
Terve Marie! Vet inte om det här kan var till någon hjälp, men i Hiski står följande...
I Borgå vigdes den 27.12.1821 ”Drg.Ung.k. Johan Mårtensson” från byn ”Kreppelby Nikus” med sin blivande hustru ”Og.pig. Lovisa Wikberg” från byn ”Renum Lisas”. Han fick sin utkomst såsom (spannmåls-?) torpare på Jaccarby gård i Borgå... måste ha varit stor för man hade både hushållerska och bokhållare.
Paret fick tre barn under åren 1823 till 1838, två dog unga:
1) född 1.12.1823, döpt 7.12.1823 - Jaccarby p.141. - Far Sp:Tp. Joh: Mårt:s. Mor Lovisa Wikberg 22, son Carl Gust:
2) född 4.11.1830, döpt 7.11.1830 - Jaccarby gård - Spt. Johan Mårtenss: Lovisa Wikberg 29, son Johannes
3) född 9.11.1838, döpt 11.11.1838 - Jaccarby gård - Spt. Johan Mårtenss: Lovisa Wikberg 37, dotter Anna Lovisa
1) död 8.12.1831, begravd 18.12.1831 - Jaccarby -s. Johan av magref 1 år gammal. Original - Föräldr. lefva, anhörig: sp. trp. Joh. Mårtss.
2) död 4.2.1849, begravd 11.2.1849 - Jaccarb. Gård - Sp.t.b. Anna Lovisa Joh.dr. av halsfl. 10 år gammal.
Mvh
Harri Blomberg
Ps. Föräldrarnas dödsdatum hittas inte. Ds
173
« skrivet: 2003-03-10, 21:49 »
 Utsikt över ”Vestran enndan” vid 1960-talets slut. Ur Karl Axel Holmbergs ”Siibooan berettar”, tryckt i Uppsala 1990, sidan 63.
174
« skrivet: 2003-03-10, 21:36 »
”Sundnäs nybygge nr 8” om 5/16 mantal anlades i början av 1770-talet av nybyggaren och lotsen Jacob Ersson (Strandman) i Skaftung. Arealen uppgick till 88 tunnland och 18 kappland eller omkring 44,5 hektar, men endast 3? tunnland var odlingsbar. Därtill tillkom utmarkerna som brukades gemensamt av byalaget. Exakt var nybygget låg går inte idag att fastställa, men det ska ha legat vid en vik (”Siövik”). Befolkningen i ”Västran ändan” av Skaftung växte på 1800-talet och nybyggarhemmanet delades upp. en gång, två gånger och så vidare. så vi mitten av 1800-talet hade folkmängden på ”Sundnäs” stigit till 140 personer. Femtio år senare var även den siffran fördubblad. Var alla dina släktingar har bott i ”Västra ändan” eller övriga Skaftung vet jag inte, men Gunnar Nybond har i alla fall i ”Skaftung by i Kristinestad. Släkterna Sundnäs och Teirfolk, sidan 26.” klargjort boplatsen för Eric Höijer: ”Sundnäs hemman delades omkring 1810 i två delar om 5/32 mtl (mantal) vardera. Den ena halvan förblev i nybyggarättlingarnas ägo, och för dem blev namnet Sundnäs med tiden även släktnamn. Den andra halvan kom i främmande händer. Det var en lappfjärdsbo, Michel Carlsson Ekholm, född 30.7.1781, som kom från Korsbäck i Dagsmark by och övertog den andra delen. Han var gift med en skaftungflicka och drogs väl till byn av den orsaken. Deras äldsta dotter, Anna Greta Michelsdotter, blev ingift i Sundnäs släkt genom sin man Isak Henriksson Sundnäs, född 2.3.1801. Men Michel Ekholm stannade inte länge i Skaftung. Han sålde hemmanet och flyttade till Lillträsk i Uttermossa. Han tog sedan upp nybyggarhemmanet Bergvik på Ömossa bys sida av Storsandjärv. Istället kom en ny ”främling” till Sundnäs. Det var skeppstimmermannen Eric Höijer från Åland. Eric Höijer flyttade in till Lappfjärds socken, Skaftung by, år 1814. Han var född 5.8.1783 men okänt var. Han kom från Åva by i Brändö socken med hustrun Anna Stina Svebell och två barn. Namnet Svebell hade hon från ett tidigare äktenskap med en annan skeppstimmerman. Eric Höijer blev bonde på 5/64 mtl, tydligen i den gård, som senare började kallas ”Abramas”, och blev stamfar för släkten Höijer i Skaftung. Benämningen på gården kom sig av att Eric Höijer fick en måg, Abram Henriksson Rosenlund från Frivilas (också i Sideby socken). Han satte tydligen sin prägel på gården, eftersom den blev uppkallad efter honom. Gården heter numera Haanpää och står tom och övergiven.”  ”Abramas” (nuvarande Haanpää) i ”Västran ändan” i Skaftung, boplatsen för skeppstimmermannen Eric Höijer från Åland. Byns centrum ligger öster om kartbilden.
175
« skrivet: 2003-03-10, 20:17 »
Terve Anders! Rakkaamme betyder vår käre/kära eller kanske i detta sammanhang vår älskade. Återkommer till Sundnäs hemman i Skaftung.
Mvh
Harri Blomberg
176
« skrivet: 2003-03-10, 09:18 »
I onsdagens ”Suupohjan Sanomat” hittade jag följande dödsannons över Runar Viljam Höijer (f. 29/8 1928 i Sideby (socken) och d. 13/2 2003 i Bottenhavets kretssjukhus i Kristinestad). Denna är publicerad i bygdens finskspråkiga lokaltidning, men jag kan tänka mig att det finns en liknande dödsannons, fast på svenska i lokaltidningen ”Syd-Österbotten”. Begravningen hölls inom den närmaste familjen. 
177
« skrivet: 2003-03-10, 09:02 »
Ps. Jörgen, ett tack ska du också ha för upplysningen. Ds.
178
« skrivet: 2003-03-10, 08:49 »
Lotta! Jag bugar djupt... mycket djupt och tackar samtidigt... för lösningen på gåtan. Varifrån Ulfvered socken i Sverige har uppkommit som ett missförstånd vet jag inte, men nu kan jag bortse ifrån det.
Närpesbon Karl-Olof Reinlund berättade för mig att majoren Hård ska vara den siste som begrovs i (under golvet alltså) Närpes kyrka... han hade hört det under sin barndom om jag inte minns fel.
Med vänliga hälsningar
Harri Blomberg
179
« skrivet: 2003-03-01, 16:21 »
Terve Anne-Marie! Jag tittar i 16 år gamla papper om hantverkare i Norrköping. hittar en del om modisterna. alltså hantverkarna som formade, sydde, monterade och dekorerade hattar. Som garnering användes hattnålar, flor, fjädrar och band. Modisten utförde (och delvis utför ännu idag) också ändringsarbeten.
För att bli modist antogs man som oavlönad elev under 2-3 säsonger, sedan övergick man till förarbeterska. Eleven fick fodra och utföra enklare arbete. En 2: a modist utformade enklare hattar och gjorde renoveringar medan en 1: a modist skulle klara en beställning från början till slut, oavsett svårighetsgrad. Årsanställning var sällsynt. Man arbetade vårsäsong, 1-15 mars till midsommar och höstsäsong 15 augusti eller 1 september till jul. Säsongsanställning innebar att man bytte arbetsgivare ofta.
En hatt består av kulle och brätte, men hattens utseende växlar på grund av modet. Modisten utgår oftast från en capelin. En capelin är stomme och brätte - ett halvfabrikat. Modisten bearbetar capelinen med hjälp av olika verktyg.
Rent historiskt har man åtminstone sedan medeltiden och in på 1800-talet använt huvudkläden. hättor och mössor förekom också. På 1800-talet började man allmänt använda sjalett. Adel och borgare bar hatt redan på 1300-talet. Om fattiga människor bar hatt, ansåg man, att de var högfärdiga. Det verkar vara som om hattyrket, när jag tittar på yrkessituationen i Norrköping, fick ett uppsving under andra hälften av 1800-talet, då de bredare lagren mera allmänt började använda hatten som huvudbonad.
Med vänlig hälsning
Harri Blomberg
Ps. Någon litteratur har jag inte att rekommendera för tillfället. Ds
180
« skrivet: 2003-02-28, 18:56 »
Ur: ”Tidningar Utgifne Af et Sällskap i Åbo no 9.” (03.03.1785), sid. 67-69. ”Kort beskrivning av Kristinestad.* Kristinestad, en sjöstad med stapelfrihet, belägen i Österbotten, Vasa län och Åbo stift, 9 och en halv mil söder om Vasa, och 27 dito norr om Åbo, på en till det mesta af öppna saltsjön omsluten hög, och stenbunden landudd, uti Lappfjärds socken, vid pass 1650 alnar i längden, och av olika bredd, smalare åt båda ändarna, har 4 långgator, och 7 dito kortare eller tvärgator, alla stenlagda, ett invid sjön beläget rymligt torg, och 186 med 1 och 2 vånings trähus bebyggda tomter eller gårdar, som hysa 262 matlag.  Ulrika Eleonora kyrka, byggd år 1700 under överseende av byggmästare Gabriel Mårtensson ifrån Saarenpää by i Lappo socken. Några år efteråt, 1703, uppfördes klockstapeln av skeppsbyggaren och borgaren Mats Larsson Murick (härkomst i Karleby eller Nedervetil?). Äldsta kyrkan på platsen stod färdig år 1658, men brann ned till följd av blixtnedslag 16/6 1697. Kyrkan, av träd, belägen i nordvästra delen av staden, mot ett torg, Kyrktorget kallat, och försedd med vanliga prydnader; Rådstugan vid stora torget; 2: ne tullar, den Västra, där allmänna landsvägen löper vid Kyrktorget, och den Östra, nedanför Rådstugutorget, vid stranden av den så kallade Stadsfjärden, samt skolan, näst invid Västra tullen, utgöra stadens publika byggnader. Hamnen ligger längst utmed (?) staden, är mycket bekväm, säker och trygg (?), dock med någon lös botten; blir alltid fri från is några dagar efter den genom hamnen löpande Tjöckåns islossning som merendels infaller mot slutet av April, eller början av Maj månad. Utom dess har staden flera andra ”Lastage platsen” (lastplatser), nämligen 1. vid Hansnäset, 1 mil söderut i Härkmeri by av Lappfjärds socken. 2. Fiskskärsfjärden, 1 trefjärdedels mil söderut vid Lappfjärdsfjärden. 3. Skaftungs skärgård, 2 mil söderut. 4. Sideby hamn, tre mil söderut. (och) 5. Pjelax hamn, 2 och en halv norrut i Närpes socken och Pjelax by. Transporten över Stadsfjärden sommartid sker med färjor, av vilka den ena ligger i staden, och den andra vid östra sidan av fjärden. Över denna fjärd, är en brobyggnad tilltänkt ifrån den såkallade ”Christinae-skatan” (?) å östra sidan, och så tvärs över till norra ändan av staden. Stadens vapen är en Leopard. Med Lappfjärds socken har staden gemensam kyrkoherde, men lönar dessutom sin egen kaplan, efter överenskommelse med 4 skillingar (?) och 8 runstycken eller ören (?) för var person som kommunicerar, utom en liten av stadens ägor honom tillslagen ängsmark. Skolan förestås av en pedagog, vars hela lön består i 6 riksdaler specie av Kronan, och de såkallade djäknepengarna av Kristinestads och Lappfjärds församlingar, bestigande sig till litet över 14 riksdaler sp. Magistraten består av en borgmästare, och 5 rådmän, som lönas efter 1696 års stat. Borgmästarens lön är dock i senare åren något förbättrad. Tullintäkten vårdas av en tullnär, med 60 riksdaler årlig lön, 2: ne tullskrivare och 4 besökare. Utom handsprutor, stegar och brandhakar, har staden inga andra brandanstalter. Den har likväl ej undergått någon betydlig brand i manna minne. Klimatet är sunt, varför ock smittosamma sjukdomar här sällan infinna sig, och folket i allmänhet hinner till hög ålder. Staden lönar en fältskär, som hämtar sina medikamenter ifrån provincialapoteket i Vasa. Flera brunnar giva staden tillräckligt och gott vatten, som dock sommartiden plär hava någon smak av havssältan. *) Upsatt efter underrättelse insände av pedagogen därstädes herr Abr. Cajanus.
181
« skrivet: 2003-02-27, 18:19 »
Elisabeth, jag ringer dig när jag har vägarna förbi. Någon gång i april är troligt. Britta, tack för att du lotsar mig igenom staden, och för att du har satt fart på diskussionen. Robert, både Skänninge och Vadstena uppkommer i dina fakta... det är mycket möjligt att Fredrika Christina Livin som gifte sig med färgaren Westman i Eksjö kände varandra genom kontaktnätet på östgötaslätten. Vem vet kanske Skänninge Marken fick hjärtat att fatta eld? När jag får tid ska jag gå igenom mina papper och se om det kan finnas några länkar. Tack för att ni berikar mina kunskaper om Clas Livijns syster.
Med vänliga hälsningar
Harri Blomberg
182
« skrivet: 2003-02-27, 08:13 »
Leif, mycket intressant det du skriver. Jag har precis kommit hem från ett nattarbete, så jag måste sova... men min e-postadress hittar du genom att klicka på mitt namn ovan. Hannula är jag släkt på min mormors sida. Om Karijoki har jag lagt in lite text under Österbotten, Bötom.
Återkommer senare...
Mvh
Harri Blomberg
183
« skrivet: 2003-02-27, 08:02 »
Britta, Elisabeth och Robert! Det här ser lovande ut, tyvärr har jag precis kommit hem från ett nattpass och är väl inte riktigt klar i huvudet, men ska återkomma till texterna ni har skrivit när jag väl vaknar.
Med vänliga hälsningar
Harri Blomberg
184
« skrivet: 2003-02-25, 01:21 »
Britta, nu blev jag glad! Riktigt glad! Nästa gång jag passerar Eksjö på väg till Hultsfred/Mörlunda för att hälsa på en av mina bästa vänner, ska jag gå av i den underbara trästaden Eksjö och leta upp Clas Livijns systersons hus i 2:a kvarteret nr 14 och systerns första bostadshus som Livijn måste ha besökt, alltså 4:e kvarteret nr 28 (står det kvar?), vet du vilka gatuadresser det är?
Angående Enkefru pastorskan Juliana Christina Livin, född Törner... det var en kvinna med krut i. Hon krossades inte av sin makes död, utan var en husfru med hårda nypor. Barnen Livin/Livijn var i ständig fejd med modern, om allt. Modern gick ut som segrare i de flesta fejder...
Britta, ett stort tack för informationen du har delgett... Med vänliga hälsningar, Harri Blomberg!
185
« skrivet: 2003-02-25, 00:27 »
Terve Leif! Jag vill med ovanstående material hitta ättlingar till Sastmolasvenskarna i Sverige och Finland (t ex många österbottningar)... även om inte någon hittar hit idag, så kanske imorgon eller om två år. Problemet är att det mesta som skrivs i och om Sastmola är på finska. Det gör att den diskussion som förs på finländska hemsidor oftast är på finska, därmed avstängs man ofrivilligt ifall man ej kan finska. Just Kasabölesvenskarna är intressanta för att de var (är?) de sista geografiskt bosatta svenskarna sedan uråldrig tid i landskapet Satakunda, bara det är ju ur ett svenskt släktforskningsperspektiv intressant. En bygd ändrar språk och därmed också på något sätt en kultur. Traditionellt sett är det Nyland, Åboland, Åland och Österbotten man pratar om i finlandssvenska sammanhang. Fram till 1800-talets mitt... i Sastmola ännu längre fram var även Satakunda en del av denna finlandssvenskhet. Tyvärr hittar man inte Torsby i Sastmola på en modern karta, lika lite Nederby istället för Alakylä.
På liknande sätt vore det intressant att under Estland se en sockenuppdelning av estlandssvenska bygder, trots allt bor de flesta estlandssvenskarna i Sverige och sugna släktforskare av estländsk börd skulle kunna lättare hitta ett forum att diskutera sina anor... men i så fall måste någon dela upp socknarna, bestämma sig för vilka som möjligtvis kan ingå vid sidan av städerna Reval och Hapsal. På ett liknande sätt introducerar jag Sastmola...
En stor del av mina förfäder kommer från denna region i norra Satakunda, men av egen erfarenhet vet jag att man lätt kan förbise anor på grund av att de känns knepiga... man vet inte riktigt varifrån de - förfäderna - kom (trakten känns inte bekant) och när ingen tidigare har tagit upp ämnet, så låter man det vara. Bottenhavet har länge varit en förbindelselänk emellan den östra och västra rikshälften, Sastmolaborna hade kontakter västerut... vore intressant att veta vilka och hur omfattande...
Så svar på din fråga, det är mycket jag vill ha reda på om Sastmola. Kanske i detta sammanhang komma i kontakt med elever från Kasaböle svenska skola, luska reda på deras inbördes släktrelationer i byarna för skolans upptagningsområde och hur man under 1800-talet gifte sig i byarna, spelade språket någon roll. Därtill vill jag veta flyttningsrörelser till och från Sastmola, diverse gårdars ålder, deras brukare med mera. Jag har en del frågor om min egen släkts bakgrund, bortom och vid sidan av Hiskis böcker.
Med vänliga hälsningar
Harri Blomberg
Ps. Tro inte bara att jag har tänkt att ha anbytarforum till en avstjälpningsplats för obskyra texter om Sastmola, men på grund av att anbytarforum har en sökmotor... så är släktnamn och bynamn intressanta. Jag har faktiskt inte tänkt att lägga in flera inlägg, utan tycker att ovanstående är en bra grund för nyfikna eller sådan som har anor i bygden... en början till eventuella diskussioner. Ds.
186
« skrivet: 2003-02-24, 00:16 »
Terve Lena! Luleå kommuns internetservice, stadsarkivet eller något liknande säger att:
Länsfängelset (i Norrbotten) hette ”Vita Duvan” och flyttade på 1970-talet från centrala Luleå till Porsön.
Mvh
Harri Blomberg
Ps. Jag vet ingenting därutöver, men nu vet du vilken del av Sverige du kan rikta in dig på. Jag kan inte tänka mig att det finns fler länsfängelser eller dylikt som har samma smeknamn?! Norrköpings fängelse brukar kallas för hotell Gripen, på grund av alla rymningar. Ds.
187
« skrivet: 2003-02-24, 00:03 »
Under mitt iordningställande av skolmuseet hösten 1998 (se ovan) hittade jag ytterligare två lånehäften som gällde för perioderna 1903-1920 (i dags datum är jag inte till 100 % säker på att det var ett lånehäfte) och 1963-1964. Det senare namnges ”Boklån. Kasaböle folkskola. År 1963-1964.” på pärmbilden och innehållet namnger de fåtal elever som var inskrivna på skolan, innan den fick läggas ned… men det stora antalet boklån visade elevernas läslust. TIDSPERIODEN 1903-1920: Kirsti Airola H. Appel (Hilding Appel, son till folkskolläraren August Emil Appel i Härkmeri, Lappfjärd. Släkten kom från Sideby, Fladan. Han var student och hade hospiterat vid Ekenäs seminarium. Under denna tid, innan slutexamen 1920, såsom student 1918-1919 hade Appel tjänstgjort vid svenska folkskolan i Kasaböle. År 1920 valdes han till lärare vid högre folkskolan i Ekenäs, men sökte sig redan där påföljande år till Österbotten och fick nu tjänst i Sidbäck i Pörtom och därpå i Rimal i Solv, och så blev Skaftung i Sideby ändstationen. Från och med hösten 1924 fick han tjänsten som föreståndare för högre folkskolan i kustbyn, till en början som tillförordnad och med hans hustru Marta Elisabeth, född Walen i Hangö som vikarie. Båda blev sedermera ordinarie innehavare av tjänsterna och förblev skolan trogna i mer än tre decennier, båda till och med år 1956. Författaren Erik Appel, är deras son.) Appel 1996, sid 38. Paul V. Jossfolk (Jossfolk?) Matti Koskenniska J. R. Kronqvist (Lärare Kronqvist?) Juha Julius Lahhala J.A Lithén Tyyne Muistunen A. Norrback (Axel Artur Elielsson Norrback, född den 20 oktober 1880 i Sideby, Norrback hemman, dimitterad folkskollärare från Nykarleby seminarium 1903, innehade tjänst först vid svenska folkskolan i Kasaböle och sedan vid Flada folkskola i Sideby, var gift i Kasaböle med Hilma Maria Tornfors, död den 17 maj 1909, gifte sig i Flada den 24 december 1912 med Mattilda Alfonsina Johansdotter Bergholm, född den 6 november 1878 i Sideby. Artur Norrback innehade en mängd kommunala och andra förtroendeuppdrag, var bl a ordförande för kommunalstämman och senare för fullmäktige, sparbankskamrer, ordförande för Sideby ungdomsförening 1910-1913 samt 1915 och medlem av många kommittéer och nämnder, idkade även byskriveri i rätt stor omfattning. Mannen dog den 25 november 1935 och hustrun den 7 december 1963. Norrback fick fem barn med sin sista hustru.) Nybond 1984, sid 54 & Nyquist 1938, sid 258.  Kasaböleskolans elever och lärare i början av 1950-talet. Makarna Lennart och Edith Appelö, f. Michelsén, ägnade hela sin tjänstgöringstid åt denna skola. Man kunde fortfarande då säga om dessa svenskar att: ”(H)an va funu tennär södärifroån åm an va från Fladan elldär Applöjen elldär Kasabuöl tennär naa.” TIDSPERIODEN 1963-1964: Teuvo Aittamäki (Aittamäki finns i Sastmola) Anne Lehto (Familjen Lehto bodde en tid i ungdomsföreningens hus i Kasaböle. Moderns namn var Anna-Lisa. Hon gifte om sig med B(engt) Lindholm från Närpes. Maken Aimo bor kvar i Kasaböle. Barnen är utspridda, bor ej kvar i hembyn. Uppgifter gällande hösten 1998.) Pertti Lehto Tapani Lehto Anne Lillbäck (Allan och Anita Lillbäcks dotter som bor i Åbo. Föräldrarna bor kvar i Lillbäck. Uppgifter gällande hösten 1998.) Simo Luotonen (Valter Luotonen inskrev sig som medlem i Kasaböle svenska ungdomsförening vid dess första möte den 21 februari 1931.) Nyquist 1938, sid 348. Simo Luotonen ska bo vid fiskestranden i Kasaböle, vara gift och ha barn. Föräldrarna Väinö (+) och Signe (lever) har haft sin bostad i Syndiskär, Sastmola. Uppgifter gällande hösten 1998. Henry Pihlajamäki Marja-Lena Pihlajamäki Leif Sandvik (från Bodan, bor i Sverige) Mariella Sjöberg (Mariella, Astrid, Irene Eskilsdotter Sjöberg, född den 19 maj 1952 i Sideby, sjuksköterska. Gift 1971 med Lars Larsson från Gillberga. Bosatta i Eskilstuna, Sverige. Barn: a) Hans Olof, född den 31 oktober 1972, b) Sven-Åke, född den 27 december 1975 och c) Ann-Kristin.) Byholm 1989, sid 109.* *) Mariella är det äldsta syskonet av dessa tre Sjöberg, men har också ytterligare en yngre bror John, Magnus född den 4 september 1961 och tre äldre syskon - brodern Rolf Eskil Hugo, född den 20 juli 1946 (den ende som är född i Kasaböle, resten i Sideby, Ömossa, Västervik), samt systrarna Ebba Britta Anita, född den 29 oktober 1947 och Edna Greta Synnöve, född den 30 maj 1949. Alla är bosatta i Sverige. Föräldrarna var Eskil Lennart Lennartsson Sjöberg, född den 31 augusti 1921 i Lappfjärd, men växte upp i Ömossa, Västervik. Gifte sig den 2 juni 1946 med Lisbet Ingegärd Hugosdotter Bondfolk, född den 8 november 1920 i Sastmola, Kasaböle. Hon besökte Kasaböle privata folkskola och folkhögskola. Familjen har emigrerat till Sverige, Eskilstuna, Charlottenberg. Familjen svenska medborgare sedan 1970. Hustrun död den 11 november 1972 i hjärtinfarkt. Se Byholm 1989, sid 108 & Nybond 1980, sid 82. Märta Sjöberg (Märtha, Lisbeth, Regina Eskilsdotter Sjöberg, född den 1 december 1955 i Sideby, har studerat. Gift med Lars-Åke Gunnarsson från Eskilstuna. Barn: a) Pernilla, född 31 april 1975 och b) Enselie.) Byholm 1989, sid 110. Sixten Sjöberg (Sixten, Paul, Roland Eskilsson Sjöberg, född den 30 oktober 1953 i Sideby, bilmekaniker, egen företagare i Eskilstuna, Sverige. Har två barn, ett med sambon Maria Österberg. Enligt uppgift är Sixten numera gift med en närpesflicka. Barn: a) Mikael, född den 8 april 1974 och b) Ett barn var namn är okänt för mig.) Byholm 1989, sid 110. Else Vesterback (Else Elisabet Einosdotter Vesterback, född i Kasaböle, folkskola och mellanskola, gift med Simo Jaakko Ruissalo i Björneborg. Maken kommer från ett finsktalande hem i Nederby, Sastmola Barn: a) Ari Juhani, merkonom – arbetar i en affär tillsammans med modern Else. Hon var den enda dottern till Ida Elisabeth Viktorsdotter Mäntymäki, född den 16 november 1913 i Kasaböle (egentligen Kärr, tillnamnet Mäntymäki tog hennes far Viktor Kärr från Kasaböle då han vistades i Amerika i sju år), besökt svenska folkskolan där, gift den 6 november 1941 med fiskaren Eino Edvard Vesterback, även han född i Kasaböle, där familjen var bosatt 1980.) Nybond 1980, sid 80 samt uppgifter gällande hösten 1998.) Asko Vuorio (I Kasaböle svenska ungdomsförenings första styrelse för år 1931 valdes till kassör Aini Vuorio). Nyquist 1938, sid 348. Hemma från Kasaböle, granne med Mäntymäki. Pappan är död, medan modern lever. Uppgifter gällande hösten 1998. Veijo Till den första boklånelistan som presenterades för cirka en vecka sedan finns följande kompletterande uppgifter insamlade hösten 1998: Emil Appelö – lärarens bror. Agda Kulmala, var det äldsta syskonet av tre och kom från Kasaböle, nära ”gloopet”. Modern hette Ida och syskonen Svante och Einar (Eino). Systern synes ha dött i unga år. Hugo Lindström – Bondfolk, Lindström. Agnes Sievers – Äldsta av tre syskon från Risby, Sastmola. De övriga hette Georg och Greta. Anton Storsjö, kom från Kasaböle. Erik Wikman – August och Frans Wikman fanns i Kasaböle. Toivo Virtanen var ”farbror” till de som drev affären i Risby. Toivos son dog som soldat under andra världskriget. LITTERATURHÄNVISNINGAR: Appel Erik: ”Mitt i byn. Skaftung svenska folkskola 100 år.” - Vasa 1996. Byholm Axel: ”Söka i rötterna, del II. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten.” - Närpes 1989. Nybond Gunnar: ”Soldater, torpare och bönder. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten.” - Vasa 1980 Nybond Gunnar:”Gränsmark. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten 2.” – Vasa 1984. Nyquist Joh.: ”Ungdomsrörelsen i svenska Österbotten 1888-1938.” - Vasa 1938.
188
« skrivet: 2003-02-23, 21:12 »
... givetvis är Väne-Ryrs socken en del av nuvarande Västra Götalands län...
189
« skrivet: 2003-02-23, 21:07 »
Terve... Jag har ett litet problem... Herr Majoren Erik Georg Hård på Klemets kaptensboställe i Näsby, Närpes, Finland ska enligt släktforskaren Karl-Olof Reinlund ha kommit till Närpes efter år 1774 och Ernest Creuts. Majoren Hårds far torde vara (fänriken?) Carl Georg Hård i Ulfvered socken i Sverige?
Problemet är att det finns ingen socken som heter så, men däremot Ullared socken i Halland, men där, ska enligt släktforskaren Börje Angelstrand, personen i fråga inte ha synts till. Angelstrand har skrivit av kyrkoböckerna och mantalslängderna i Ullared för perioden 1662-1820 och har INTE träffat på Erik Georg Hård.
Ulfvered finns som hemmansnamn i Väne-Ryrs socken i Älvsborgs län. Känner någon till ifall han har figurerat i Väne-Ryr? Kanske det finns missförstånd någonstans? Tacksam för ledtrådar och svar.
Med vänlig hälsning
Harri Blomberg
190
« skrivet: 2003-02-23, 20:48 »
Terve Börje! Ett stort tack för ditt svar. Jag måste nu försöka med de andra alternativen. Återkommer om jag får ett svar på gåtan.
Med vänliga hälsningar
Harri Blomberg
191
« skrivet: 2003-02-22, 15:53 »
Terve Björn...tack för en mycket bra komplettering! Vi var begränsade till max tre A4-sidor per fråga, så det var mycket jag inte fick plats för i mitt resonemang.
Angående Finland och Digerdöden... Historikerna är osäkra på om den östra rikshälften drabbades?! Samtida källor om Digerdöden existerar knappt (ett brev blev skrivet i Lödöse år 1350 av konungen och han skriver att hela rikets befolkning ska be) och sådana som tillkom den närmaste tiden efteråt tar upp katastrofen i bisatser (i slutet av 1300-talet finns tal om att dra in tiondet för de fattiga i Hälsingland på grund av att det inga fattiga fanns kvar), märkligt... men dokument som kanske hade en utförligare text har i så fall brunnit upp i arkiven i Stockholm på 1690-talet och i Åbo på 1820-talet med mera.
Det svenska medeltidsmaterialet begränsar sig till i runda tal 40 000 källfattiga brev (diplom), 3-4 krönikor, 5-6 klosterkrönikor, landskapslagar, 40-60 jordeböcker, runinskrifter och ett litet antal tänkeböcker/rättsböcker från städerna.
Island är ett område som historikerna är ense om, att ön klarade sig undan Digerdöden, men drabbades av andra pestepidemier senare i det historiska skeendet, om och om igen.
Ovannämnda Thomas Småberg på Göteborgs universitet anser efter en förfrågan under en föreläsning att Finlands kärn- och kustbygder (i Egentliga Finland, Satakunda, sydvästra Tavastland, Åland och Nyland) med största sannolikhet drabbades, medan glesbygden i öster och i norr mycket väl kan ha klarat sig. Problemet är att inga ödegårdsprojekt är gjorda i Finland, såsom i Sverige.
Med vänliga hälsningar
Harri Blomberg
Ps. Jag har ingen personlig åsikt om Finlands eventuella Digerdöd. Vet faktiskt inte vad jag ska tro. Ds.
192
« skrivet: 2003-02-21, 09:07 »
Terve! Under Länder - Finland - Österbotten - Kristinestad, har jag igår lagt in en uppsats som heter VENERISKA SJUKDOMEN
SJUKDOM I ETT FINLÄNDSKT LOKALSAMHÄLLE - KRISTINESTADSNEJDEN - UNDER 1800-TALET. Den berör även förhållande i nuvarande Sverige på 1700- och 1800-talet.
Med vänliga hälsningar
Harri Blomberg
193
« skrivet: 2003-02-20, 20:09 »
 Kristinestad grundades år 1649 och var under 1800-talet en livlig hamnstad. VENERISKA SJUKDOMEN SJUKDOM I ETT FINLÄNDSKT LOKALSAMHÄLLE - KRISTINESTADSNEJDEN - UNDER 1800-TALET. INTRODUKTION OCH SYFTE Syftet med uppsatsen har varit att få en inblick i lokal medicinhistoria i Kristinestadsnejden i Finland. För att begränsa mig har jag i detta skede valt ”veneriska sjukdomen” som exempel. Den inbegrep syfilis, gonorr? och ulcus molle (mjuk schanker). Vanligast och allvarligast var syfilisen som utan bot betäckte kroppen överallt med sår. Smittan angrepp även benstommen där skärvor lossnade. Angreppen beskrivs av västgöten Peter Hernqvist (1726-1808) som erhöll professors namn 1778. Han öppnade en könsklinik i Skara i slutet av 1700-talet för att kurera veneriskt sjuka. I samma stad var han tillika föreståndare för rikets första veterinärinrättning, öppnad 1775. I ett brev till Collegium medicums preses, Abraham Bäck (1713-1795) i Stockholm berättar Hernqvist om den på hans tid så utbredda veneriska sjukdomarna: ”Den veneriska sjukdomen har tagit överhand här nere, i synnerhet hos den fattiga allmogen. Från alla härader komma usliga fattiga som äro svårligen angripna av smittan. På somliga äro näsbenen, på andra gommen angripen, en del äro betäckta överallt med sår, på de flesta gå skärvor ur benpipan. Sedan jag flera år arbetat och försökt varjehanda mot den veneriska smittan har jag ej kunnat finna tjänligare medel däremot än mercur (kvicksilver).” Kristinestadsnejden är ett i huvudsak svenskspråkigt kustområde i Österbotten, i höjd med Sundsvall i Sverige. Under 1800-talet upplevde sydösterbottningarna en glanstid med god utrikeshandel och storskalig skeppsbyggnation. Kontakterna utåt var livliga och med dessa fanns även risken att man tog med sig hem olika farsoter. I dödslängderna och sjukdomsjournalerna ser läsaren att ”veneriska sjukdomen” ofta drabbade sjömän, men lokalt fördes den vidare till alla samhällsklasser. År 1850 rapporterade magistraten i Kristinestad att veneriska sjukdomar förekom ”huvudsakligast hos ifrån utrikes ort hemkommande sjömän jämte några lättsinniga kvinnor, vilka sannolikt smittats av kringvandrande gesäller eller annat ifrån andra orter ankommet folk”. Om sjömännen klarade sig från beskyllningar som smittbärare just då, så gjorde de det inte ett år senare då magistraten helt kallt konstaterade att veneriska sjukdomar förekom ”hos sjöfolk och lättsinniga kvinnor, dock inte till myckenhet”. Ytterligare ett år senare är situationen oförändrad, och nu föreslår man läkarundersökning också för från utrikes ort ankommande besättningar av främmande nationalitet, något som man dock inte hade tillåtelse att genomföra, trots att man ansåg att det var de som förde in smittan. Under Krimkriget då sjötrafiken praktiskt taget avstannade, var fallen betydligt färre. PROBLEMSTÄLLNING OCH METOD Hur var synen på veneriska sjukdomen och vilka behandlingsmetoder fanns att tillgå för de smittade och stoppa vidare spridning? Frågor som har fått mig att vidga mitt undersökningsområde till den dåvarande länsstaden Vasa 100 kilometer norrut, där länslasarettet låg alltsedan år 1768. Vid 1765 års riksdag beslöts att länen skulle ha rätt att grunda egna lasarett med anlitande av medel, vilka insamlats på samma sätt som till Serafimerlasarettet. Följden blev att denna institution i fortsättningen gick förlustig bidrag från de landsdelar, som inrättade egna lasarett. Det i Vasa ifrån år 1768 var en av Sveriges tidigaste, samtida med Lunds. Fram till år 1776 var det hela Österbottens och därefter Vasa läns sjukhus. Dit tog man under 1700-talet emot årligen till vård 30-50 patienter. Åbo länslasarett hade 16 vårdplatser år 1763. I Uppsala existerade alltsedan 1717 en blygsam sjukvårdsanstalt, medan länslasarettet i Nyköping tillkom först 1773, i Linköping 1781, Visby och Göteborg 1782. Provinsialläkarens lön upptogs från och med år 1773 i medicinalstaten, medan stadsläkarna betalades av respektive ort de var verksamma i. Tillströmningen av patienter med veneriska sjukdomar var så stor att de flesta länssjukhus hade en venerisk avdelning, så i Helsingfors åtminstone år 1838 och framåt. Veneriska kurhuset i Åbo omnämns i alla fall år 1846, men var nog betydligt äldre. Intagningen av sådana fall var ofta så stor att de hindrade intagningen av andra patienter. I kurhusavdelningen behandlades de tre egentliga könssjukdomarna; majoriteten av patienterna på länslasarettet. Under autonomitidens första år försökte man ingripa kraftfullt mot veneriska sjukdomarnas spridning i Finland. I mitt undersökningsområde i Österbotten anhöll Storkyros och Ilmajokis kyrkoherdar av Vasa läns guvernör, att man på statens bekostnad byggde i Vasa ett sjukhus eller hyrde en passande lägenhet för veneriskt smittade, p g a att man ej förmådde sköta dem där hemma. Under krigsåren 1808-1809 hade syfilisen spritt sig över stora områden. På så sätt grundade man år 1814 Vasa kurhus för de syfilissjuka, ingick som en del i länslasarettet. År 1814 verkade där dessa två avdelningar, där det fanns tio bäddar för vanligt sjuka och 30 platser till veneriskt smittade, samt en privatavdelning dit antalet enskilda patienter mottogs vid mån av plats. År 1841 fördubblades kronoavdelningens lokaler, och ett tiotal år senare sammanslogs sjukhusets offentliga och privata avdelningar. På Vasa länslasarett verkade först provinsialläkaren, från och med år 1814 så att säga lasarettskirurgerna, vilka samtidigt var fängelseläkare. Första delen av 1800-talet verkade följande läkare inom Vasa län: Crister Aajmelaeus 1813-1814 Johan Ludvig Ebeling 1814-1825 C. W. Fontell 1825-1826 E. J. Sabelli 1826 Fr. Sanmark 1826-1835 Joseph Alcenius 1835-1849 Gabriel Hirn 1851-1856 Problemet var att denna gemensamt benämnda sjukdom i lokalsamhället innebar social utstötning på alla plan, sockenborna ville helst slippa ha med de sjuka att göra inom socknens gränser. Det gjorde att de drabbade försökte dölja sin smitta av rädsla att ”förlora hus och hem, och i synnerhet folks umgänge, ty ingen vill(e) äta, dricka eller umgås med en olyckeligt misstänkt för veneriskt”, som det hette i en samtida rapport. I mitt forskande har jag också tagit del av rön och rapporter från hela Finland, det gamla moderlandet Sverige och även internationellt för att förstå hur denna stigmatiserande sjukdom drabbade människan rent fysiskt och vilka behandlingsmetoder användes för att bota enskilda, samt vad samhället gjorde för att ”veneriska sjukdomen” inte skulle spridas vidare i befolkningslagren. I det senare fallet av vilka metoder av inspektioner, förordningar och olika former av sundhetspass som togs i bruk. I Kristinestad fanns på 1800-talet en karantänsstation för inkommande fartyg. Där skulle de anländande fartygsbesättningarna kontrolleras för sjukdom, dels skulle resenärer vid epidemier som koleran kunna visa upp ett sundhetsbevis vid färjan eller i senare tid för karantänsvakten som torde ha varit posterad vid det östra brofästet. Karantänsvakten ålåg att efter bästa förmåga bevaka alla persontransporter över till stadssidan, oavsett om de gick med färja eller annat flytetyg. Också utlänningar kunde stoppas vid färjan, om de saknade läkarintyg. (Kristinestads dombok 1831, som gäller ett karantänsmål mot engelsk fartygsbefälhavare.) Det var viktigt att epidemiska sjukdomar inte fick fäste och det var därför lagstadgat att hälsotillståndet på varje hemvändande fartyg måste kontrolleras, med största sannolikhet av stadens läkare. Dessa omnämns inte för övrigt i denna undersökning. Brott mot karantänsbestämmelserna straffades med böter. Hälsokontrollen för inkommande fartygsbesättningar ägde rum i karantänsbyggnaden på Högholmen, en stockstuga med några bänkar utanför. Där föll sjömännen offer för en noggrann undersökning, särskilt med tanke på veneriska sjukdomar. Proceduren var densamma i landets alla hamnar. Sjömännen fann den ganska otrevlig och personligt inkräktande. Ord som ”motbjudande” och ”vidrig” förekom i sammanhanget och det fanns de som tyckte att behandlingen ställde sjömännen i samma dager som prostituerade. Om besättningen var frisk erhöll fartyget sundhetspass. Alla andra till Finland ankommande resenärer var befriade från undersökningen, oavsett om de var främmande sjömän, militärer eller bara vanliga resande. En petition om att avskaffa den förödmjukande behandlingen inlämnades vid lantdagen. Hur ofta sjömännen förde med sig veneriska sjukdomar till Kristinestad är svårt att säga, men att det förekom är höjt över varje tvivel. En efterlysning 1828 speglar samhällets hårda attityd mot den sjuka: ”Allmän Kungörelse. Sjömanshustrun Maja Lisa S.S. ifrån Kristinestad, vilken å kurhuset invid denna stad varit, såsom behäftad med venerisk smitta, intagen, och den 11 i denna månad sig därifrån olovligen bortbegivit, varder härigenom allmänneligen efterlyst, med befallning till vederbörande, att henne noga efterspana och vid anträffandet till Kurhuset insända. Vasa landskansli den 14 jan.” Att bli smittad med syfilis var en tragedi på flera olika plan. Dels fanns det inget botemedel, dels behandlades den sjuka mycket strikt i syfte att undvika smittoöverföring. Ett av stadsfiskalen i Kristinestad G. A. Eklöf utfärdat fångpass lyder: ”Medellösa sjömansdottern Maria N. Hemma från Kaskö stad vilken enligt närslutna läkarintyg vid besiktning idag befunnits lida av venerisk smitta, förpassas därför att med fångskjuts avföras till länssjukhuset i Vasa. Under resan tilldelas henne vanlig fångkost. Kristinestad den 2 november 1878.” (Stadsfiskalens brevkoncept nr 97, 1878. Lokalhistoriska arkivet i Kristinestad.) På det lokala planet har jag sökt, kanske mest funderat, efter vilka möjligheter jag har att kunna gå vidare i forskandet efter sjukdomsfall. Det kräver givetvis en annan arbetsinsats, men vad finns det för arkiv öppna som kan berätta ytterligare om ovanstående? Samtiden hade ett så komplext förhållande till veneriska sjukdomen. Jag inser att jag måste gå igenom stadens och socknarnas protokoll, samt försöka få tag på material som berör länslasarettet och kurhuset i Vasa och läsa rapporter skrivna av Vasa läns provinsialläkare. Kyrkoböckerna i de församlingar som ingår i undersökningsmaterialet har jag gått igenom med hjälp av en Internet-bas i Finland. Därur har det framgått följande. I Kristinestads stadsförsamling hittas flera dödsfall härledda av ”veneriska sjukdomen”. 1 maj 1810 dog ”gamla sjömannen” Jacob Lundberg, 71 år gammal. Samma år, den 24 september, avled änkan Helena Pehrsdotter i 70 års ålder. 18 mars 1811 dog ”hustrun” Brita Stina Jungström, 45 år. Två år senare föll i dödens famn ytterligare två kvinnor av denna könssjukdom. 2 april var det ”hustrun” Anna Brita, 41 år och 9 juni sjömansänkan Anna-Lisa Bergendal, 42 år. Sammanlagt fem dödsfall under en treårsperiod. Till dessa kan tilläggas handelsmannen Fredric Hållfast, 46 år, som året före Finska krigets utbrott, den 20 september 1807 dött av denna sjukdom. Inte först år 1840 skedde nästa två dödsfall i stadsförsamlingen. Allra först är skomakaren Christoffer Engman som dog ”å Läne Curh: i Wasa” 3 juni 1840, begrovs tre dagar senare. Den 24 oktober dog i ”venerisksj. Fiskares hustru” Maja Greta Åkerblom 39 år gammal och ytterligare lite mer än ett decennium senare hittas ett dödsfall den 18.7.1853 då dog handlanden och vicekonsuln Alexander Joh. Sjöberg 31 år gammal av ”venerisk sjukdomen” i staden L?beck i Tyskland. Begravningsdatum saknas för denna man, kanske han blev begravd bortom hemstaden Kristinestad? Ifrån närbelägna Kaskö verkar ytterligare en av kurhuspatienterna ha dött. Fiskalsänkan (Fiscls.Enk) Lovisa Myrberg ifrån Kaskö dog 51 år gammal i ”Wasa” den 10.8.1826, även här saknas begravningsdag så hon verkar ha blivit begravd i länets centralort - Vasa. Landsbygdsbefolkningen verkade vara lika drabbade. I Lappfjärds moderförsamling på gården Mattila dog den 3 maj 1819 ”bondeänkan lägr.qw.” Caisa Henriksdotter, 43 år. I Storå socken dog mellan åren 1815-1823 tre personer av ovanstående åkomma. Dessa var: 1) 8 september 1815 på Svartti gård, barnet Sara Maria, 2 mån och 18 dagar gammal. 2) 4 augusti 1817 på Pettenkangas gård, ”vd a” Lisa Henricsdotter, 32 år, 11 mån. 19 dagar gammal. 3) 10 december 1823 på Myllyoja gård, änkan Maria Johansdotter, 38 år, 4 månader, 2 dagar gammal. Det första dödsfallet i kapellförsamlingen Bötom tillhörande Lappfjärds storsocken i denna sjukdom verkar ha drabbat en inflyttad, för sjömannen Fredrich Fredricksson Laulaja hittas inte i födelselängderna för år 1819 då han borde ha fötts enligt dödslängderna. Han dog den 16 juni 1851 och begrovs sex dagar senare i åldern 32 år, 9 månader, 13 dagar. Tre år tidigare vigdes han, såsom dräng på Kuuttila gård i Bötom, den 16 januari 1848 med ”inhysev.” Lena Mickaelsdotter Philpula från samma gård. Sjöfolket var som sagt såsom yrkesgrupp hårt drabbat av olika veneriska sjukdomar. Det kan konstateras att denna veneriska åkomma dödade fort. Frågan är hur länge han hade burit på smittan? Sjömannen Laulaja var inte ensam med sitt yrke i Bötom. År 1857 var tre bötombor påmönstrade som sjömän på fartyg som tillhörde handelsflottan i Kristinestad. Tretton år senare har den siffran tredubblats, men i dödslängderna hittas bara ett ytterligare fall av sjukdomen. Det var ingen sjöman, utan en fyra månaders flicka, dottern Maria Sofia på Hautaviita gård i Bötom, som dog av medfödd syfilis den 24 oktober 1861, begravd en vecka senare. Det märkliga är att inga andra omnämns från dessa socknar trots att kurhuset i Vasa hade årligen 300-400 patienter. T ex år 1836 hade Lappfjärd på avdelningen inte mindre än sex personer, senare endast en eller två årligen, ibland ingen. Visserligen kunde de flesta fall efter någon månads vistelse i kurhuset utskrivas som friska, men handlade det om att de var det eller att sjukdomen tillfälligt hade gått tillbaka? Syfilisen gick i skov. Gällande gonorr? var nog gråsalvan botande med sina starka gifter av kvicksilver, fetter och hartser. På kort sikt hjälpte det nog även mot syfilisen med goda resultat, men på lång sikt måste den ha varit förödande. En salva som inte skulle användas idag. DISKUSSIONSREFERAT Våren 2002 står det i svensk dagspress att ett HIV-smittat barn i Stockholm får ingen dagisplats och en arbetskamrat till mig - vi arbetar natt på ett äldreboende i Göteborg - säger när vi diskuterar mitt uppsatsämne att hon inte skulle vilja dela något glas vatten med någon som hon vet har fått HIV, lika lite dela toalett. Även om man i Sverige inte kan avskeda en anställd p g a dennes HIV-smitta, finns det nog ett stort antal personer som har fått sluta - men avskedats av andra skäl - alternativt utfrysts till den grad att de själva slutat eller aldrig fått ett nytt arbete om det har varit känt. Under 1800-talet berättas det i många källor i Sverige och Finland om hur illa de behandlades som hade smittats av ”veneriska sjukdomen”. Ovan visade jag ett exempel, men det var även känt att de smittade inte ville att prästerna skulle få veta, för då utestängdes den olyckliga från kyrkan, eller placerades sist i nattvardskön, offentligen utpekad, skambelagd. Man bönföll läkarna om bot, men också om tystnad eller att dessa skulle kalla sjukdomen vid ett annat namn. ”Hvad skall man svara när en husbonde frågar om sitt tienstehjons sjukdom?”, frågade sig en läkare. ”Ordet venerisk smitta är liksom dödsbasun för den fattige, som härigenom blir liksom fogelfri.” Ett sådant fall var sjömanshustrun Maja Greta N.N. i Kristinestad som anhöll om bidrag från fattigkassan 1852 då hon var oförmögen att livnära sig på grund av ”kroniskt underlivslidande”. (Ur Fattigkassans protokoll 1852.) En av många teorier kring HIV-smittans ursprung är att den kommer från aporna i Afrika. Antagligen att någon människa har blivit biten eller på något sätt där apornas vätskor har blandats med människan. I svensk massmedia kan man på 2000-talet läsa om att det ofta händer att män i Sydafrika våldtar kvinnliga oskulder för att bli av med viruset. Redan år 1713 publicerade svensken Johan Linder en teori i sin bok ”Tanckar om then smittosamme sjukdomen Franzoser” om att ”thet then veneriska smittan förmodligen ther igenom utsprungit, att folket i varma länderna, af sin stora kåthet, haft beställa med the store Apijner och Markattor, eller så kallade Babianer”. Carl von Linn? besökte Göteborg några decennier senare under sin Västgöta resa (år 1746). Därifrån skrev han om den folkliga föreställningen att en person kunde bli av med den veneriska smittan om han fick smitta en annan. Likadant trodde man på många andra platser i det svenska riket. Provinsialläkaren Ström i Kopparbergs län skrev i en rapport: ”En liderlig snickargesäll, som infört smittan i orten, inbillade de nedsmittade pigor och drängar, att de, genom coitus 9 gånger på en natt med en och samma person, skulle bota sig sjelva”. Det är tydligt att HIV och veneriska sjukdomen har många paralleller. Utstötningen ur kollektivet är ett gemensamt problem och en orsak till att folk nu som då försökte dölja sjukdomen för allmänheten. Vilka lärdomar kan vi få av forna tiders bekämpande av könssjukdomar? Hur folk skulle förmås att yppa sin smitta var ett problem, som vi även idag måste brottas med. Det gjorde vanligt folk bara om många var sjuka (I Alahärmä i Vasa län skedde smittspridning genom koppning och beskrevs av O. E. A. Hjelt 1874. Tvåhundra personer blev smittade och källan till denna epidemi hittades hos en med venerisk sjukdom behäftad kopperska.) eller om symtomen inte längre kunde hemlighållas. Under tiden hade smittan spridits ytterligare. Stjälper vi inte oss själva genom den kollektiva utfrysningen? Min arbetskamrat är inte unik, vet inte själv hur jag förhåller mig till smittsamma sjukdomar med stigmatiserande kännetecken? Skammen är nog värre än sjukdomen, ty risken att dö i andra sjukdomar är stor, men i dessa fall kan man i alla fall få medlidande - sekundärvinster. Det märkliga är att när jag har studerat bonde- och småstadssamhället i Sydösterbotten har jag märkt att man kunde acceptera att individer med minst sagt lika smittsamma sjukdomar bodde och rörde sig i lokalsamhället, men inte de veneriskt sjuka. Hur kommer det sig? Dödligheten i denna veneriska sjukdom var betydligt lägre än vid smittkoppor, åtminstone inte lika direkt. Gemene man verkar tydligare ha sett att könssjukdomarna smittade, medan alla bakteriologiska och virologiska dito var svårare att förstå. Kan iakttagelsen stämma? Kan sjukdomens synliga väg, införandet utifrån, vara orsak? Veneriska sjukdomen spreds till Boråstrakten via ”sillfiskare” som hade varit i Bohuslän och spreds vidare ut i landet av västgötaknallar. Blev vissa av samhället misstänkta smittspridare orättvist förföljda, alltså sillfiskarna och västgötaknallar? I Finland jagades kringresande försäljare och uppköpare från trakten av Vita havet, s k ”arkangeliter”. Rysk militär var den tiden inkvarterad i de finländska socknarna och ansågs bidraga till spridandet. T ex år 1865 avlöstes en rysk division i Finland av en annan från Ryssland kommen. Samtidigt ökade sjukdomsfallen i ”veneriska sjukdomen” och ryssarna blev anklagade på tjänstemannanivå. De i sin tur skyllde på att finländarna smittade deras soldater. Folk som drabbas av obotliga sjukdomar där den medicinska vetenskapen inte kan hjälpa söker sig gärna till charlataner eller homeopater såsom en sista utväg. Att vandringssägner som den i dagens Sydafrika eller i 1700-talets Göteborg att man kunde bli frisk genom att sprida smittan vidare existerar är inte därför förvånade, men är eller var det inte bara sägner? Vi som är friska sprider myter hur de sjuka överför sin sjukdom på oss, för att ytterligare demonisera dem. Ty enligt en vän som är sjuksköterska på en infektionsavdelning på ett storsjukhus där det finns många afrikanska patienter med HIV, så har dessa aldrig hört ”tagandet av oskuldssägnerna” i sina afrikanska hemländer, som inte i för sig är Sydafrika men ändå på samma kontinent. Är det inte vår rädsla för ”folket i varma länderna, af sin stora kåthet”, såsom Johan Linder påtalade redan för tre hundra år sedan? Allra sist har jag undran om HIV med tiden kommer att bli en tredje världens följeslagare, medan sjukdomen så gott som utrotas här? Det ska poängteras att trots att jag pratar om syfilis som någonting icke numera existerande och mycket ovanlig i vår västerländska värld, är den fortfarande utbredd bortom våra gränser. Kommer det bli likadant med HIV, tecken tyder på det?! REFERENSLISTA Ämnet ”veneriska sjukdomen” är rätt så outforskat rent allmänt, åtminstone på det lokala planet i Sverige och Finland. Till min uppsats om förhållandena i Kristinestadsnejden är det endast två svenskspråkiga författare och en finskspråkig som i den talrika bygdelitteraturen har tagit upp ämnet till behandling. Många skriver om andra sjukdomar, läkarkonst och så vidare, men dessa författare undviker ämnet även om man på länslasarettet i Vasa vårdade mestadels syfilitiker, t ex under tioårsperioden 1825-1834 på den veneriska avdelningen 3179 och på lasarettavdelningen 1534 personer. Dessa tre författare är: 1. K. V. Åkerblom: ”Lappfjärds historia, första delen.” - Vasa 1938. (sid 277) 2. Christer Norrvik: ”Stad under segel. Kristinestads sjöfart efter 1809.” - Vasa 1999. (sid 431-432). Härur kommer direktcitat då jag inte hann besöka lokalhistoriska arkivet i Kristinestad under mitt senaste besök i april 2002. 3. Heikki Rantatupa (m fl): ”Etälä-Pohjanmaan historia VI. Autonomian kausia 1809-1917.” - Vaasa 1987. (sid 499-507) ”Veneriska sjukdomens” omfattning i Finland belyses väl i standardverket ”Läkare och läkekonst i Finland under 300 år, 1640-1940.” av Bertel von Bonsdorff, utgiven i Ekenäs 1978. (sid 85-91) Om svenska förhållanden och som gott jämförelseverk är den helt underbara boken av en av kursens gästföreläsare - Carl Magnus Stolts ”Den beprövade erfarenheten. Medicinsk id?historia och läkekonst i Boråsbygden 1780-1900”. (sid 67-75) Denna akademiska avhandling som var supplement till Sydsvenska medicinhistoriska sällskapets årsskrift 1994, tryckt i Borås samma år, är tvärvetenskaplig till sin karaktär och ger bland annat djupare perspektiv på hur den enskilda individen uppfattade sin sjukdom och vilka medel samhället satte för att begränsa den. För övrigt har jag försökt att få ett medicinid?historiskt perspektiv på mitt arbete genom att studera författare som Karin Johanisson eller (Red) Birgitta Evengård. Den senare upptar syfilisens historia i ”Epidemiernas historia och framtid” (sid 77-83) utgiven i Stockholm 1992. Även Alf Sagn?r har varit behjälplig med sin ”Livets tjänare. En bok om läkekonstens historia.”- Malmö 1980 (sid 307), likaså ”Svenska sjukdomsnamn i gångna tider” (sid 59 och 134) av Gunnar Lagerkranz, Göteborg 1988. Om man vill ha en medicinsk beskrivning av ”veneriska sjukdomen” kan man använda nästan vilket uppslagsverk som helst, bara man vet vilka tre sjukdomar det handlar om. Gamla läkarböcker är nästan bäst för där finns oftast även tillgång till bilder på lidande patienter som visar hur hemsk sjukdomen är ifall man inte botar den. Bildurvalet till denna text (borttaget) hittas i serien ”Medicinskt folkbibliotek. Könssjukdomar av Johan Almkvist, Stockholm 1926.”. Beroende på utgivningsår får man också sig en bild av vilka bot som stod till buds för tidpunkten. På Internet kan man söka efter ”veneriska sjukdomen” på många ställen, här hittar man också Genealogiska samfundet i Finlands hemsida som är en guldgruva för den som vill hitta levnadsöden i Finland. Svenska, finska och engelska kan användas av brukaren. Historieböckerna på samfundets hemsida möjliggör bland annat att söka i socknarnas dödslängder flera hundra år tillbaka. Sökmotorn är enkel och vill man få en bild av dödligheten i ”veneriska sjukdomen” är det en enklast att söka på ordet ve* (inte venerisk sjukdom, för då får man inte med prästernas felstavningar och förkortningar) i kolumnen dödorsak i respektive socken, går även att ta med flera grannförsamlingar i en samlad sökning. Internetadressen är http://www.genealogia.fi. Denna hemsida har jag använt för att få en bild av dödligheten i ”veneriska sjukdomen”. Det märkliga är att insjuknandet är proportionerligt mycket större (t ex år 1870 vårdades 4,88 syfilitiker/1000 invånare på Finlands sjukhus) än dödligheten, fast det inte fanns någon egentlig effektiv behandling före upptäckten av salvarsan och penicillin. (Ovanstående arbete ingick som en avslutande fempoängsuppsats i ”Medicinens id?historia” (10 poäng), Institutionen för id?historia och vetenskapsteori, Göteborgs universitet, vårterminen 2002. Lärare var professor Ingemar Nilsson med flera.)
194
« skrivet: 2003-02-20, 16:46 »
Ytterligare tre skepp byggda till det sydvästra hörnet av Finland av sastmolabor: Pyhämaa: Skonertskeppet ”Emma” (1863). Gustavs: Galeasen ”Svanan” (bör väl ändå vara ”Svanen”?) (1851). Galeasen ”Suomi” (1873). Varv är okända. Källa: http://welcome.to/kari (Vakkasuomalaisia laivoja ja laivanvarustajia)
195
« skrivet: 2003-02-20, 16:25 »
22 segelfartyg byggda åt köpmän i Nystad av sastmolabor under åren 1831-1879: 1. Briggen ”Carolina” (1831), byggd i Överby, Sastmola. Ombyggd i Sideby 1846. 2. Galeasen ”Mariana” (1807), ombyggd i Sastmola 1832. 3. Galeasen ”Ellida” (1832). 4. Briggen ”Alkaja” (1836), byggd i Kasaböle, Sastmola. 5. Briggen ”Albinus” (1836), byggd i Överby, Sastmola. 6. Galeasen ”Albinus” (1836), byggd i Risby, Sastmola. 7. Barkskeppet ”Minerva” (1836), byggd i Kasaböle, Sastmola. 8. Skonaren ”Ceres” (1838). 9. Briggen ”Themis” (1838), byggd i Överby, Sastmola. 10. Skonaren (briggen) ”Ceres” (1839). 11. Barkskeppet ”Nystad” (1839), byggd i Risby, Sastmola. 12. Skonaren ”Seraphina” (1840). 13. Briggen ”Adonis” (1841). 14. Skonaren ”Juno” (1847). 15. Briggen ”Anna & Nina” (1850). 16. Skonaren ”Onni” (1857). 17. Barkskeppet ”Siviä” (1865). 18. Skonaren ”Linda” (1873). 19. Skonaren ”Yhteys” (1874). Under J. Elgs överseende byggdes skonarna (20.) ”Ida” 1876, (21.) ”Primus” 1878 och (22.) ”Secundus” 1879 i Sastmola åt köpmän i Nystad. Källa: http://welcome.to/kari (Vakkasuomalaisia laivoja ja laivanvarustajia)
196
« skrivet: 2003-02-20, 14:12 »
Terve Kurt! Nedan har jag försökt att besvara dina ovanstående frågor från igår... Fråga: Om nu Erik Eriksson var född i Lappfjärd 1783 eller 1784 samt en ev bror Johan 1788 så kanske Karl Axel Holmberg noterat familjen Berntsson som utomstående i sin bok? Svar: Holmberg är inte så lätt att gå igenom, då han skriver smått och tätt. Jag har gått igenom alla personfakta och finner ingen familjen Berntsson. Men jag hittar en rolig kommentar om flyttningsbenägenheten hos folk och deras ursprung. Om en Anders Sund står det antecknat i flyttningsboken 1819 ”Gud vet hvarifrån, Qveflax kanske”. (Holmberg 1986, sid. 214) Däremot kommenterar Åkerblom 1975, Erik Höjer och nämner hans födelseort som Åland 1783. Intressant på grund av påståendet är skrivet år 1975. (Se nedan!) Fråga: Vad jag förstår har Sideby (inkl Skaftung) tidigare hört till Lappfjärd. Svar: Först lite historik. ”Sideby hörde till Ulvsby socken intill år 1606. Orten omtalas i bavarade handlingar tidigast år 1479, då ”Andres Olsson i Sijdahaby i Wlsby Socken” i Stockholm var i tvist med ”Pehr Ingeualsson Skaptwga (Skaftung) i Nerppas Sockn” om ett loskinn. Ett annat bevis för att sidebyborna redan på 1400-talet hade umgänge med svenskarna i norr ha vi från 1497. Då får ”Per Olsson af Swderby i Ulffsby socken” ärva sin syster Sigrid, som varit borgaren Benct Kogx änka i Stockholm. Benct Kogh tyckes ha varit en lappfjärdsbo, som genom handel blivit borgare i Stockholm, varom mera i annat sammanhang. Sideby nämnes år 1553 som den första byn i Närpes socken, nämligen i uppbördslängden över näbbskattsmöret, likaså ännu 1566. Men i längden över kronoskatten ingår Sideby i Ulvsby sockens ”Norre Fiärdungh”. Det synes, som om Sideby på 1550- och 1560-talet skulle ha hört till Närpes socken i kyrkligt avseende, men i så fall var detta endast tillfälligtvis. Sideby hörde i kyrkligt hänseende till Ulvsby ännu 1606. Den 5 juni sistnämnda år var bonden ”Peder Sigfridsson i Ulfsby socken uti Sijby” hos konungen och anhöll ”på sin och sina grannars i samma by boendes vägnar”, .”att de måtte gå i kyrkan till Närpes socken, och göra prästen i Närpes tionde, efter de icke hava mera till Närpes än sex mil och tolv till Ulvsby sockenkyrka”. Karl IX förordnade, ”att de efter denna dag med alla deras årliga och alla andra måge ligga till i Närpes socken”. Sideby blev en by i Lappfjärds kapell och kom därigenom att höra till Lappfjärds församling, när den året därpå (1607) blev pastorat.” (Ur ”Lappfjärds historia I,” av K. V. Åkerblom, tryckt i Vasa 1938, sid. 143-144.) Sedan till din fråga. Sideby bröt sig ur Lappfjärd i kyrkligt hänseende åren 1784-1785 och till skillnad mot många andra utbrytningar i Österbotten ställde både kyrkoherden för moderförsamlingen Lappfjärd och övriga kyrkliga myndigheter sig positiva till ett nytt kapellbildande. Det var helt enkelt för långt till Lappfjärd och resorna på det öppna havet livsfarliga vissa årstider, då den gamla landsvägen som fortfarande gick längs kusten (den nya över Ömossa öppnades år 1801) var mer eller mindre ofarbar. Erik Åkervall gjorde ursprungsritningen för kyrkan i Sideby, som i laga ordning fick sina ändringar hos Intendentkontoret i Stockholm och Petter Jakobsson Winberg i Sastmola blev byggmästare och byggde mer efter tradition än att slaviskt följa ritningarna, för övrigt son till kyrkobyggmästaren Jakob Winberg i Björneborg. Sonen Winberg hade redan lett uppförandet av de nya kyrkorna i Sastmola, Ruovesi och Siikais. Den olikarmade korskyrkan i Sideby byggdes 1786 och invigdes på hösten samma år. Den fick det konstiga namnet ”Enigheten”. Sidebyborna var väl så glada över att ha lyckats samla sig och gemensamt arbeta för ett inrättande av kapellförsamling. Präst fick man i Sideby året efter (1787). Klockstapeln i empirestil byggdes år 1831 av kyrkobyggmästare Henrik Kuorikoski och han son Erik efter ritning av C. L. Engel. Den användes även som sjömärke och därför betalade statsverket sedan 1875 understöd för dess renoveringar. Den 17 april 1860 avskiljdes Sideby till ett särskilt pastorat med egen kyrkoherde.  Sideby kyrka (”Enigheten”) under åren 1786-1969. Arkitekt Erik Kråkström ritade en ny då den gamla brann ned, vilken invigdes 3 juni 1972. Klockstapeln från år 1831 står fortfarande kvar. Byarna Skaftung och Ömossa överfördes inte från Lappfjärd till Sideby förrän efter mycket motstånd först i början av 1820-talet. Byborna överklagade till så många instanser att jag inte riktigt kan säga när den slutgiltiga överföringen var gjord. I alla fall redovisas från år 1824 och framåt Sideby, Skaftung och Ömossa i samma kommunionböcker. Från år 1821 antecknas även födelse och dop i Skaftung och Ömossa i Sidebys dopbok. Fråga: I SVARs katalog börjar Sidebys kommunionsböckerna 1794-99. Om Sideby tiden före 1794 tillhörde Lappfjärd så blir det kanske svårare att forska från Sverige då jag inte hittat Lappfjärd hos SVAR. Svar: Jag har utrett det mesta om min släkt i svenska Österbotten - har börjat intressera mig för de grenar som söker inåt finska Österbotten och över till Satakundas norra delar, så jag använder mig inte av SVAR. Kan inte ge svar på din fråga. Fråga: Jag förmodar att församlingsböckerna i Österbotten vid den tiden är förda på svenska? Svar: . då som nu förs kyrkböckerna på svenska i svenska Österbotten, dit Sideby och Lappfjärd tillhör. båda socknarna ingår i Kristinestads kommun. Övrigt: I Sideby sockens historia (av Bror Åkerblom, Vasa 1975) kan följande hittas om släkten Höijer från Skaftung. Där står för övrigt att den förste bonden Höjer är född på Åland 1783. Varifrån Åkerblom har fått tag på fakta är osäkert: Josef Höjer (sic!) var en av stiftarna bakom en bönhusförening i Skaftung (bildad i december 1936) som 11/9 1940 inköpte en gård jämte tomt av handlanden Erland Grankull. Den fick vid utbrytningen namnet ”Hemfrid”. (Åkerblom 1975, sid. 196) Bonden Josef Höjer (sic!) blev invald vid den 25 februari 1920 förrättat kommunalval i Sideby. (Åkerblom 1975, sid. 248) ”År 1886 tog inhysningen under Sundnäs i Skaftung, Fredrik Adolf Bernhardsson Höjer (sic!) (f.1856) ut betyg för amerikaresa. Han var yngre bondson i en barnrik familj. Fader var bonden på Sundnäs i Skaftung Bernhard Eriksson Höjer (sic!) (f.1824, d. 1883; hu: Anna Greta Johansdotter, f. 1828 på Demasör, d. 1899), och i sammanhanget förtjänar nämnas, att dennes far, den förste bonden Höjer (sic!), var född på Åland (1783) liksom hustrun Stina Mattsdotter (1783). Nu kom alltså Fredrik Adolf H. i väg till USA och tycks ha klarat sig där, eftersom han 1/9 1890 lät hela sin hemmavarande familj ta ut betyg för amerikaresa. Det var hustrun Maria Johansdotter (f.1854) och fyra barn, varav ett från hennes förra gift. Men redan 30/1 1891 avled denna hustru Maria där borta.”* (Åkerblom 1975, sid. 156) *) Åkerblom har använt sig av kyrkböckerna 1817-1823, 1846-1854, 1862-1870 och 1880-1889, men fotnoten berör även andra personer som här ej är medtagna. Benröta för inhysessonen Emanuel Viktor Emanuelsson under Demasör i Skaftung (f.1847 d.1879), varom hösten 1974 utsäges, att han med det första av bonden Bernhard Höjer (ovanstående bonde) på kommunens bekostnad skall skaffas till någon välkänd kirurg; om honom står i k-boken 1870-1879 antecknat: ”vänstra foten avsågad”. (Åkerblom 1975, sid. 256) Till bilden av 1906 års händelser hör ytterligare att kommunalstämman i Sideby i slutet av december (29/12 1906) enligt guvernörens cirkulär valde två representanter för ett möte i Arbetets Vänners lokaler i Vasa 15/1 1907. Det gällde att avge yttrande till agrarkommitt?n angående den obesuttna befolkningens ställning i olika kommuner. Kallelsen utgick till hela svenska Österbotten, och i Sideby föll valet på dess allt i allo, läraren och hemmansägaren Mikael Gran, som alltid visat stort intresse för den obesuttna befolkningens framkost, och fiskaren Josef Höjer (sic!). (Åkerblom 1975, sid. 307) Med vänliga hälsningar Harri Blomberg
197
« skrivet: 2003-02-20, 00:48 »
 Kravellbyggd bordläggning (där plankorna ligger kant i kant).
198
« skrivet: 2003-02-20, 00:39 »
Rättelse: Karavell, ska vara kravell. Kravellbyggda båtar syns ha mycket litet gemensamt med karavellerna... förlåt. (Man ska lägga av med skrivandet innan klockan blir allt för mycket!)
Harri Blomberg
199
« skrivet: 2003-02-20, 00:13 »
 Barkskeppet ”Hilma”, byggdes 1857 på Sveds strand i Sastmola. Under trettioårsperioden 1845-1875 byggde man på de olika varven, främst Brändö i Överby och Risby i Sastmola socken trettiotvå dokumenterade segelfartyg. Här som i Sideby socken var hela bygden involverad i företaget. Sastmolahistorikern Martti Santavuori (Se nederst!) har i början av 1980-talet gjort en förteckning över dessa, vilka de flesta verkar ha sålts till köpare utsocknes, som här för första gången presenteras på svenska: 1. (Öppen) Skonaren ”Johan Henric”, byggdes år 1845 i Gördböle, (Ägare, kapten eller övrig information) Mikael Tommila. 2. (Karavell) Skonaren ”Immanuel”, byggdes år 1849 på Brändö (i Överby), (Ägare, kapten eller övrig information) Isak Norrgård, J. J. Tuorila, Herman Stark och Frans Vanhatalo. 3. (Karavell) Fregatten ”John”, byggdes år 1852 på Sydö, (Ägare, kapten eller övrig information). Köpman E. P. Thomé, Åbo. Kapten Ahlberg. 4. (Karavell) Jakten ”Elisa”, byggdes av tall någon gång under åren 1852-1854 på Brändö, (Ägare, kapten eller övrig information). Johan Norrgård, Jacob Granqvist, samtidigt skeppare. 5. (Karavell) Galeasen ”Snäjsti”, byggdes av tall år 1854 på Brändö, (Ägare, kapten eller övrig information) W. Rosenlew, Björneborg. 6. (Karavell) Skonaren ”Delphin”, byggdes år 1855 i Sastmola, (Ägare, kapten eller övrig information). James Paton, Stockholm. 7. (Karavell) Skonaren ”Hoppet”, byggdes av tall år 1855 på Sveds strand, (Ägare, kapten eller övrig information). Juselius, Rosenlew, Lojander och Vidbom. Kapten Söderman. 8. (Karavell) Fregatten ”Harmoni”, byggdes av tall år 1857 på Brändö, (Ägare, kapten eller övrig information). I. Carström. Kapten Lagerström. 9. (Karavell) Barkskeppet ”Hilma”, byggdes år 1857 på Sveds strand, (Ägare, kapten eller övrig information). M. Hellström. A Kronholm. 10. (Karavell) Skonaren ”Veljekset”, byggdes av tall år 1857 på Brändö, (Ägare, kapten eller övrig information). Anders och Erik Ahlström. 11. (Karavell) Jakten ”Kukko”, byggdes av tall år 1859 på Tervakari (Tjärskär – Tjärholmen?), (Ägare, kapten eller övrig information). Johan Malmgård, Nederby. 12. (Karavell) Skonaren ”Amanda”, byggdes av tall och gran någon gång under åren 1862-1863 på Krakoniemi (svensk motsvarighet?), (Ägare, kapten eller övrig information). Markström, Åland. 13. Skeppet ”Siwiä”, byggdes år 1865 i Kasböle, (Ägare, kapten eller övrig information). Köpman Blom, Nystad. Kapten Ertman. 14. (Karavell) Skonertskeppet ”Malina”, byggdes av tall år 1865 på Brändö, (Ägare, kapten eller övrig information). Johansson med flera, Åland. 15. (Karavell) Skonertskeppet ”Anni”, byggdes av tall och gran år 1865 på Brändö, (Ägare, kapten eller övrig information). Mårtensson, Korpo. 16. (Karavell) Briggen ”Helmi”, byggdes av tall och gran år 1866 i Risby, (Ägare, kapten eller övrig information). Israel Ahlström. Kapten Byring. 17. (Karavell) Barkskeppet ”Lankoski”, byggdes av tall och gran år 1866 på Brändö, (Ägare, kapten eller övrig information). Anders Ahlström. 18. (Karavell) Barkskeppet ”Helena”, byggdes av tall och gran år 1866 på Brändö, (Ägare, kapten eller övrig information). E. P. Sjöblom, Eriksson, Finnström, Åland. 19. Skonertskeppet ”Reform”, byggdes av tall och gran år 1866 i Kasaböle, (Ägare, kapten eller övrig information). Gust. Brusin med flera. 20. Briggen ”Hilda”, byggdes år 1867 på Brändö, (Ägare, kapten eller övrig information). Jansson med flera, Korpo. 21. Skonaren ”Alma”, byggdes år 1869 i Sastmola, (Ägare, kapten eller övrig information). E. G. Mattson, Åland. 22. Barkskeppet ”Saarikoski”, byggdes år 1870 på Brändö, (Ägare, kapten eller övrig information). Anders Ahlström. 23. (Karavell) Jakten ”Pärholma”, byggdes av tall år 1871 i Sastmola, (Ägare, kapten eller övrig information). Jac. Hamström. 24. Skonaren ”Anton”, byggdes år 1872 på Brändö, (Ägare, kapten eller övrig information). Johan Ahlström. 25. Galeasen ”Ahti”, byggdes år 1874 på Brändö, (Ägare, kapten eller övrig information). Gustafsson, Sastmola. 26. Skonaren ”Sofia”, byggdes år 1874 i Sastmola, (Ägare, kapten eller övrig information). Axel Hagelström. 27. Skonaren ”Yhteys”, byggdes år 1874 i Risby, (Ägare, kapten eller övrig information). Frans Norrgård. 28. Jakten ”Patrik”, byggdes år 1874 i Kasaböle, (Ägare, kapten eller övrig information). 29. Skonaren ”Lady”, byggdes av tall och gran år 1874 i Risby, (Ägare, kapten eller övrig information). Viktor Jansson. 30. Galeasen ”Helmi”, byggdes år 1875 i Risby, Björkskär, (Ägare, kapten eller övrig information). Frans Vanhatalo. 31. (Karavell) Skonaren ”Ida”, byggdes av tall och gran år 1875 på Brändö, (Ägare, kapten eller övrig information). Gustafsson, Dahlberg. 32. (Karavell) Galeasen ”Sanoma”, byggdes år 1876 i Risby, (Ägare, kapten eller övrig information). Honkajärvis Mattila med flera. Även därefter byggdes segelfartyg i Sastmola, men det går inte av källorna räkna ut var. Från åren 1879-1904 finns i alla fall dessa båtar i sastmolabornas ägo: 1879. ”Anton” (skonare), ”Ahti” (galeas), ”Helmi” (galeas) i Risby, ”Sanoma” (galeas) i Risby, ”Yhteys” (skonare) och ”Lännetär” (ångfartyg). 1880. ”Lyyli” (tremastsskonare). 1883. ”Tytty” (skonare). 1887. ”Salomon” (galeas). 1889. ”Hamnholm 1” (pråm) och ”Hamnholm 2” (pråm). 1890. ”Juhani” (pråm). 1892. ”Timo” (pråm) och ”Simeoni” (pråm). 1893. ”Lauri” (pråm), ”Aapo” (pråm) och ”Eero” (pråm). 1897. ”Riispyy 2” (pråm). 1899. ”Riispyy 6” (pråm). 1903. ”Taula-Matti” (pråm) och ”Tammiston Kyösti” (pråm). 1904. ”Kolistimen Ukko” (pråm). En stor del av dessa närmast ovanstående båtar, främst pråmarna, var i släkten Ahlströms ägo som var involverade i såg-, köp- och försäljningsverksamhet i Sastmola. De hade döpts efter din finske nationalförfattaren Aleksis Kivis (hette egentligen Stenvall, f.1834 d.1874) romanfigurer i ”Sju bröder”, alltså efter brödernas namn från den äldste till den yngste: Juhani, Tuomas, Aapo, Simeoni, Timo, Lauri och Eero. Därtill finns en förteckning från år 1878 bevarad som berättar om olika fraktfartyg för transport av kluven ved och plankor, som hade hemmahamn i Sastmola: ”Lännetär” (1 mastat ångfartyg), ”Ida” (2 mastad skonare), ”Anton” (2 mastad skonare), ”Yhteys” (2 mastad skonare), ”Lankoski” (3 mastat fartyg), ”Ahti” (2 mastad galeas), ”Sanoma” (2 mastad galeas) och ”Helmi” (2 mastad galeas). Samma år (1878) hade man på kommunal nivå i Sastmola diskuterat om en ny farled till Brändö hamn i Överby, Sastmola. Trävaruhandlarna Johan Norrgård och Johan Vilhelm Norrgård önskade att på egen bekostnad gräva upp en ny ränna till hamnen, ifall de till en början fick ta betalt á 25 penni per registerton för alla fartyg som anlöpte densamme. Hur det gick har inte undertecknad någon aning om, förutom att frågan togs upp även kommande år. Rent allmänt brukar ju annars ekonomiska nydaningar bifallas, som kan genomföras utan kommunal hjälp. Harri Blomberg Källa: Santavuori Martti: ”Merikarvian historia, 1900-luvun alkuun.” - Vammala 1981, sid. 415-419.
200
« skrivet: 2003-02-19, 20:14 »
 Det nyare skolhuset - Kasaböle privata svenska folkskola i Sastmola. Idealiteten i Kasaböle svenska skola var stor. Det framgår i flera olika sammanhang och är jämförbar med den som levde i Mörtmarks dito, Bötom. En bild av den kulturgärning i det tysta och undanskymda folkskollärarna på landsbygden utförde ger en inspektionsresa från år 1926, där det bland annat heter: ”Den 27-28 mars besökte jag Kasaböle folkskola i Sastmola. – Skolan gjorde ett mycket gott intryck. Dess lärare Lennart Appelö är i ovanligt hög grad intresserad för sin uppgift och har tillvunnit sig alla elevers förtroende och tillgivenhet. Bland barnen rådde en god anda och de voro intresserade för skolan och skolarbetet. Det bör räknas läraren till förtjänst, att han lyckats bevara kontakten även med skolans forna elever, den vuxnare ungdomen, som regelbundet samlas i skolan någon gång i veckan, anlita skolans bibliotek och ha där sina sång- och idrottsövningar. Vid mitt besök, den 27 på aftonen, var ungdomens läscirkel församlad hos läraren, som ställt sin lokal till dess förfogande.” (1) Under hösten 1998 iordningställde jag med hjälp av Catarina Rikala, Kristinestad och hjälpsamma sidebybor, bland annat Holger Grönlund och Folke Norrback, ett nytt skolmuseum på Kilens hembygdsgård i Sideby. Inventarierna kom just från Kasaböle svenska skola som stängde år 1967. I samlingarna fanns bland annat några häften över låntagare i Kasaböle svenska skola. Dessa ger en inblick i folkskolans historia, men även över vilka personer som kunde räknas till sastmolasvenskarna. En del av nedanstående personer är dock hemmahörande i det närbelägna Sideby… (2) I detta sammanhang vill jag presentera boklån gjorda av privatpersoner i ”Kasaböle privata folkskola” – tiden omkring inbördeskriget år 1918: Harald Abrahamsson John Andersson (Lammala) K. G. Andersson Emil Appelö (Emil Anselm Karlsson Appelö, född 6 juni 1897 i Sideby, Eriksbergs lägenhet om 1/16 mtl av Appelö nr 7, folkskola, jordbrukare, gifte sig 3 juni 1923 med Johanna Alina Fransdotter Rantanen, född 7 november 1904 i Sastmola, Kasaböle. Mannen död 3 september 1968, hustrun 8 april 1974. De fick fem barn.) Nybond 1984, sid 72. Albert Bergfors Julius Bergfors Arne Bärman (Lammala) Arnet Bärman (Lammala) Arvid Bärman Elsa Bärman (Lammala) Gustav Bärman (Lammala) Hilma Bärman (Lammala) Swen Bärman (Lammala) Werner Eikelin Alda Eklöv Aina Eriksson Edvard Eriksson Edvin Eriksson (Lammala) Ellen Eriksson (Lammala) Elsa Eriksson G. A. Eriksson Greta Eriksson (Lammala) Nils Eriksson (Lammala) Otto Eriksson (Lammala) Walter Eriksson Fanny Fredriksson Martin Fredriksson (Lammala) Petter Grandell Saima Grandell Anna Gustafsson Elin Gustafsson Hilda Gustafsson Hugo Gustafsson Irene Gustafsson John Gustafsson Rune Gustafsson Gösta Harrström (Lammala) Fredrik Henriksson (Lammala) J. A. Henriksson Julia Henriksson Viktor Henriksson Frej Holmlund (Holmlund, lägenhet i Appelö) Ines Idman (Lammala) Agda Isaksson Lina Isaksson (Lammala) Gotthelm Johansson Filip Karlsson Agda Kulmala Axel Liderman Ester Lillbäck (Bondedottern Ester Emilia Johansdotter Lillbäck, född 16 maj 1900 i Sideby, Lillbäck. Hon fick överta en del av hemgården, och hennes man, Axel Gunnar Axelsson Appel, född 17 september 1900 i Sideby, Flada, flyttade dit som måg, jordbrukare. Mannen dog 1 november 1980 och hustrun 24 december 1981. De fick tre barn. Lillbäck hemman nr 14 i Sideby. Ända till slutet av 1800-talet saknade man farbar sommarkörväg till Lillbäck. På Lillbäck hemmans mark växte efter hand en bosättning av torpare, hantverkare och fiskare. Namnen Eklund, Granfors, Isaksson, Klobäck, Liljelund och Selin har varit knutna till Lillbäck.) Nybond 1984, sid. 33 och 73. Karl Lindberg (Lammala) Emil Lindblom (Lammala) Oskar Lindblom (Lammala) Alma Lindholm (Lammala) Ellen Lindholm (Lammala) Berta Lindroos Gunnar Lindroos Hulda Lindroos Sally Lindroos Wenfrid Lindroos Alfons Lindström (Följande personer med efternamnet Lindström är inte ättlingar till Robert Lindström, född den 5 oktober 1827 och död 4 april 1879, från Sideby, Gäddvik (Lindströms), som år 1866 flyttade med sin hustru Anna Greta Hedkrok, född 15 december 1825 på Hedkrok som låg 10 km österut från Sideby kyrkby, och död 10 juni 1894, till Kasaböle och använde där släktnamnet Lindström. ) Nybond 1980, sid. 79. Astrid Lindström Ernst Lindström (Lammala) Hugo Lindström (Lammala) Otto Lindström (Lammala) Linda Lindvik Paul Lundell Signe Lundell Gunnar Mannerström (Lammala) Ivar Mannerström John Mannerström (Lammala) Julius Mannerström (Lammala) Fanny Nervander Hjalmar Nyman Alma Peltomäki (Alma Johanna föddes 19 juli, 1899, som andra barnet till ”Robertas Edvard”. Fadern kallades så i Kasaböle, men hette egentligen Clas Edvard Robertsson Lindström, född den 26 mars 1861 i Sideby, Gäddvik (Lindströms). Han följde med som liten pojke vid föräldrarnas flyttning år 1866 till Kasaböle. Gifte sig där 22 december, 1895 med Sofia Alexandra Johansdotter (Vestergård) Aaka, född 1 oktober, 1870 i Kasaböle. ”Robertas Edvard” förvärvade en lägenhet där och tog som släktnamn Peltomäki efter lägenhetens namn. Han vistades som ung sju år i Amerika. Hustrun dog i lungtuberkulos 16 april, 1922. Edvard gifte om sig på gamla dar med Ida Fransiska Wilhelmsdotter Bodman. Detta äktenskap var barnlöst. Han dog 23 februari 1949 nära 88 år. Dottern Alma Peltomäki besökte Kasaböle privata folkskola. Gifte sig 24 maj, 1929 med Hugo Valfrid Williamsson Bondfolk, född 24 oktober 1896 i Närpes. Denne Hugo Bondfolk växte upp som fosterson hos Johan August Lindström i Kasaböle. Fosterföräldrarna var själva barnlösa. Hugos moder härstammade från Bondfolk i Kalax by i Närpes. Hon hette Anna Stina, var född 19 augusti, 1870 och var gift William Nikolai Evertsson, född 2 mars, 1875 i Lappfjärd. Hon hade kommit i tiden som mejerska till Kasaböle, där det då fanns ett litet bymejeri. Makarna flyttade tillbaka till Närpes 1896. De emigrerade sedan till Amerika, där mannen dog 29 januari, 1909 och hustrun senare. De hade tre i Närpes födda söner, av vilka Hugo Valfrid var den äldsta. Efter fosterföräldrarnas gård i Kasaböle, Morsgården, kallades han ”Mors-Hugo”. Hugo Bondfolk var en av de ledande svenskarna på sin tid i Kasaböle, bl a ordförande i folkskoldirektionen och ungdomsföreningen. Hustrun Alma dog i lungtuberkulos 28 oktober, 1932. Hugo Bondfolk vistades i Kanada 1928-1932. Han dog 13 april, 1965. De fick fem barn, alla födda i Kasaböle. Alla besökte den svenska folkskolan i hembyn, utom dottern Margareta - vilken sjuårig kom som fosterdotter 1931 till Korsbäck i Lappfjärd hos lärare Frans Stengård, som var gift med flickans moster Senja Peltomäki, båda från Kasaböle. Margareta besökte folkskolan och folkhögskolan där. Flyttade senare till Kolsva, Sverige. Där har den poetiska ådran fått visst utlopp.) Nybond 1984, sid. 83. Alina Rosenberg Jenny Sandberg (Nygård / Berg, Honkajärvi?) Agnes Sievers Axel Sjöholm (Timmerhed, Risby?) Henrik Sjöstrand Karin Sjöstrand (Lammala) Georg Sten (Lammala) Edvin Stenbäck Anton Storsjö (Lammala) (Ingi, Kasaböle?) Elna Sundvik Evert Sundvik Gunnar Sundvik Gustav Sundvik Hjalmar Sundvik Linda Sundvik Anton Söderlund (Aaka, Kasaböle?) Georg Söderlund Karl Söderlund Paul Söderlund Valdemar Söderlund Axel Söderman (Lammala) Erik Wikman (Vikman, Lillgård / Henriks eller Norrgård, Kasaböle?) Hulda Wikman (Lammala) Rosa Wikman Toivo Virtanen (Timmerhed, Risby?) (Lars Virtanen inskrev sig som medlem i Kasaböle svenska ungdomsförening vid dess första möte den 21 februari 1931. Nils Virtanen satt som suppleant i dess styrelse för år 1938. Kan de vara släkt med Toivo?) Nyquist 1938, sid 348. Irene Åström (Lammala) Rene Åström Artur Ölander Uno Ölander Frey Österblom Källhänvisningar: 1) Red. Finn E. Sommerschield: ”Den svenska folkstammen i Finland.” – Helsingfors 1940, sid. 265. 2) Yvonne Djupsjöbacka: ”Skolmuseum öppnas i Kilen i vår.” – Syd-Österbotten 1999-01-16, sid. 6. Övrig omnämnd litteratur... Gunnar Nybond: ”Soldater, torpare och bönder. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten.” - Vasa 1980. Gunnar Nybond: ”Gränsmark. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten 2.” – Vasa 1984. Joh. Nyquist: ”Ungdomsrörelsen i svenska Österbotten 1888-1938.” - Vasa 1938.
201
« skrivet: 2003-02-19, 16:21 »
BESKRIVNING I GROVA DRAG AV DET AGRARA SAMHÄLLET OCH DESS UTVECKLING I SVERIGE 1000-1450. Omkring 4000-3000 f Kr. introducerades jordbruksodlingen till det som är Sverige av idag, till den finländska rikshälften kom den cirka 1000 år senare.(1) Jordbrukskulturen spreds som en id?mässig nyhet till våra hemtrakter och den innebar något nytt, nämligen en förrådsekonomi som möjliggjorde en fast bosättning och med den ett ekonomiskt överskott. Den form jordbrukslandskapet hade före den ”agrara revolutionen” under 1800-talet tillkom mot slutet av vår förhistoriska period, kanske under vikingatiden, åtminstone i våra centrala bygder. Det latinska ordet agrarius, avser jordbruket och jordegendomen, samt dess fördelning. Landskapslagarna beskriver olika bruknings- och ägandeformer som blev bestående till de stora omskiftningarna under 1800- och 1900-talen. Detta innebär att vi i Sverige haft regler för ägande, arv och förvärv samt jordbrukets tekniska organisation (sådd, träda, tegsystem, gärdesindelningar) åtminstone alltsedan vår tidiga medeltid.(2) Under medeltiden fanns det stora skillnader i det svenska jordbruket från ensädesmarkerna i väst via tvåsädes i Östersjöregionen (Mälarregionen, Östgöta lagsaga och den sydvästra delen av nuvarande Finland) till svedjebruken (svedjebruk förekom även i sydliga delar av den västra rikshälften, men den var där inte den allenarådande jordbrukstekniken) allra längst österut i det finländska inlandets ödemarker. och beskattningen av detta överskott. Odlingssystemen var konstanta, vilket berodde på det hade naturgeografiska, klimatologiska och politiska orsaker. Tidigare har man bland historiker trott på en utvecklingsteori där all jord låg i ensäde i vikingatid, sedan utvecklades till tvåsäde i evolutionär riktning. Nu har de flesta dito övergett den för att se regionala skillnader av ovannämnda tre orsaker. Resonemanget förtydligas nedan.(3) Människan organiserar och reglerar den verksamhet som tidigare kännetecknades av en viss ”spontanitet”. Regleringarna tar sig uttryck i myndighetsutövande genom lagar och förordningar. Denna utveckling medför olika praktiska lösningar i olika delar av landet. Specifika former och mönster i bebyggelsebilden framträder allt starkare med tiden.(4) Det ska förtydligas, men först ska de regionala skillnaderna jämföras emellan Väst- och Östsverige under medeltiden: 1) Västsverige. Den allmänna skatteläggningen 1571 visar att Västergötland hade flest boskap av alla Sveriges landskap. Huvudnäringen under medeltiden torde också ha varit åkerbruk och boskapsskötsel. Den odlingsform som var förhärskande var ensädesbruk som innebar att åkerarealen år efter år besåddes med säd. Idealet var ständig rotation av sädesslag, men i realiteten ofta samma säd år efter år. Inga hägnader skiljde emellan åker (spannmål) och äng (kreatursfoder), bara från utmarkerna. Kreaturen släpptes fria på inägorna först efter skörden/slåttern. Ett sädesbruk som kännetecknades där utav att den disponibla arealen i inägorna bestod av tvenne huvuddelar, av vilka den ena är uteslutande ägnad åt sädesodling och den andra utgjordes av naturlig gräsmark, som användes till slåtter. Bete förekom först efter skördesäsongens slut. Boskapsskötseln var en förutsättning för detta näringsutsugande jordbruk. Det stora antalet kreatur gav en riklig mängd av kreatursgödsel. I Sjuhäradsbygden i Västergötland som exempel fanns det år 1571 6000 hästar, 30 000 kor och 4200 oxar på en beräknad befolkning på cirka 30 000 personer. Boskap och dess biprodukter såldes från Västsverige till flera olika marknader inom det egna landet, Danmark och Norge. Näringsslöjden var inte lika viktig, som den kom att bli senare.(5) 2) Östsverige. Den politiska och ekonomiska makten fanns åtminstone alltsedan 1200-talets mitt i denna region och den vilade på blomstrande jordbruk där boskapsskötseln hade en underordnad roll i jämförelse med västra delarna av Sverige. Det gjorde enskiftet omöjligt, för bristen på kreatur och med den all gödsel husdjuren skulle ha skapat en obalans i kretsloppet. Här krävdes bättre jordbearbetning såsom plöjning och tvåsäde. Halva åkern besåddes, medan den andra halvan låg i träda, jorden kunde vila. Det gav ett komplicerat hägnadssystem i inägorna på grund av att trädesmarken betades av kreaturen med mera. Samtidigt kunde man efter ett års träda så höstsäde, vilket ansågs vara bättre än vårsädet. Här fanns tyngre lerjordar och andra klimatförutsättningar än i väst. Råg var vanligt i öst och havre i väst. Arbetskraftsbehovet synes varit större i öst för att bearbeta markerna, men samtidigt synes skördarna varit större.(6) Det intressanta i det här sammanhanget är att de båda regionerna skilde sig även åt i fördelningen av byarnas marker.(7) Tegskiftena gick under benämningen solskifte i öst och den sammanfaller nästan till hundra procent med tvåsädesområdet. Kronan, adeln och kyrkan var politiskt starkare och kunde genom detta system bättre kontrollera bondens produktion. Genom att mäta varje enskild bondes tomtstorlek och räkna genom devisen ”tomt är tegs moder” så fick man fram vad denne skulle betala i skatt. I väst där åkerbrukets ställning var svagare hade man ett mindre reglerat system. Skatterna togs ändå in via animalieprodukter.( Den svenska medeltiden kan uppdelas i två perioder i agrara utvecklingen. Tiden före och efter Digerdöden som drabbade Sverige omkring år 1350. Under den första perioden sker en befolkningsökning som hade en orsak i bättre skördar, klimat och nybyggnation. När många nya barn föds kan även nya marker röjas upp. Hur omfattande den var kan ses i våra orters namnformer. Platser som slutar på till exempel -ryd eller liknande har ursprung från denna först hälft av medeltiden. Behovet av folk, samtidigt som den ekonomiska utvecklingen även har satt sina spår inom jordbruket gör att träldomen upphör enligt kungligt påbud år 1335 i Skara, Västergötland. Kungens, kyrkans och adelns makt ifrågasätts inte på samma sätt som den kom att göra efter Digerdöden.(9) Namnet Digerdöden kan gå under benämningen Stora döden eller Svarta döden på kontinenten. Den, oavsett namn, dödar i runda tal 1/3 av Europas befolkning under åren 1348-1350, men den drabbar ojämnt vår världsdel. Till exempel i Florens i Italien dör nästan 2/3 av befolkningen, men andra platser på grund av sin geografiska belägenhet klarar sig helt utan dödsfall. Sverige tillhör inte de senare. Man beräknar att det år 1300 bodde en miljon personer i Sverige, men det är bara en uppskattning för källorna är få och otillräckliga. Digerdöden kan ha skördat så mycket som från en tredjedel till hälften av befolkningen, inte först 250 år senare i början av 1600-talet har miljonbefolkningen återupprättats till sin mängd. Historikerna anser att (jordbrukskrisen och med den grogrunden för) Digerdöden berodde på följande orsaker: 1. Klimatförsämringar, kan ha inletts redan i början av 1300-talet eller slutet av föregående århundrade. 2. Brist på arbetskraft. Bönderna har fått så bra, blivit alltfler så att en del av överskottet - vilka inte påbörjade nyröjning - flyttade in till städerna (Frågan är hur detta gäller Sverige? Våra få städer var fortfarande mycket små, men på grund av att Digerdöden fick fotfäste på kontinenten blev vi indirekt drabbade av skeendet. Fast i för sig så hade kolonisationsverksamheten av Norrland och stora delar av Finland försvagat befolkningsnumerären i de gamla centralbygderna.) och blev matmässigt en belastning för de som brukade jorden. Idag har man ett korntal på 1: 15, medan under medeltiden var den på 1: 2,5 - 3. 1 sparades till nysådd, 0-5 - 1 gavs till herren. (Storleken på denna berodde på om man var skattebonde eller landbonde under det andliga eller världsliga frälset, samt den obligatoriska tionden av animalisk (kvicktionde) eller vegetabilisk (sädestionde) karaktär som tillföll kyrkan.) Endast en mindre del av skörden blev kvar till den egna familjen för bonden. Alltid var man på gränsen till svält. Alltmer år av hungersnöd uppkom åren kring år 1300, berättar brev och krönikor. 3. Krigen, som i för sig alltid har funnits, härjade som vanligt. På kontinenten pågick 100-års kriget emellan England och Frankrike Sverige hade före freden i Nöteborg 1323 ständiga tvister med stadsrepubliken Novgorod i öster, bortsett från groll med de närmaste skandinaviska grannarna. 4. Jorden har urlakats på grund av intensivt jordbruk under den mest expansiva perioden före Digerdöden, då även utmarkernas sämre jordar har uppodlats. Djuren som var små och alldeles för få till antal räckte inte att skapa den gödselmängd som hade behövts för det alltmer intensiva jordbruket. Thomas Malthus (1766-1834) ansåg att en befolkning alltid växer över sina tillgångar. Allt sämre åkermarker röjs upp, korntalen blir sämre vilket innebär svält och död. När skördarna blir mindre minskar även överskottet, så även herrarna drabbas. 5. Epidemiologiska orsaker - i förlängningen pesten. Sista gången Sverige hade en stor pestepidemi var under de Stora nordiska krigen. Långvarigt krigande, skördar som misslyckades därav och stora befolkningsansamlingar i östsvenska städer på grund av flyktingar från östra delarna av Stormaktsväldet. Under den andra perioden av agrara utvecklingen så förändrades landets jordbrukspolitik i negativ riktning, åtminstone om man räknar till den totala skördens och animalieproduktionens mängd. Vilket i huvudsak berodde på en minskad befolkning, som aldrig kunde växa till sig på grund av efterkommande pestepidemier eller rättare sagt -endemier, som cirkulerade runt i Europa under en lång tid. Utmarksjordarna, de så kallade nybyggena (vilka hade uppmuntrats av bland annat frälset som före Digerdöden på sätt önskade öka sina inkomster) kom på många platser att nu lämnas - ödegårdar uppstod och togs inte upp nytt först långt senare. Bristen på arbetskraft gjorde att frälset slogs om den fåtaliga arbetskraften, så den kunde öka sin realinkomst genom förhandla sig till bättre villkor för att fortsätta vara landbonde. Svårigheten att få arbetskraft tvingade godsägarna att successivt sänka avraden för att förmå landbönderna att stanna på sina gårdar eller för att skaffa nya. Kanske drabbade det mera Östsverige, där brukningsenheterna var större och landbönderna fler. Konsekvensen var att jordpriserna sjönk från slutet av 1300-talet och fram över hela 1400-talet. Ett århundrade som kännetecknas av sociala oroligheter i Sverige och resten av Europa.(10) HARRI BLOMBERG Del av hemtentamen i Medeltidens historia (5 p), höstterminen 2002, Göteborgs universitet (lärare: Thomas Småberg m.fl.). KÄLLMATERIAL: 1) Anders Hagen, ”Historiens rötter”, Stockholm 1983, sid. 127. 2) Ulf Sporrong, ”Känn ditt land, del 10. Jordbruksbygd.”, Stockholm 1981, sid. 5. 3) Tankar utifrån en föreläsning med doktorand Lars Nyström på Göteborgs universitet 11 februari 2003, om ”det äldre agrarsamhällets produktion, hemindustri och äldre industri”. Föreläsningen ingår i kursen ”Västsverige och Göteborg genom tiderna I, 10 poäng”. Sädesbruk avser odling av stråsäd, med eller utan avbrott för träda. Det har funnits en uppfattning att såsom nästan över allt i forna dagar var sädesbruket blott ensädesbruk med vårsäd år efter år utan omlopp eller träde: ”Det uråldriga bruket af ensäde är här (dvs. i Mo härad i Smål.) ännu allmänt bibehållet hos allmogen”, lät det hos Allvin 1857. 4) Sporrong 1981, sid. 6. 5) Mats Segerblom och Anders Larsson, ”Känn Sjuhäradsbygden, del 8. Odling, handel och industri.”, Borås 1993, sid. 5, samt Lars Nyströms föreläsning, se ovan. 6) Nyströms föreläsning. 7) Olika former av jordfördelningssystem är kända under tidig medeltid. De går här under den gemensamma beteckningen tegskiften. Se Sporrong 1981, sid. 8. Enligt ovannämnda Nyström, förespråkar historikern Christer Winberg denna teori. 9) Föreläsning av Thomas Småberg 2003-02-24 i kursen ”Västsverige och Göteborg genom tiderna I, 10 poäng”, Göteborgs universitet. 10) Föreläsning av Thomas Småberg 2002-11-20 i kursen ”Medeltidens historia, 5 poäng”, Göteborgs universitet. Samt Sten Carlsson / Jerker Rosén, ”Svensk historia I. Tiden före 1718.”, Lund 1978, sid. 116, 139 och 208.  Jordbrukslandskap i norra delen av byn Ömossa, Sideby i början av 1800-talet. Böndernas liv då skilde sig inte mycket från den vardag som medeltidsbonden upplevde. I jämförelse med jordbruket spelade andra näringsgrenar en helt underordnad roll, under medeltiden som långt senare.
202
« skrivet: 2003-02-19, 15:26 »
 I Norrköping samlades många finländare under riksdagen år 1800. Finska riksdagsmän och övriga besökare hemmahörande i den östra rikshälften, under riksdagen i Norrköping år 1800: Finska riksdagsmännen Mattis Vicharin (?), Johan Schrodeus, Anders Dinas och Eric Kochonen, hos Bergstedts änka på Krongjutargatan. Riksdagsmännen W eller M Johansson Sitojarvi, Thomas Sätwingsson från Finland, hos skräddare Alm. Ur NT, torsdagen den 6 mars 1800. Ankomne resande tisdagen 4 mars. (Capit.) Kapten Armfelt från Åbo med betjänt hos skomakare Tollsten. (Capit.) Kapten Pryts med betjänt från Åbo, hos (capit.) kapten Björk. Rådman Keckman från Uleåborg, hos traktör Eklundh. Löjtnanten Ållongren från Finland, hos färgare Rydbergs änka. Riksdagsbönderna J. eller I. Nylin från Nylands län och And. Matsson från Åboland, hos stadsbetjent Engwist. Överinspektören Palm från Finland, hos bagare Rehnström. Handlaren Sawona (finne?), hos bryggare Hultman. Riksdagsmännen Isac Nilsson Mustapasta från Boyatala (Vojatala?), I. eller J. Mattawanie från Neimis, Bengt Pettersson Laurikain från S:t Michells socken och Eric Tapanimäki från Vasa län, hos nålmåkare Elgstrands änka. Professor Tengström från Åbo, hos kakelugnsmakare Ljungqwist. Ur NT, måndagen 10 mars 1800. Ankomne resande lördagen 8 mars 1800. Major Segerstråle med son från Finland, hos hovslagare Lindberg. Ur NT, måndagen 24 mars 1800. Ankomne resande söndagen 9 mars 1800. Grosshandlaren och vice borgmästaren A. F. Fahlander från Vasa, bor hos bagare Rehnström. Handelsmannen S. Backman med dräng från Kuopio, hos handelsman Juhlin. Riksdagsmannen Peter Wänenen från Kuopio socken och Savolax län, hos Bergstedts änka på Krongjutaregatan. Borgmästaren Byström, fabrikörerna Stadig och Carl Grundström från Finland, hos assessor Zettzell(?). Riksdagsmännen Gustaf Caween (?) från Ostela, Michael Mårtensson i Korpo och Jacob Jacobsson i Masko socknar, Åbo och Björneborgs län hos mässingsarbetare Löthström. Majoren Gustaf Sep. från Aramo (Axamo? Finland?) med dräng, hos bagare Ljungblad. Ur NT, lördagen 29 mars 1800. Ankomne resande måndagen 10 mars 1800. Borgmästaren Carlstedt från Lovisa, hos knappmakare Coltin. Översten baron Olof Cederström från Finnland (sic!), hos änkefru Jederholm. Ur NT, onsdagen 2 april 1800. Ankomne resande måndagen 10 mars 1800. Biskopen Zach. Cugneus med son och betjänt ifrån Borgå, Probst. I. eller J. Lagus med betjänt från Borgå stift. Borgmästaren Eric Solitander med betjänt med flera andra svenskar från västra rikshälften, bo hos fabr. Holm (?). Ur NT, lördagen 5 april 1800. Ankomne resande måndagen 10 mars 1800. Ryttmästaren von Kothen med betjänt från Åbolund (? Åboland? Åbo län?), hos garvare Ström. Ur NT, tisdagen 8 april. Ankomne resande måndagen 10 mars 1800. Löjtnanten Ulric C. Von Schantz med betjänt från Åbo, hos besökaren Trybom. Ur NT, lördagen 12 mars 1800. Ankomne resande onsdagen 12 mars 1800. Prostarna Olof och Lars Hambreus från Ålands och Uppsala stift, hos hattmakare Söderbom. Generalen Aminhoff med tvenne betjänter, hos sadelmakare och tillika åldermannen Didricsson. Handlarna Pehr Melander från Gamla Karleby, Carl Caklin (Saklin? Sachlin?) från Kaskön (Kaskö?) och Lindberg från Nådendal, hos styrman Sandberg. Handelsman Nils Malm från Jakobstad, hos madam Stenström. Ur NT, torsdagen 24 april 1800. Ankomne resande torsdagen 13 mars 1800. Japhet (?) Michelsson Kaitala från Hollosta (Hollola?) i Finland. E. Ericsson Brusila från Kertola i d:o, hos timmerman Sandberg. Ur NT, tisdagen 29 april 1800. Ankomne resande torsdagen 13 mars 1800. Gripenborg från Tavastehus, hos skeppare Tengmark. Översten och riddaren Bergenstråhle från Nyland, hos vaktmästare (?) Löfgren. Riksdagsman Adam Alopeus från Karelen och Marcus Johansson från Åbo län, hos tenngjutare Kruth. Prof. Tengström från Åbo, hos glasmästare Carlsson. Ur NT, torsdagen 1 maj 1800. Ankomne resande fredagen 14 mars 1800. Översten och riddaren C. (S.?) Armfelt från Sveaborg, hos bältare (?) Wistrand (?). Ur NT, lördagen den 3 maj 1800. Ankomne resande lördagen 15 mars 1800. Löjtnanten vid Tavastehus regemente Florus Toll, hos troskkusken Stadig. Doktor(en) Hornstedt från Finland på gästgivareg(ården). Ur NT, lördagen den 10 maj 1800. Jacob Schotte (Skotte?) och son försålde bland annat ”ett parti godt Finskt smör”, enligt en annons i NT, den 24 maj 1800. Kan det tänka sig att finska riksdagsbönder hade haft med sig det till riksdagen 2½ månad tidigare? Ur NT, lördagen 24 maj 1800. Fredagen den 20 juni 1800, står det i NT att A. Palmbom från Vasa var i staden, med en skeppslast råg. Ur NT, fredagen 20 juni 1800. Greve Spens och baron Mannerheim var ankomne resande lördagen 6 juni 1801, hos traktören Ryding i Norrköping. Ur NT, lördagen den 6 juni 1801. I juni månad 1801 kan man läsa i NT hur stadsborna i Norrköping samlar in pengar till de nödlidande i Björneborg… efter branden?! ”… för de olycklige i Björneborg insamlade borgerskapets talman Jeremia Moberg in pengar enligt deviserna: 1) af okände 2) bekände 3) till en hjälp för Björneborg 4) ej ditt bra för den fattiges klagan, eller ditt hjärta för oskuldens nöd. Sammanlagt blir det flera hundra riksdaler. Insamlat material ur Norrköpings Tidningar anno 1800, i Norrköping 2000-07-24.
203
« skrivet: 2003-02-19, 14:57 »
Prästernas skuld i förfinskningen av Sastmola. Kasaböle är en av Sastmolas äldsta byar, vilken grundades senast under 1300-talet under påverkan av den svenska bosättningen i Österbottens utbredning från norr söderut, längs kusten. Att förbindelserna med norr var livliga framgår av kristinestadsborgarna hade ofta ett flertal tillgodohavanden hos landsbygdsbefolkningen i norra Satakunda, bland annat var enligt bouppteckningen för Wellam Mansijns hustru Elisabeth Jakobsdotter år 1695 Henrik Michelsson från Kasaböle skyldig dödsboet hela 31 daler. Ortnamnens vittnesbörd om svenska bosättningar i Satakunda är talande. De flesta av dem har försvunnit under de senaste århundradena, många gånger förfinskade till oigenkännlighet eller fått formen där man kan tyda svenskt ursprung.(1) Sastmolatrakten blev befolkad senast under medeltiden vilket framgår av ett tidigare nämnt skyddsbrev anno 1303.(2) Huruvida den bofasta ”urbefolkningen” vid kusten och i skärgården var svensk- eller finskspråkig eller blandspråkig är inte gott att veta. Men efterhand som den svenska överhögheten tog form efter korstågstiden i såväl kyrkligt och kameralt som rättsligt och militärt hänseende, blev det svenska språket det dominerande tungomålet. Gårdar och byar fick svenska namn, varefter de växte fram, holmar och skär, fjärdar och sund i skärgården likaså. Detta skulle knappast ha skett, om inte kustbefolkningen i ett tidigt skede hade varit svenskspråkig, förmodligen redan före den katolska kyrkans och den svenska statsmaktens inträde på arenan. Under hela den svenska tiden och även under den ryska inpå mer än halva 1800-talet var ju svenska språket det officiella ämbetsspråket i landet.(3) I Sastmola liksom annorstädes fördes alla kyrkoböcker, protokoll, redovisningar och längder av olika slag på svenska ännu under andra hälften av 1800-talet. Det finska språket fick företräde framför det svenska i Sastmola församling år 1881 då kyrkoherdens ”virkaanasujais-pyötakirja” började föras på finska, i samband med att Johan Anton Immanuel Forss tog över tjänsten som kyrkoherde år 1881.(4) Forss föddes 1830, blev magister 1853 och vigdes till präst 1856. Innan han blev kyrkoherde, med titeln rovasti, i Sastmola, var han komminister i samma församling under åren 1856-1863 och 1868-1871. Under den första perioden som inleddes på 1850-talet var hans far Johan Henrik Forss (1793-1861) kyrkoherde i samma församling. Den förra flyttade till Strömfors år 1891 för att där verka som kyrkoherde fram till sin död 1899.(5)  Kyrkoherde Johan Anton Immanuel Forss i Sastmola. Under nästa kyrkoherde, Gustaf Adolf Hemans (1855-1917) tid, som varade åren 1892-1905, blev även resterande kyrkoböcker förfinskade från och med år 1894.(6) Efter tiden i Sastmola fortsatte han Jyväskylä landsförsamling, som nog var betydligt mer fruktsamt kall i ekonomiskt hänseende. I Björnborg tryckte han en bok om församlingens historia, ”Tietoja Merikarvian pitäjän entisyydestä”, i och med att den nya kyrkan i Sastmola invigdes år 1899. Heman skrev många andra böcker under sin levnad.(7) Arvo Tuominen, vilken föddes i mitten av 1890-talet, berättar i sina memoarer som berör ödesåren i Finlands historia från sekelskiftet fram till tiden kring andra världskriget, om man hur från finskt håll i Tavastkyrö socken bedrev profinsk propaganda: ”Vår överlärare i folkskolan, Antti Liljeström, meddelade en aprildag 1906, att den tolfte maj etthundra år hade förflutit sedan J. V. Snellmans födelse, och att denna dag skulle firas överallt i landet som en stor högtidsdag för finskheten. Då skulle många tusen människor ha förändrat sina svenska namn till finska. Samtidigt berättade han, att en förläggare hade sänt honom två rekvisitionslistor för bilder av Snellman.”( Den ena listan tillföll Arvo Tuominen som på så sätt tvingades ut att försälja dessa bilder bland bygdens folk. De blev ingen större kommers. Husbönder och bondvärdinnnor undrade vem är egentligen den där ”Nellman”? Pojken visste inte ge svar, men fick hjälp av kaplanen Töyry som höll några timmars föredrag om Snellmans livsverk och gav Tuominen goda råd hur han skulle tala till de tilltänkta köparna för att få bilderna att gå åt. Tuominen fortsätter: ”Följande dag försökte jag göra en sammanfattning av vad jag kom ihåg av det ymniga vetande, som pastorn öst ur sig. Det gällde att minnas det väsentliga och att i en lämplig form portionera ut det åt hugade köpare. Strax efter det att skolan var slut för dagen började jag en ny kampanj, skrudad i pastor Töyrys visdom. Motståndet var också nu ganska massivt i början. Man skrattade åt min framställning och drev med den. -Var har du lärt dig den där läxan? Säkert inte av far din, ty i hans Bibel eller Postilla talas det oss veterligt inte om någon ”Nellman”. Men jag gav mig inte. Jag hade i mitt ordförråd vapen av alla olika kalibrar och kunde gripa till maktmedel om det blev nödvändigt. -Denna gård tycks höra till apotekare Törnvalls parti, eftersom man vägrar att understöda finskheten. Apotekaren och hans familj var de enda svensktalande i hela socknen, och deras högröstade och dominerade svenska, som de var så stolta över, förargade finsktalande kyröbro då de besökte apoteket. Vidare framkastade jag enligt pastorns direktiv, att man i gården i fråga alltså inte var intresserad av bildningssträvanden eller av finskhetstanken, kanske man till och med hade planer på att få tingshandlingarna skrivna på svenska, såsom för några årtionden sedan - ”ni, som förstår svenska så bra!” Det sista slaget träffade vanligtvis huvudet på spiken. Kyröborna var avogt stämda till tingen. Tingsdomarna och tingsskrivarna, alla svensktalande, var just de herrar som tavastkyröbonden och torparen mest avskydde. Det var ett från förfäderna nedärvt agg mot herrefolket. Och på detta sätt fortsatte jag diskussionen.”(9) Arvo Tuominen lyckades med detta svenskhat sälja så många bilder, att han fick öppet erkännande hemma och i skolan. Dessutom tjänade han en vacker summa, för provisionen var 20 procent. Finskhetsivrarna, som var både tidigare organiserade och fastare sammansvetsade än de svenska dito. Den förra gruppen hade sitt huvudsakliga stöd i tvenne relativt homogena sociala grupper: den akademiska överklassen, främst präster och vetenskapsmän, och bönderna. Härtill kommer, att språkprogrammet verkade som ett kraftigare sammanhållande element på dem, som stävade efter att ändra de bestående förhållandena än på dem, som i huvudsak hade att försvara vikande positioner.(10) Det blev förödande för den svenskspråkiga allmogen i socknar som Sastmola och Bötom, vilka hade ett fanatiskt prästerskap att leva tillsammans med och vilken i den senare socknen gick så långt som att hota med helvetet ifall de svenska bond- och torparsläkterna inte förfinskade sig. Den svenska allmogen fick inte heller mycket stöd av de personer i landets högsta ställningar som talade svenska. Denna konservativa ämbetsmannaklass, som intill ståndslantdagarnas återupplivande 1863 helt dominerade Finlands samhällsliv var en högborg för byråkratisk konservatism och idkade motstånd mot all reformverksamhet.(11) För byråkraterna existerade endast en finsk nationalitet, inom vilken överklassens språk var svenska och de breda folklagrens språk främst finska; språket framstod alltså ej som något kriterium för nationaliteten och den finlandssvenska allmogen ägnades inte ens teoretisk uppmärksamhet. I slutet av 1800-talet skulle det få en förändring i och med Axel Olof Freudenthals nationalitetsteori började få fäste bland de svensksinnade. Enligt den utgjorde språket det främsta kriteriet för nationaliteten, varför det alltså i Finland fanns tvenne nationaliteter, en finsk och en svensk. Kärnan av den svenska nationaliteten var den svenska allmogebefolkningen i Finland, vars kulturella behov måste ägnas samma uppmärksamhet som den finska befolkningens. Det var en tillämpning av J. V. Snellmans åskådning också på den finlandssvenska befolkningen.(12) För att återgå till kasabölesvenskarna mötte de ett stort motstånd hos sina kyrkoherdar under 1800-talets slut. Bland annat klagade Johan Anton Immanuel Fors vid läsförhören över de dåliga kunskaperna och uppmanade sin svenska hjord att lära sig finska. Innan man fick sin skola i slutet av 1800-talet hade man varit tvungen att förlita sig på den ambulerande förskolläraren, men han undervisade på order av sin förman endast på finska. Vilket fick resultatet att en del svenska föräldrar därför föredrog att själva undervisa sina barn, med klent resultat. Lika illa var det med gudstjänsterna som hölls på svenska bara vart annat eller vart tredje år, med skriftermål och nattvardsgång. Under sådana förhållanden var kasabölesvenskarna benägna att vända sig till kyrkoherden i det närbelägna Sideby, som stod till tjänst med både skriftskola och gudstjänster på svenska.(13) Källförteckning: 1) Ostamo 1994, sid 159. 2) Åkerblom 1943, sid 564. 3) Nybond 1984, sid 16. 4) Santavuori 1981, sid 517. 5) Ibid, sid 509. 6) Ibid, sid 518. 7) Ibid, sid 511. Tuominen 1958, sid 27. 9) Ibid, sid 29. 10) von Bonsdorff 1956, sid 10. 11) Ibid, sid 11. 12) Ibid, sid 12. 13) Appel 1994, sid 18. Appel Erik: ”Kom Blankus, kom Skarpus.” - Vasa 1994. von Bonsdorff Göran: ”Svenska folkpartiet. Bakgrund, tillblivelse och utveckling till 1917.” - Helsingfors 1956. Nybond Gunnar: ”Gränsmark. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten 2.” - Vasa 1984. Ostamo Reijo: ”Merikarvian kylät ja asukkaat.” - Merikarvia 1994. Santavuori Martti: ”Merikarvian historia, 1900-luvun alkuun.” - Vammala 1981. Tuominen Arvo: ”Skärans och hammarens väg.” - Tammerfors 1958. Åkerblom K.V.: ”Den österbottniska byn.” - Helsingfors 1943.
204
« skrivet: 2003-02-18, 08:55 »
Terve Peter! Alavus (på svenska Alavo) och Kuortane ligger ju i det som tidigare hette Vasa län i Österbotten. Du har tur för man har flitiga släktforskare där. Du kan försöka med att skriva till någon av följande personer som är kontaktpersoner för två släktforskarföreningar i regionen. Försök med att skriva om ditt problem (ta med all fakta du har) på svenska (många finländare förstår) och avsluta brevet med att respektive person kan svara på finska, ifall deras svenska är dålig. Skicka svaret till mig, du kan få min adress om brevet kommer med posten och är på finska, annars kan du sända e-postbrevet till mig och jag översätter det till svenska åt dig. Seinäjoen sukututkijat ry (Släktforskarföreningen i Seinäjoki - Östermyra) c/o Erkki Aikkila Puskantie 19 A 11 FIN - 601 00 Seinäjoki Suomi - Finland e-post: erkki.aikkila@pp.kolumbus.fi eller Lapuan sukututkijat ry (Släktforskarföreningen i Lapua - Lappo) c/o Teppo Ylitalo Paalikatu 14 A 309 FIN - 90520 Oulu (Uleåborg) Suomi - Finland e-post: tylitalo@student.oulu.fi Du kan även gå in på deras hemsida: http://www.genealogia.fi/stutkyh/lapua/ Där har du en gästbok (Vieraskirja - Kirjoita vieraskirjaan/Skriv i gästboken), skriv om ditt problem att hitta anfäder. Du kan även se i ett register över olika släktforskare i regionen. Personer som har tillgång till släktböcker, mikrokort över kyrkböcker och annan matnyttig information om dina närbelägna socknar. Lycka till! Harri Blomberg. Ps. Återkom gärna om du har fått svar eller möter nya problem. Jag översätter gärna från finska till svenska, med ett visst motstånd även från svenska till finska. Ds  Alavo och Kuortane på den österbottniska slätten.
205
« skrivet: 2003-02-17, 23:09 »
Terve Curt Verner! Det här är bara en ledtråd. om den leder någonstans vet jag inte, men tål att tittas på! I och med att Maria Friberg hittas i Umeå år 1808 så kan det tänkas att hon har flytt undan den ryska arm?n som infallit i Sverige samma år, kanske via Vasa. Österbotten ligger nära Västerbotten och var under stora delar av år 1808 krigsskådeplats för det Finska kriget. Friberg är ett vanligt soldatnamn, så det är mycket möjligt att hennes man hade varit soldat. Jag gjorde en sökning på Genealogiska Samfundet i Finlands historieböcker (Hiski) och fann en vargeringskorpral (1) som går under namnet Johan Fredrik Fröberg (1798 och 1802) och Johan H. Friberg (1800) i Gottböle, Närpes. Han var gift med Anna Maria Jonasdotter (född 1762, ej 1769 som du har i dina papper). Paret får enligt Hiski tre barn under åren 1798 (Hon går under namnet Anna Maria Friberg 1762), 1800 (Mar. Jonasdotter 1762) och 1802 (Anna Maria Jonasdotter, 1762). Det är mycket möjligt att Anna Sophia kan ha fötts år 1799 i det här äktenskapet. Mannen, vargeringskorpralen, kan ha dött i Finska kriget 1808. Frugan kan ha följt med de flyende trupperna till Västerbotten? Det bör noteras att år 1811 uppkommer åter i Gottböle, en dräng Johan Fredrik Fröberg, men han är gift med en Anna Johansdotter, född 1775. Denne kan vara släkt eller tagit över ”soldattorpet” och därmed namnet? Jag vet inte.  Kungliga Wasa regementets uniform. Österbottens regemente hade likadan uniform. (Petander 1989, sid 1 och 17.) En annan ledtråd är följande. C-B. J. Petander berättar i ”Österbotten, årsbok 1987-1988” (Vasa 1989) om Kungliga Wasa Regemente 1808-1809. I oktober 1807 utskrevs rekryter, vilka i början av följande år skulle komma att ingå i det nyuppsatta Kungliga Wasa regemente. I rekryteringsrullorna den 31.10 1807 finns åtminstone en Friberg omnämnd. Petander skriver på sidan 160 om honom: ”FRI Mats Johan Friberg, 29 år, Malax (Malax).” Det kanske är ett annat spår att följa? Dock så lutar jag mig på vargeringskorpralen för tillfället. Med vänliga hälsningar Harri Blomberg 1) Vargering, militär reservorganisation under indelningsverket, avskaffad åtminstone i Sverige vid 1809-1810 års riksdag. Vargering innebar i allmänhet att ordinarie rotar uppsatte vargeringskarlar.
206
« skrivet: 2003-02-17, 18:47 »
Östermark (på finska Teuva). Den första bofasta befolkningen till Östermark synes ha kommit på 1400-talet från Tavastland och Satakunda. Dess befolkning var till början finskspråkig, men fram till 1800-talets slut kände man till bygden under namnet Östermark. Det ska relateras till belägenheten öster om Närpes kyrka och storsocken, som har medeltida ursprung. Andra socknar och orter runt Närpes bär liknande namn i relation till kyrkbyn, till exempel de norr om belägna Yttermark och Övermark. Stora delar av Sydösterbotten har en gång i tiden tillhört Närpes socken, så ock Östermark. På 1600-talet röjdes och svedjades det mycket i Östermarks skogar. Nyodlingen var intensiv. vid sidan av sädesbruk har boskapsskötsel och tjärbränning varit östermarksbornas försörjning, vid sidan av jakt och åfiske fram till 1800-talets början. Djurhållningen möjliggjorde en ostproduktion som var vida känd i Finland alltsedan sekelskiftet 1800. Man hade påverkats av H. G. Porthans id?er. Samtidigt fick andra näringar såsom framställning av pottaska och salpeter en rusch i bygden. I slutet av det århundradet började man även tillverka träpipor. Präster ifrån Närpes kom redan under tidigt 1600-tal för att predika i Östermarks predikostuga, vars sista tillkomsttid är år 1638. På grund av den stora mängden finskspråkiga i Östermark, men ej allena, önskade man sig en finskspråkig präst, så år 1694 blev Östermark Närpes finskspråkiga kapellförsamling. Egen kyrkoherde fick man hundra år senare (1794) då självständigheten i kyrkligt hänseende var total. Kommunen Östermark grundades år 1868. År 1795 hade Östermark 1519 invånare och år 1865 4798 dito, men nödåren i slutet av årtiondet drabbade kommunen hårt och år 1870 räknade man endast med 3878 själar. Järnvägen emellan Kristinestad (Kristiinankaupunki) och Östermyra (Seinäjoki) genom Östermark togs i bruk år 1912. Stationer öppnades i kyrkbyn och Perälä (nära Mörtmark) i väster, samt tillkom en hållplats i Äystö i öster. 1920 hade Östermarks befolkning ökat till närapå 9000 personer.  Altartavlan i Östermarks kyrka (1953) är skapad av Tove Jansson. Östermarks första träkyrka (långkyrka) stod färdig år 1701. Den revs år 1881 och dess stockar användes i byggandet av den första folkskolan i kommunen. Den andra kyrkan byggdes under åren 1861-1863 enligt ritningar av arkitekten och konduktören vid Intendentverket i Finland N. J. Österman, född i Östermark. Den flertal gånger renoverade (reparerade?) tegelkyrkan förstördes i en brand år 1950. Delar av ruinen har restaurerats till ett minnesmärke. Östermarks nuvarande rappade tegelkyrka (tornförsedd långkyrka) är från år 1953, ritad av Elsi Borg (f. 3.10.1893, Nastola, d. 30.12.1958, Helsingfors) och har som raritet en altartavla vars motiv ”Tio jungfrur” är skapad samma år av ”Mumintrollens mamma” Tove Jansson (1914-2001). Psalmdiktaren och författaren Simo Korpela (1863-1936) kom ifrån Horonkylä, Östermark. På hans hemgård står en minnessten. Källa: ”Finlandia 7, Etälä-Pohjanmaa”, Helsingfors (1986), sid. 201-203.
207
« skrivet: 2003-02-17, 16:48 »
Ps. Peter, har du fått informationen via något emigrantregister, så ser det mörkt ut... står flera gånger endast namn, årtal och land... inte mycket hjälp om det är ett vanligt namn. Var har du fått tag på informationen, finns det andra källor att tillgå? Ds
208
« skrivet: 2003-02-17, 16:41 »
Terve Peter! I Genealogiska Samfundet i Finlands historieböcker (Hiski) hittar man i Lappo (Lapua), Österbotten Matts Wilhelm Hakala som föddes 10/5 1881. Far: Bondesonen Johan Esaiasson Hakala. Mor: Anna Mattsdotter. Det stämmer inte med dina födelsedata. Problemet är att Hakala är ett rätt så vanligt släkt- och gårdsnamn i Finland, så med största sannolikhet är ovanstående inte den du söker.
Hiski är inte färdigtbyggt, men redan nu kan man hitta gårdsnamnet Hakala en till flera gånger (finns i vissa fall i olika byar inom sockengränsen) i socknarna Angelniemi, Asikkala, Askola, Aura, Bjärnå, Björneborg, Borgnäs, Borgå, Bötom, Eräjärvi, Etseri, Gustav Adolfs, Gustavs, Halikko, Hattula, Hauho, Hausjärvi, Hinnerjoki, Hollola, Humppila, Hämeenkoski, Högfors, Iitti, Ikalis, Ilmajoki, Janakkala, Jockis, Jyväskylä landsförsamling, Jämsä, Jääski, Kalvola, Kankaanpää, Karislojo, Karuna, Kelviå, Kemi landsförsamling, Kiikka, Korpilahti, Koskis (Åbo l), Kuhmoinen, Kyrkslätt, Kärkölä, Lappi, (ovan nämnda) Lappo, Laukaa, Lavia, Lehtimäki, Lempäälä, Letala, Lillkyro, Loimaa, Lokalahti, Luhanka, Lundo, Luopioinen, Längelmäki, Masku, Mouhijärvi, Mäntsälä, Mörskom, Nakkila, Nousis, Nummi, Nurmijärvi, Nurmo, Nådendal, Oripää, Petäjävesi, Pusula, Pyhäranta, Pöytyä, Renko, Reso, Rovaniemi, Rusko, S:t Andreae, S:t Bertils, S:t Mårtens, Sagu, Sievi, Soini, Somero, Storå, Sumiainen, Suomusjärvi, Suoniemi, Sysmä, Säkylä, Sääksmäki, Tammela, Tarvasjoki, Tavastehus, Tavastkyro, Teisko, Toholampi, Tottijärvi, Tusby, Tuulos, Tyrväntö, Ullava, Ulvsby, Urjala, Uskela, Vahto, Valkeala, Vederlax, Vichtis, Viitasaari, Viljakkala, Virdois, Virmo, Vånå, Ylistaro, Ylivieska, Ylöjärvi, Ypäjä och Östermark.
Därtill finns Hakala åtminstone som bynamn i Elimäki, Eräjärvi, Hauho, Iitti, Jalasjärvi, Jyväskylä landsförsamling, Jääski (?), Sordavala landsförsamling, Sumiainen (?), Virdois och Vånå.
I det här sammanhanget har jag borttagit människor som har burit namnet, utan vara knuten till en gård som bär samma namn och även namn som låter nästan lika, exempelvis Hakalax och så vidare.
Peter, om du ska kunna hitta din Matti Hakala, vore det bra om du kunde hitta lite mera fakta om personen… landskap är en bra början och innan Hiskis kyrkböcker är färdigbyggda har du nog lättare att finna nålen i höstacken, än personen i fråga ifall du ej har mer att tillgå i informationsväg.
Vänligen…
Harri Blomberg
209
« skrivet: 2003-02-17, 13:57 »
Ett urval av ort- och platsnamn på svenska i Sastmola socken, samt i vissa fall motsvarigheten på finska: Aspskär, Berg, Björkskär, Brändö, Brännäs, Bastuträsket (Saunajärvi), Boaskiär/Bågaskär (Pooskeri), Dejskär (Deiskeri), Enskär (Enskeri), Gobbgata, Grytskär, Gräni, Gräsören, Gördböle (Köörtilä), Haragärda, Haramossa, Hindersträsket, Hålörsskata, Högforsen, Ingi, Jettagrund, Kasaböle (Kasala), Kasa storbådan, Kattäng, Koskär, Krokkärr, Kullgata, Kugg/Kuggi, Lillgård, Långfors (Lankoski), Långgrund, Långgäla, Långskär, Messvik, Murmestaren, Nederby (Alakylä), Norrgård, Nybonde/Nybonden, Nygård, Närmossen, Närmossenkangas, Paimgata, Rogel, Rijegäla, Risby (Riispyy), Räbbi, Sastmola (Merikarvia), Simbelsjö, Skarvsöarna (Karvian ourat - Ouran saaristo), Storgård, Storsandskär, Storsved, Storsvedkärret, Svansjön, Svartmyran, Sydö, Syndeskär (Syndeskeri), Södergrund, Tattarkärri, Timmerhed (Timmerheidi), Torsby (Tuorila), Trols (Trolssi), Vestergård, Vestergäla, Ytterby, Ytterören, Öfverby/Överby (Ylikylä).  Fiskarens boning på Jettagrund, Kasaböle.
210
« skrivet: 2003-02-16, 13:36 »
... I sammanhanget kan det vara roligt att se var Höijers sten finns på kartan, så att man inte går på grund. Den finns väst till nordväst utanför de nordligaste skären av Skaftungs skärgård, inte alltför långt bort ifrån den gamla lotsstationen där Emil Höijer arbetade. Farleden till och från Skaftung, Härkmeri och Kristinestad passerar alldeles i närheten av Höijers sten.  Höijers sten väster om Skaftungs norra skärgård.
211
« skrivet: 2003-02-16, 11:55 »
 Kartbild över Sastmola.
212
« skrivet: 2003-02-15, 20:17 »
Storå (på finska Isojoki) omtalas för första gången år 1586 såsom Södermarck och Forsby. Ortens två bönder hette Sigfrid Thomasson och Lasse Larsson, nybyggnationen torde ha uppkommit på 1570-talet. Namnet Södermarck begagnades ännu år 1591, men fick sedan ge vika för Forsby. År 1608 benämndes byn ”Storåå” (Storå är en förlängning av Lappfjärds å längre västerut, byter namn efter sockengränsen.) och hade då fyra bönder; den fjärde hette Jöran Mattsson Sirooi. Den sistnämndes hemman blev senare första hemmanet i Vesijärvi by, som 1606 benämndes Wesijoki. Namnet Forsby blev senare namn på ett hemman i Storå. Den finskspråkiga befolkningen blev slutligen övervägande här och orten fick ett finskt namn. År 1696 hade Storå 18 gamla bönder och 6 nybyggare samt Wesijärvi 1 och Cärienkåski en nybyggare. Nybyggelserörelsen fortgick sålunda. År 1705 bestod Storå av fem byar med finska namn. Orten hade i början av 1700-talet omkring 200 invånare. Vägen till Lappfjärds kyrka var lång, över tre mil. Storåborna byggde sig ett bönehus 1710, där prästerna från Lappfjärds pastorat några gånger per år predikade. Begravningar skulle fortsättningsvis ske i Lappfjärd, men i lönndom lades ett och annat lik i marken runt bönehuset. Det framkom vid tinget cirka femton år efter bönehusets tillkomst. Envisheten att bilda egen församling gav resultat, för den 21 augusti 1732 erhölls kungligt bifall till att Storå fick bilda kapellförsamling. Bönehuset byggdes om till en kyrka, som invigdes år 1733. Församlingen bestod då av 30 familjer hemmahörande i Lappfjärds socken och 15 i Ikalis socken. Den första kaplanen i Storå blev magister Anders Gadolin, som kom år 1734. Storå kapell blev genom beslut av domkapitlet av 21 juni 1786 förstorat med Vesijärvi by, vars invånare var finsktalande och hade närmare till Storå än till Lappfjärds kyrka. Närapå 70 år senare, den 29 november 1855 blev Storå särskilt pastorat. Det var i god tid för befolkningen växte lavinartat, år 1880 räknades den till 4016 själar.  Nuvarande korskyrkan i Storå stod färdig år 1833. Klockstapeln är från år 1854. Källmaterial: K. V. Åkerblom: ”Lappfjärds historia I” (Vasa 1938), sid. 141.
213
« skrivet: 2003-02-15, 19:10 »
Norrmark (på finska Noormarkku) nämns för första gången i källorna i början av 1400-talet, men den blev inte predikogäll först år 1736 under kapellet i Vittisbofjärd, som i sin tur tillhörde Ulvsby storsocken. År 1771 blev Norrmark eget kapell under Ulfsby och egen självständig församling med egen kyrkoherde först år 1861. Kommunen Norrmark bildades år 1868, men kommunfullmäktige samlades inte först år 1919 för första gången. Mer än hälften av kommunens invånare bor i kyrkbyn, näststörsta samhället är Södermark (Söörmarkku). I kyrkbyn finns en väl bevarad bruksmiljö och som har varit motorn för samhällets utveckling. En såg öppnades redan under 1700-talets hälft, men det är kring järnbruket som uppsvinget har kretsat kring och dess grundare i början av 1800-talet var Carl de Carnall, som importerade svensk järnmalm. Släkten Ahlström är väl mest känd och dessa har byggt vackra bostadsbyggnader åt sig själva. Mest känd är dock Villa Mairea som den världsberömde arkitekten Alvar Aalto ritade år 1939 åt sina vänner Maire och Harry Gullischen.  Bildtext: Klockstapeln (1757) invid Norrmarks kyrka. Norrmarks stenkyrka stod färdig år 1933 efter ritningar av Armas Lindgren. Klockstapeln är från år 1757. Den äldsta kyrkan i Norrmark var från år 1731 och saknade kyrktorn, var en så kallad långkyrka. Senare byggdes en ny under åren 1833-1835, men den förstördes under inbördeskriget i Finland år 1918. Fronten emellan de röda och vita gick i de här trakterna av norra Satakunda. Nuvarande kyrkan, som har inspirerats av de finländska medeltidskyrkorna, byggdes därefter.
214
« skrivet: 2003-02-15, 17:53 »
Sastmola (på finska Merikarvia) hade år 1540 i sina fyra byar 26 gårdar. Egen församling blev man år 1639 och för den byggde man en ny kyrka, som stod färdig år 1667, plats för 300 åhörare. Den hade åtta bänkar för männen och tio för kvinnorna. Egentligen inte så stor, men bonde- och fiskebefolkningen var inte större. Korskyrkan i Sastmola av idag är en av Finlands största träkyrkor. I kyrkan finns 2400 sittplatser. Den uppfördes år 1899, den fjärde kyrkan på samma plats. Det första kapellet hade byggts redan på 1400-talet, då platsen ännu var en ö. Man följde arkitekt Johan Nordstrands ritningar. Klockstapeln är från år 1814. Altartavlan som är målad av August Ahlstedt och flyttad från den tidigare kyrkan, föreställer Kristi uppståndelse. Från gamla kyrkan härstammar också en Kristusstaty samt fyra av kyrkans takkronor. Några lokala kändisar är allmogeförfattaren Mathilda Roslin-Kalliola (1837-1923) och väckelsepredikanten Anna Rogel (1751-1784) från Nederbyn, Sastmola. Den senare lockade hundratals, kanske tusentals människor till sin sjukbädd. Hennes levnadsöde har intresserat och intresserar ännu idag forskare i Finland och Sverige. Sastmola var långt in i tiden en tvåspråkig socken. Namn på byar, ängar, åkrar och skär har till och med en svensk dominans i stora delat av socknen, även om många numera helt har förfinskats eller förvrängts såsom Lankoski (Laankåsk=Långfors). Det finns mycket att säga om denna kommun som angränsar till söder om Kristinestad och svenska Österbotten. Släktförbindelserna över landskapsgränsen till norr har varit mycket omfattande. Knappt någon sydösterbottning saknar band med de nordliga satakundaborna. I år är det för övrigt 700 år sedan det första dokumentet över den här regionen skrevs. Den ges oss i ett brev på latin från kung Birger Magnusson till hövitsmannen Nils Andersson i Finland. I detta brev, som är skrivet i Stockholm den 1 juni 1303, ger kungen jordägarna Michael av Lappafjärd (Lappfjärd), Andar av Sastamall (Sastmola) och Tobbe av Teuka (Tjöck) rätt att fortfarande utan hinder få till odling begagna skogsmarkerna i Tavastland.  Bildtext: Svensk folkfest i Kasaböle på 1920-talet. Deltagarna fotograferade framför gamla folkskolan. En ny byggdes senare och står fortfarande kvar i Kasaböle, används som sommarbostad. Inventarierna kan numera beses på Kilens hembygdsgård i Sideby. Lärare Lennart Appelö längst till höger. Allra längst i norr av Sastmola kommun ligger Kasaböle. Fortfarande kan man hitta svenskspråkiga här. Två tredjedelar av befolkningen i byn var svenskspråkig för lite mer än ett sekel sedan. Svenska skolan i Kasaböle, Sastmola var verksam under åren 1898-1967. Det är intressant att notera att ”Ålandskungen” Julius Sundblom förde protokollet då det svenska skoldistriktet i Sastmola bildades året före, folkskolläraren Mikael Gran från Sideby höll i klubban. Till skolans direktion och garantiförening har bland annat hört August Lindström och hans broder Edvard Lindström-Peltomäki. Den senare skänkte 1908 tomt till skolan. Därtill hörde Viktor Kärr-Mäntymäki, Hugo Bondfolk, Einar Vesterback och systrarna Ida Vesterback och Lempi Bodman (födda Mäntymäki) till ovanstående. Lennart Appelö (1894-1968) ifrån Sideby tjänstgjorde som lärare i 39 år (1920-1959), tillsammans med sin hustru Edith, född Michels?n. Kasaböle svenska uf (ungdomsförening) bildades år 1931. Året efter inköptes en bostadsbyggnad i byn, som efter ombyggnad fick namnet Stentorp. Verksamheten blev den för ungdomsföreningar vanliga, det vill säga dans, programfester, teater och föreningsutfärder till de närbelägna svenska ungdomsföreningarna på den andra sidan länsgränsen i Sydösterbotten. Nedgången kom med utflyttning av svenska ungdomar, främst emigrationen till Sverige efter Andra världskriget. Verksamheten låg därefter på is och lokalen användes som en telefoncentral några år på fyrtiotalet. Efter att ha förfallit i ytterligare några decennier brann byggnaden ned. Verksamma medlemmar har varit Gustaf Wideskog, Emil Vesterback, Einar Bodman, Lars Virtanen, Emil Westerback, Alvar Mellangård, Anton Peltomäki, Frans Nygård, Viljo Ämttö, Bruno Nygård, Anton Österlund, Valter Luotonen, Aini Vuorio, Hanna Nybacka, Hugo V. Bondfolk, Lisbeth Bondfolk, Einar Vesterback och Nils Virtanen. Källmaterial: R. Hausen: ”Finlands medeltids urkunder I”, sid. 97. Gunnar Nybond: ”Soldater, torpare och bönder. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten.”, (Vasa 1980), sid. 86. Bertel Nygård: ”Huset mitt i byn. Ungdomsföreningar i Svenska Österbotten.”, (Vasa 1982), sid. 286. Joh. Nyqvist m. fl.: ”Ungdomsrörelsen i Svenska Österbotten 1888-1938.”, (Vasa 1938), sid. 348.
215
« skrivet: 2003-02-15, 15:27 »
Vittisbofjärd (på finska Ahlainen), som tidigare stavades Hvittisbofjerd, har i tiden hört till Ulvsby storsocken. Orten fick kapellrättigheter redan 1693 men blev självständig församling först 1908. Däremellan hade kapellförsamlingen en tid lytt under Norrmark kyrkoherdeämbete. Vittisbofjärd är idag en del av staden Björneborg. Vittisbofjärd kommun var före samgången med Björneborg till ytan ? 185 kvadratkilometer. Folkmängden rörde sig kring 1500 personer. De egentliga byarna i Vittisbofjerd hette (enligt gammalt skrivsätt) Öfverby, Nederby, Kjellfjerd och Lampis. Endast den sistnämnda bar finskt namn i försvenskad form. Senare övergick man till namnen Ylikylä, Alakylä, Kellahti och Lamppi. Träkyrkan i Vittisbofjärd stod färdig år 1796 efter den i Jalasjärvi bosatta Salomon Köykkä-Köhlströms ritningar, delvis omarbetade av ”Intendenturkontoret”. Helgedomen utvigdades år 1908 i enlighet med arkitekt Josef Stenbäcks planer till en korskyrka med 720 sittplatser. Klockstapeln är av C.L. Engels hand anno 1832. Altartavlan är målad år 1888 av Elin Danielson-Gambogi.  Bildtext: Avellan, Furuskär(i), Granqvist, Grönmark, Holmström, Lindberg och Ollonqvist. De många svenskspråkiga inskrifterna på gravvårdarna i Vittisbofjärd vittnar om en tidigare talrik svensk befolkning. Förfinskningen var väl genomförd i början av 1900-talet. ”. ett ganska stort antal svenskatalande i . Hvittisbofjärd äro laestadianer”, skriver Isak Smeds, som besökte socken 1888. Han bodde hos ”gubben Ingberg” under sitt besök i Vittisbofjärd. Denne sjöng svenska visor för gästen, som var en ung magister från Åbo. Under denna tid var det bara de gamla som talade svenska. Ungdomarna var helt förfinskade. Källmaterial: ”Finlandia 2 - Varsinais-Suomi, Satakunta ja Ahvenanmaa.” (Keuruu 1984), sid. 251. ”Gränsmark. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten 2”, av Gunnar Nybond (Vasa 1984), sid. 16. ”Kom Blankus, kom Skarpus. Fiskare och skeppsbyggare i Sideby.”, av Erik Appel (Vasa 1994), sid. 17. ”Turistbroschyr. Strandvägen - stressfritt alternativ. Kristinestad - Sastmola - Björneborg.” (Björneborg 1988).
216
« skrivet: 2003-02-15, 12:28 »
Hej alla släktforskare som har anor i Bötom! Min mormor Selina Kristina Skogslund, senare Järvimäki (1899-1991) och min morfar Niilo Johannes Hautamäki (1902-1973) kom båda ifrån Bötom. Min mor och de flesta av hennes syskon, utom den äldste halvbrodern, är födda i Lappfjärd. Jag har ovan velat ge en allmän beskrivning av Bötom. Mycket mer skulle kunna sägas, men det kan vi diskutera i detta forum. Ni märker att jag har fastnat för de svenskspråkigas situation i Bötoms historia. Det har sin orsak att man idag lätt glömmer bort att Bötom under flera århundraden kan räknas som en del av svenska Österbotten, med allt vad det innebär. Även om majoriteten av bygdens befolkning alltid varit finskspråkig, men det spelade inte så stor roll vilket språk man talade under den svenska tiden som varade fram till år 1809. Viktigare var den religiösa tron och ens sociala status i samhället. Språkstriden i Bötom är för övrigt över idag, endast en liten del av kommunens befolkning talar svenska som modersmål, så har det inte alltid varit. För hundra år sedan gick det hett till i språkfrågan, även i Bötom inkluderat Mörtmark som införlivades först år 1927. både i världsligt och i anligt hänseende. Med vänliga hälsningar Harri Blomberg Ps. Nedan min mormors far Nestor Skogslunds (1856-1904) antavla. Ds.  Antavla för Nestor Skogslund i Överby, Bötom.
217
« skrivet: 2003-02-15, 11:38 »
Präster i Bötom på 1800-talet: 1. Johan Stenfors (f. 1/1 1785 i Björneborg, kom från Virmo, själasörjare i Bötom från 1812, flyttade till Gamla Karleby 1817.) 2. Johan Sonck (f. 8/2 1780 i Hinnerjoki, kom från Kodesjoki 1817, själasörjare i Bötom fram till sin död 6/11 1842, begravd i Bötom.) 3. Carl August Tallgren (f. 15/7 1815 i Pyhämaa, kom från Orivesi 1846, förste kaplanen, flyttade till Larsmo 1853.) 4. Viktor Fredrik Lilius (f. 18/1 1818 i Urdiala, kom från Malax 1853, flyttade till Toholampi 1859.) 5. Anders Johan Lilius (f. 20/11 1823 i Ulvsby, kom från Övervetil 1859, dog 10/7 1867, begravd i Bötom.) 6. Jonathan Ingman (f. 10/6 1847 i Lappo, kom från Östermark 1871, han var först kaplan och senare kyrkoherde i Bötom, flyttade till Kelviå 1885. Efter honom sköttes befattningen av J. Haapanen.) 7. August Henrik Salminen (f. 1/1 1848 i Kangasala, kom från Pälkene 1886, dog 17/11 1894, begravd i Bötom. Efter honom sköttes befattningen av Hj. Rönnberg och Aleksander Kulla, f. 7/1 1865.) 8. Niilo Engelbert Vainio (f. 5/11 1860 i Villnäs, kom från Storkyro 1898, flyttade till Artsjö 1902. Efter honom sköttes befattningen av Kaarlo Julius Kalpa, f. 2/4 1867.) Källa: Jaakko Keppo, ”Karijoen ja sen kirkon vaiheita”, sid. 26-27.  Kartbild över Bötom med omnejd.
218
« skrivet: 2003-02-15, 10:31 »
STRÖDDA HÄNDELSER I BÖTOM UNDER 1800-TALET Ett par år efter Finska kriget värderas de skador, som sockenbor i Lappfjärd tillfogats av de under den ryske generalmajor Alexiews befäl varande trupperna. Av 50 gårdar i är 4 skadade i Bötom. En ria brinner i Bötom hösten 1823. Sockenstämman beviljar visserligen brandstoden, 8 skillingar av varje 1/4 mantal åt bonden, men man ålägger sökande att anlita kronofogden Rosenberg för att mot till honom erlägga arvode få brandstoden uppburen. Josef Mattson Blomqvist, föds på Hannus i Härkmeri, bysmed i Dagsmark, flyttar 1853 till Bötom, dör 1891. Våren 1886 antas vid en gemensam kommunalstämma med Bötom, Lappfjärd, Sideby och Storå en stängselordning, som omfattar 8 paragrafer. Gärdesgårdarna vid vägar och mot skog och utmark ska göras göras täta. Åldermännen ska på våren se till att gärdsgårdarnas blir synade och iståndsatta, ifall av behov på de tredskandes bekostnad. Hösten 1889 säljs tingshuset i Lappfjärd på auktion, när Bötom och Storå, som har blivit ett skilt tingslag, vill få sin andel ur tingshuset. Under 1910-talet är det en finngubbe som lagar en vattenledning åt bötomborna.  Överby i Bötom, sommaren 1990. LÄNSMAN David Stang, föds 1846 på Storstrang hemman i Vindala socken, länsman i Lappfjärd 1877-1888. När Bötom, Storå och Ylistaro blir ett skilt länsmansdistrikt, blir han länsman där. Han är på 1890-talet en rund, skallig gubbe med stort svart skägg. Han talar ledigt svenska, men med mycket stark finsk brytning. En god länsman och en skräck för alla huliganer. Man säger om honom som om Kulneff: Hellre såg man mot hans hugg än mot hans svarta lugg. VÄGAR OCH DESS UNDERHÅLL År 1850 upparbetas en väg ifrån Bötom kyrka till den åt Storå kapell ledande allmänna landsvägen, vilket även sker med allmänna medel. Denna vägdel är 11 verst lång. År 1891 anhåller länsman Gyllenbögel hos guvernören, att vägbyggnadslaget (Bötom, Lappfjärd, Sideby, Storå och Tjöck) måste åläggas att överta denna väg, den s k Kornbäcksvägen. Den gemensamma stämman motsätter sig detta och andra yrkanden som föreslås. Länsman Gideon Pettersson i Bötom och Storå anhåller hösten 1888 hos guvernören, att dessa socknar bör bli ett skilt vägbyggnadslag. Den gemensamma stämman motsätter sig detta. Ett år senare ger guvernören bifall till att Bötom och Storå ska få bilda ett skilt vägbyggnadslag, den gemensamma kommunalstämman beslutar hos senaten anföra besvär över utslaget. År 1895 blir de nämnda socknarna dock ett skilt vägbyggnadslag. Det finns ett visst misssnöje hos bötom- och storåborna över att deras intressen inte tillgodoses. Sommaren 1888 har två bönders önskan, om att en väg från Storå till Sastmola bör byggas, blivit motsagda vid en gemensam kommunalstämma. Den vägen anläggs efter att Bötom och Storå skiljs till ett eget vägbyggnadslag. Trafiken på Bötomvägarna är stor under slutet av 1800-talet, medan den gamla riksvägen till Björneborg från Kristinestad har mindre beläggning när mycket folk anlitar ångbåt eller andra båtar på den sträckan. Den 11 november 1918 utfärdas en lag, enligt vilken staten övertar de allmänna landsvägarna och dess underhåll. Hästskjutsens tid är förbi. Källmaterial som ovan.
219
« skrivet: 2003-02-15, 10:01 »
BÖTOM - TIDEN FRAM TILL ÅR 1812.  Kyrkan i Bötom. Efter att kyrkan i Bötom invigs år 1812 och en prästtjänst inrättas så har bötomborna en egen kyrkobok. Den finns att tillgå på Genealogiska samfundet i Finlands hemsida, men tiden före får man söka sig till Lappfjärds kyrkojournaler. Även efter år 1812 är banden till moderförsamlingen i Lappfjärd starka. Någon egen församling är man inte först långt senare. För att få sig en bild av livet i Bötom sammanfattar jag nedan ortens historia. På 1500- och 1600-talen drivs de bondsöner, som inte får överta något hemman, att söka sig ut till obygden för att där uppta nybyggen. De är av lagen dömda att under hela återstoden av sin levnad gå i årstjänst hos andra för en ringa lön. Och de är närmast i tur att vid utskrivningar tas i krigstjänst. Om de upptar nybyggen, är de befriade från tjänstetvånget och har större utsikt att inte tas i krigstjänst. Det fordras mod och företagsamhet att bosätta sig i obygden fjärran från andra gårdar. I kustbyarna väljer många att resa till Sverige och där söka sin utkomst. I de inre byarna har man inte lika lätt att göra detta. Där blir det därför större nybyggelserörelser. Och när många nybyggare kommer från de inre, finska socknarna till Lappfjärds utmarker, uppkommer här med tiden finska byar: Bötom (Karijoki) och Storå (Isojoki). När Bötom tillhör Lappfjärds storsocken, är dess störst geografiska utsträckning 1487,4 kvadratkilometer, kom de flesta nybyggare från inlandet. Byn Bötom uppkommer genom nybebyggelse år 1586. Orten omtalas under namnet Norrmarck, i förhållande till det sydligare belägna Södermarck som också samma år omtalas. (Södermarck ändrar sedermera namn, först till Forsby och från och med år 1608 till Storå.) Norrmarck har under denna tid två bönder. Två år senare har ytterligare mark brutits upp i Bötom av en ny bonde från Savolax med namnet Hans Savolainen och byn ändrar namn till Kackarijockij. År 1598 heter byn Böthe och 1599 Bötes Finner. Det senaste året tillkommer en nybyggare. En folksägen med rötter i denna tid berättar om att den förste nybyggaren till Bötom kommer från Tavastland och Birkala år 1594. Några birkalabor har bosatt i Storå och därifrån skulle en av dem, en ung man letande efter ny mark komma vandrandes längs Bötom å och stannar vid nuvarande Rinta-Marttus. Han väljer sig att bosätta sig där, bygger sig en bastu och svedjar mark. Hustrun Martta hittar han i sin hembygd. Den nya boplatsen får namn efter den nya husfrun, vars flicknamn är Marttu. Fem år senare kommer nästa nybyggare från Närpes, vid namn Hans. Han bosätter sig i Övre byn, och där växer gården Hannula fram. Tredje bosättaren år 1606 är från Tyskland och L?beck stad, vid namn Ambrosius Bros eller Brosit. Han bygger ett hus som får namnet Prosi. Fjärde nybyggaren kommer också från Storå och den plats som den förste. Han gifter sig med Hannulas dotter, som är svenskspråkig. Deras släkt får namnet Hahkala eller Hakala. Den femte nybyggaren år 1620 är från Vasatrakten och hans släktgård får namnet Rönnbäck. Sägner är inte till hundra procent pålitliga, men mycket av denna har sin sanningshalt i verkligheten. Även om årtal är missvisande. Bosättarna i Bötom har sina rötter i stora delar av riket och i utlandet. HÄXPROCESSER PÅ 1600-TALET En av de tidigaste bosättarna har namnet Staffan Andersson Skytt. Hans namn uppkommer i samband med häxprocesserna under 1600-talet. En bondhustru i Närpes socken bränns på bål för trolldom år 1640. Inte många år senare uppstår en ny process i grannsocken Lappfjärd. Borgaren Eskil Hendersson Träfot i Kristinestad beskyller Skytt hos kyrkoherden Anders Kempe för att ha övat löfweri och brukat trulldomskonst. Kyrkoherden som är fången i tron att, att folk verkligen förmår att utöva trolldom, utesluter Skytt därför ifrån Altarets Sacramente. Skytt besvärar sig däröver vid häradsrätten i februari 1654. Rätten ålägger honom att skaffa besked från den ort, där han förr vistats, huru han sitt leverne förhållit har. Detta gör han redan samma vinter. Vid hösttinget i Lappfjärd framvisar Skytt protokoll från Ulvsby häradsrätt av den 10 mars 1654. I detta omtalas, att såväl nämnden som gemene man intygat: Att de intet av honom annat veta än ära och gott. Men somliga åter har berättat, att han skulle kunna spå. Dock är dem ej veterligt, att han antingen boskap eller människor förgjort har. Nu tillfrågas toltften och gemene man i Lappfjärd, om de vet, att han brukar löfweri. De svarar nej. Endast ett löst tal säges gå runt, att han ska kunna detta. Men ingen kan bevisa, att han gör något ont eller brukar levjeri. Kyrkoherden vill likväl inte nöja sig med detta utslag. Han berättar, att gästgivaren Erik Jönsson i Lappfjärds by varit sjuk och fordrat av kyrkoherden några kryddor, som dock inte hjälpt, men att sedan Staffan besökt honom, hade han blivit bättre. Erik nekar till detta och påstår, att han inte sökt någon bot hos Staffan, utan skvallret därom uppkommit av att Staffan, medan han var på sin resa till Bötom, över natten legat hos honom. Kyrkoherden fortsätter anklagelsen och har att berätta, att en lös karl från Vasa, Johan benämnd, hade begivit sig till Kumo för att söka bot för Tyror och att han på sin återfärd kommit till Staffan, vilken skulle ha köpt honom brännvin från Kristinestad och i skogen mellan Lappfjärd och Tjöck givit åt Staffan. Denne svarar härtill, att Johan är hans synnerligt goda vän och därför fägnat honom och inget brännvin av honom druckit utan endast en natt med honom varit. Vidare berättar kyrkoherden, att borgaren Nicolaus Eliesons barn i Kristinestad har varit illa sjukt, varför han åtskilliga gånger på predikostolen bett för det, men detta hjälpte inte, utan man skickade en piga till Staffan. Hon hade haft vin uti en stenkruka. Och när hon kommit hem tillbaka och man givit barnet av vinet, hade det fått sin hälsa. Staffan erkände att pigan hade varit hos honom, men nekade till att han den gången läst, utan en gång för klosjuk. Men sedan prästen hotar (åtvarnar) honom, så får han återhåll. Häradsrätten avgör målet genom omröstning. Resultatet blir ett frikännande: Nämnden endräktigen uppå deras ed gör honom fri, det han inga människor och boskap ej plågat eller förgjort har; därför kan rätten inte annat där göra, utan hänskjuter under kyrkans plikt att utstå för lefwerij. Häradsrättens domslut retar kyrkoherden. Han söker jäva en nämndeman med antydan, att även han var en likadan person. Protokollet berättar om detta: En av nämnden Erich Person i Härkmeri ville rösta om trollmannen Staffan Anderssons sak, då beskyllde kyrkoherden Hr Anders, att han är inte värdig att rösta därom. Helst emedan han skulle vara emot Gud och kommer på samma rad, och således med förtäckta ord tala och jättade (förväntas) i nästa ting sådant uttyda och saken utföra. Detta begärde Erich protocolleras. BYN VÄXER LÅNGSAMT UNDER 1600-TALET Utvidgningen av bebyggelsen går långsamt. Södermarck (eller nuvarande Storå) har en bättre tillväxt. Även om det inte bor så många människor i Bötom så finns det desto mer djur, enligt källor hittar man år 1626; 5 hästar, 43 nötkreatur varav 28 kor, 33 får och tre grisar i byn. Och redan vid skattläggningen 1608 antecknas även om att Bötom har två skvaltkvarnar. Vid tinget i Lappfjärd i september 1652 förkunnar kyrkoherden Anders Kempe, att en inhyseman Hans Laggar i Bötom med sin hustru dött och efterlämnat två pigebarn omyndiga. Gods och innandöme har blivit upptecknade av kaplanen Lars Johansson Rivelius och kyrkvärden Mickel Jönsson i Lappfjärds by. Kyrkvärden har mottagit barnen. År 1668 söker sig svensken Marcus Mara till Bötom för ett ytterligare nybygge. Denne person nämns i samband med häxprocess i Lappfjärd. En kvinna, Anna Mickelsdotter Lubb - kallas för Agnes, anklagas för att vara trollkona. En av flera vittnen påstår bland annat att Erik Henrikssons hustru Gertrud i Stobacka by i Närpes sagt sig blivit botad av Agnes, men denna påstår, att Getrud blivit botad av Marcus Mara i Bötom. Det framgår inte om Mara har kunskaper i läkedom, men däremot att ingen tror på Agnes oskuld. Ingen vågar ta henne i försvar och år 1669 brinner hon på bål på rätteplatsen i Kristinestad. Av Bötoms fyra gårdar; Brusi, Hannula, Harja och Storskägg lär eventuellt Hannula (enligt folksägen ovan) och med säkerhet endast den senaste varit svensk. Språkgränsen ser ut att gå i byns västra del mot Mörtmark, där det under 1600-talet finns gårdar med namn som Söderback, Norrback, Äijälä och Mattila. Östermark lär inte haft någon svensk befolkning. År 1696, har Bötom ännu endast fyra bönder och en nybyggare; summa 39 vuxna skattebetalare eller omkring 72 invånare. Uppskattningen av antal invånare är en osäker räkenskap, men åtminstone ett femtiotal bötombor kan räknas när 1700-talet infaller. Under 1600-talet finns ingen skarp språkgräns. Bötoms, Storås och Östermarks ådalar som i slutet av 1900-talet är nästan till fullo förfinskade tillhör under denna tid i ett kyrkligt och världsligt hänseende till svenskspråkiga Lappfjärds och Närpes styrelseområden. Kustbornas särskilda näringsbetingelser som fiske och säljakt riktar sig mer mot havet än till inlandet. Därför får byborna i de mer finska inlandsbyarna sitt eget liv och klarar sig från försvenskning. Under 1600-talet är befolkningen i inlandssocknarna mindre än vid kusten. I Bötom-regionen bor endast 0,1-0,3 personer per kvadratkilometer, medan det längre västerut bor mer än 1 person per kvadratkilometer. Detta gör att trots Korsholms län till ytan är större delen finska socknar så finns det inte mer än cirka 40 procent finnar i länet, svenskarna är majoritet. Svenskarnas procentuella del av befolkningen i finländska länen var högre under denna tid, än i början av 2000-talet när man endast är cirka 6 procent av Finlands population. Abraham Ambrosiusson i Bötom antas hösten 1697 till skjutsrättare i Närpes och Lappfjärd. Skjutsrättaren behövs till fångars förande och skjutsningars utfordningar, som intet länsman själv hinner förrätta eller anstår. Bötoms mantalslängd under 1600-talet: År 1600 - 4 mantal 1608 - 2 1/4 1620 - 2 1/4 1640 - 2 3/4 1661 - 2 3/4 1680 - 2 3/4 1700 - 2 3/4 LANDSVÄG ÖPPNAR VÄGEN FÖR BEFOLKNINGSTILLVÄXT Att Bötom trots vissa svårigheter växer till sig märker man att gästgiveri anläggs på orten. Det har sitt ursprung i att en landsväg byggs genom bygden. När Kristinestad grundas år 1649 behövs nya landsvägar till socknarna i den sydligaste delen av landskapet. En landsväg mellan Kristinestad och Ilmola behöver byggas. En väg som ska bli 7 1/2 mil lång öster om Lappfjärd. Stadsborna ska inte delta i byggandet, utan de vill att bönderna i dessa socknar anlägger vägen. Bötomborna är glada över att få en landsväg genom sin församling och väg till kyrkan i Lappfjärd och till staden. Men efter några år anser de sig ha blivit pålagda för stor del av denna vägs underhåll. Vid hösttinget 1696 klagar de att landsvägen mellan Ilmola och Lappfjärd oskickligen anno 1671 delt är. De framhåller, att de fått en mil av vägen att underhålla, fastän de är endast fem bönder och att Lappfjärds by boskap, som är en stor myckenhet, den sönderklöva. De anhåller att få övertaga den del, som är ifrån deras by till Djupbäcken. Lappfjärdsborna bifallar begäran, men fodrar då att Dagsmarks, Vesijärvi (Sirå) och Lålby bönder ska deltaga med Lappfjärds bys bönder i underhållet av vägen på Lappfjärdssidan till djupbäcken, och de frikännas från det, som på andra sidan av Bötom dem tilldelt varit; skolandes sedan storåborna få sin landsväg näst intill Djupbäcken, dock så att emedan de har en besvärlig kyrkväg, skola tvenne av dem svara emot en bötombo samt Tjöck, Påskmark och Mörtmark samt Härkmeri bönder, som till Pendane rån vägen uppbygger, vidmakthålla skola. Vägen blir betydelsefull för handeln i Kristinestad och för gästgiverirörelsen i Bötom. Många bönder så långt österut som till Jalasjärvi åker till Kristinestad före Vasa, när deras produkter betalas bättre än i residensstaden Vasa, samt att salt och fisk är billigare till försäljning. GÄSTGIVERI ÖPPNAS I BÖTOM PÅ 1600-TALET I Bötom vid den nya landsvägen öppnas första övernattningsstället under 1670-talet av Simon Jakobsson. Nästa årtionde togs hans verksamhet över av Matts Saukko. År 1696 omnämns Sigfred Jakobsson i Bötom som gästgivare på biväg. Johan Sigfridsson är gästgivare år 1722, men befallningsman Johan Rein vill då få gästgiveriet flyttat till Hackala hemman. År 1740 är Matts Hackala gästgivare, en av sju i Lappfjärds socken. Malakias Brusi är gästgivare i Bötom 1820 och år 1843 är Adolf Bruse den samme. Den förre av de två senaste omnämns i samband med att våren 1820 tas en fråga upp om att Gästgiverierne emot arrende skulle åtaga sig ansvarigheten för alla hållskjuters utgörande. Sockenborna har inte fått tillfälle att på förhand övertänka detta förslag, därför vill inte de fatta beslut därom, utan anhåller, att frågan ska tas upp på nästa stämma. När det tas upp på nytt lovar gästgivaren Malakias Brusi i Bötom avstå från hållhästar, om socknen beviljar honom 200 riksdaler om året. Beslut tas inte först vid en stämma den 14 juli 1820 och han beviljas denna summa. avtalet ska gälla för en tre års period. Vid en stämma i juni 1826 klagar sockenbor att ytterst få resande anlitat gästgiveriet i Bötom och ansåg sig ha varit alltför frikostig mot dess gästgivare. Man fodrar att avtalet med honom ska upphöra, men han motsätter sig. Socknen beslutar att gå till tings med honom. Hur det slutar är obekant, men släkten Bruse är ju gästgivare åtminstone så långt som till år 1843. Alltför inte kan det ha gått för Malakias Brusi. NYBYGGNATION PÅ 1700-TALET, TROTS MÖRKA ÅR Nästkommande sekel, mellan åren 1700-1712 tillkommer två nybyggnationer i Bötom. År 1705 har hemmanen ökat till sju på 3 1/4 mantal och alla är kronobönder. Drängen Göstav Grelsson i Lappfjärd erhåller 1706 rätt att upptaga ett nybygge vid Kornbäcken. Detta nybygge blir med tiden överfört till Bötom. År 1710 omnämns det att en bötombö har legats till soldat av Matts Hackala i Bötom och bröderna Anders Mattsson i Lappfjärds by, som är i bolag. En tingsnotis från Lappfjärd upplyser om att den bonde, som ej själv går ut, legar karl för sig för 20 dr kmt. Sverige är i ett krig som för eftervärlden har fått namnet det Stora nordiska kriget. Det går dåligt för svenskarna och under en etapp av det som kallas Stora ofreden 1713-1714 slår sig ryska trupper sig fram till Österbotten. Svenska arm?n förlorar i drabbningarna och ryssarna härjar i landskapet. I Bötom infångas först två flickor som försöker gömma sig. Senare faller ytterligare tre flickor och tre pojkar i ryssarnas händer. Åtminstone sex av dem förs senare till Ryssland som krigsbyte. Och med stor sannolikhet kan de ha blivit arbetskraft i byggandet av den nya ryska huvudstaden - Sankt Petersburg. Tusentals finländska barn fördes bort till fångenskapen österut. De flesta barnen hittades i bastur, som de lönlöst hade försökt gömma sig i. Det är under åren 1714-1717 som folk bortförs från Österbotten i fångenskap till Ryssland. Från hela Lappfjärds socken bortförs 50, från Kristinestad 23 och från Närpes 195, från hela Österbotten 4896 personer. Ett flertal gårdar i svenska Österbotten förfinskas i och med kriget. Många svenskar har flytt över havet till Bottenhavets västra sida för att undkomma de ryska trupperna. Vissa kommer inte tillbaka eller har stupat på hemmamarken. I Lappfjärds socken förfinskas vissa gårdar när bönder från bland annat Kauhajoki inflyttar och tar över ödegårdarna. Även Bötoms befolkning minskar efter 1713 års utgång. Ett krigsdrabbat land måste läkas. Österbotten drabbades hårt, men jordbruksekonomin kommer så småningom igång. Fogden Johan Rein från Ilmola vill vid vintertinget 1722 få gästgiveriet i Bötom flyttat från Johan Sigfridsson, emedan Johan är angiven för rån. Han har under ryska tiden stulit av kosackerna en häst, varför Lappfjärds by har blivit av dem besvärad med letande i skogarna av hästen. Johan har 1720 med hugg och slag överfallit Erik Mickelsson i Lappfjärd, som ska ha angivit för kosackerna, vem som stulit hästen. Vid samma ting klagar Erik Mickelsson i Lappfjärds by, att länsman Mats Uppa, som är Johan Sigfridsson svåger, om våren 1720 med hjälp av en bötombo klätt av honom jackan och slagit honom med en ryskpiska i huvudet och på ryggen fem eller sex slag. Uppa svarar, att han gjort det, emedan Erik inte ville betala så mycket, som honom pålades till ryssarna. I Lappfjärds by och på Holm hemman antar 1718 Matts Mickelsson Holm (bonde 1712), under sin flykt och fattigdom, sin svåger Anders Mattsson Hahkala i Bötom till hjälp att bruka hemmanet på Holms 2/3 mantal med lika rätt till hemmanet. Anders Mattsson tilldöms 1732 rätt till hemmanet. Matts ska få bo i Västerstugan och bruka en del ägor. I Lappfjärds by blir Erik Mattsson Ingves, husbonde från 1713, vid ryska fiendes första infall dräpt. Han var gift med Anna. Svågern Lars Mattsson från Bötom bor sedan på hemmanet, tills det upptas av Grels Hindriksson. Lars Mattsssons son Erik Larsson anhåller 1722 att få överta hemmanet, men Grels får bli kvar på det. Enligt 1723 och 1730 års beräkningar har Bötom fortfarande 7 gårdar. Under 1700 - talets andra hälft växer Bötom explosionsartat. Gårdarna blir allt fler. Från att ha ett tiotal gårdar vid dess hälft har man femtio år senare närapå ett fyrtiotal. Flertalet bötombor verkar vara finskspråkiga, men kring mitten av 1700 - talet finner man även många svenskspråkiga hemman, bl a Rönnbäck, Biörnbäck och Västerback. BRÄNNVINS- OCH TJÄRBRÄNNING, JÄMTE ANDRA NÄRINGAR Under 1700-talet får den som betalar till kronan för sin brännvinsbränning, även rätt att sälja sin tillverkning. Men folk bränner i lönndom. I synnerhet i socknars utkanter, som i Bötom som tillhör Lappfjärd, utan att det upptäcks. Av tillfälligheter blir sådant upptäckt. När sockenskrivaren Johan Jöransson Olme i Tjöck i november 1733 är på utpantning hos Lillmartola i Bötom, håller denne på med att låta bränna brännvin med sin panna, änskönt han ej låtit sig för någon pannavgift det året uppteckna. Martola måste åtalas, och så kommer det i dagen, att också en bonde i Mörtmark och en i Uttermossa har sysslat med lönnbränning. De bötar envar 40 mark silvermynt och fråntas pannorna. Om man inte får bränna sprit är det tillåtet att bränna tjära. Under 1700-talet brännes det mycket tjära i Bötom, mer än de flesta andra byar i Lappfjärds socken. En del går till försäljning och en annan till husbehov. Bötoms byamän, som äger samfälld skog med Dagsmark, Lappfjärd, Lålby och gamla Storån, har beslutat nyttja skogen efter hemmanens storlek, så till törvved som till försäljning av bjälkar och sparrar. Häradsrätten stadfäster dessa överenskommelser. År 1751 berättas det om en såg i Bötomåns fors, som sägs vara urminnes och en i Lillån i Bötom, även den uråldrig. Vid vintertinget 1787 företas på anhållan av landshövdingen undersökning om sågkvarnar i Lappfjärd. Deras ägare är närvarande och ger upplysningar. I Bötom finns i Bötom å en enbladig sågkvarn, som ägs av Matts Hackala, sågar åtta till tio dagar vårtid över sex tolfter varje dygn. Och en enbladig sågkvarn i Vähäjoki fors, som brukas av tre åbor och sågar åtta dagar vart år, tre tolfter i dygnet. SOLDATER OCH HANTVERKARE PÅ 1700-TALET Lappfjärds socken ska uppställa och underhålla 30 soldater år 1733. De delas upp på roten i socken, i medeltal fyra bönder i varje rote. Ett av dem är roten nr 15, men den består endast av tre hemman varav en är Lillmartola i Bötom. Soldattorpen i Bötom är Granholm och Hapaniemi. De tillhör Närpes kompani och som är det åttonde i Österbottens regmente. 1807 finns så mycket som åtta soldater roterade i Bötom. Rotarnas uppgift är att lega soldater och inrätta torp åt dem. Soldaten ska få av roten, då han legas, sex dr smt i städsel, en ko, en tunna spånnmål, hälften råg och korn, till släpkläder en vadmalsrock och väst med tennknappar, ett par vadmalsbyxor, ett par pjäxar, en skjorta, en halsduk, ett par ullstrumpor, en hatt, ett par ullvantar och en luden ränsel av kalvskinn. Till årlig ska ska han få 30 dr kmt (10 dr smt), varav 3 dr kmt årligen ska innehållas till släpklädning vart fjärde år. På utmarken ska roten bygga torpstuga och uthus och röja åker till en halv tunnas utsäde och äng till två vinterlass hö. Henrik Eriksson, tidigare smed i Nykarleby, anmäler sig hösten 1757 till smed i Bötom, Påskmark och Mörtmark. Han visar prov på en tälgyxa och en lie, antas. Skräddare Jöran Lagerblad, som har varit i lära hos Mickel Sjöström i Sastmola, antas 1768 för Bötom, Mörtmark, Tjöck och Påskmark. Anders Lagerblad uppsäger sysslan hösten 1790 för sjuklighet. Skomakare Tomas Fredriksson Hornborg, född 1781 i Storå, bor i Bötom, upphör 1853. MYNDIGHETSMAKT PÅ 1700-TALET Anders Sigfridsson Frivillig från Bötom blir skjutsrättare 1739. Länsman Petter Bergentin avskedar honom 1757, när han inte varit hemma i samband med att en fånge anländer. Länsmannen uppbär från denna tid den lön, som tidigare beviljats för skjutsrättare, och drar själv försorg om fångforslingen. Den 15 augusti 1771 företas en skattläggning i Bötom. Den verkställs på 1750-, 60- och 70-talen i hela Österbotten och har till uppgift tillrättaställa hemmanens mantalsbeskattning till staten. Det har blivit uppenbart att fisket blivit mycket mindre lönande än förr, att skogen blivit fattigare på skeppsvirke och tallskog för tjärbränning samt på näverskog. Hemmanen har för stora mantal och måste förmedlas och skatten därmed minskas. I Bötom skattläggs hemmanen för inkomster av åker, äng, mulbete, timmer- och fångskog samt hummelgård och tjärbränning. Nämndemän i Lappfjärd från Bötom under 1700-talet: Sigfrid Jakobsson Hauta 1698-1711. Johan Sigfridsson från 1722. Matts Hackala 1724-1748. Föds 1679 och dör nionde maj 1771. Bror till bonden Henrik Mattson Holm i Lappfjärds by. Johan Hackala 1750-1786. Jöran Brusius från 1770. Föds 1718 och dör femte februari 1775. Anders Brusi, häradsdomare, 1796-1830. Häradsnämndemännen är vid sidan av kyrkvärdarna och kommunalnämndens och stämmans samt fullmäktiges ordförande socknens främsta förtroendemän. Enligt de äldsta lagarna har nämnden den avgörande domsrätten. Nämndemän förordnas att hålla syn i ägotvister, antingen ensamma eller tillsammans med domaren eller länsmannen. För att häradsrätten ska få säkra upplysningar från olika delar av socknen och nämndemannen ha bekvämare att instämma personer till tingen, väljs nämndemännen från olika delar av socknen. När en nämndemanssyssla blir ledig, föreslår länsmannen en efterträdare. Han tar intyg av kyrkoherden över personens kristendomskunskap och lämplighet. Förrän den nyutnämnde får inta sitt säte i rätten, har han att avlägga liknande ed som domaren avlägger. Från och med 1750-talet belönar man de mest förtjänta nämndemännen med titeln häradsdomare, den titel som lagläsarna haft. Vid hösttinget 1799 tilldelas Johan Håx en sådan titel i anseende till dess ådagalagda skicklighet. Håx har nu att ibland nämnden intaga främsta rummet i rätten. Även Anders Brusi från Bötom blir med tiden häradsdomare. 1800-TALETS BÖRJAN Bötom har år 1805 3,2 personer per kvadratkilometer. En ökning med 10 gånger på 180 år. 506 personer bor detta år i Bötom. Efter kriget år 1808-1809 är förråden i kronomagasinen små. Regeringen utfärdar därför den 7 augusti 1810 en uppmaning till allmogen att inrätta sockenmagasin, i de socknar, där sådana inte finns. Denna fråga förekommer till behandling i Lappfjärd den 21 oktober samma år. Stämman har blivit utlyst av landshövdingen, vilken själv bör närvara. Men han har förordnat i sitt ställe borgmästaren Mattens i Kristinestad. Denna inleder också frågan och söker genom tjänliga föreställningar bibringa sockenborna erforderlig kännedom och upplysningar, om nyttan och nödvändigheten av slika magasins inrättningar samt om erfarenheten av magasinen i andra socknar. Han understöds i sitt förordande av kyrkoherden Isak Erik Estlander, som lovar med flera tunnors insättning av egen spannmål medverka till magasinets inrättande. Nämndeman Anders Brusius från Bötom erkänner behovet, men framhåller att i synnerhet denna socken helt nyligen och för innevarande år blivit hemsökt och straffad med en så gott som total missväxt, varför slår uppskov till mera lämplig tid. De övriga förenar sig med honom om uppskov. Inte först år 1846 får Lappfjärd ett spannmålsmagasin. Källmaterial till texten är densamma som ovan.
220
« skrivet: 2003-02-14, 23:28 »
MÖRTMARKS SVENSKA SKOLA (1896-1956)
Mörtmark blev år 1877 det fjärde folkskoldistriktet i Lappfjärd. Det erhöll samma år rätt till andel i skolfonden. Byborna anmälde till kommunalstämman, att de ämnade inrätta egen folkskola. De fick fjärdedelen av brännvinsskatten, men inrättade inte genast folkskola, utan utverkade 1884 tillstånd att få använda penningarna till underhåll av en längre folkskola.
Länsman David Strang tog sig an deras folkskolfråga och fick på en bystämma 1887 byborna att besluta inrätta folkskola. Denna skulle vara till för både finska och svenska barn. Den öppnades den 31 oktober samma år, varvid 25 finska och svenska barn inskrevs.
När folkskolan i Mörtmark i praktiken betjänade enbart de finsktalande barnen - läraren kunde inte svenska - beslutade kommunalstämman i Lappfjärd 1889 dela andelen av brännvinsskatten till Mörtmark i två delar, så att hälften skulle tillfalla byns svenska befolkning för att den därmed ska kunna upprätthålla en egen folkskola.
Finnarna i Mörtmark försökte hindra detta, men utan framgång. När uppbörden för folkskolorna 1895 skulle börja ske efter skattören krävde finnarna i Mörtmark, att svenskarna i byn skulle bidra till den finska folkskolans underhåll, eftersom de ännu inte hade en egen folkskola.
Svenskarna visade utslag av häradsrätten av den 9 maj 1891 och av hovrätten av den 27 juli 1892, att de var befriade från underhållet av finska skolan. De underhöll i stället en svensk barnskola.
Redan 1891 hade man försökt få en svensk folkskola inrättad i Mörtmark. Ett lotteri hölls i Kristinestad för saken och inbringade 1300 mk, agronomen Starcke samlade på en lista 300 mark och folkskollärare Wadström utverkade av Svenska folkskolans vänner i Helsingfors 130 mark för det året och 200 mark årligen för ytterligare tre år. Wadström höll möte med byns svenskar om skolans inrättande. De ansåg sig för få att ensamma inrätta en fast folkskola.
I mars 1896 höll Wadström nytt sammanträde i Mörtmark. Då beslutade de inrätta egen folkskola. Ritning till skollokalen godkändes. Wadström valdes till ordförande i skoldirektionen och för att ansöka om statsbidrag. Mörtmarks svenska folkskola öppnades hösten 1896. Den erhöll under flera år understöd av Svenska folkskolans vänner i Helsingfors, oftast 200 mark om året och dessutom flera år av Svenska odlingens vänner i Kristinestad lika stort understöd. Tomten till skolan skänktes av trävaruhandlaren Viktor Norrback, som bodde i den kommande skolans närhet. Annan hjälp fick man även av andra boende i Mörtmark som intresserade sig för skolans varande.
Fram till år 1908 ägdes skolan av dess grundare, men år 1908 såldes den till Lappfjärds kommun för en summa av 6409 mark. Med dessa pengar betalade man först skulder och de 3925 mark som sedan blev över grundade man en stipendiefond åt skolans elever. Tyvärr blir denna fond nästan värdelös genom penningvärdets fall.
I Mörtmark hade man inte till början haft småskola. År 1918 inleddes verksamheten med sex veckors studier under hösten. År 1927 startade småskolan sin verksamhet den 17 augusti, och den högre skolan 30 september, och fortsättningskursen 15 oktober. I skolan fanns år 1925 24 studerande i högre skolan och 10 dito i den lägre. Småskolan fanns i svenska ungdomsföreningens lokaler, lärarinna där var Aina Lassfolk.
Åbacks och Välikyläs svenska barn läste i Mörtmarks svenska skola. Den var i bruk mellan åren 1896 - 1956. Därefter har mindre barn läst i Påskmark, och äldre i Kristinestad. År 1987 fanns fem svenska elever i Tjöck, varav tre i lågstadiet. Deras namn var Pia och Paula Korpi, Kim Rosenberg, Mats och Mikael Österback. Mörtmarks skola såldes till Martti Tasanko som har där under ett antal år hade en hantverkslokal, men den brann upp i början av 1980-talet.
Första gången Mörtmarks svenska skolas nedläggelse diskuterades var under ett kommunalmöte i Bötom år 1952, när man frågade skolans ledning om elevantalet, där det framgick hur många elever var från den egna kommunen och hur många från någon annan. Till svar fick kommunalledningen att sex elever var från Bötom och åtta elever var från Tjöck. Kommunen beslutade att lägga ned skolan med motiveringen att elevunderlaget var för litet för att driva en egen skola.
Skolans lärare under åren 1896-1956 var:
1896 Hildegard Stenberg.
1897-1898 Johannes Rosenback. Handarbetes lärarinna Adelina Rosenback.
1898-1903 Otto Hannus (Stenlund) från Härkmeri.
1903- ? Oskar Renbäck. Hugg (känd för sin stränghet). Klåvus.
1907-1917 Artur Renbäck ifrån Munsala (en god lärare). Handarbetes lärarinna Elin Ingman.
1915 Johan Ivar Erkas, på hösten var Ingman vikarierande.
1917-1923 Johannes Karlsson. Handarbetes lärarinna Signe Karlsson.
1917-1922 Aina Storås (f. Lassfolk) småskolelärarinna. Hon föddes 1892 i Närpes och var även Martha-föreningens ordförande i 20-tal år och allmänt uppskattad i bygden.
1923-1935 Johan Jakob Lindholm. Handarbetes lärarinna Lisa Sofia Lindholm.
1935-1937 Villiam Hägg. Handarbetes lärarinna B. Hägg.
1937-1945 Karl Harrald Juthborg. Handarbetes lärarinna Regina Björstäckt och en del av tiden Edit Kamb, samt Elna Kvist.
1942-1945 Elna Juthborg. Handarbetes lärare åt pojkarna Henry Bergvik.
1943 Anna Vikström, vikarierande från Nykarleby.
1944 Viktor Vesterlund och Veera Alice Dahlblom vikarierande.
1945-1948 Josef Anders Garlström ifrån Närpes. Handarbetes lärarinna E. Garlström. Saga Erikslund.
1948-1949 Johan Rafael Engvall. Handarbetes lärarinna Vineta Engvall.
1949-1950 Sune Venman. Handarbetes lärarinna Anita Storås.
1950-1952 Rakel Löfroth. Pojkarnas lärare i handarbete Toivo Erikslund.
1952-1953 Nils Gustav Ström. Handarbetes lärarinna Vivi Alice Uusitalo.
1953-1956 E. V. Fågelbärg. Handarbetes lärarinna Nelly Fågelbärg.
Lärarna byttes ut ofta, då skolan inte kunde erbjuda så bra förhållanden för sin arbetstagare. Svea Norrback som bodde i skolans grannskap, berättade att lärarna förr besökte bastun hos dem och tvättade där sin byk. I Norrback fanns under denna tid ett gästgiveri, som lärarna använde ofta under resorna.
Till den första styrelsen för skolan hörde Johan Josef Söderback (häradsdomare åren 1893-1907), M. Högfors, Karl Ojala, Viktor Norrback, Josef Henrik Siljamäki, samt ordförande J. J. Wadström (Dagsmarks skollärare).
År 1901 var skolans ordförande agronom Joh. Stracke, samt styrelsemedlemmar: M. Högfors, Karl Storås, J.J. Söderback och Karl Gullans.
År 1908 valdes Karl Storås till styrelseordförande.
1934 års styrelse bestod av Viljam Storås, Lennart Harjunpää, Albinus Uusitalo, Edvard Kamb, Henrik Mattlin och Heikki Tasanko.
Den sista styrelsegruppen, år 1956, bestod av Toivo Erikslund, Bertel Siljamäki, Alfred Storås, Thyra Lähteenmäki, Aili Uusitalo och Elis Tähtelä.
År 1913 bestämde man sig för att ta en städerska till skolan, och till denna uppgift valdes Sofia Norrback. 1939 har kommunen bestämt sig för att anställa en städerska till skolan. Under krigsåren städade Olivia Pajumäki för 1000 mark i årslön. År 1944 anställdes köksan Iris Dahlbom för 500 mark i månaden. Vivi Kvist städade från och med år 1945 för 2150 mark per termin och lagade mat för ytterligare 20 mark per dag. Svea Norrback skötte om städningen, tvätten och uppvärmningen av skolbyggnaden. År 1947 fanns Margit Engvall, Astrid Erlands och Sandra Storås för dessa uppgifter. 1948 var det Iris Storås och 1950 Astrid Harjunpää, samt åren 1951-1952 Olga Kölli.
Litteratur om Mörtmark och Bötom, delvis källmaterial till denna och ovanstående texter:
Alanen Aulis J., Etälä-pohjanmaan historia IV-1, Vasa 1948.
Alanen Aulis J., Etälä-pohjanmaan historia IV-2, Vasa 1949.
Allardt Erik, Språkgränser och samhällsstruktur., Lund 1981.
Haajamo(Hansas) Benita, Tidningen Syd-Österbotten i januari 1992. Artikel om Mörtmark.
Hautaniemi Aatos/Siv Korpi, Myrkyn koulu 100-vuotta 1887-1987, Kurikka 1987.
Hautaniemi Aune, Myrkyn kyläkirja, Kurikka 1986.
Keppo Jaakko, Karijoen ja sen kirkon vaiheta. (1962).
Kristinestads tidning, 1897.
Luoma Topi, ”Karijokelaasta perunapröttiä.”, Kristinestad 1991.
Luukko Armas, Etälä-pohjanmaan historia III. Vasa 1945.
Nya Pressen, 1896.
Svenska Österbottens historia III., Vasa 1980.
Uppslagsverket Finland I. Uppslagsord Bötom., Borgå 1982.
Åkerblom K.V., Lappfjärds historia I., Vasa 1938.
Åkerblom K.V., Lappfjärds historia II., Vasa 1952.
Minnesskrift: Karijoen sotaveteraanit, Kristinestad 1991.
Täydennysosa - Karijoen veteraanimatrikkeliin, Kristinestad 1992.
221
« skrivet: 2003-02-14, 22:52 »
MÖRTMARK INFÖRLIVAS MED BÖTOM
Mörtmark börjar på 1800-talet att knytas närmare Bötom. År 1839 byggs en ny väg från Bötoms kapellkyrka till Mörtmark, vartill kronan bidrar med 400 rubel banko. När Mörtmark införlivas i Bötom 1/1 1927 tillkommer många svenskar i kommunen.
Av Mörtmarks nio ursprungliga hemman är fyra svenska; Söderback, Norrback, Storås och Rosenberg.
Affärsmän i Mörtmark under förrförra seklet:
Hanna Salin 1876,
kapten H.C. Zimmerman 1876-1879,
Johan Benjaminsson Niemii 1878,
Frans Åback 1878-1879,
Betty Björkroth 1880 -.
Mörtmarks svenska ungdomsförening grundades år 1907 och dess hus byggdes år 1909. Föreningen fungerade livligt med danser, uppträdande och utflykter till närliggande föreningar som Närpes, Tjöck och Lappfjärd med mera. Artur Ingman var de första åren ordförande. Åback och Välikyläs svenskar medverkade aktivt. Verksamheten avtog under 1960-talet, och föreningshuset såldes år 1983 till Laina Komsi som där byggde upp ett museum med inriktning på Mörtmarks allmogekultur. Vilket genom renovering numera kan beskådas.
I telefonkatalogen för Mörtmark år 1948 kan man hitta av 58 efternamn 11 stycken svenska: Engvall Uuno (ledare), Gullans Karl (industrialist), Gullans Wilhelm (jordbrukare), Kamb Edvard (jordbrukare), Lipas Sigrid (fru), Manfolk Verner (eldragare), Norrback Lennart (?), Norrback Oskar (jordbrukare), Roos Allan (affärsidkare), Storås Allan (jordbrukare) och Storås Wiljam (jordbrukare).
Mörtmarks Marthaförbund grundades år 1932. Maria Engvall var dess första ordförande i 22 år. Kurser har hållits och annat som tillhör Marthaverksamheten. Under andra världskriget stickades tröjor, strumpor och gjordes matpaket till soldaterna vid fronten. Därtill deltog man i speciella nationella och föreningsinsamlingar. Anita (?) var år 1986 förbundets ordförande och hade haft den uppgiften i 30 år. I styrelsen satt även Gunnel Lindholm, Margit Niemelä, Saga Tasanko, Lea Österback, Gunhild Siljamäki och Helena Mäntyharju. Om jag ej missminner mig är föreningen fortfarande vid liv.
Vid 1961 års slut fanns 44 bosatta och 30 bortavarande svenskar (de flesta i Amerika) i Bötom.
222
« skrivet: 2003-02-14, 22:23 »
FÖRFINSKNINGEN AV BÖTOM
I Nya Pressen år 1896 kunde man läsa om språksituationen i Bötom i slutet av 1800-talet:
”Om den svenska befolkningen i Bötom skrifves till Vasa Nyh.: Denna fordom svenska by har numera i det närmaste förfinskats. Den ursprungliga svenska befolkningen, hvars barn numera nästan allmänt tala och läsa finska, rekryteras visserligen årligen af inflyttade svenskar från Lappfjärd m. fl. kringliggande orter. Men intet har gjorts eller göres för att bevara dem vid sitt modersmål. Prästerskapet har visserligen icke lagt något hinder i vägen för barnens undervisning på svenska i skriftskolan och domkapitlet har föreskrifvit några svenska gudstjänster årligen att hållas, ja t. o. m. föreskrifvit, att profpredikningarna till kyrkoherdetjänsten senaste sommar skulle hållas på båda språken, men därmed alt. Prästerskapet har jag hört klaga, att de svenskspråkiga skriftskolebarnen i allmänhet icke äro vidare styfva i ”innanläsning”, ehuru de nog kunna sin katekes ”utantill”. Ett sådant förhållande är icke häller underligt, då barnen icke kunna erhålla undervisning annat än i hemmen, där ju utanläsningen anses för det viktigaste. - Vid 1890 års slut torde de svenska talande familjernas antal, enligt en ingalunda svenskvänlig kyrkoherdes statistiska uppgifter, hafva utgjort 34; antalet barn i skolåldern borde väl kunna anslås till något högre. Kringspridda som familjerna äro kring hela socknen, hafva de naturligtvis ytterst svårt att sammansluta sig till bekostande af en barnalärare. Därför vore det tacksamt fält för vänner af svensk odling att räcka en hjälpsam hand åt dessa sina vanlottade språkfränder. Detta kunde ske genom aflönande af en ambulatorisk skollärare, som någon tid af året skulle meddela undervisning i Bötom samt därefter flytta sig till andra orter, hvilka vore i likadant behof af svensk barnalärare; ty sådana orter förekomma för vissa längs hela språkgränsen. Äfven kunde hjälpen gifvas i form af understöd åt svenska föräldrar, hvilka önska sätta sina barn i grannsocknarnas svenska folkskolor.”
(Kopia av ett urklipp i Brages tidningsarkiv i Helsingfors)
År 1897 berättar Kristinestads Tidning om förfinskningsprocessen i Bötom:
”Tjensförrättande kyrkoherden i Bötom har vid utskrifwandet af en ny kyrkobok egenmäktigt förfinskat alla swenska hemmansnamn i socknen. Härvid har tillgått sålunda, att pastorn uppgjort förslag till nya namn såwäl för hemmanet som egaren. Har den sistnämnda icke welat foga sig efter pastorns önskningar, så har denne ansett det förenligt med sin wärdighet att under grofwa tillmälen och skymford slå sin knutna näfwe i bordet, så bläckhorn och andra skrifdon yrt omkring. Att wederbörande under sådana omständigheter ofta nog icke wågat eller welat protestera mot namnförändringen, bör man ej förwåna sig öfwer. I många fall har egaren icke ens tillfrågats om namnförändringen.”
(Utdrag ur artikeln ”Nationell iver”, av R. Franzén i tidningen Syd-Österbotten 1987-12-03.)
223
« skrivet: 2003-02-14, 22:13 »
Enligt Bötoms första kyrkobok finns följande hemman:
Ahola, Alahannula, Björklund, Björnbäck, Brusi, Haaranoja, Hahkala, Hannula, Hautaviita, Huhtala, Järvimäki, Kanganluoma (nuv. Kankalo), Kariluoma, Kuuttila, Lillmartosela, Mannila, Myllykoski, Mylläri, Renlund, Rönnbäck, Saaranluoma, Seppä, Stormartonen och Västerback. Därtill omnämns Storkulls torpare, klockargården, Kornbäck, och den från början inte tillhörande Bötoms by, Skogslund med markeringen Skoglunds by.
224
« skrivet: 2003-02-14, 22:05 »
BÖTOMS KYRKA OCH FÖRSAMLING. Nuvarande kommunen och sockenbildningen Bötom (på finska Karijoki) har åtminstone sedan 1594 tillhört Lappfjärds socken och dess kyrkliga sfär. På grund av lång kyrkväg följde bötomborna år 1797 sidebybornas exempel och utverkade sig rätt att bygga en kapellkyrka. Kyrkoherden Rudolf Josef Estlander förordade deras anhållan 1798, men domkapitlet och landshövdingen motsatte sig, så att kapellbildandet i Bötom fördröjdes flera år. Ett tillstånd beviljades till slut och en kyrka började byggas år 1802. Ritningarna fick man av arkitekten till Jalasjärvi kyrka - den i Jalasjärvi boende Salomon Köykkä-Köhlström. Bötomborna ville inte göra en precis likadan kyrka som fanns i Jalasjärvi, utan man ville ha en egen kyrka och därför ändrades det i ritningarna under byggnationstiden. Byggnationen framskred mycket sakta. Den första tiden arbetade man endast ett par veckor under sommaren. År 1808 avbröts det halvfärdiga arbetet av kriget mellan Ryssland och Sverige. I den finländska delen av svenska riket vällde fientliga trupper in. I Bötom tänkte ryssarna bränna ned det som hade byggts upp av kyrkan. De hade lyckats med uppsåtet om inte den tolvåriga torpardottern Helena Kullas hade släckt elden. När de ryska soldaterna försvann från kyrkbyn sprang den lilla flickan till ett vattendrag och hämtade vatten med sin känga för att ta död på de flammande lågorna. I åminnelse till torparflickan kallas numera kyrkan för Helenas kyrka. År 1809 slutade kriget och Sverige avträdde den finländska delen till Ryssland. Snart därefter var kyrkan i sådant skick att den kunde börja användas. Den första gudstjänsten hölls den 12 januari 1812.  Bötoms centrum, sommaren 1990. Sommaren 1993 gjorde undertecknad en inventering av svenskklingande namn på Bötoms kyrkogård. Dessa hittades: Mikael Appell (Ent. Ojala) (1866-1938), Eemil Evald Asp (1896-1971), Här hvilar klockaren Nils Henric Axelin. Född d. 31 mars 1800. Död d. 13 december 1838. (Hans fru ligger bredvid, med eget kors och där har förfinskningen redan skett.) Hedvig Axelin Synt. 1802-10-10. Kuoll. 1893-08-05., Eero Edvin Berg (1898-1969), Olga Berglund (1888-1966), Mikael Edvard Björnbäck (1892-1894), Arvo Mikael Björnbäck (1897-1901), Sifferi Soreius Blomster (1881-1936), Kauppa Harjoittanut Neiti Marie Adolfiina Bruns (f. 1882-10-03 d.1978-01-06), ÄNKKAN Maria Engvall (f.1871-03-18 d.1952-06-19), Uno Konrad Engvall (1900-1972), Erland Erikslund (1879-1940), Göta Erikslund (1936-38) Kurt (1932-38) Saga (1927-49), Ida Erikslund (1877-1948), Toivo Erikslund (Ojala) (1904-1970), Martti Tobias Granfors (1911-1976), Mikko Aleksanteri Grönfors (1911-1945), Valfrid Grönstrand (1911-1945), Karl Olof Gullans (1884-1958) (En familjegrav, den som lever längst in i modern tid är;) Vilho Kullervo (1912-1981), Tiva Armas Gullberg (1914-1948), Matilda Vilhelmina Helander (1881-1950), Matti Emil Helander (1882-1967), Oiva Eemil Helander (1917-1972), Jukka Hellsten (1936-1940), Amanda Matilda Henriksson (1865-1953), Arvo Hilden (1903-1922) (Ett minnesmärke för de stupade på vita sidan under inbördeskriget. Han skadades i Repola, dog på Sordavala sjukhus 3:e januari 1922.), (Översatt från finskan) Här vilar kaplanen A.J. Lilius älskade Henriette Hällfors (1826-18XX) (På finska lyder gravinskriften) Kappalaita Anders Johan Lilius (f.1823-20-11 d.1867-07-10) Alma Aurora Lilius (1867-1868) Edith Elisabeth Lilius (1864-1867), Josefina Salmi o.s. (född) Hällfors (1867-1947), Teir - Högblom Tässa lepää äitini (Här vilar mor) Ida Paulina (1858-1941), Kalle Kustaa Högblom (1873-1934), Kalle Högblomin lapset (Kalle Högbloms barn) Niilo (1898-1899), Kaarle (1899-1901), Heino (1912-1912), Aili (1910-1929), Otto Högblom (1862-1948), Elina Högmossa (1862-1947), Bertta (o.s. Neimikaija) Jossandt (1916-1965), Nikolai Joonas (1881-1943) (Det finns även andra Joonas, men osäkerheten ifall detta är ett svenskt namn eller inte fick de andra dito att utebli.), Edvard Kamb (1894-1954), Kanttori (Kantor) Fredrik Laurell (1817-1896) ja puolisonsa (och äkta hälft) K. Vilhelmina (1820-1886), Kalle Lindholm (1888-1955), Keijo Antero Lindgren (1965-1965), Valde Viljam Lindgren (1918-1975), Aukusti Väino Lindqvist (1896-1975), Väinö Lund (1895-1950), Kalle Lybed (1870-1921), Ossi Mollerus (1873-1935), Samuel Lönnquist-Parman (1839-1921), Rosa Selina (Parman) (1842-1921), Anni Elisabeth Malm (1902-1983), Eila Malm (1933-36) Eeli (1931-36), Frans Alexander Malm (1874-1941), Juho Malmi (1897-1948), Karl Johan Lintuvuori (Mannfolk) (1869-1941) Elina Josefina (1864-1951), Stig Helge Manns (1911-1990), Bonden Johan Norrback (f.1871-06-18 d.1930-04-06), Hustrun Maria (f.1883-02-02 d.1933-04-18), Lars H. (1921-1940), Åke Torsten (f.1918-02-07 d.1990-04-10), Leander Norrback (Musiker från Mörtmark) (1904-1968), Oskar Norrback (f.1892-01-16 d.1953-07-12) med sin fru (född Saha) Hilda Augusta (f.1881-09-11 d.1930-05-24), Vilhelmina Norrback (1860-1941), Iisakki Norrgård (f.1847-05-12 d.1914-04-07), Felix Norrgård (f.1895-04-05 d.1966-08-10) med sin fru Hilda Susanna (f.1889-12-12 d.1966-06-23), Maria Norrgård (f.1852-03-02 d.1925-12-06) (I Bötom hembygdsgård finns ett sorgebrev över henne. I det står det om man översätter från finskan: Maria Norrgård. Med sorg meddelas att husets äldre fru Maria Norrgård somnade in i döden i sitt hem i Bötom, december 6:e dagen 1925. 73 år, 10 månader och 3 dagar gammal. Närmast sörjande 1 son, 9 döttrar, 1 måg, 8 svågrar, 53 barnbarn och 3 barnbarns barn. - Min själ väntar endast på Gud, ty han är min frälsare.- Barnen. Vi ber eder att komma till den framlidnes begravning söndagen 13:e december. Samling i framlidnes hem, halv nio på förmiddagen, samt efter gudstjänsten.), Anni Amalia Renfors (1904-1991), Frans Renfors (1893-1966), Otto Armas Renvik (1900-1977), Allan Teodor Roos (1894-1968), Kaisa Rosenberg (1858-1929), Vilhelmina Harju o.s. (född) Rosenblad (1847-1931), Hilma Rosendahl (1879-1960), Stm. (Sotilasmies-soldat) Veino Imani Rosendahl (f. 1911-07-24 d. 1940-02-11) (Stupade i Taipala under vinterkriget), Maria Sofia Rönnback (1864-1948), Ville Rönnbäck (1854-1938) Emilia (1854-1913), Albert Viljami Rönnlund (1909-1979), Arvo Matias Rönnlund (1911-1938), Eino Jakob Rönnlund (1899-1973), Eila Anneli Rönnlund (1937-1947), Erkki Mikael Rönnlund (1931-1943), Jaakko Nestori Rönnlund (1873-1951), Juha Jaakko Rönnlund (1871-1935) Serafin (1872-1941), Niilo Petter Rönnlund (1844-1912), Kalle Salin (1870-1927) Maria (1879-1952) Kalle Armas (1902-1987) Väinö (1909-1929), Lempi Roosiina Sandberg (1914-1986), Ksenia Simberg (1911-1992), Maanviljelijä (Bonden) Nestori Skogslund (1856-1904) Vaimo (Hustrun) Kreeta Liisa (1856-1931), Bonden Johan Skogslund (f.1836-04-10 d.1911-07-01) Hustru Anna Katrina (f.1836-09-14 d.1908-11-26), Vice pastorn Johan Sonck f.1780 d.1842 och hans familj. Math. Ev. 5: 8-9 (Saliga äro de renhjertade, ty de skola se Gud. - Saliga äro de fridstiftande, ty de skola kallas Guds barn.), Hilja Maria Stenroos (1894-1932), Johan Storback (1857-1947), Josefina Storback (1898-1973), Anna Marita Storås (1938-1955), Stm. (Sotilasmies-soldat) Elis Arnold Storås (f.1925-01-17 d.1943-11-18) (Stupade i Aunus under fortsättningskriget), Johan Villiam Storås (1897-1983), Josefina Storås (1874-1961), Martin Mikael Storås (1926-1982), Herman Sundberg (1836-1915), Klaara Sofia Sundell (1859-1935), Edla Maria Söderback (1852-1935), Emanuel Söderback (1870-1941), Isak Söderback (1869-1948), Juho Vihtori Ström, Axel Thomasfolk (1887-1946), Sofia Thomasfolk (1874-1946), Emma Vahlberg (1888-1964), Kaarle Villiam Wahlberg (1905-1937), Olga Lydia Wegelius (1875-1954), Aleksanteri Vesterbacka (1854-1931), Maria Ågren (1873-1941), Selma Ågren (1900-1931), Eelis Into Åkerman (1928-1948), Frans Nestor Åkerman (1900-1990) Ella Maria (1901-1977), Maria Vilhelmina Åkerman (1879-1965), Yrjö Johannes Ålgars (1906-1947), Osmo Mikael Äppel (1910-1982), Vihani Äppel (1913-1916), Emil Valentin Österberg (1888-1957), Kyrkogården uppvisar även ett namn som jag tror sig ha ett ryskt påbrå, men den inte uppvisar några tecken på ortodoxa kyrkotecken är jag inte helt säker, utan tar med namnet i slutändan: Feodor Saveljev (1893-1951). Därtill finns en kvinna som har i finskan ett konstigt språkbruk av ett namn, kanske det har sitt ursprung i väst eller västra? På gravstenen står det: Eelin Maria Västilä (1886-1959). En annan liknande gravsten är den med ett troligt ursprung i Swartz eller Svart: Juho August Svartti (1853-1905). Med vänlig hälsning Harri Blomberg
225
« skrivet: 2003-02-14, 21:10 »
Terve Torsten... visst har jag det! Kartbilden är ur ”Natur. Kultur. Miljöer i Östergötland.” (Andra Upplagan, Linköping 1986. Utgiven av Länsstyrelsen i Östergötlands län, Planeringsavdelningen.)  Kartbild över Gusum med omnejd. Bokstavs- och sifferbetydelse: K 37. Gusum (Ringarums sn). Gusums bruk anlades 1652 som järnbruk och 1663 tillkom mässingsbruket. Kärnan i miljön utgörs av bruksherrgården och brukskyrkan vid Gusumsån. Herrgården, timrad med fasad av gul träpanel, nyuppfördes på 1730-talet i U-form. Gården har dubbel planlösning för att ge plats åt brukets två ägare. Bostadsflyglarna härrör från 1800-talets förra hälft. Kyrkan, i vitreveterat timmer, invigdes 1731 och klockstapeln tillkom 1752. V härom ligger ekonomibyggnaderna. Strax intill är V Lund, en f d arbetarbostad för 8 familjer uppförd 1798 av vitputsat tegel. Där finns också ryggåsstugor och en bod, alla i rödfärgat timmer. I S ligger Söderhus, en envånings f d arbetarbostad av vitputsat tegel för 4 familjer från ca 1820 och två ryggåsstugor. Utmed bruksgatan vid Torget finns bruksmuseet, en f d tjänstemannabostad, uppförd 1751 av vitputsat tegel i 2 våningar. Skvalkällan är en enkelstuga av rödfärgat timmer och med ryggås, nu hembygdsmuseum. Loftboden intill är hitflyttad. Den f d skolan uppfördes 1913-1914. (Riksintresse i FRP.) N 11. Byngsbo. Mellan byn och sjön Byngaren utbreder sig ett böljande odlingslandskap. Kring uppstickande berg/moränklackar växer ek och hassel samt smärre torrbackar med solvända och fältmalört. I den blockiga branten väster om byn växer asp, ek, björk och gran. Mellan blocken lever en ganska intressant lägre fauna. Odlingslandskapet med dess lövpartier utgör en värdefull och skyddsvärd naturmiljö. Naturvärdena kommer att bestå om området undantas från ingrepp som t ex omföring av lövbestånd till barrskog samt bebyggelse inom lövbestånd. Med vänlig hälsning Harri Blomberg
226
« skrivet: 2003-02-14, 14:16 »
Terve Mats... Uknadalen går igenom landskapet Östergötland, men fortsätter sedan in till Småland och Ukna socken. Jag vet inte om vi fortfarande är i Östergötlands län (håller inte samma gränser som landskapet), men mig veterligen finns ingen Ukna kyrka i Gusum. Däremot kan du söka på Ukna under Ukna socken i Småland.  Ukna sockens centrum med skola. Med vänlig hälsning Harri Blomberg Detta inlägg flyttades den 14 september 2011 från Östergötland, Socknar, Gusum. Magnus Hjärtström, moderator för Östergötland
227
« skrivet: 2003-02-14, 12:39 »
När vi nu diskuterar Höijer i Skaftung, vill jag ur Erik Appels bok (Copyright vet jag inte vad det är. vi får anta att denna diskussion är för allmänhetens bästa. och författarna förbiser mina saxklipp ur deras böcker. till gagn för bygdens kulturhistoria.) ”Kom Blankus, kom Skarpus. Fiskare och skeppsbyggare i Sideby.” (tryckt i Vasa 1994) citera en text som berör ovannämnda Emil Höijer, lots på Högklubben. Den finns på sidan 93 och framåt: ”Den första lotsstugan på Högklubben uppfördes redan 1850. Den nuvarande lotsstugan byggdes 1939. På trettiotalet var Högklubben bemannad med fem lotsar. Vakthållningsjournalen upptar lotsarna Axel Sjölund, lotsålderman, Gunnar Appelö, John Skogman, Axel Nyberg och Emil Höijer. Den 1 oktober 1986 sammanslogs Högklubben med Sälgrunds lotsstation till Kaskö lotstation med nytt hus på Adön.” Erik Appel har mycket att berätta om lotsarna på Högklubben (där lotsarna hade ”sina stugor, i vilka de bodde med eller utan sina familjer under lotsningssäsongen, som i princip varade från det isarna gick upp på våren, tills de lade lock på havet och fjärdarna sent på hösten eller vintern”), flera fina bilder finns också med, såsom nedanstående (något beskuren), taget av lotsålderman Axel Sjölund. Segelbåten i förgrunden tillhörde Julius Sjölund, bror till lotsen.  Högklubb lotsstation på 1920-talet.
228
« skrivet: 2003-02-14, 11:52 »
Bravo Håkan, så ska släktforskning se ut!
Mvh
Harri
229
« skrivet: 2003-02-14, 10:10 »
Terve alla sidebyfantaster! I Karl Axel Holmbergs bok ”Mål och bygd i Sideby” (Uppsala 1986) står det följande om släkten Höijer (sid. 225): ”På Sundnäs (i Skaftung under tiden 1784-1837) förekommer även utomstående. År 1814 (sic!) hitflyttar en Erik Höjer (sic!), f. 1783, med hustru Stina Matsdr, f. 5/8 1783, och en dotter Anna Stina f. 25/12 1813, alla födda på Åland. Här föds 1. Mats Erik 27/9 1816, dör 12/11 samma år, 2. Agneta Sofia 27/9 (22/9) 1816 (Tvilling med närmast ovanstående, d.v.s. Mats Erik. Harri Blombergs anmärkning.), 3. Mats Erik 5/12 1818, dör 20/12 samma år, 4. Erik 5/5 1820, 5. Bernhard 24/4 1825, 6. Maria Katarina 6/10 1827. Här förekommer också husfaderns moder änkan Anna Henriksdotter f. 10/1 1746 på Åland (Notisen kan bekräfta att Erik Höjer har åländska rötter, åtminstone på mödernet. Min anmärkn.), men hon tycks flytta. År 1827 flyttar familjen tillbaka till Åland, men från 1832 är makarna med Agneta Sofia och de yngre barnen åter tillbaka. Agneta Sofia flyttar 1834 till Kumlinge (Åland. Min anmärkning.).” I samma textmassa, men lite längre ned berättar Holmberg om andra ålänningar som tillfälligtvis huserar såsom utomstående på Sundnäs, Skaftung: ”Tillfälligt är på Sundnäs en Anders Selenius från Brändö, f. 1795, med hustru Brita Andersdotter, f. 1800 i Kumlinge. De flyttar till Storå 1826 (grannsocken öster om Sideby. Min anm.), efter återkomst hit vidare till Kumlinge 1828. De har två barn, Maria Charlotta f. 8/12 1825 i Sideby och Anders Axel f. 15/12 1827 i Skaftung.” ”Katrina” i Sally Salminens världsberömda roman med samma namn handlar om en österbottnisk kvinna (verklighetens Katrina sägs ha kommit ifrån Sastmola i Satakunda, grannsocken söder om Sideby) som flyttar till Åland under den stora segelfartygsepoken. Ännu på 1900-talet fortsatte kontaktutbytet. Min äldsta faster Salme Blomberg ifrån Ömossa, Sideby hittade sin kärlek på Åland - färjföraren Martin Jansson på Överö, Föglö - och på så sätt som i romanens värld sammanfogades ytterligare band ihop mellan två landskap. På 1800-talet var kontakterna som livligast, som nedanstående text av min hand visar. Den bygger på många olika sidebybors forskningar och tryckta alster. Först en bild av Sideby socken, ur ovanstående framlidne Holmbergs bok.  Kartbild över Sideby socken. Grannsocken i norr är Lappfjärd, i öster Storå och i söder Sastmola. SKEPPSVARVEN I SIDEBY HADE ORSAK TILL ÅLANDS GULDÅLDER Handelsutbytet mellan Österbotten och Åland var mycket livaktigt under andra hälften av 1800-talet. Skeppsvarven i Sideby byggde ett stort antal skepp åt de åländska redarna. Sydösterbottningarna ansågs vara bra träkarlar och uthålliga människor som gjorde beställarna mer än nöjda. Senare hälften av 1800-talet var en guldepok för skeppsbyggnationen i Österbotten. I Sideby, en av de mest framträdande socknarna, dominerande näringen vid sidan av fisket och jordbruket. Kilens hamnmiljö var centrum för kyrkbyns näringsliv. Där fanns fiskeläget, varv och senare ett sågverk som sysselsatte ortens invånare. Varv fanns också i Fladan, Vedholmen, Appelö och Småskärsgrund. De flesta i bygden fick direkt eller indirekt sin utkomst av näringen. Det var fråga om allmogebåtar, som seglade i Östersjön. De sista större båtarna, två motorgaleaser, färdigställdes vid Ytterberget så sent som 1918. I Sideby byggde man redan på 1830-talet briggar och barkskepp för redare i Nystad, Åbo och Helsingfors. Under mitten av 1800-talet blev ålänningarna intresserade av de kravellbyggda österbottniska segelfartygen. Bonderedarna i de åländska sjöfartssocknarna var de aktivare fartygsbeställarna, och hade en stor andel i uppsvinget av skeppsbyggeriet i Sideby under andra hälften av 1800-talet. FYRTIOTAL FARTYG BYGGDES Det första åländska fartyget byggdes i Sideby år 1857 och fick namnet Ida, med hemmahamn på Föglö. Man levererade sammanlagt 40 fartyg till de åländska redarna. Josefin var det sista skeppet som lämnade de sydösterbottniska farvattnen, år 1893, för att få sin hemmahamn på Vårdö. Under 36 år byggdes fartyg främst åt Lemland, Lumparland och Vårdö, men även Hammarland, Eckerö och Mariehamn gjorde beställningar hos skeppsvarven i Sideby. Framför allt åländska redare insåg att det lönade sig bättre att segla än bygga skepp. Då man visste att österbottningarna var skickliga skeppsbyggare gjordes åtskilliga beställningar i trakterna av Sideby. Vanligen fick en byggmästare beställning på segelfartyg i ”bil- och bolfärdigt skick” och den blivande skepparen skötte om uppriggandet. Ett utmärkande drag för denna åländsk-österbottniska samproduktion var att fartygsskrovet inklusive virke och arbetslöner sköttes av den österbottniske skeppsbyggmästaren, medan den blivande befälhavaren, ofta huvudredare, stod för smidesarbeten, riggning och utrustning av fartyget. Denna vistades långa tider på byggplatsen. Åtskilliga vänskapsband mellan ålänningar och österbottningar knöts genom skeppsbyggeriföretagen. Byggmästare, timmermän och andra österbottningar köpte ofta andelar i de byggda företagen. De åländska fartygsbeställningarna lyckades inte ge någon större vinst för österbottningarna, men de gav arbete i bygden som denna tid drabbades hårt av arbetslöshet och där emigrationen senare tog fart. En emigration som delvis sökte sig till Åland, dit flera österbottniska skeppsbyggare och andra timmermän flyttade. Skeppsgården Pellas i Granboda på Lemland har uppförts av fyra österbottniska timmermän. FRÅN RIKEDOM TILL RUINENS BRANT En av de viktigaste skeppsbyggarna i Sideby hette Johan Viktor Högström (1840 -1930), som hade till en början samarbete med den åländske redaren Gustav Eriksson, men fortsatte sedan för egen maskin. Han behöll också ofta för egen del en andel i de fartyg han byggde, förtjänade tydligen bra, för han byggde ett för ortens förhållanden ståtligt hus i Stacknäset i Långviken (Jonsborg kallat) omgivet av en lika ståtlig stengärdsgård. Han hade en son och fyra livliga döttrar. Sonen Josef Anders läste till styrman och kapten, dog på Haiti, 27 år gammal. Vid första världskrigets utbrott hade Högström satsat hela sin förmögenhet i Ryssland och i samband med ryska revolutionen förlorade den rike Högström allt. Han och hustrun Ida levde därefter fattig på syting på Jaakkola gård i Sideby sista delen av sitt liv. Flada varv på Vedholmen i Sideby var framförallt Viktor Högströms varv. Alla nedanstående uppräknade skepp, utom Ax är med säkerhet byggda där. Byggmästaren stod bland annat bakom bygget av skonertskeppet Fennia år 1874, som levererades till bonderedarna G. Axel Eriksson C. G. Mattsson med flera i Granboda på Lemland. Det såldes vidare till Raumo år 1899, efter att ha förbyggts året dessförinnan. Åländska skepp med honom som byggmästare var följande; skonertskeppet Ax år 1876, som förliste redan år 1880. Ytterligare ett skepp byggdes i Sideby samma år. Barken Dufva levererades till Vårdö, redare var A. W. Englund, L. Olofsson, J. G. Österlund med flera, kondemnerades efter kollision i Kjögebukten 1897 och förliste totalt den 18 november 1905. Skonertskeppet Ad?le från år 1878 såldes till storredaren A. Eriksson och affärsmannen Nikolaj Sittkoff i Mariehamn, förliste vid Bornholm 1898. Anna byggdes som brigg i Närpes, men förbyggdes i Sideby år 1881 till skonertskepp åt Erik Sjölund och elva andra såsom skeppare, sjökaptener och bönder på Lemland. Det såldes senare, år 1908, till Norge. Fyra år senare beställde J. E. Johansson på Vårdö galeasen Elin och det sista skeppet som Högström byggde åt ålänningarna år 1890 och själv blev 8/96-dels partsredare i, tillsammans med Petter Sittkoff jämte 29 andra, var skonertskeppet Joe. Det hamnade i Hammarland, men såldes under första världskriget 1916, slopades helt tre år senare. SIDEBYBORNA FÖRVALTAR ARVET I Sideby har man velat ihågkomma denna viktiga epok i bygdens historia och invigde för sju år sedan, sommaren 1995, ett skeppsbyggnadsmuseum i Kilhamn. Kontakterna med ålänningarna ges stort utrymme, men ihågkommandet verkar vara ömsesidigt. Den åländska författaren Ulla-Lena Lundberg, som i romanen romanen ”Leo” skrivit om skonertskeppet som år 1870 byggdes på Kilenvarvet i Sideby, deltog vid invigningen. Lundberg konstaterade i sitt invigningstal att det var ett stort ögonblick, då ålänningarna förstod att det var lukrativare att segla än att bygga fartyg: ”Ett fartyg kunde segla ihop 30 000 mark under en säsong. Som jämförelse kan tas ett åländskt bondehemman, som värderades till 6 000 mark. Ålänningarna visste också att i Österbotten växte det större och djupare skogar, folket kunde prata svenska och kunde dessutom bygga fartyg. Speciellt kölarna var viktiga, eftersom man måste kunna lita på dem. Därför överlät ålänningarna byggandet åt österbottningarna.” Entusiasterna bakom utställningen är helsingforsborna Claes Hänel och Henrik Teir, samt sidebybon Holger Grönlund. Den berättar om skeppsbyggnadsepokens bakgrund, skeppsbyggarna, varvplatserna och ett 60-tal av de fartyg som byggts i Sideby socken i slutet av 1800-talet, men presenterar även skeppsbyggnadstekniken i detalj. Museet har växt fram i gott samråd med sakkunniga, bland annat Anita Pensar på Ålands sjöfartsmuseum. Visionen är att på sikt skapa ett museum fyllt av sjudande aktivitet, där man i ena delen kan studera det forna skeppsbyggeriet i planscher och där man i den andra delen bygger allmogebåtar med tjärkokning, basning, diktning o s v. Museet som har öppet sommartid förvaltas av Stiftelsen Kilens hembygdsgård i Sideby. Med vänliga hälsningar Harri Blomberg
230
« skrivet: 2003-02-14, 08:14 »
Terve Kurt... angående din fråga om släktnamnet Höijers eventuella förbindelser emellan Sideby (utifrån byn Skaftung) och Vörå (utifrån hemmanet Höijer i byn Rökiö). Enligt Gunnar Nybond, i ovannämnda verk, torde de inte ha det... endast i så fall från en mycket avlägsen tid. Han upptar i resonemanget några andra bärare av släktnamnet Höijer i Finland och Sverige.
Mvh
Harri Blomberg
231
« skrivet: 2003-02-13, 15:52 »
Gunnar Nybond var släktforskare... men av stora mått. Lokalhistoriker vill nog jag mer säga. Han var till yrket folkskollärare och född i Ömossa, Sideby och dog i Vasa.  Jag träffade honom bara sommaren 1998 (men vi hade haft brevkontakt tio år tidigare), då jag arbetade på Kilens Hembygdsgård i Sideby. Om jag inte minns fel syntes vi på kyrkbacken en gång under högsommaren, där han var med sin hustru. Vi kom i samspråk på grund av de tyckte att jag var lik min farmor Ida Emilia Blomberg, som dog redan år 1950. Därefter samtalade vi en del under ett Harald Teir-seminarium på Kilen samma höst, där vi båda medverkade med föreläsningar om den sydösterbottniska emigrationen till Amerika. Några dagar efteråt kom han på nytt, då han glömde sin stora stora Sidebykarta hos oss. Vi hade ett sista samtal på museitunet och för något år sedan såg jag en dödsannons över honom (jag bor i Göteborg). Frid och heder åt hans minne! Vi sidebybor skulle stå släta utan hans forskningar och nedlagda arbete. Alltid en utgångspunkt för vidare forskningar i bygdens historia. Nybond skrev flera böcker om min och din fädernebygd. Han var även i kontakt med flera emigranter i Sverige och Amerika. Med vänlig hälsning Harri Blomberg Inlägget lätt modifierat. Första meningen, som hänvisar till ett inlägg som flyttats , borttaget.
med vänliga hälsningar
Moderator Finland 16.04.2011
232
« skrivet: 2003-02-13, 15:28 »
 Bildtext: Hos handl. Runar Sjökvist i Skaftung kan man ta en titt på fiskfryseriet.* *) Vid invägningen i handl. Runar Sjökvists fiskmagasin i maj 1962 - bl.a. Artur Höijers (f. 1903) båtlag - var de största laxarna i 12-kilosklassen (en på 13,5 kg). Källa: Sideby sockens historia, sid 95.
233
« skrivet: 2003-02-13, 15:18 »
Terve Karin och Anders... Åland, tjaa Österbotten ska det nog vara. Algot Höijer har nog inget att göra med Sideby, tyvärr... släktskapen måste i så fall vara mycket avlägsen.
Nybond skriver att skeppstimmermannen Eric Höijer, som flyttade in till (dåvarande) Lappfjärds socken (numera Sideby), Skaftung by 1816, var född 1783, men dagen och födelseorten är okända. Hans tidigare boningsort hade varit Åva by i Brändö socken på Åland, där han hade gift sig med sjömansänkan Stina Mattsdotter Svebell, född 16.5.1783 i Brändö. Hennes förre man var också skeppstimmerman.
Anna Stina Höijer (Svebell) var bonddotter, och hennes förfäder kan följas flera släktled bakåt i Åva by. I sitt första äktenskap hade hon två barn, men de saknar intresse i detta sammanhang. I äktenskapet med Eric Höijer födde hon fem barn...
De två äldsta barnen kom att återbördas till Åland och följs inte vidare i denna utredning. Men de tre yngre blev bofasta i Skaftung, och från dem härstammar en mångtalig släkt i nutiden.
I Skaftung förvärvade sig Eric Höijer en del av Sundnäs hemman och blev bonde. Självfallet sysslade han i fortsättningen även med skeppsbyggnadsarbete på byggningsplatserna i Skaftung vid sidan av jordbruket. Men han fick i alla fall en mera stabil och rotfast tillvaro i byn. Som strandbonde ägnade han sig även åt fiske.
I Skaftung har namnet Höijer i allmänhet varit förknippat med skeppsbyggeri, sjöfart och fiske. Ett praktiskt handalag har varit utmärkande för släkten och har tagit sig uttryck bl.a. i snickeri- och smidesarbete. Gammalt folk vet även att berätta om ett par skickliga rävfångare inom släkten. Fiskare och andra sjöfarare känner nog till undervattensgrundet Höijers sten på sjökorten utanför Skaftung, men hur det fått sitt namn är inte så gott att veta. Skeppstimmermannen och bonden Eric Höijer dog 5.7.1862. Hans hustru Anna Stina hade gått ur tiden 1.1.1859.
Ur ovannämda verk av den framlidne Nybond, sid 122. Även Sideby sockens historia av Bror Åkerblom (tryckt i Vasa 1975) upptar mycket information om släkten Höijer i Skaftung.
Anders, skeppstimmermannen Eric Höijer ifrån Åland är din farfars farfars farfar!
Mvh
Harri Blomberg
234
« skrivet: 2003-02-13, 14:23 »
 Gunnar Nybond har även medtagit en bild på din farfars kusin lotsen på Högklubben i Skaftung(Henrik) Emil Höijer (f.30.11.1895 d.30.3.1945) och hans hustru Edit (f.11.6.1900. d.12.12.1971), född Skogman i Skaftung. De fick fem döttrar. Mvh Harri Blomberg
235
« skrivet: 2003-02-13, 14:09 »
Terve Anders! I Gunnar Nybonds bok Gränsmark. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten, tryckt i Vasa 1984 kan man läsa att namnet Höijer kom (till byn Skaftung, Sideby Socken) med en skeppstimmerman från Åland 1816.
Samma Nybond berättar att din farfars far som var fjärde sonen till Josef Herman Bernhardsson Höijer (f.1.5.1852. d.1922 i Kristinestad - en stad som i helgen som var för övrigt begåvades med en miss Finland. Vackra Anna Strömberg vann!) har en stor släkt i Sydösterbotten, övriga Finland, Sverige och Amerika . En del bär fortfarande släktnamnet, men andra har gift bort det. Så svaret på frågan är ja, släkten Höijer lever gott i den forna hembygden. Om du är intresserad om mer utförlig information, så meddela nedan.
Mvh
Harri Blomberg
236
« skrivet: 2003-02-13, 13:23 »
Aha, jag har gått igenom lite gamla papper och hittat bouppteckningen för änkeprostinnan Livins arvingar, som uppfördes den 3 februari 1824. Änkeprostinnan som genom döden avgått den 5 november sistledet år. (Den yngsta dottern Sophia Wilhelmina bodde hos modern vid huset bredvid Sankt Olai kyrka i Norrköping. Dit resterande familjen Livin hade flyttat år 1817.) Av bouppteckningen framgår två barn hade fötts åren kring man flyttade till Högby prästgård.
Åttonde barnet var i så fall Botvid Ulric, som föddes 21 januari 1795, läste i Söderköpings trivialskola då modern i Dagsberg på Vikbolandet i Östergötland. Botvid blev med tiden vågskrivare vid Stockholms järnvåg och dog år 1873.
Nionde barnet Sophia Wilhelmina måste varit född i Högby år 1798. Hon var 26 år då bouppteckningen nedskrevs 1824.
I alla fall framgår det i den att ”garvaren Johan Wessman” hade ”fem omyndiga barn”. Inledningen till bouppteckningen lyder enligt följande:
”Den 7 februari 1824 har av prostinnan Livins samtliga arvingar; krigsjustitiarien Clas Livijn, löjtnanten och överuppsyningsmannen Carl Alexander Livin, extra kammarskrivaren Botvid Ulric Livin och rådman och magistratssekreteraren Adolph Becker såsom tillförordnad kurator och god man för mamsellerna Livin - Juliana Carolina (36 år), Helena Margaretha (30år) och Sophia Wilhelmina (26 år) - samt för garvaren Johan Wessmans fem omyndiga barn, försålt avbrända tomten av 5a och 6 med uppförda byggnader för 300 riksdaler banco till grevinnan Sophia L. Spens, född Sack, som betalade friskillning 17 februari samma år innehållet köpebrev för 2213 kvadratalnar.”
Grevinnan Sophia l. Spens dör redan den nittonde januari året därpå och tomten övertas i ett trettiotal år av fabrikören A.F. Östergren.
237
« skrivet: 2003-02-13, 10:00 »
 Textförfattaren och dennes brorson Andreas Thyman vid Högbystenen våren 1997. (Den hittades då man rev Högby medeltidskyrka, den var inmurad i kyrkans sakristia.) På samma kulle som fotot är taget stod Högby medeltidskyrka till år 1870. Fortfarande idag finns två kristna gravstenar kvar som berättar om att man har kommit till en gammal begravningsplats. Den äldre gravstenen har följande text: SAP 4 Then retferdige om han än bittida dör så är han doch i roligheet ty han behagar Gud i väl och är honom kär. Den yngre gravsten ger följande upplysningar: Käre barn hörer mig eder fader. Här under hvilar Magnus Wellington, skatteman från Blixtorp, född i Rinna d. 1 aug 1796. Död d. 4 juni 1856. Och dess hustru Eva Stina Berggren, f. i V. Skrukeby. Död d. 25 dec 1842.
238
« skrivet: 2003-02-13, 09:45 »
 Prästgården (utan frontespis) och kyrkan i Högby 1869.
239
« skrivet: 2003-02-13, 09:33 »
 En något suddig bild på Högby prästgård, uppförd i slutet av 1700-talet. Frontespisen är av nyare datum.
240
« skrivet: 2003-02-13, 09:21 »
Förlåt, den 23 februari 1795 (ej 1796) befullmäktigades komministern Livin till att vara kyrkoherde.
241
« skrivet: 2003-02-13, 09:10 »
Terve och tack Elisabeth! Kul att jag fick ett så snabbt svar. Att födelseåret 1784 för Fredrika Livin stämmer vet jag. Hon var tredje barnet till dåvarande komministern i Skänninge Johan Alexander Livin och Juliana Kristina Törner.  Clas Livijn (1781-1844) Äldst var ovan nämnda Clas Johan som senare under studentåren ändrade sitt namn till Livijn, känd som skönlitterär författare, publicist av andra skrifter och fängelsereformator (då han från år 1835 var generaldirektör för rikets samtliga fängelser och arbetsinrättningar). God vän till Lorenzo Hammarskiöld ifrån Tuna och Ydredrotten Leonhard Rääf ifrån Kisa och senare Ydre som hans smeknamn förtäljer. Andra barnet i familjen, Carl Alexander föddes 1783, dog två år senare. Tredje barnet är Fredrika Christina som gifte sig med färgaren Westman i Eksjö. Fjärde barnet Juliana Carolina föddes 1785. Hon gick underliga öden till mötes i Stockholm, efter att först ha bott i Högby och Dagsberg i Östergötland. Femte barnet föddes 26 januari 1790, döptes till Carl Alexander som sin föregående döde bror, blev tullförvaltare... barnlös. Sjätte barnet är ännu en son. Lars Israel föddes 6 december 1791, men fick inte leva länge utan dog som barn. Sjunde barnet föddes 1793 och det var dottern Helena Margareta Livin. Den 23 februari 1796 befullmäktigades komministern i Skänninge magister Johan Alexander Livin att vara kyrkoherde i Högby, Västra Skrukeby och Hogstad, socknarna är belägna utanför Skänninge. Han var nära släkt med de präster Livin som figurerar i norra Jönköpings län. Finns det någon information om orsaken till Fredrikas död? Fick paret Westman många barn? Vilka var Johan Gustaf Westmans levnadsdata? Mvh Harri Blomberg
242
« skrivet: 2003-02-12, 17:07 »
 Husaby i början av 1900-talet.
243
« skrivet: 2003-02-12, 16:55 »
 Kyrkan i Simonstorp, 1940-tal.
244
« skrivet: 2003-02-12, 16:48 »
 Rogslösa kyrka 1910-tal.
245
« skrivet: 2003-02-12, 16:42 »
Aj, då den var lite för färgrik och därmed för stor. Ledsen...
Harri
Ps. Skicka ett e-postmeddelande och jag skickar kartbilden direkt till den som så önskar. Ds.
246
« skrivet: 2003-02-12, 16:24 »
Nu när jag ändå scannade in en fin kartbild av Skarp Ösby anno 1769, tänkte jag visa den för er. Den ritades i samband med att byn storskiftades.
Med vänlig hälsning
Harri Blomberg
247
« skrivet: 2003-02-12, 15:29 »
I staden Eksjö bodde författaren Clas Livijns (1781-1844) syster Fredrika. Hon hade någon i slutet av första årtiondet av 1800-talet gift sig med färgaren Johan Gustaf Westman i Eksjö, så Clas Livijn brukade till och från åka till denna del av norra Småland. I januari 1811 befann sig Livijn i Eksjö på besök hos sin syster Fredrika för att stå fadder åt hennes förstfödde. I denna stad gjorde jag bekantskap med en fru, som genast satte mitt hjärta i eld och lågor”, skrev han till en vän. Den elden släcktes dock...
Känner någon till när Fredrika Livin (sic!) gifte sig med Johan Gustaf Westman, hur många barn de fick och när levnaden möttes av döden? Samt var färgaren Westman hade sin bostad och verkstad, står den/det kvar? Vore tacksam för information av vilket slag som helst.
Med vänlig hälsning
Harri Blomberg
248
« skrivet: 2003-02-11, 16:43 »
Terve... Jag har ett litet problem... Herr Majoren Erik Georg Hård på Klemets kaptensboställe i Näsby, Närpes, Finland ska enligt släktforskaren Karl-Olof Reinlund ha kommit till Närpes efter år 1774 och Ernest Creuts. Majoren Hårds far torde vara (fänriken?) Carl Georg Hård i Ulfvered socken i Sverige?
Problemet är att det finns ingen socken som heter så, men däremot Ullared. Känner någon Hallands forskare till denne Carl Georg Hård i Ulfvered? Ulfvered finns även som hemmansnamn i Väne-Ryds socken i Älvsborgs län och i Veinge, Halland. Kanske det finns missförstånd någonstans? Tacksam för ledtrådar och svar.
Med vänlig hälsning
Harri Blomberg
249
« skrivet: 2003-02-09, 13:56 »
... kan Hellesta var sockennamnet Hällestad i närheten av Finspång?
250
« skrivet: 2003-02-09, 10:34 »
Svar på en fråga från den 20 november 2001 /Magnus Hjärtström, moderator
På en backe vid Bråvikens strand nordväst om Skenäs kungsgård ligger ruinerna efter Skenäs slott, bränt under det ryska flottanfallet 1719. På ett cirka 200 x 200 meter stort terraserat område finns slottsgrund, lämningar av muromgiven borggård, några mindre husgrunder samt rester av uppfartsväg. Slottet är avbildat i det stora samlingsverket Suecia Antiqua... (Sverige, förr och nu).
Huvudbyggnaden på den nuvarande Skenäs kungsgård uppfördes omkring 1720 i timmer. Den har framspringande, hörnfyglar, faluröd panel och åt öster en stor frontespis.
Källa: Natur Kultur, miljöer i Östergötland, Linköping 1986 (Andra upplagan), sid 485.
Detta inlägg flyttades den 9 mars 2009 från Östergötland, Allmänt, Skenäs.
Magnus Hjärtström, moderator
251
« skrivet: 2003-02-09, 00:40 »
Visst satt man hemma och vävde vid denna tid, under första hälften av 1800-talet. Handvävarna levde länge sida vid sida med de allt mer industrialiserade textilcentra som växte upp i trakten av Borås (bomullsindustri) och Norrköping (ylleindustri) med mera. Norrköpings äldsta textilföretag startade sin verksamhet redan på 1600-talet, men dessa skilde sig oerhört mycket ifrån de som fanns ett par till tre hundra år senare.
Vävarfamiljer utanför fabrikerna arbetade oftast åt förläggare, kunde vara en rik bonde eller handelsman i en närbelägen stad som försåg vävarfamiljerna med garn och sålde sedan det färdiga tyget. Arbetet kunde vara säsongsbetonat, beroende på andra försörjningsmöjligheter. Sommartid kanske jordbruksarbetet var viktigare?
Några årtionden före sekelskiftet 1900 började den mekaniska vävningen slå ut den som gjordes för hand, hade orsak i en ekonomisk högkonjunktur och med den tekniska förbättringar i infrastrukturen. Vävarfamiljerna gick sotdöden till mötes.
252
« skrivet: 2003-02-08, 23:57 »
Riksutställningar gav ut en utställningskatalog år 1977. Den hette MASKIN MAKT. Teknikens utveckling och arbetets förändring under industrialismen. Med vävningen som exempel. En lång och krånglig titel, men det hörde väl till 70-talet... I alla fall finns det en bild på sidan 26, som jag vill visa för att jämföra med den klädedräkt som kvinnorna bär ovan i bildgåtan. Alla kvinnor på min bild bär också ett vitt förkläde... om inte lika hög/stor som i bildgåtan. Man kan ju tycka att det är opassande i maskinsal, men kanske det var praktiskt i väveriet för att inte smutsa ned textilerna man tillverkade, samtidigt som det vita förklädet snabbt visade ifall det var smutsigt? Nedanstående bild har som bildtext: Väveriet i nya fabriken i Fritsla, Firma L.J. Wingqvist, 1905. (Bilden är beskuren.) 
253
« skrivet: 2003-02-08, 09:30 »
”Beskrifning öfver Sveriges rike” af Wilh. Tham. 2:a delen. Linköpings län (1855), sid 572-575:
”Högby socken, mellan Järstad i nordost, Härberga och Mjölby i öster och sydost, Skrukeby i söder, Hogstad och Bjälbo i vester, Allhelgona med Skenninge stads egor i norr, har ? mils längd från öster till vester, med 3/8 mils bredd i öster, ? i vester, samt upptager 0,208 qv. mil. Östra randen når ej fullt till Svartån, och skiljes derifrån af den någorlunda höga strandåsen; en liten bäck går dock genom denna ned till ån; hufvudsakliga lutningen är mot norr, till grenar af Skenån; Stora och Lilla Skogssjöarne ligga på södra gränsen. Från denna norr ut genom östra midten sträcker sig en sandig skogsås ej utan kullar; utefter norra gränsenär ock temligen magert land, dock mera jemnt, här och der sidlänt; i sydvest, söder och sydost är mest bebygdt; det hela kan räknas för slättland. Rådande jordmån är syr- och flygsand samt örjord; äng finnas föga, bete något, skog saknas ej alldeles. Hufvudnäringen är åkerbruk, med boskapsskötsel och bränvinsbränning. Hemmantalet är 32 oförm., hvaraf 21 skatte, 4? krono, 1? frälse, taxerade med lägenheter till 76,270 R:dr 1853. Det mesta består af byar, i allmogens ego. Två hemman Lärketorp och Slomarp höra i kyrkligt hänseende till Mjölby. Folkmängden var på 1750-talet o. 430, 1790: 422, 1815: 512, 1825: 595, 1830: 658, 1840: 715, 1850: 720, 1852: 701.
Landsvägen från Skenninge söder ut till Småland öfver Mjölby går igenom landet åt sydost mellan Allhelgona och Mjölby socknar; mindre vägar utgå åt vester till kyrkan, belägen ? mil från Skenninge; andra två, mellan Allhelgona och Hogstad, och mellan Hogstad och Skrukeby, korsa hvaranda långt i sydvest.
Högby förekommer på 1300-talet, en dess kyrkoherde 1374; det torde från reformationstiden haft Skrukeby, och har från 1596 äfven Hogstad till annex, och utgör nu tillsammans med dem båda ett konsistorielt pastorat af 2:a klassen.
Kyrkan är gammal, mestadels af kalksten, har hvalf, som fordom varit målade, torn, gammal altartafla i trädsnitt, m. m. Socknen eger åtskilliga kassor. - Bland fornlemningar nämnas grafhögar nära kyrkan, stensättning nära Högby, en runsten mellan Norrby och Axstad o. s. v. Vid katholska tidens slut hörde under kyrkliga stiftelser 7 gårdar, under kloster 11, af samtliga 31 ? enligt 1700 års jordebok; på 1600-talet innehade adeln en mindre del. Svåra tider omtalas 1755 och 1826.
Gårdar, byar m.m: Högby, 1 mantal krono, prestegård.. Stora Skogssjö, s.s.o., ? m. krono, kaplansbol.
Vestra Skrukeby socken mellan Högby i norr, fordna Sörby, nu en del af Mjölby, i ostsydost och söder, Hogstad i sydvest och vester, har o. 3/8 mils längd och bredd, och 0,120 qv. mils areal. Den är i allmänhet jemn, med lutning åt nordvest och norr, och med någon höjning mot östra och södra gränserna, der grenar af Skenån upprinna ur skogsmarker på den landthöjd, hvilken begränsar Lillåns dalgång i norr och bildar öfvergången från slätten till de sydliga skogssocknarne. Vid nordöstra gränsen ligger Stora Skogssjön, vid den sydöstra Sjögarpsjön, med utlopp till Svartån. Den mest bebygda delen är i midten, samt i vester och nordvest. Rådande jordmån är dels lera, dels dungjord; på äng och bete är ringa tilgång, på skog ännu mindre. Enda näringen är åkerbruk, med boskapsskötsel och någon brännvinsbränning. Hemmantalet är 25? oförm., 20 förm., nemligen 13 5/6 skatte, 4 1/6 krono, 2 frälse, taxerade med lägenheter till 62,970 R:dr. Det mesta består af byar, en del af mindre gårdar; allt utom några boställshemman besittes af allmoge. Folkmängden var på 1750-talet o. 300, 1790: 378, 1805: 396, 1815: 400, 1825: 430, 1830: 431, 1840: 467, 1850: 524, 1852: 500.
Landsvägen från Mjölby till Småland öfver Grenna går igenom socken i vestlig rigtning till Hogstad, förbi kyrkan, som ligger ? mil från Skenninge; en mindre korsväg går från norr till söder mellan Högby och Hogstad. Långt i söder går en väg mellan Sörby och Hogstad.
Skrukaby vestra förekommer under medeltiden, men synes åtminstone från reformationstiden hafva varit annex till Högby. Kyrkan är gammal, af sten, med hvalf, som varit målade, och har torn; fönstren utvigdades 1756. Socknen eger vanliga kassor. Fråga har varit väckt om sammanbyggande af Högby och Skrukeby kyrkor.
Hulje skog mot östra gränsen har varit skådeplats för en drabbning mellan Dackes folk och K. Gustafs, vid den förres återtåg från Wadstenatrakten.
Under katholska tiden har 1 gård hört till kyrklig stiftelse, 9 under kloster, af samtliga 24 5/8 enligt 1700 års jordebok. På 1600-talet innehade adeln en betydlig del, men fick vid reduktionen föga behålla.”
254
« skrivet: 2003-02-08, 08:16 »
Tre litteraturtips om Högby (och Västra Skrukeby):
1) Ncbgz Högby
Petersson, Conny L.A.: Högby. - Mjölby: Kulturnämnden i Mjölby kommun, 1987. -12 s. : ill. - (Mjölby: Kulturnämndens skriftserie ; 6). - Finns till salu på turistbyrån i Skänninge.
2) Ncbgz Högby
Sandstedt, Gunilla: Högby och Axstad i Högby socken : bebyggelsen på byarnas tid och 1970 : examensarbete i arkitekturhistoria). - Östergötland?:s.n., 1970. - 181 s. : ill.
3) Skriftserien Clas Livijn Sällskapet, nr 2/1997 och 1/1998 berör Högby socken, illustrerad bl a med Mandelgrens teckningar av Högby kyrka. Östgötasamlingen/Länsbiblioteket - Linköping har åtminstone ett par ex. av skriftserien.
255
« skrivet: 2003-02-08, 07:57 »
Terve Anna-Britt. Ta kontakt med Högby Hembygdsförening, så kan du få veta mer. Kontaktpersonen bor som sagt på Skogsjö gård... kanske där din förfader tillbringade sina dagar?
Hennes namn och adress är:
Anita Andersson, Skogsjö Gård
595 94 Mjölby
Telefon:
0142 - 140 60
(Hembygdsföreningen i Högby bildades år 1945 då man förvärvade fastigheten Lindstorp, vilken bestod av stuga och ladugård. Senare hitflyttades en smedja från Vammelby. I mitten av 1960-talet uppfördes en samlingslokal på tomten. Arbetet utfördes ideellt av församlingsmedlemmar. Lokalen används förutom till föreningens egna aktiviteter, även som uthyrning till 50-årsfester, bröllop, företagsfester, klassträffar m.m. Föreningen har nu ungefär 160 medlemmar.)
Mvh
Harri Blomberg
256
« skrivet: 2003-02-08, 07:10 »
257
« skrivet: 2003-02-08, 06:31 »
Tidig morgon... hej på er, såsom Clas Livijn-forskare och gammal skänningebo (inflyttad sådan) har jag varit en hel del i Högby socken. Orsaken är att mitt forskningsobjekt - Clas Livijn (1781-1844) - var bosatt i Högby prästgård (som står kvar), under den tid hans far Johan Alexander Livin (sic) var kyrkoherde i Högby, Hogstad (var också annex till Högby, men det är en annan historia) och Västra Skrukeby under åren 1795 - 1802.
Kortfattat kan jag berätta att Högby och Västra Skrukeby socknar hade bildats redan under 1100-talet och hade fram till 1870-talet två underbart vackra romanska 1100-tals kyrkor. Dessa revs och man byggde däremellan en ny kyrka (nuvarande Högby kyrka). Inventarier från de gamla kyrkorna finns på Historiska museet i Stockholm. Tack och lov finns det fina bilder och teckningar av de gamla kyrkorna, på respektive forna kyrkogård finns gravstenar och i Högby står en av vikingatidens största och vackraste runstenar... man hittade flera sådana när de gamla kyrkorna revs... finns uppställda i närheten.
Högby var moderförsamling på 1800-talet, medan Västra Skrukeby var annex. Kyrkoherden bodde i Högby prästgård, som står kvar vid den gamla kyrkoruinen (år 1995 bodde Mjölbys kyrkoherde Georg Carlsson i Högby prästgård). Komministerbostället valde man att bygga vid Skogssjön (badplats anno 2003) som sedan år 1978 är naturreservat i Mjölby kommun. Det finns en gård med öppna jordbruksmarker i det i huvudsak skogsbevuxna Skogsjöområdet som än i dag heter St. Skogsjö. Det bör rimligtvis vara samma plats där komministerbostaden funnits (finns kvar?), men ska man leta upp platsen för ruinen av Västra Skrukeby kyrka får man ta sig ut på slätten, till skillnad mot Högby är de inte sammanfogade. Det lustiga är att rent geografiskt låg kaplansbostället - komministerbostället Stora Skogssjö - i Högby socken.
Det finns en del skrivet om Högby - Västra Skrukeby, men svårt att få tag på... Uppsatser och dylikt, ska försöka sammanfatta det en annan gång... men rent allmänt om man är intresserad av prästgårdskultur så finns en som berör Östergötland och som jag rekommenderar:
Prästgårdsliv i Östergötland, av Bengt och dagny Cnattingius... tryckt i Västervik 1993.
Med vänlig hälsning
Harri Blomberg
258
« skrivet: 2003-02-07, 20:30 »
... eller slakthusområdet vid Gamlestaden, nära Göta älv..?
259
« skrivet: 2003-02-07, 17:05 »
Ännu fler spekulationer... en liten detalj, som gör byggnaden möjlig att identifiera är avrundningarna i övre hörnen av huset... kan huset varit byggt av cement eller liknande material? Sådana avrundningar känns onödiga och svåra att göra på ett tegelhus... eller? Rappad fasad?
260
« skrivet: 2003-02-07, 15:50 »
... jag hävdar ingenting... någon form av skorsten fanns väl till alla byggnader på den tiden... bostad, industri, mejeri eller säteri... om den saknas på bilden utesluter ingenting... för det är inte mycket vi får fram av att titta på byggnaden i bakgrunden, förutom att den har stora fönster. Jag ser inte ens om den är byggd av tegel. Är den det?
Marianne, känner du igen din mormor på bilden..? Om hon var 17 år då hon kom till Göteborg, kanske man kan hitta byggnaden i eller runt Gårda eller Olskroken... där hittas bl a Pellerins Margarinfabrik. Gamlestaden är också en tänkbar lokaliseringsort.
Ps. Mina föräldrar arbetade i Norrköpings textilindustri (Sveriges Manchester - en gång full av skorstenar som reste sig som minareter över huskropparna) på 1960-talet. Själv var jag guid på Norrköpings stadsmuseum innan jag lämnade min födelsestad år 1987. Vet inte hur många grupper jag har visat runt i industrilandskapet... men det ger ingen tyngd åt mina inlägg (jag bara gissar såsom när man fastnar vid korsordslösning), så Jan... är inte intresserad av någon sidodebatt, fyller inget syfte... förlåt om jag har gjort något övertramp! Ds.
261
« skrivet: 2003-02-06, 13:14 »
Replik ... textilindustrier är ett samlingsbegrepp för diverse olika faser av textilframställning - arbetskläder skilde sig åt beroende i vilken fas man arbetade i, även sättet att driva maskiner i textilindustrier hade olika ursprung - alla krävde inte skorsten... tjänstemännens, alternativt förmännens position var i industriorterna betydligt högre än den gemene arbetarens... ekonomiskt, socialt och klädesmässigt. Hur som helst är det riktigt roligt att se att Marianne har lyckats få med så många i denna gissningslek. Kan vi inte be att Anbytarforum Rötter kan dela ut ett pris till vinnaren?
Ha en fin dag... dags att sova (har arbetat natten som gick och varit på föreläsning under förmiddagen, alltså är jag lika råddig som vanligt)... med vänliga hälsningar!
Harri Blomberg
262
« skrivet: 2003-02-04, 23:03 »
Hej Anne, kan du närmare beskriva var Mölndals Sytrådsfabrik ligger? I så fall kan jag åka dit och fotografera av det för att kunna göra en jämförelse. I för sig startade år 1933 sytrådstillverkning i Krokslätts fabriker i Mölndal, men det är väl inte detta enorma komplex du menar?
Varma hälsningar
Harri Blomberg
263
« skrivet: 2003-02-04, 22:20 »
Terve allesammans! Vi har ett fint stadsbibliotek i Göteborg, men i och med att staden tidigare har varit säte för Göteborgs- och Bohuslän, inte för Älvsborgs eller Skaraborgs län som resten av Västergötland tillhörde innan den nya länssammanslagningen är det lite dåligt med västgötalitteratur. Därtill är stadsbiblioteket uppdelat i en massa filialbibliotek runt staden, så ännu har jag inte hittat något vettigt att delge - varken om bildens lokalisering eller fotografens bakgrund.
I för sig har vi andra fina institutioner som kan delge information, samt ifall jag (eller någon annan) gör en bättre sökning i bokhyllorna så lär vi nog komma fram till bildens ursprung - fotograf, tid och plats. I eftermiddags hittade jag nog lite för bråttom (det finns i för sig en massa information om olika industrier, men bilder saknas), och nu finns ju två intressanta alternativ - Landvettersjön eller Mölndal, så imorgon ska jag ta mig mer tid.
Om det här låter lite råddigt så är det för att jag har suttit på en tre timmar lång föreläsning om Västergötlands äldsta historia. Huvudet är fullproppat med en massa fakta, tyvärr inget om industrialisering. Jag återkommer...
Med vänlig hälsning
Harri Blomberg
Ps. I boken Göteborgs fotografer - Atelj?er och yrkesmän 1840-1910 av Lars Olof Lööf (Gbg 1999) finns ingen fotograf Forslund omnämnd. Kanske han inte var verksam i Göteborg eller så var hans yrkesverksamma period senare. Det ska finnas en nyutkommen bok om Mölndals industrier, men den saknades i bokhyllorna. Ds.
264
« skrivet: 2003-02-04, 06:46 »
Oj då, Rolf Liljehammar hann visst emellan Mariannes och mitt anförande. Rävlanda och en tvättinrättning låter ännu mer sannolikt. Jag kan gå till stadsbiblioteket i Göteborg senare idag och se om jag hittar något om tvättinrättningen i Rävlanda. Efter min kvällsföreläsning kan jag återkomma med eventuella fynd ifrån bokvärlden.
265
« skrivet: 2003-02-04, 06:40 »
Hmm, tittade inte så noga på de vitklädda personer - det finns ytterligare två män på bilden, en vitlädd - chefstyp - med slips bredvid den högra mannen och en alldeles vitklädd bredvid de större mansgruppen. Det är möjligt att några av de personer som står allra längst upp till vänster av bilden är män eller pojkar... lite svårt att se på bilden.
Tänkbara industriområden under denna tid i Västergötland är Mölndal (men tror jag inte), trakten mellan Alingsås och Göteborg, längs västra stambanan... men om kortet berör textilindustriverksamhet har bomullsindustribältet kring Borås och Sjuhäradsbygden stora möjligheter... främst Viskans dalgång sydväst ifrån Borås... Viskafors och Skene med mera.
266
« skrivet: 2003-02-03, 22:04 »
Vet inte, bara en massa gissningar... men det ser ut som någon form av textilfabrik med stora fönster (senare tid ett typiskt kvinnoyrke, ej i början av industrialiseringen), de flesta klädda i vita förkläden - kan gärna inte vara allt för skitigt arbete, förutom de tekniskt anvariga - männen - tre till vänster och en till höger ser ut att sköta maskinproblem. Han längst till höger och han i mitten av tre de tre männen verkar vara platschefer, bär slips, kostym och vit skjorta under skyddskläderna. Inga barnarbetare, så tagen sent i vår industrialiseringshistoria. Första årtiondena av 1900-talet. Självklart har företagets ägare satt sig i mitten av bilden. Du har ingen aning i vilken del av Sverige bilden är tagen?
267
« skrivet: 2003-02-03, 04:42 »
Det kan förtydligas att Haapalahti är en by, medan gården Koppelniemi ska ligga i en by som heter Alakind.(?). I hiskiböckerna kan man hitta ytterligare information... att skomakaren Carl Otto Hagman (likadant namn som sonen) vigde sig två gånger i Petäjävesi. Första gången 1.5.1842 med Maria Ericsdotter och andra gången såsom änkling tio senare, den 23.5.1852 med pigan Fredrica Danielsdotter ifrån samma gård.
268
« skrivet: 2003-02-03, 04:24 »
I Genealogiska samfundet i Finlands historieböcker hittar man under döpta följande två dop:
1) Haapalahti i Kerimäki. Född 25.7.1887. Döpt 7.8.1887. Far Albin Hagman. Mor Henrika Lovisa Pulkkinen (22 år). Son Otto Emil.
2) Koppelniemi i Petäjävesi. Född 7.1.1849. Döpt 9.1.1849. Far skomakare Carl Otto Hagman. Mor Maria Ericsdotter (31 år). Son Carl Otto.
269
« skrivet: 2003-01-29, 22:46 »
Ett stort tack till alla som har intresserat sig för Harry Wennströms arbete. I helgen som kommer ska jag börja ta kontakt med ovanstående förslag på utgivare. Intresse finns ju, märker jag. Det lär nog resultera i gott resultat.
I augusti månad 2003 hoppas jag vara fullständigt färdig med inskrivningen och inscanningen av Wennströms text, så kanske om ett år kan den finnas till allmän beskådan i bokformat?
Hädanefter kan ni kontakta mig på min e-postadress om ni önskar få reda på fortsatta resultat angående utgivningsprojektet. (Jag är lite rädd att anbytarvärden ska stänga av mig ifrån denna diskussionssida genom att jag tar upp ämnen som lätt faller ur ramen för släktforskning.)
270
« skrivet: 2003-01-28, 22:07 »
Terve Kjell, Stefan och Irma! Tack för alla positiva inlägg. Nu har jag några adresser att gå vidare på... ska ta kontakt med de ovanstående och hoppas att det leder vidare till ett konkret resultat... och du Kjell angående uppgifter om befolkningen 1539-1810 i byarna, Nikkala, Säivis, Seskarö och Lappträsk så delger jag gärna av Wennströms uppgifter till din sammanställning. Skicka ett e-postmeddelande så fixar vi det.
Med vänlig hälsning
Harri Blomberg.
Ps. Det är en bra dag, har precis tenterat av femton poäng i finska på Lunds universitet... kom just hem till Göteborg. Ds.
271
« skrivet: 2003-01-26, 00:05 »
Terve S. Torikka! Nog har jag varit i kontakt med Haparanda kommun och den enda respons jag har fått har kommit från bibliotekariepersonalen, men som du förstår har de ingen möjlighet att hjälpa mig. Wennströms manuskript är lika snävt som boken som handlar om spädbarnsdödligheten i Nedertorneå socken, men på sitt sätt lika fantastisk.
Norrlandsförbundets stipendienämnd, lika lite som förbundet för Tornedalen (kommer inte ihåg vad de heter?) har inte heller nappat på id?en och så många andra vägar finns inte att gå, att trycka en bok på 200 sidor kostar alltför mycket pengar (även om upplagan är liten.)
Internet har den fördelen att kostnaderna är betydligt mindre för att sammanställa arbetet - grundarbetet med textinskrivning, eventuell sammanfattning på finska (med hjälp av någon) och inscanning av bilder med mera kan jag göra hemifrån. Hemsideplats och arbetets redigering vill jag överlåta till någon annan. Samtidigt skulle man kunna bygga upp en databas över de personer som bodde i byarna. Några uppgifter bör väl ändå finnas om tidiga bybor, även om de inte är lika talrika som på 1700-talet och framöver.
Wennström synes inte ha varit från Haparanda, åtminstone flyttade han därifrån. Skrev en annan publikation i Västerbotten och dog i Motala, Östergötland. Han finns omnämnd i Haparanda stad 100 år - en minnesskrift av R. Odencrants, tryckt i Uppsala 1945 - på sidan 392 (Under rubriken stadsfullmäktigeledamöter i Haparanda 1894-1945.):
Wennström H., tel.rep 1929 20/6 - 1942, 1943 -.
Mycket mer vet jag inte om honom förutom att hans hustru sålde Wennströms samlingar till antikvariatet i Vadstena. Fråga mig inte varför manuskriptet blev otryckt, kanske på grund av flytt från Norrbotten.
Tack för visat intresse.
Mvh
Harri Blomberg
(Egentligen hör inte det här direkt till anbytarforum, men då innehållet skulle hjälpa många släktforskare och lokalhistoriker har jag ändå velat ge plats åt mitt problem. Vore bara så synd att någons så gedigna arbete blir opublicerat.)
272
« skrivet: 2003-01-25, 19:50 »
För åtta år sedan köpte jag en originalrapport (ett manuskript) via Vadstena antikvariat från författarens dödsbo i Motala. Det är en äldre studie om haparandatrakten på 1600-talet och heter Bebyggelse och dess samband med näringsliv och naturlandskap i nedertorneåbyar på 1640-talet, författad av Harry Wennström. I rapporten på 200 sidor redovisas resultatet av en undersökning, främst inriktad på bebyggelse och dess samband med näringslivet och naturlandskapet i fem nedertorneåbyar; Mattila, Haparanda, Vuono, Kiärsbäck och Säivis, och syftar till att söka klargöra jordbrukets förutsättningar och produktion på 1640-talet, till att klargöra orsaker till bebyggelsens karakteristiska utformning i tornebyarna och till att förklara uppkomsten av storbyar och småbyar. Harry Wennström har utnyttjat sig av ett flertal källor i Riks-, Kammar-, Krigs-, Härnösands lands- och Lantmäteristyrelsens arkiv, Rikets allmänna kartverk, SMHI, Sveriges geologiska undersökning, Vägförvaltningen i Norrbottens län, Norrbottens läns lantmäterikontor, Kemii Kalastus yhtiön arkiston luettelo i Uleåborg, Nedertorneå kyrkoarkiv (Alatornio) - Pirkiö, Torneå stadsarkiv, Haparanda stadsarkiv, Byhandlingar Nikkala (Kiärsbäck), Nedertorneå kommunalkontor i Haparanda, Veterinärinrättningnings biblioteket i Skara och avslutningsvis har Wennström tagit del av 111 skilda böcker som han presenterar i sin litteraturlista. Min målsättning har väl varit att nyskriva materialet, med de ändringar som författaren för 45 år sedan gjorde i manuskriptet, samt trycka upp de bilder som finns i däri, d v s 21 svartvita fotografier av Nedertorneåkartor (de flesta de äldsta som finns i våra arkiv), 4 övriga kartbilder, 12 diagram och 29 tabeller. Men åren går och jag har inte kommit så långt med projektet, har scannat in en del av kartorna och skrivit in en del av texten. Jag visar exempel här nedan: Inledning. Bebyggelsen i Nedertorneå sockens byar på 1640-talet erbjuder en mängd historiskt-geografiska forskningsuppgifter.(1) Föreliggande arbete, som redovisar resultatet av en undersökning, främst inriktad på bebyggelsen och dess samband med näringslivet och naturlandskapet i fem nedertorneåbyar, Mattila, Haparanda, Vuono, Kiärsbäck och Säivis, syftar till att söka klargöra jordbrukets förutsättningar och produktion på 1640-talet, till att belysa frågan om när och hur byarna anlades, till att klargöra orsaker till bebyggelsens karakteristiska utformning i tornebyarna och till att förklara uppkomsten av storbyar och små byar. Enequist karakteriserar tornebyn på följande sätt: ”Byarna ligga utsträckta utefter älvstranden och äro sammansatta av en lång rad gärden, vanligen av rektangulär form, som alla med ena sidan nå ned till stranden. På varje gärde ligger ett, sällan två eller flera hus.”(2) Ett detaljerat fältstudium av områdets topografi, hydrografi, jordarter och förändringar i naturlandskapet från den tid, då de bebyggda och odlade områdena steg ur havet, har företagits. Analysen av 1640-talets byar har utgått från frågeställningarna: Vad lockade människorna till bosättning inom området? När anlades byarna? Vilken näring är huvudnäring i de nyanlagda byarna? Tillgång till lättbrukad åkerjord och ängsmarker har varit avgörande för valet av bosättningsområde, då byarna anlades. Jordbruket måste på 1640 betraktas som huvudnäring främst därför, att det sysselsätter de flesta nominati, som upptages i skilda kamerala källor - och dessa torde med största sannolikhet utgöra (syfta) majoriteten av byarnas befolkning.(3) Jordbrukets karaktär av huvudnäring understrykes av att samtliga byars lokalisation bestämmes av hänsyn till jordbruket,(4) och av att tornebyarnas jordbruk ger större avkastning under 1640-talet än närliggande älvdalars. (Jfr s 179) Främst lokalisationen av byarna gör det sannolikhet, att de anlagts som jordbruksbyar. Detta understrykes av att byarna i de äldsta kamerala längderna tecknas som jordbruksbyar med samma binäringar, som dem vi finna under 1640-talet. Diskussionen av källvärdet hos det material, som ligger till grund för denna framställning, sker i anslutning till behandlingen av skilda problem. 1) Enequist 1935, s 143 ff. 2) Ibm, s 163. 3) Hur stor tornebyarnas totala befolkning på 1640-talet varit, kan vi inte beräkna med ledning av tillgängligt material. En jämförelse mellan de undersökta byarnas nominati i skilda kamerala källor har visat den metodiska orimligheten i att ur dessa kamerala längder beräkna folkmängden. 4) I intet fall har t ex kunnat beläggas, att fisket, den ekonomiskt betydelsefullaste binäringen, samlat bosättningen kring fiskeplatsen, som f ö ej alltid brukas av de närmast denna boende. Fiskets karaktär av binäring till jordbruket markeras av att fiskena i de kamerala akterna benämnas ”böndernas fisken” och av att förekomsten av yrkesfiskare på 1600-talet ej kan beläggas. / Jfr t ex fiskeregistren 1592, 1601, 1609, 1647 KA /. När yrkesfiskare på 1800-talet förekommer, erhåller sådana på grund av sin fattigdom burskap i den nygrundade Haparanda stad mot särskilt låg burskapspenning. / Jfr Odencrantz 1945, s 212/. Val av byar. Vid valet av byar, som undersökningen ska omfatta, har frågan varit: Skall hela älvdalen, Nedertorneå socken eller något mindre område göras till undersökningsobjekt? Under arbetets gång har en begränsning skett till byarna Mattila, Haparanda, Vuono, Kiärsbäck och Säivis. Skilda orsaker har medverkat till denna begränsning. Det har synts önskvärt, att begränsa undersökningsområdet så, att det varit möjligt att göra en detaljanalys av källmaterialet och naturlandskapet, att de undersökta byarna representerat såväl älvbyar som rena kustbyar utan direkt anknytning till Torne älv, att älvbyarna förutom, att de varit blockskiftade radbyar med Einzelhöfe - det för tornebyn karakteristiska - uppvisat avvikelser från detta bebyggelseschema, att byarna upptagit såväl storbyar som små byar, att byarnas uppkomst varit möjlig att datera, att byarna legat på den svenska sidan av den nuvarande riksgränsen, då jordartskarta och nivåkurvor varit tillgängliga endast för denna del av älvdalen. Jordartskartan har varit nödvändig för bedömning av tillgången på åkerjord och nivåkartan för dateringen av byarnas anläggning, och att de undersökta byarna upptages i 1640-talets geometriska jordeböcker. Att välja socknen som objekt hade i hög grad underlättat analysen av det kamerala materialet, som merendels är uppställt och summerat sockenvis, men hade å andra sidan inneburit, att undersökningen fått göras mera översiktlig med mindre möjlighet till den fasta anknytning till konkreta i detalj granskade förhållanden, vilket eftersträvats, och vilket den snävare ramen för undersökningen ger. Frågan har varit: Skall undersökningen göras översiktlig inom ett större område med detaljanalyser på vissa punkter, eller skall den taga sikte på ett snävare område för att beträffande vissa företeelser vidgas för jämförelser med angränsade byars och socknars förhållanden för att klargöra om dessa i de undersökta byarna är speciella eller representativa för förhållanden i ett större område. Den använda metoden har lett till en helt ny uppfattning om tornebyarnas uppkomst, om orsaker till byns form och om orsaken till uppkomsten av storbyar samt till en reviderad uppfattning om jordbrukets uppfattning och karaktär. Den brukade undersökningsmetoden med begränsning av undersökningsområdet har bidragit till att synen på tornebyn såväl ur formella som funktionella aspekter blivit en annan än den, som möter i tidigare uppfattningar. Undersökningsområde. Undersökningsområdet, som omfattar byarna Mattila, Haparanda, Vuono, Kiärsbäck(1) och Säivis i Nedertorneå socken, är Sveriges nordligaste kustområde och sträcker sig från Virtakari eller Sundholmen söder om Haparanda lat 65O 50' long 24O 9', från Riksröse 59 på gränsen mot Finland, c a 9 km fågelvägen norrut längs Torneälven till Mattila bys gräns mot Nedre Voiakala by och mot väster c a 23 km t o m Säivis by. (Fig. 1. Karta över undersökningsområdet.) I älvdalen ligger byarna med habitationerna i rad längs älvstranden. Gränserna mellan byarna är i det nuvarande kulturlandskapet i älvdalen svåra att uppfatta som naturgeografiska gränser. Den ena byn övergår i den andra på ett sätt, som gör, att man lätt kommer att uppfatta byarna som enbart kamerala enheter. I själva verket är de undersökta tornebyarna naturgeografiskt betingade enheter, då de anlägges. I de undersökta älvdalsbyarna odlas företrädesvis sediment och i någon utsträckning morän. Kustbyarna är strandbyar med karaktär av röjningar i ett vidsträckt skogsområde med skog ända ned till kusten. De ligger alla i anslutning till mynningen av smärre vattendrag, ofta även vid stranden till en ava.(2) Företrädesvis odlas i kustbyarna morän och i någon utsträckning sediment. Topografiskt får landskapet sin karaktär av moränsträckningar NNV - SSO och mellan dem långsträckta myrar. Dessa ger tillsammans med vattendragen, som rinner mellan och parallellt med moränryggarna, ett randigt utseende. I västra delen av området vid Säivis by övergår moränen i mera splittrade former och myrarna utbreder sig oregelbundnare än i öster kring moränkullar och oregelbundna moränsträckningar. Randmoräner saknas. Hela området har legat under havets yta i postglacial tid. Moränen, som är den vanligast förekommande jordarten är merendels svallad. I större delen av området har endast ytlagret påverkats av bränningarna, men i utsatta strandlägen kan man se, hur moränen omlagrats, och hur finare beståndsdelar har spolats bort. Klapper och grus är vanliga företeelser i tidigare strandhak. I sänkorna har ofta sand och finare jordarter spolats ned, och mot höjderna kan man iakttaga en tilltagande blockighet i moränen. De sedimentära jordarterna är främst älv- och bäcksediment, såsom sand, grovmo, finmo och lättlera. De finaste sedimenten förekommer främst i byarna Mattila, Haparanda och Vuono, där de avsatts i en havsfjärd, ur vilken området höjt sig. Betydande områden finmo och lättlera förekommer i byarna Kiärsbäck och Säivis. Grovmo och sand utbreder sig i stora fält kring Keresjokkis och Avajokkis mynningar, norr om Säivis samt på ett flertal lokaler vid kusten. De mest betydande isälvslagringarna finns i Palovaara sydost om Vuono. Höjdsträckningarna når endast undantagsvis över 50 m ö h, och de högsta delarna höjer sig endast ca 20-30 m över den omgivande terrängen. Landets ringa lutningsgrad och moränens topografi medför dålig avrinning i området. De långa smala myrarna är i huvudsak topografiskt betingade. Starrmossen är den dominerande typen.(3) Berg i dagen förekommer i hela området, ofta som kärnor i moränsträckningar, stundom i myrkanterna, vattenslipade strandklippor.(4) Berggrunden består av urberg. Av betydelse för rekonstruktion av naturlandskapet så som det framträder i äldre kartmaterial har varit, att de finkorniga sedimenten varit rika på sulfider.(5) I Mattila, Haparanda och Vuono har förekomsten av ”myrröta”, d v s för odling mindre lämplig jord, som bildats, då sulfiderna oxiderat vid torrläggning, bidragit till att klargöra utbredningen av tidigare sumpmarker. 1) Kiärsbäck omfattar på 1640-talet bosättningarna: centrala Nikkala, Ava och Pelli. 2) Enligt Ordbok öfver Svenska Allmogespråket, Rietz J. E., Lund 1867, är ava grund vik, större eller mindre vattensamling, sank äng under vatten. 3) SOU 1947:33 s 20. 4) Vid östra randen av Lammijänkkä har hamnfogden J. A. Udde, Haparandahamn, visat på en sälfälla, som stammar från den tid, då en havsvik trängde upp i den nuv. myren. Fällan består av en stenmur vid stranden av en kobbe. Sälarna har drivits ned från klipporna och fångats inom muren. Typen förekommer i skärgården. 5) SOU 1947:33 s 20. Klimat. Våra dagars klimat kan inte direkt tillämpas på gången tid. Ångström sammanfattar en diskussion av det svenska klimatets förändring med att konstatera, att klimatet i historisk tid varit underkastat tillfälliga växlingar, ”men i stort sett har det bibehållit sin karaktär oförändrad.” (1) Regionalklimatet i nordvästra Europa torde i fråga om temperaturen ha varit strängare under förra hälften av 1600-talet än i våra dagar.(2) Att lokalklimatet i de undersökta tornebyarna förbättrats med fortskridande torrläggning, som kan konstateras både på kartor från skilda tider, genom direkta iakttagelser i terrängen och av uppgifter i bevarad skriftlig källa, som behandlar frågan om dränering, torde vara ostridigt. Risken för höstfroster borde bl a ha minskat. I vilken utsträckning är inte möjligt att ange. Vi har grundad anledning att förutsätta, att temperaturklimatet på 1600-talet, såväl regional- som lokalklimatet, var strängare än det nutida temperatur klimatet. Sannolikt torde vi t ex kunna räkna med kortare vegetationsperiod, men om vi kan räkna med ett i stort likartat klimat, torde uppgifter om det nutida klimatet icke sakna betydelse, då man vill klargöra betingelser för åkerbruk och boskapsskötsel under 1600-talet. (Fig. 2. Medeltemperatur och medelnederbörd i Haparanda (1901-1930).) Vegetationsperioden har ansetts sammanfalla med +3O och temperatur däröver, vilket för Norrbottens kustland innebär en vegetationsperiod på omkring 145 dygn. Detta är i jämförelse med Skånes ca 245 dygn en kort period. Emellertid torde detta kompenseras med det större antalet soltimmar per dygn under vegetationsperioden.(3) Det större antalet soltimmar per dygn medför, att en fritt växande planta i Tornedalen får ungefär samma mängd solljus som en planta i södra Sverige. 1) Ångström 1946 s 93. Jfr Utterström 1955, s 45. 2) Enequist 1957 s 647, Utterström 1955, s 23. 3) Sålunda har anförts, att antalet solskenstimmar i Luleområdet, på ungefär samma bred som Haparanda under juni månad har 340 solskenstimmar medan Malmö under samma tid har 250. SOU 1947:33 s 20. Hydrografi. Huvudvattendrag i undersökningsområdet är Torneälven. Från myrmarkerna väster om älven rinner genom älvbyarna ett betydande antal bäckar av vilka Jatkånoja, Hakaoja och Kråklundsbäcken är de största. Parallellt med älven rinner flera mindre vattendrag. De mest betydande kring vilka redan 1600-talets bebyggelse samlats är Vuononoja, Keresjoki, det största, och Avajoki. Av betydelse för bebyggelsen är också två bäckar, som sammanbinder de avor, vid vilken den äldsta delen av Kiärsbäck (nuv. Nikkala) ligger, Nikkalan lempi, och vid vilken Säivis by är belägen, Kylänjärvi. All bebyggelse vid mitten av 1600-talet, som kan spåras på samtida kartor och i de kamerala längderna ligger i anslutning till något av dessa vattendrag. Deras stränder har erbjudit sediment för åkern och vidsträckta strandängar. Torneälven har haft särskild betydelse som vattentäkt. Vattendragen har varit fiskrika och har utgjort naturliga färdleder, särskilt för vinterkörslor. De har drivit vattenhjul till kvarnar och primitiva sågar. Deras strandsluttningar har erbjudit naturlig dränering. Vattenföringen i Torneälven är mycket ojämn.(1) Våra dagars förhållanden torde i hög grad motsvara förhållandena på 1600-talet, då älven icke reglerats. Vi kan konstatera förändringar på älvstränderna och genom landhöjningen har en lokal erosionsbas, 0.1 m ö h, bildats 1 km från mynningen. Nederbördens storlek vet vi föga om under 1600-talet men älvens högvatten finns omtalat i berättande källor. De uppgifter vi har att hålla oss till vid bedömningen av flodens vattenföring är SMHI: s uppgifter om vattenföringen 1915-1924 uttryckt i m3/sek i medeltal för varje månad, och uppgifter om maximum och minimum för vattenståndet under åren 1911-1947 vid Voiakala pegel strax norr om Mattila by.(2) Medelvärdet för vattenföringen framgår av figur 3. Medelvärdet för maximivattenståndet är 390 cm och medelvärdet för minimivattenståndet är 136 cm. Det gör en medeldifferens per år i medeltal av 254 cm. Variationerna mellan skilda års vattenstånd är mycket betydande.(3) Mellan Haparanda by och Björkön tränger älven ihop sig i en smalare fåra än vid Mattila. Detta har haft till följd, att högvattnet stigit högre i Haparanda än där älven varit bred, vilket torde ha haft betydelse för bebyggelsens utveckling, och torde utgöra förklaringen till att Haparanda anlagts senast av de undersökta byarna. 1) Fig. 3. 2) Ang. vattenföringen m3/sek Förteckning över Sveriges vattenfall. Pegelavläsningarna utdrag ur SMHI:s otryckta rapporter. 3) Under perioden 1911-1947; max. 8-9 maj 1922 = 656 cm, min. = 84 cm den 30 maj 1913 och den 31 maj 1939. Maximal differens = 572 cm. (Fig. 3 Vattenföringen i Torne älv vid mynningen. (Efter Förteckning över Sveriges vattenfall.)) 1640-talets byar - bybeskrivning. Mattila: Parallellt med älven bildar en med sediment överlagrad höjdsträckning en låg bred rygg endast undantagsvis över 5 m ö h. (Fig. 4. Nivåkarta över Mattila by. Övre delen.) (Fig. 5. Nivåkarta över Mattila by. Nedre delen.) Mellan denna och älven utbreder sig strandängar, tidvis översvämmade. Väster om höjdryggen bildas en sänka. I denna är lättlera den vanligaste jordarten. Väster om detta sänkningsområde vidtager flacka höjdsträckningar med svallad morän eller myrmarker. (Fig. 4. Jordartskarta över Mattila by och angränsade områden.(Efter manuskript av E. Fromm 1946 SOU. - J-kartan ej utgiven.)) De tidigare myrmarkerna är till större delen utdikade och utnyttjade som ängsmark, men förekomsten av lättlera och s k ”myrröta” markerar myrmarkernas tidigare sträckning. 1785-1786 års avvittringskartor(1) visar kärr och myrmarkernas utbredning under denna tid. Karakteristiskt för moränen är, att den i mattilaområdet bildar flacka drumlins eller drumlinsliknande ryggar. Särskilt tydliga drumlins förekommer V. om Taavola i det s k Rantasänkelä (Strandmärla). Den mest betydande är Sänkelärantamäki (2) N. om Haakaoja. I ett antal skärningar i nybyggda vägar kan man iakttaga, att moränen är kraftigt svallad, men att svallningen är ytlig. Under ytlagret är moränen grusig eller sandig och osvallad. I sänkorna nedanför moränsträckningarna förekommer nedsvallad sand. (Fig. 5. Mattila 1648. (Å:2 LA)) I söder markerar Kråklundsbäckens ravinartade område, tidvis översvämmat och sumpigt, gränsen till Haparanda by. Lättlera förekommer i ett betydande område kring mynningen.(3) Ända till i början av 1900-talet var området kring Kråklundsbäcken en sumpmark och vid vårfloden ett översvämningsområde, som skapade en naturgeografisk gräns mellan Haparanda by och angränsade byar, Mattila och Vuono. Norr om Mattila by på gränsen mot N- Voiakala vid Karhakka visar riklig förekomst av lättlera,(4) att sumpmarker utgjort gränsen mellan byarna. Detta framgår även av 1785-1786 års avvittringskarta. (Fig. 6. Norra delen av Mattila 1785/1786. (Å 24:273 LA)) Kartan visar bl a hur naturgeografiskt avgränsad byn Mattila är mot N. och V. av kärr, myrar och svallad morän. Teckenförklaring: 6 = kärr och myrar 7 = svallad morän (”stenbunden”) (Fig. 7. Södra delen av Mattila 1785/1786. (Å 24:273 LA)) Kartan visar bl a hur naturgeografiskt avgränsad byn är mot V. och S. av Kärr, myrar och svallad morän. Teckenförklaring: 6 = kärr och myrar 7 = svallad morän (”stenbunden”) De jordarter man odlat i Mattila under 1600-talet är främst finmo, sandblandad lera, lättlera och i ringa utsträckning morän. Notarum Explicatio i geometriska jordeboken sammanfattar: ”god åker och äng, mestadels behållen för köld. Sandmylla över hela åkern. Geometriska jordeboken(5) upptar i Mattila by 12 hemman. Elva av dessa ligger i rad längs älven. Det nordligaste är beläget på längre avstånd från älven än de övriga. Samtliga ligger i anslutning till nuvarande 5-meterskurvan ö h. (Se fig. 4. och fig. 5.) Förutom gårdstecken omgivna av hårdvalls äng och ur denna bruten åker upptar geometriska jordeboken bl a gärdesgårdar, ön Mattilansaari och en ö, som nu återfinnes som en höjdsträckning i terrängen på den landtunga, som i våra dagar förbinder Torneå med det svenska fastlandet, samt nedre delen av Hakaojas karakteristiska ”märlkrök” i anslutning till en norr om bäcken markerad drumlin. I Mattila är enligt geometriska jordeboken sju av byns tolv hemman blockskiftade. Omedelbart norr och söder om Hakaoja förekommer klar och omfattande är enligt geometriska jordeboken sju av byns tolv hemman blockskiftade. Omedelbart norr och söder om Hakaoja förekommer klar och omfattande ägoblandning. Geometriska jordebokens hemman nr 1, 2, 3, 9, 10, 11 och 12 har inägojorden samlad i block med hägnader, som omsluter inägorna d v s avgärdar dem från utmarken eller utgör ägogräns mot intilliggande hemman. Inom dessa ägoblock spåras ingen ägoblandning. I området kring Hakaoja är förhållandena annorlunda. Den odlade jorden grupperas inte i block, som ligger i rad längs älven utan ansluter norr om bäcken till en drumlin, som från älven sträcker sig mot NV. Gårdstecknen för gårdarna nr 3, 4, 5, 6 och 7 i geometriska jordeboken ligger liksom byns övriga habitationer i rad längs älven, men äng och åker är inte samlade i block kring dem, och större delen av den åker de brukar ligger enligt de vanliga förhållandena i de undersökta byarna långt från gårdstecknen. Den enda direkta uppgiften i geometriska jordeboken om ägoblandning inom Hakaojaområdet är siffran ”2” på tvenne åkerstycken, varav framgår, att hemmanet nr 2, som ligger utanför den för hemmanen nr 3, 4, 5, 6 och 7 gemensamma hägnaden, har åker i området. Geometriska jordebokens uppgifter om utsäde visar, att dessa hemman har samma åkerareal. Förutsättningen för att de fem hemmanen skall ha lika åkerareal är emellertid, att deras tegar ligger i ägoblandning och icke samlade i block. För att närmare bestämma tegarnas storlek har planimetermätning av dessa företagits.(6)Planimetermätningen visade överensstämmelse mellan mätresultaten och geometriska jordebokens utsädesuppgifter. Jämförelse mellan tegarnas storlek och form styrker att förutsättningen för lika stor areal är, att hemmanens åker är ägoblandad. De tidigaste kartuppgifterna om ägoblandning inom området finns i 1682 års geometriska avritning.(7) Man torde kunna antaga, att inte så stora förändringar skett i Hakaojaområdet, då ägoförhållandena i byn är så likartade 1648 och 1682, att de enskilda åkerstyckena i stor utsträckning kan identifieras som desamma på de båda kartorna. I 1500-talets kamerala akter, t ex i jordeboken 1543 ( saknas namnet Mattila. Namnet Nerem / Näre / betecknar Mattila by. I 1609 års jordebok 9 förekommer båda namnen ”Nären och Mattila” som beteckning på byn. I senare kamerala källor, t ex 1647 års jordebok begagnas endast namnet Mattila. (Fig. 8. Mattila 1682. (Å 24:151 LA)) 1) Å 24:273 LA. Fig. 6 och 7. 2) Rantasänkelämäki = Strandmärlbacken, troligen av den ”märlkrök”, som Haakaoja beskriver i sitt nedre lopp. Namnet brukas bland ortsbefolkningen. 3) I Haparanda stads arkiv finns en rapport från en undersökning av och ett förslag till sanering av Kråklundsbäcken. I detta heter det: ”Ehuru sålunda Kråklundsbäcken icke på något ställe berör staden och endast obetydligt av staden tillhörlig mark, utövar den dock i sanitärt hänseende ett ganska skadligt inflytande på Haparanda stad, enär bäcken saknar regelbundet avlopp, och marken närmast omkring densamma utgöres av en gungflyartad sumpmark, en grund ravin, varifrån kalla dimmor och osunda gaser under den varma årstiden ständigt måste uppstiga. En utgrävning och reglering av denna bäck skulle därför i klimatiskt och sanitärt hänseende vara mycket välgörande för Haparanda stad. För jordägarna själva skulle en utdikning av denna sumpmark hava utom nämnda fördelar även den, att kringliggande marker, som åtminstone delvis ligga tämligen lågt, skulle fullständigt kunna torrläggas, och ett rationellare jordbruk kunna bedrivas.” ... ”Såsom av profileringen framgår, stiger högvattnet från Torneälven upp igenom nästan hela Kråklundsbäcken. Då detta vattenstånd äger rum under endast någon kort tid under vårfloden utgör det intet hinder för uppnående av det mål, som med detta arbete avses. Fast mera är det av så mycket större vikt, att Kråklundsbäcken uppgräves, som därigenom det stagnerade vattnet, som genom vårfloden hindrats avrinna och än mera ökats, så mycket hastigare och lättare kan överföras, sedan floden fallit.” Ovanstående rapport är skriven 1899 av Statens lantbruksingenjör Emil Berggren. 4) J- kartan, Fig. 4. 5) Å:2 LA. 6) Planimetermätning har skett med s k pollett, enligt den metod, som 1640-talets lantmätare kalkyrerade åkern. 7) Å 24:151 LA. Fig. 8. Västerbotten 1543:2 KA. 9) Norrl. 1609:10 KA. Haparanda: Haparanda by avgränsas vid mitten av 1600-talet... ... som ni förstår är den guld värd för släktforskare och hade jag haft en likadan bok för min egen fädernebygd i Sydösterbotten hade jag gett ut boken för länge sedan, men nu händer inte så mycket med projekt att sammanställa den. Ingen använder en blåslampa för att sätta fart på mig. Därför undrar jag i detta forum om det finns någon som skulle tänka sig att hjälpa mig med en publicering på nätet så att arbetet skulle kunna vara tillgängligt för alla oavsett bosättningsort. Därtill skulle Harry Wennströms arbete kunna lyftas upp med fotografier från Nedertorneås byar, vilka skulle kunna tas av någon i nuvarande Haparanda kommun. Kanske äldre fotografier skulle passa? Jag är öppen för förslag och när arbetet är lanserat tänkte jag donera manuskriptet till stadsbiblioteket i Haparanda - där den hör hemma (inte här i Göteborg).
273
« skrivet: 2003-01-24, 15:48 »
Inte för att nedanstående text riktigt hör till anbytarforum, men för att klargöra Isak Georg Stenmans författarskap så presenterar jag ändå kort hans produktion:
Under ”ett besök på boklådan i Falun” heter en artikel skriven i ”Tidning för Fahlu län och stad”, publicerad den 25/6 1840:
”Af Länstidningarne hade jag förnummit, att flera Bokhandlare funnos i den goda staden, hwilka en hwar hade sitt lilla eget särskildta goda att bjuda på; och för att ej gå miste om något, fick jag lof att, dragen af Apostlahästarnes ystra och istadiga par, göra en wisit hos dem alla.”
Den förste bokhandlaren är upptagen, den andres bokbestånd är ”ej betydligt större, än en någorlunda furnerad djeknes”, den tredje och fjärde är inte bättre, hos den femte får kunden svaret: ”Magistern är nu i skolan, men mellan kl. 12 och 3 samt efter kl. 5 i afton kan både han och böckerna träffas.” Nyckeln sitter dock i dörren:
”Hå! Här fanns en disk att börja med, och om bokförrådet ej war särdeles widlyftigt, så såg det åtminstone ut här, som en boklåda. Musikalier lågo på ett bord, och äfwen på golfwet syntes Haeggströms gamla förlager intaga en sämre plats, än de werkligen förtjena. Men då utrymme felas, är man äfwen nöjd med att se golvet upptaget. Här fick jag rätt mycket nya saker, hwilka wisserligen ej ”utanför”, som Dalkarlen säger, äro nya, men för oss, som äro så långt skiljda från upplysningens wagga, hufwudstaden och Upsala, ännu hafwa hela nyhetens behag. Jag beklagade mig öfwer min till större delen fruktlösa wandring, och äfwen deröfwer, att också här saknas mycket nytt. Orsaken förklarades och bestod deri, att från gammalt hafwa Hrr Roselli och Olsson haft, den ene Hjertas, den andre Lundequists förlager, och dessutom äro Comministrararne Consistorii-Notariens Commissionärer, hwadan, allt detta tillsammanslagdt, bokhandeln blifwit så splittrad. Nu troddes dock, att sedan paketposten emellan Fahlun och Westerås kommit igång, äfwen förläggare skola finna räkning i att skicka samtlige stadens bokhandlare, som deraf wilja göra allwar, sina artiklar till försäljning. Wisserligen wore detta det bästa både för säljare och köpare, ty när man har så klena ben, som jag, fattig karl! Är det ej roligt att kuska så kring hela st?n. Emellertid fann jag till den med (=till och med den?) sista LeipzigerMesskatalogen hos Herr Huldberg och fick så tillfälle att göra några efterskrifningar från Tyskland.”
Artikelförfattaren var Jeremias Orkborn, pseudonym för tidningens dåvarande redaktör Isak Georg Stenman. Det är samma upphovsman som till ”Hemseder i Dalom, en Finnmarksfärd”, publicerad i ”Norden - skandinavisk nationalkalender för år 1850”, tryckt året före på Per Adolf Huldbergs tryckeri i Stockholm. Denne bedrev tryckerirörelse i Falun ett tiotal år tills han år 1848 flyttade till Stockholm, där han bedrev en omfattande verksamhet som boktryckare och bokhandlare. Författaren Stenman kom att vara Huldbergs tryckeri trogen i sitt yrkesverksamma liv. De bokhandlare som presenteras i ovanstående artikel är bokbindarna A F Boman och P Olsson samt skolläraren J F Andersson.
Jag har haft ett stort problem att hitta Orkborns riktiga namn - för jag har misstänkt att han skrev under pseudonym då det var vanligt under första hälften av 1800-talet - och när jag väl gjorde det nyligen på Helsingfors universitets hemsida så var det inte svårt att gå vidare i levnadsteckningen av författaren. Att han var son till komministern i Rättviks socken och själv hade befattningarna vice skolmästare och komministeradjunkt i samma socken, framgår inte alls av reseberättelsen som utspelar sig i Rättviksskogarna i februari 1849.
Pseudonymen Jeremias Orkborn skrev flitigt bokrecensioner i Falupressen under 1840-talet. Fredrik Braune har i ”Anteckningar om abbreviationssignaturer i svensk litteratur (1893, s. 83).” identifierat honom i ”Norden” 1856 som Isak Georg Stenman, samt densamme under signaturerna -nm- och -g-n i ”Dagsländan” 1840. Stenman var åren 1839-1841 (årtalet 1846 omnämns i Östbergs verk om Falun, s. 471) redaktör för falutidningen ”Tidning för Falu län och stad”.
Tidningen startade som ett radikalt-liberalt organ men förde sedermera i flera decennier med växlande framgång högerns talan. Den grundades av provinsialläkaren Johan Magnus Bergman (1792-1867). Dess förste redaktör var densamme, men han överlät snart redaktörssysslan åt Stenman som ivrigt kämpade med konkurrenttidningen ”Tidning för Stora Kopparbergs län” om läsekretsens ynnest och ibland ganska argsint polemiserade mot varandra på ledarspalten.
Under 1840-talet och första hälften av 1850-talet var Isak Georg Stenman en kunnig och flitig översättare av goda andeliga böcker, skrev även originaluppsatser och bearbetningar i kalendrar och tidskrifter, samt i tidningar såsom i Falun och Västeråspressen. Förutom ovan nämnda sysslor och publikationer kan man på Internets sökmotor Libris hitta ytterligare fem verk som visar hans mångsidighet. Två av dessa under en kvinnlig pseudonym:
1) ”Hvilken är den skönaste?: fruntimmers-porträtter i stålstick/med poetisk text.” Omfång; 24 s.: ill. Medarbetare var Carl Vilhelm August Strandberg (1818-1877).
2) ”Dagsländan: poetisk sommar-kalender 1840 (af I G Stenman m fl).” - Fahlun 1840, 146 s.
3) ”Ny och oumbärlig hand-kokbok för stad och land, men i synnerhet för ogifta fruntimmer och unga husmödrar: Af Anna Bergström (peudonym).” - Stockholm 1849. Anmärkning: 2: a - 14: e upplagan 1850-1896. I den trettonde upplagan finns 500 olika anrättningar upptagna.
4) ”Kärlekspostiljonen: Brefställare för älskande eller hundrande mönsterbref i alla möjliga hjertats angelägenheter.” - Stockholm 1853. Utgiven af E N F Ästman. Bearb.
5) ”Förvaringsboken-boken, eller konsten att under loppet af flera år förvara kött och grönsaker m m: Af Anna Bergström (pseudonym).” - Stockholm 1855. Andra upplagan 1863.
274
« skrivet: 2003-01-24, 14:17 »
Göran, tack för underbara små historier om Tycho Stenman. Tar gärna del av fler om du hittar mer...
Isak Georg Stenman skrev mest under pseudonym, så det kan vara en av orsakerna till att han är okänd. Jag håller på och sammanställer en skrift där jag i förordet ger en kort sammanfattning om Stenmans liv, samt om hans far som också var publicist och eventuella efterkommande beroende på möjligheten att hitta något om dem.
Huvudanledningen till att jag forskar om författaren Stenman är att han har skrivit en av de första tryckta finnmarksskildringarna - anno 1849, vid sidan av mycket annat.
275
« skrivet: 2003-01-24, 02:42 »
Jag håller på och forskar om en författare född och död i Köping, så jag undrar om någon kan komplettera mina förkunskaper i ämnet. Jag är lite nyfiken över vad som hände med hans barn och om det bland ättlingar finns några hågkomster om mitt forskningsobjekt? Nedan följer personfakta:
I Vesterås stifts herdaminne (1880) står det om Isak Georg Stenman (1816-1867) att han: ”Genom rik naturbegåvning, goda kunskaper, varmt nit, ovanlig arbetsförmåga och ädel karaktär vann han allmänt förtroende och allmän välvilja.”
Isak Georg Stenman, föddes i Köping 8/1 1816. Han blev student i Västerås 1835 och prästvigdes i Uppsala 1839 och därefter fick tjänst som vice skolmästare i Rättviks socken, där fadern Per Erik Stenman var komminister från och med år 1835 - efterträdde adjunkten Anders Burelius - fram till sin död 1853. Fadern, som föddes i Västmanland 1783, hade varit rektor i Köping under sonens uppväxttid.
Det enda barnet - Isak Georg - fick Per Erik Stenman med fröken Margareta Kristina Blixenstråle (1783-1856). Hon dog vid Stjärnsund i Husby i Dalarna, där sonen var brukspredikant för tillfället.
År 1843 blev Isak Georg komministeradjunkt i Rättviks socken. År 1848 gifte han sig med Hedwig Johanna Rinman (1815-1854), dotter av lagmannen Reguel Ulrik Rinman. Två år senare föddes sonen Per Gudmund, vars levnadsöde gjorde honom först till lantbrukare i Södermanland och sedan till bokhållare i Stockholm. Samma år som sonen föddes blev Isak Georg Stenman brukspredikant vid Stjärnsund. Brukssamhället låg vid södra ändan av sjön Grycken i nuvarande Hedemora kommun. Hustrun dog år 1854.
En komministertjänst fick Stenman i sin födelsestad Köping redan år 1855, men tillträdde den inte först året efteråt. Modern måste ha varit i dålig kondition, för inte först efter hennes död år 1856 åkte han till staden i Västmanland, nära Köpingsåns utlopp i Mälaren.
I Köping gifte sig Isak Georg Stenman år 1857 för andra gången, med Hedvig Karolina Meijer, född 1828. Hon var dotter av handlanden och rådmannen C. F. Meijer och Charl. Karol. Carlsson. Paret fick två barn:
Otto Fredrik, född 1858, sjöman.
Tycho, född 1860, student.
Stenman avled vid sitt skrivbord 25/4 1867. Han efterlämnade en maka och tre barn från två äktenskap.
276
« skrivet: 2003-01-21, 16:43 »
Släktforskning kräver mycket tid. Det vet jag själv och ni alla som läser och skriver i Anbytarforum. I Värmland, Dalarna och andra övriga finnbygder där svedjefinnar bosatte sig på 1500- och 1600-talet forskar många om finnsläkterna i respektive område. I det skogsbälte som finns norr om Östergötlands centralbygd - slättområdet som sträcker sig emellan Vättern och Östersjön - bosatte sig åtminstone en hel del svedjefinnar på 1500-talet. Vissa for vidare västerut, men andra måste ha blivit kvar i Östgöta norra bergslag och i Kolmården, så jag undrar om det finns någon som har hittat sådana svedjefinnar i sin antavla?
Själv har jag inte riktigt tid att forska om enskilda öden som det handlar om, men är mycket intresserad att läsa om sådana på grund av att jag sedan en längre tid tillbaka insamlar material och skriver om Finnarnas historia i Götaland... de stora riktlinjerna (måste börja på det här sättet för att kunna förstå omfattningen). Vore mycket tacksam om någon kan hjälpa mig i mitt efterforskande med information, tips eller annat matnyttigt. Det gäller bara svedjefinnar/finnar i norra Östergötland fram till riksdelningen år 1809.
Tack på förhand
Harri Blomberg
(bosatt i Göteborg, men född i Norrköping)
277
« skrivet: 2003-01-21, 14:55 »
Terve Christina Hansdotter... såsom student och bosatt i Göteborg kan jag ta mig besväret att gå till KTB på Vasagatan och leta fram personen ifråga. Måste snart ändå gå dit och leta efter information, skicka ett e-postmeddelande och du får svar - ifall dödsannons är insatt i GP - inom en vecka.
Mvh
Harri Blomberg
Kortedala - Göteborg
278
« skrivet: 2003-01-20, 14:23 »
... samt: NYA TIDEN(GUSTAV VASAS STYRELSETID 1521-1560) Östergötland var ett av de sydligaste landskapen i riket och den kornbod – spannmålsbod – som så väl behövdes. Under 1500-talet var inte skogen lika betydelsefull som den kom att bli under 1600-talet i och med de svenska brukens uppblomstring. Till ödemarkerna runtomkring centralbygderna kom nybyggarna av finsk härkomst med kronans goda samtycke, men även till kronans gårdar och bergverk rekvirerade Gustav Vasa finskt arbetsfolk, en folkförflyttning inom riket. Gustav Vasa ansåg, såsom under efterkrigstiden i vårt århundrade, att finnarna var duktiga arbetare. Denna åsikt framkommer i ett stort antal skrivelser som kom från hans kansli. Han begärde ofta av sina fogdar i den finska rikshalvan att de skulle samla ihop folk till arbete för hans behov, bl a i ett brev daterat så tidigt som den 10 mars 1527: ”Tiil jons vesgöthe och flere fogther i finlandh epter thet mestha arbetis folk thee kwnna åstadh komma.”(1) Eller såsom den 29/3 1543 då han behöver folk till sina slott: ”… Wij haffwe och så storligen förnöden en hoop legefolck ther aff Finland, och synnerligen till Gripsholm, Hwarföre är wår wilie, att tu schaffer oss till the mindzste trettije legedrenger och legepiger ther aff Åbo län… och så komma ut öffwer medt första öpit watnet.”(2) Åtta år senare, den 2/4 1551, förbjöd han samma finnar att resa utom riket för att skaffa arbete: ”Legofolk fr. Nyland skola icke tillstädjas fara t. Reval el. annorstädes; om mera folk än som behöves finnes i Nyland eller annorstädes i Finland skall det förskaffas över till Sverige.”(3) Att problemet var stort framkommer av de talrika förbud Gustav Vasa gav för emigrationen, men av samma mängd förstår man också att de hade en ringa verkan. I ett brev till sin son hertig Johan i Finland, daterat den 18 augusti 1556 - där han önskade få folk till gruvor i bergslagen – skrev han: ”Så lathe vijh tigh förstå att vedh för:ne bergverk är stor bräk um folk, som ther arbete skulle, hvarföre see vij gerne, att tu ville lathe bestelledt udi alle län i Finlandh, att vij medh thet förste måste bekomme en hoop aff thet folk, som ther ähre och icke tiänlige ähre till krigzfolk. Och effther man haffver anestedz folk storligen behoff, så måtte man göre ett alffvarligit förbudh uti alle län vedh siösijderne, så väll i Charelen och Nylandh som i Finlandh, thet inthet folk ther aff landet utstädes måtte, anthen till Räffle eller annerstedz till Lijfflandh att giffve sig ther udi tiänist, som thet pläger skee, vedh lijffzstraff etc.”(4) Landskapet Österbotten, även kallat Botnia, nämndes icke alls, räknades under denna tid som en del av egentliga Sverige. Ibland kunde Gustav Vasa inte vänta på sina fogdars göromål, utan sände egna förvärvare. Den 20/4 1551 skriver han en ”fullmakt för Sven Birgersson att draga till Finland och antaga arbetsfolk t. K. Majt:s behov”.(5) Slotten försvarades bäst av knektar som kom utsocknes ifrån, ty slottsherren väntade sig större lojalitet av dessa än av dem som hade släktskap med lokalbefolkningen. Ett brev från Nils Birgersson (befallningsman på Kronobergs slott och i Växjö stad med omkringliggande härad) upptar detta fenomen, brevet var adresserat till K. Maj:t om åtskilliga ärenden angående dennes befallning: ”Den 28 mars 1553… … Här är icke sådan folck udi thenne landzenden, ath man kunde bruka them till nogot gagn eller läre; ville Edhers Nåde verdis för Guds skuld att tillatha mig 10 eller 15 finnar hiitt, jag kunde them bruka till fiske, till tegelladan, till allehanda thet gagn är, och the kunde icke målett till att löpa hädan. Här är väll råd ath förskicke smålänningar up till Edhers Nådes gårdar annorstädes igen, ther som the eij heller våre under vingan i theres födebygder.”(6) Detta ska jämföras med att östgötar vaktade Erik XIV under dennes fångenskap i den finländska rikshälften. Samma synsätt kan ha varit orsaken till att ha finländska soldater på de kungliga slotten i Östergötland. Ett av dessa var Stegeborg och låg som effektivt lås till Slätbaken och handelsförbindelserna inåt landet. Borgen spelade redan under medeltiden en viktig roll i den svenska historien, men hade hamnat i vanvård under dess senare skede. Det blev Gustav Vasa som återställde den gamla borgen från dess vanvård och det nya Stegeborg byggdes av sten från Söderköpings franciskanerkonvent.(7) På isarna utanför Mogata i Hammarkinds härad drabbade Dackeanhängare samman med de kungliga trupperna 1543, och man slogs med hakebössor, armborst, svärd och pikar. Svante Sture som var befälhavare på Stegeborg blev omringad, men räddade situationen genom en överenskommelse med smålänningen Erik Larsson.( Samtidigt hittar vi ett antal finländare i kronans tjänst på Stegeborg. De bör ha medverkat i stridigheterna. 1543 upptas knekten Rasmus Finne såsom fogdens knekt.(9) Två andra finländare hittas året därpå, d v s Jesper Finn(e) – anställd på Stegeborgs slott, får lön – och Mikael Finne – båtsman, får lön.(10) Inbördeskriget led mot sitt slut och mer fredliga tider mötte det östgötska landskapet. Även då behövdes finländare. I ett brev, daterat den 29/7 1555, till Esbjörn Pedersson, fogde i Aska och Bobergs härad, samt på Stegeborg, meddelade konungen fogden att ”han må beh(ol)e then Nicho finne han scriffver um, till kok”.(11) Det största byggnadsprojektet i Östergötland under Gustav Vasa och som fortfarande kan beskådas är Vadstena slott. Det började uppföras 1545 som ett försvarsverk mot vresiga bönder. Gustav Vasa är vid sidan av Heliga Birgitta den person som har satt störst prägel på Vadstena. Slottets tillkomst är utan tvekan den viktigaste tilldragelsen under 1500-talet och dess tillblivelse har som sagt sin orsak i Dackefejden (1542-1543), då för övrigt Vadstena var samlingsplats för kungens trupper. Då upproret var slut framlade han planer på att befästa staden till försvar mot angrepp ”från och genom Småland”. De storslagna planerna på att bygga en befäst stad lik Kalmar eller Viborg föll på dess ekonomiska orimlighet, men ett befäst slott uppfördes och det krävde massor av arbetskraft. Ett stort antal finländare var som byggnadsarbetare med att uppföra denna pärla. Om dessa har vi tidigare bekantat oss med och ska även senare återkomma till. Man rev klostret i Alvastra och de bägge konventen i Skänninge, för att få arbetsmaterial till själva uppbyggandet av slottet. Samtidigt som dessa politiska oroshärdar, vilka var ett hot mot Gustav Vasas hegemoni, kvästes.(12) Slottet fullbordades i början av 1600-talet som ett av den svenska renässansens mest helgjutna byggnadsverk, men Vadstena hade under denna tid så mycket mer än slottet. Varken Gustav Vasa eller hans två äldsta söner stängde Vadstena kloster trots reformationens genomförande 1527. Man skall dock komma ihåg, att den förste Vasakungen gick mycket hårt fram mot Birgittas skapelse. Klostrets egendomar drogs in till kronan. Kungens legoknektar vandaliserade de sköna konstverken i klosterkyrkan. Munkklostret stängdes definitivt 1550. Nunneklostret överlevde dock såväl Gustav Vasa som sönerna Erik XIV och Johan III; den sistnämnde hyste t o m stort intresse för institutionen och får i viss mån betraktas som des gynnare. Det var först hertig Karl som efter Söderköpings riksdag 1595 begav sig till Vadstena i sällskap med ärkebiskop Abraham Angermannus och andra herrar och som då såg till att de sista nunnorna kördes på porten.(13) Innan dess, under hela 1500-talet, hade nunnorna talrikt med finnar i sin tjänst. De räknades upp i ”Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok”.(14) År 1539 upptogs ”utgift till swaenalön (svenlön?) för Erik Finne i Swsenborg, á mark 2. Samt för Henrik Finne i borgaragarden, á mark 5.” (15) Samma år fick Henrik Finne till lön för han for till Norrbotten, 3 mark.(16) År 1540 testamenterar Erik Finne i Susenborg 28 mark till klostret. Han finns tecknad i uppbördsdelen med testamente; ”Item Erik Finne, som doo i Swsenborgh (Susenborg), mark 28.” (17) Knut Finne i Fiskaregården, skänker – år 1540 - en sked á tre lod till klostret; ”Thaetta aer sidan kommit: - - - Item 1 sked om 3 lod Knwt Finne i fiskaragardhen gaff.”(18) År 1541 nämns en Olof Finne; ”Item til laens(lön?) aff Olaff Finne 21 mark (2/mark?)” (19) och året därpå - 1542 - Olof Halvfinne; ”Item wi betaladom Olaff Halffinne, mark 5”.(20) Den siste får lön även åren 1543 – ”[utgifft swaenlön] Item Olaff Half-finne, mark 7” (21) - och 1547 –”Item vi betaladom Olaff Halffinne, 8 mark”.(22) Henrik Finne får en mark i betalning av klostret – år 1550; ”[utgift] Item Haendrik Finne, gam(m)al gael (gäld), 1 mark.”(23) Densamme (?) får lön – år 1550; ”Item Haendrik Finne [lön], 6 mark”.(24) Även åren 1552-1554 betalas lön åt en Henrik Finne: 1552 – ”Utgifft swaenalön: - - - Haendrik Finne, 8 mark”.(25) 1553 – ”(utgifft swaenalön) Haenrik Finne, 8 mark”.(26) 1554 – ”(utgifft swaenalön) Henrik Finne, 6 mark”.(27) Avslutningsvis berättar ”Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok” under Gustav Vasas dagar om Anna Finska i Brygghuset; ”(Utgift swaenalön) Anna Finska i brygehusid 2½ + 1 mark”.(28) Andra källor berättar om andra finnar i Vadstena. I S:t Pers socken är Jakob Finne kyrklandbo, år 1539.(29) Det är möjligt att det är samme Jakob Finne som betalar tomtöre i Vadstena, år 1539.(30) S:t Pers kyrka, socknens centrum, användes som stadskyrka i Vadstena. Det medeltida helgeandshuset indrogs av Gustav Vasa till kronan. Det sammanslogs med ett stiftelseliknande sjukhus jämte härbärge för fattiga och vägfarande – Mårten Skinnares inrättning - strax nordost om kyrkogården i Vadstena. Vilket ställdes under magistratens uppsikt. Härigenom framskapades en större vårdanstalt, avsedd för fattiga och sjuka.(31) År 1541 fanns Olof Finne(32) och Margit Finska(33) upptagna i en förteckning över dessa fattiga i Vadstena. Ute på slätten, i skilda socknar runt Vadstena finns de finska bosättarna. I Fivelstad bor - år 1543 - frälselandbon Lasse Finne(34) och nämns - år 1544 – såsom prebendelandbon Lasse Finne.(35) I Lönsås finns kronobonden Mikael Finne, som betalar skatt 1543(36) och 1544(37). Bonden Jöns Finne i Motala socken, betalar - år 1544 - sin årliga ränta.(38) Skänninge förlorade sina uråldriga stadsrättigheter efter Dackefejden och kom under ett trettiotal år att i praktiken fungera som en storby, tills man åter fick tillbaka stadsrättigheterna under Johan III:s styrelsetid. Under de oroliga åren på 1540-talet bodde skattebonden Mårten Finne utanför Skänninge, i Marstad i Bjälbo socken. År 1543 betalade han skatt.(39) Inte så långt därifrån, i Ekeby socken bodde – år 1539 - hans namne kyrkolandbon Mårten Finne.(40) I stiftsstaden Linköping var – år 1541 - Markus Finne mantalskriven.(41) Mellan Västerlösa och Björkeberg ligger Egby och här bodde kyrkolandbon Olof Finne, för år 1540 betalade han som bosatt i ”egbi” skatt i Gullbergs härad.(42) Gullbergs härad ligger i mellersta Östergötland, väster och norr om sjön Roxen på bägge sidor om Motala ström. De norra delarna är en tämligen högt belägen skogstrakt som vid Motala ström övergår till odlade marker. Tinget låg i Sjögestad, men Ljungsbro är den största orten idag. Ortnamnet har äldst burits av den i Vreta klosters socken belägna Gullbergshögen, där häradsting hållits. Förleden Gull- kan åsyfta gul växtlighet eller (indirekt) bördig mark.(43) Askeby ligger också utanför Linköping. Tätorten är belägen cirka 14 kilometer öster om staden. Landskapet består av småbruten slättbygd.(44) Kyrkobyggnaden i Askeby kyrkomiljö, en av Östergötlands märkligare, tjänade såväl sockenborna som det cisterciensiskt nunnekloster som under 1100-talets senare del uppfördes intill kyrkan.(45) Ett par till tre kilometer norr om Askeby kyrka, i Naretomta bodde Nils Tavast som – år 1542 - betalade skatt.(46) Samma år betalades skatt också av frälselandbon Mats Finne i Askeby.(47) Norsholmstrakten är ett feodalt präglat kulturlandskap med åker och omfattande ängs- och hagmarker kring Motala ström i Norrköpings kommun. Här finns ruinerna efter två biskopsborgar. Den äldsta ligger på en holme i strömmen, men den yngre från 1400-talets andra hälft är högre belägen. På 1500-talet flyttades anläggningen av biskopen i Linköping Hans Brask (1464-1538) över till östra stranden och samtidigt ändrades namnet från Munkeboda till Nor, åsyftar ”sund eller kort å”, senare Norsholm.(48) Under detta Munkeboda, hittar vi ett par finnar. I Kimstad socken betalar – år 1541 – Jöns Finne, årlig ränta för jord under ”Munkaboda”.(49) Ett par år innan – år 1539 - är Per Finne landbo under Munkeboda.(50) Söderköping var under denna tid större än Norrköping, men den senare staden växte och expansionen lockade många finnar till Norrköping. Gustav Vasa lät där uppföra ett kungligt förrådsmagasin, senare utbyggt till kungsgård. Den var belägen på nuvarande platsen för Hedvigs kyrka och prästgård. I kungsgården ingick Ledungshammars gamla by med stora jordar österut, vidare diverse konfiskerade kloster- och kyrkodomäner med kvarnar, fisken och åkrar. Alla holmarna i Motala ström liksom Svinnerön och Esterön i Bråviken lades under den kunglige husbonden som nu ökade sina präktiga laxfisken. Han behövde nog ett välfyllt skafferi. Norrköpings kungsgård höll en personal på uppemot ett hundratal personer och där var ofta storfrämmande med uppvaktning. Kungsgården betydde åtskilligt för ökad handel och nya arbetsmöjligheter i staden. Flera borgare skaffade sig fartyg. De blev början till en liten handelsflotta.(51) En viss Mikael Finne betalar tull i Norrköping år 1539.(52) År 1541 är Bertil Finne(53) och Mikael Finne(54) mantalskrivna i Norrköping. Året därpå – år 1542 – betalar Baga Finskan i Norrköping, sakören för hor.(55) År 1544 erlägger Bertil Finne lömtöre för kronotomt i Norrköping.(56) I mantalslängd för Svinstads socken finns år 1542 en kyrkolandbo, vid namn Sigfrid Finne.(57) Henrik Finne betalar skatt för häradsjord i Västra Husby, år 1543.(58) Därtill har Olof Finne – år 1541 - en åker i ”Norraebakara lyckian”, i en okänd östgötsk socken.(59) Hammarkinds härad består av Östergötlands sydöstligaste delar vid Östersjön, mellan Slätbaken i norr och Valdemarsvik i söder. Inlandet består av bergig skogsmark med flera insjöar, och i öster finns en omfattande skärgård. Häradet har två tingsplatser, Mogata och Sankt Anna.(60) År 1543 fick Mariet Finska en kjortel av fogden i Hammarkinds härad.(61) Kjortel har i svenskt språkbruk haft mycket växlande innebörd genom tiderna. Ursprungligen avsågs, av namnet att döma, ett kort plagg, sedermera ett som räckte till knäna eller längre, men ordet kunde länge användas i betydelsen ´kläder i allmänhet´. Plagget bör i detta fall ha åsyftat ett plagg som allmänt, sedan medeltiden, bars av män, kvinnor och barn. Den kunde ha olika längd, var vanligen ärmförsedd och helskuren och drogs på över huvudet.(62) I Hammarkinds eller Lösings härad betalade Barabra Finska – år 1541 - lega till ”prebendegården” i Gäverstads rättardöme.(63) KÄLLHÄNVISNINGAR: 1) Gustaf I:s reg 1527, 4:93. Ur Richard Brobergs samlingar. Finsk bosättning i mellersta Skandinavien: I (Källhänvisningar och diverse allmänna uppgifter.) & II (Invandringens orsaker, vägar, tid, bosättningsvillkor m m). 2) Gustaf I:s reg XV:207. Ur R. B:s samlingar. 3) Gustaf I:s reg XXII:150.Ur R. B:s samlingar. Redan långt tidigare hade Gustav Vasa förbjudit utförsel till Riga och Reval från Finland. Se Gustaf I:s reg 1527, 4:29. Ur R. B:s samlingar. I ett brev daterat den 16 april 1530 så förbjuds seglats från Finland till Reval. Se Gustaf I:s reg 1530, 7:73f. Ur R. B:s samlingar. I ett annat brev daterat 29 september 1531 deklarerar han förbud att segla utrikes från vissa håll i Finland. Se Gustaf I:s reg 1531, 7:411. Ur R. B:s samlingar. 4) Gustaf I:s reg XXVI: 460f. Ur R. B:s samlingar. Se även ett brev som Gustav Vasa skrev den 29/8 1556, till Henrik Claesson Horn, Clas Kristersson Horn och Jakob Bagge: ”Vij giffve eder tillkenne… att här i Sverige ähr stor bräk opå arbetesfolk vedh våre bergverk och opå våre slott och gårder, för then orsak skuldh att här vancker altidjh stor siukdom allestedz i riket och störste parten aff folcket dör borthete. Så effter ther udi Vijborgzlän så väll som annorstedez i Finlandh ähr mykit lösth partij både gammelt och ungdt folk, som hvarcken tiäne till ath bruke emot fienderne eller vele tage sigh någet annedt före, som gagneligit ähr, utan gå um kringh och betle sigh thet the skole leffve medh, ändock the elijest ähre helbregde och starcke nogh att tiäne sin cläde och föde medh arbete etc., therföre ähr vår alffvarlige viljie att I vele församble alth sådant löst partij och förskickit sedan hijtt utöffver till sverige, opå thet the måtte bliffve här fördelthe umkringh till våre berghverk, item till våre slott och gårder och eblandh then menige man, som och storligen hielp behoff hafve. I vele och lathe haffve nöge upseende ther i länedt och göre almenneligit förbudh, att icke någet legefolk måtte bliffve effterlatidt att drage utöffver till Lijfflandh eller till andre fremmande orther, såsom tilförende skee pläger.” Gustaf I:s reg XXVI:488. Ur R. B:s samlingar. 5) Gustaf I:s reg XXII:166. Ur R. B:s samlingar. 6) Gustaf I:s reg XXIV:547. Ur R. B:s samlingar. 7) Tynderfeldt 1990, sid 143. Tynderfeldt 1990, sid 142. 9) Rassmuss Fynne, fogdens knekt på Stegeborg, Ögl. KA Ögl. 1543:7B. Ur R. B:s samlingar. 10) Jesper Finnbo, anställd på Stegeborgs slott, får lön. Item Jesper Finnbo. - Michell finne, båtsman, får lön på Stegeborgs slott. - KA Ögl. 1544:3. Ur R. B:s samlingar. 11) Gustaf I:s reg XXV:340. Ur R. B:s samlingar. 12) Sträng 1973, sid 20. 13) Sträng 1973, sid 23. 14) ”Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok”, tryckt i bokform, Stockholm 1895-1898. 15) Ibid, sid 3. Erik Finne i Swsenborg (död 1540). Sven i svenlön betyder vapenövad tjänare; även ogift yngling. 16) Ibid, sid 4. ”1539… til lön för han for til Norrabotn 3”. 17) Ibid, sid 6.”Opbyrd(uppbörd) testemaent.” 18) Ibid, sid 8. 19) Ibid, sid 22. 20) Ibid, sid 34. 21) Ibid, sid 38. 22) Ibid, sid 50. 23) Ibid, sid 60. 24) Ibid, sid 61. 25) Ibid, sid 65. 26) Ibid, sid 74. 27) Ibid, sid 79. 28) Ibid, sid 91. + -tecknet är osäkert, men troligt. 29) Jacob Ffinne, kyrkolandbo i S:t Pers sn, Dals hd. KA Ögl. 1539:3, f. 52. SPA. Östergötland. Ur Richard Brobergs samlingar. Finsk bosättning i mellersta Skandinavien XIV, Götaland. 30) Jacop fynne betalar tomtöre i Vadstena. KA Ögl. 1539:3, f. 65. Ur R. B:s samlingar. 31) Lindholm 1925, sid 56. 32) Oleff finne upptagen i KA Ögl. 1541:5. Ur R. B:s samlingar. 33) Margit finska uppt. i förteckn. över fattiga i Vadstena. KA Ögl. 1541:5. Ur R. B:s samlingar. 34) Lasse ffinne, frälselandbo i Fivelstads (ffiwelstada) sn. Ögl. betalar skatt. KA Ögl. 1543: f. 20.* Ur R. B:s samlingar. *) Enligt original. 35) Lasse ffinne, prebendelandbo i Fivelstads (ffiûelstada) sn. KA Ögl. 1544:8A, f. 25. Ur R. B:s samlingar. Prebende var en donation, ofta till kyrkan; även underhåll anslaget till kaniks försörjning. 36) Mÿckel Ffinne, kronobonde i Lönsås sn. betalar skatt. Mÿckell ffinne ÿ Lónsåss. KA Ögl. 1543:2, f. 89. Ur R. B:s samlingar. 37) Michill fÿnne, bonde i Lönsås sn. bet. skatt. KA Ögl. 1544:8A, f. 106. Ur R. B:s samlingar. 38) Jöns Fynne, bonde i Motala sn. Aska hd., årlig ränta. Jóns fÿnne, KA Ögl. 1544:5, f. 197. Ur R. B:s samlingar. 39) Mårten Finne – sk. (skatte?) bonde. Morten Ffinne, skattebonde i Bjälbo sn., betalar skatt. Morten ffinne ij marstada. KA Ögl. 1543:6, f. 77. Ur R. B:s samlingar. 40) morten finne, kyrkolandbo i Ekeby sn, Göstrings hd. KA Ögl. 1539:3, f. 48. Ur R. B:s samlingar. 41) Marcus finne, mantalsskriven i Linköping. KA Ögl. 1541:3B, f. 34. Ur R. B:s samlingar. 42) Oloff Finne, kyrkolandbo i Gullbergs hd, Ögl. betalar skatt. Item olûff finne i egbi. KA Ögl. 1540:4, f. 11. Ur R. B:s samlingar. 43) Nationalencyklopedin, åttonde bandet, Höganäs 1992, sid 184. 44) Nationalencyklopedin, andra bandet, Höganäs 1990, sid 27. 45) Klockboden från år 1817 är uppförd på murrester av det under 1500-talet raserade klostret. Natur och Kultur i Östergötland, sid 332. 46) Naretomta, Nils Taûst, frälselandbo i Askeby sn., Bankekinds hd., betalar skatt. Item nils taûst i naretomt. KA Ögl. 1542:4, f. 75. Ur R. B:s samlingar. 47) Mass Fiinnde, frälselandbo i Askeby sn. Ögl., betalar skatt. Item mass fiinnde i höbii. KA Ögl. 1542:4, f. 74. Ur R. B:s samlingar. 48) Natur och Kultur i Östergötland, sid 465. Nationalencyklopedin, fjortonde bandet, Höganäs 1994, sid 284. 49) Jöns Finne, KA. Ögl. 1541:3B, f. 24. Ur R. B:s samlingar. 50) Per Ffinne, landbo under Munkaboda (nuvarande Norsholm, Kimstads sn, Memmings hd, Ögl) i Stróó Rettaradöme. Per Ffinne i Stró. KA Ögl. 1539:3, f. 28. Ur R. B:s samlingar. 51) Malmberg 1983, sid 18. 52) Michel finne betalar tull i Norrköping. KA Ögl. 1539:3, f. 82 ff. Ur R. B:s samlingar. 53) bartil fine, mantalsskriven i Norrköping. KA Ögl. 1541:6, f. 62. Ur R. B:s samlingar. 54) Mikil fine, mantalsskriven i Norrköping. KA Ögl. 1541:6, f. 62. Ur R. B:s samlingar. 55) Item bagafinskan for hor. KA Ögl. 1542:2, f. 27. Ur R. B:s samlingar. 56) Bertell Finne i Norrköping, erl. tomtöre (lömtöre) f. kronotomt. KA Ögl. 1544:4, f. 20. Ur R. B:s samlingar. 57) Sifriid Fiinne, kyrkolandbo i Svinstads sn, Ögl. (= Bankekind), upptagen i mantalslängd. Item Sifriid fiinne i hûeskeriitt. KA Ögl. 1542:4, f. 79. Ur R. B:s samlingar. 58) Hinrik Finne betalar skatt f. häradsjord i V. Husby sn. KA Ögl. 1543:7, f. 6. Ur R. B:s samlingar. 59) Oluff finne. KA Ögl. 1541:3 f. 4. Ur R. B:s samlingar. 60) Nationalencyklopedin, åttonde bandet, Höganäs 1992, sid 354. 61) Mariet Finska, fått kjortel av fogden i Hammarkinds hd. KA Ögl. 1543:7B. Ur R. B:s samlingar. 62) Nationalencyklopedin, elfte bandet, Höganäs 1993, sid 68. 63) Barabra finska betalar lega t. (prebenda olanj. Linköping) Hammarkinds eller Lösings hd. KA Ögl. 1541:3B, f. 18. Ur R. B:s samlingar.
279
« skrivet: 2003-01-20, 14:01 »
Mitt forskande om Finnarnas historia i östergötland har fortsatt, i min dator hittar jag lite nytt material som jag ännu inte har publicerat officiellt. Det är svårt då det hela tiden uppkommer nya källor, men tills vidare kan ni ta del av detta... tillägg till mitt arbete som har publicerats på nätet med hjälp av Staffan Storteir i Sideby, Finland. (Se länken ovan!): MEDELTIDEN(1050-1520) Starkast framträder i äldre tid finnarnas vandringsarbete vid sidan av dalkarlarnas i källorna. Vadstenamunken Peder Månsson (d. 1534) talar i sin Bondakonst om finnarna som vandringsarbetare: Fruktsammasta äru Sverikis finna ty ganskans mang barn föder var kvinna. Sidan föra de barnen till Riga och Rävla, vilken skullo föras till Stockholm och Gävla. Um konungen där på sträng förbod gjorde, till tyska land ingen barnen föra torde, det våre Sverike och Finland (till) stor nytta. Med finnom brukas selv (silver) och koppar hytta. än komme till Sverike finna yfnelika nog som brukado åker och ryddo skog, och gaves dem frihet nokor är på öde godsen där skogen står, där med åtte landit och kronan upphöjas och fattigdom finnom med lön förnöjas. Peder Månssons knaggliga verser äro av intresse också därför att de är ett tidigt bevis om arbetar- och lönepolitikens motvilja mot emigration från det svenska riket, som inkluderade den finländska rikshalvan. Riga och Rävla (Reval - Tallinn) var tyska handelsstäder under Hansan, vilka lockade massor av finländare, främst från Nyland. Gustav Vasa omsatte dessa tendenser i handling. Han försummade ej att inskrida mot utvandringarna och arbetsresorna till östersjöprovinserna från Finland.(1) Vadstenamunken Månsson framhåller att finnarna är användbara som bergverksarbetare. Han ivrar också för den finnkolonisation som snart skulle nå en så stor omfattning i samband med bland annat svedjefinnarnas antågande till de svenska urskogarna i den västra rikshalvan, även om den hade ett skeende långt tidigare. I Linköpingsbiskopen Andreas Olavi Rhyzelius´ (1677-1761) biskopskrönika omnämns överflyttning av finnar till Sverige redan på Erik Läspe och Haltes tid (1216-1249).(2) Namnet Magnus var populärt som förnamn bland de finnar som bodde i östergötland under medeltiden. Den förste finnen vid namn i östergötland heter så och även två andra. Den förste av dem hittar vi den 10 november 1350 vid namn Magnus Finne, beudofrände till kaniken Germund i Linköping, testamentsexekutor
280
« skrivet: 2003-01-20, 13:16 »
I svenska Österbotten finns ett diskussionsforum på nätet, såsom detta och de är snabba på att ge svar. I och med att Hiski bara sträcker sig fram till år 1855 när det gäller Närpes kan ni ställa en förfrågan där. Gå in på: http://www.qnet.fi/westside/discus/
281
« skrivet: 2003-01-20, 12:32 »
Terve Jouni! Lapp-Anna lär du hitta i Vadstena stads tänkeböcker (finns utgivna), jag tror att du söker i registret under personnamnet Lapp-Anna. För övrigt har jag inte forskat något om henne, om jag inte minns fel så var det nog negativa fakta om henne... sällan att städernas tänkeböcker skrev något positivt om någon. Inga glädjeskrifter alltså, men guld värda! Mvh Harri Blomberg
282
« skrivet: 2003-01-20, 03:07 »
Trägen väntan, men kanske jag kan ge dig hjälp på vägen? Problemet är bara att det finns ingen Elisabeth Ericsdotter f. 17 okt 1796 i Närpes. Däremot hittade jag en som föddes den 12 augusti 1796 med samma förnamn och vars fader var bonden Erik Matsson Nygård i Kåtnäs, Närpes. Modern hette Catarina Hansdotter. Men nu när det första antagandet var fel, så är det ju inte säkert att mitt förslag är densamma som du härstammar ifrån, för den 12/1 1797 föddes en annan Elisabeth med en far som hette Erik Nisuls i Övermark, Närpes. Moderns namn var Lisa Hansdotter. Det är mycket möjligt att det finns fler? Du får leta själv. Hiski i Finland har inte med den här tidsperioden, men den går att söka i följande hemsida i Närpes som består av rekonstruerade dopböcker tillhörande Närpes församling åren 1780-1797 (varur jag har fått ovanstående uppgifter). Dessa har redigerats av Valter Franzén i Upplands Väsby, Sverige och Karl-Olof Reinlund, Närpes. Du hittar dopböckerna på adressen http://personal.inet.fi/private/karl-olof.reinlund/foddanrp.html ... Allt detta förutsätter att Elisabeth Ericsdotter var född i Närpes? Hon kan ju ha flyttat dit i sin barndom! Ifall du hade haft ett släkt- eller tillnamn på henne, så skulle det varit mycket enklare. Nu när födelsedata inte överensstämde med dopböckerna. Lycka till i den fortsatta släktforskningen...
283
« skrivet: 2003-01-20, 02:26 »
ALLMÄNNA FAKTA OM SÖDERHOLM I ÖVERMARK.
Utdrag ur Övermarks historia av K.V. Åkerblom, utgiven i Vasa 1947:
Söderholm - Detta kronobygge anlades på ett den 30 mars 1783 dagtecknat förordnande av landshövdingen. Utbrytningen fastställdes den 2 december samma år. Det angavs då som hörande till Töjby. År 1795 delades nybygget mellan ekonomiedirektören Isak Ross och Erik Mickelsson, vilka tilldelades vardera 6 tunnland åker, 33 tunnland 21 kappland äng och 210 tunnland 11 kappland skog. Hemmanet är beläget sydost om Hinjärvi träsk. År 1805 är det antecknat som nr 4 i Överträsks by. Ända till 1897 hörde 3/16 mantal till Korsnäs, men överfördes då vid jordrannsakningen till Övermarks kommun (Nuvarande Närpes stad - år 2003). Dock hör Söderholm ännu till Töjby skifteslag. (sidan 130)
Därutöver berättas det i boken om diverse bärare av till- och släktnamnet Söderholm:
1) David (år 1786).
2) Erik (år 1795, densamme som ovan).
3) Henrik (1 oktober 1817, dödsdag... kallades för Davipojken, trolitvis densamme som nr 1).
4) Josef (Tidigt 1800-tal).
5) Thure (Omkring år 1900, om denne kantor finns det mycket information).
6) Yngve Valfrid (1926-1930, kyrkoherde i Övermark. Utkommen ifrån samma socken?).
Om någon vill veta bokens innehåll om dessa personer, så lägg till ett inlägg och jag återkommer med informationen.
284
« skrivet: 2003-01-19, 19:39 »
FINSK BOSÄTTNING I ÖSTERGÖTLAND PÅ 1500-TALET.
PRESENTATION OM MITT INTRESSE FÖR ÄMNET.
Våren 1993 började mitt stora intresse för sverigefinsk historia. I mitt slutarbete i en journalistutbildning forskade jag om sverigefinsk kultur i Sverige, besökte och intervjuade folk i Motala, Sverigefinska skolan; Norrköping, Makkarakauppa i Haga, en finska matvaruhandel, och Pertti Kauppianen, som då var ordförande för Sverigefinska föreningen i Norrköping, d v s Mamregården i Hageby; representanter för sverigefinsk press, finska församlingen och andra kulturansvariga i Stockholm. Under dessa veckor hann jag även gå på en föreläsning med Kari Tarkiainen om sverigefinsk historia... ett lyft och även en öppning för en ny värld. Han kom under de här åren, i samarbete med Nordiska museet i Stockholm, ut med två - tre standardverk om ”Finnarnas historia i Sverige.”
Tre år senare började jag läsa finska på finskugriska institutionen i Lund, och tänker, även om jag har tagit ett par, tre år sabbatsår ifrån studierna att göra min avhandling om Götalands finska historia... bor nu i Göteborg och forskar om västkustsstadens finska historia, men även om stadens föregångare i Gamla och Nya Lödöse längs Göta älvdalen... finnar i Västergötlands medeltidshistoria.
ALLMÄNT OM HISTORIEFORSKNINGEN KRING SVERIGEFINNARNA.
I allmänhet är det svedjefinnarnas historia som betraktas i forskningssammanhang. Det är inte så konstigt då det är den kulturen som var den mest livgivande av de finska, undantaget den forskningen som berör Stockholm med omnejd. Svedjefinnarnas historia, och även tornedalens, är finskspråkig!
Övrig sverigefinsk historia är tvåspråkig!.. så egentligen kanske man bör tala om finländare när man pratar om finnarnas historia i Östergötland.
Vad är skillnaden, i språkbruk i Finland och i Sverige talar man om finländare och finnar. Finländare är alla som bebor Finland, finsk- som svenskspråkiga... medan finnar är enbart finskspråkiga... men i för sig jag ska tala om 1500-talets Östergötland och då existerade inte begreppet finländare, som har sitt ursprung i S:t Petersburg på 1800-talet, för att skilja åt rikssvenskar ifrån finlandssvenskar och finnar... svenskspråkiga finnar och finskspråkiga finnar kunde inte gå under gemensam beteckning.
Björn Helmfrid och Anders Persson är två norrköpingshistoriker som har uppmärksammat det finländska inslaget i stadens och Östergötlands historia. Annars är det knapert med forskning i ämnet... däremot har både vallonerna, tyskarna och judarna som är andra gamla befolkningsgrupper fått sina historier skrivna och belysta ur flera synvinklar. Finnarna har ännu inte fått det... jag forskar i ämnet och har skrivit en rapport, ämnar göra ett supplement den första delen och märker att min bild inte stämmer överens med den övriga i forskningskåren. I kontakt med landsarkivet i Vadstena, Norrköpingsrummet på stadsbiblioteket i stán och brevledes med lokalhistoriker har jag mött okunskap i ämnet. Man har inte vetat om att ”finnar” har bott i landskapet sedan medeltiden, kanske före...
Mitt forskande handlar om att leta fram belägg om finsk bosättning i Östergötland. Ännu har inte getts tid att göra specialstudier, såsom t ex är vanligt i Värmland... där enskilda hemman och släkter kan få hela bokverk skrivna om sig. Finnkulturforskningen i det norsksvenska gränslandet i Solör-Värmland, Hälsingland och Dalarna handlar mycket om släktforskning då i vissa trakter majoriteten har släktskap med dessa nybyggare. Banden till förfäderna är levande... Den finska historien i Östergötland är egentligen inte min historia, då mina förfäder har främst bebott det sydösterbottniska kustlandet i trakten av Kristinestad på Finlands västkust och har de kommit till Östergötland har de i så fall varit botnekarlar. Finnarnas historia i Östergötland är de som har sina rötter i landskapet, men ej har vetskapen om detta.
Däremot är jag en del av den Finska historien i Östergötland, då jag är född i Norrköping av två finländska föräldrar. Min mors släkt bor här med släktnamn som Hautamäki och Ojala, givetvis också Blomberg som jag och mina bröder heter. Jag kan känna ett gemenskapsband med finländare som tidigare bebott landskapet och gett den ort- och naturnamn med förleden Finn, som Finntorp i Hävlatrakten, i en sluttning ner mot Stora Mögsjön...
DEN FÖRSTA FINNEN I NORRKÖPINGSTRAKTEN.
Den 27:e maj 1474, dvs för 525 år sedan, hittar vi en Magnus Finne (Magens fynne) i Kuddby, Kvillinge sn, Bråbo hd... ”skänker ägodel till S:t Olaffs kyrka i Norrköping.” Riksarkivet (p).
Men redan 10 november 1350, nästa år är det 650 år sedan, hittar vi en annan Magnus Finne, i Linköping, vilken är ”beudofrände till kaniken Germund”. Magnus Finne får testamente. I samma stad hittar vi också en Anders Finne, i slutet av medeltiden... likaså ytterligare en finne i bergslagen kring Åtvidaberg. Niklas Finne hittas i Motala den 3 mars år 1383 och året därpå finns en Magnus Finne i Broby, Skeppsås sn, Bobergs hd. Han nämns både 5 oktober 1384 och 22 november 1385. Skeppsås socken ligger sydost om Motala.
I Vadstena kloster invigdes ”Margareta från Finland”, såsom nunna den 25 augusti 1387, Birgitta Hanusdotter från Norrbotten, dvs med möjlig härkomst i nuvarande Finland, den 14 april 1461 och Anna Petersdotter från Åland; som invigdes omkring 7 oktober 1478. Munkar med härkomst i Finland hittas och 1494 söker man i Nådendal efter en finskspråkig munk som kan stå till andlig tjänst för de stora antal finskspråkiga pilgrimer som söker sig till Vadstena.
Kände finnarna sig annorlunda? Mer än de som kom från Småland eller Västergötland? Anklagades de för trolldom?
Före 1500-talet är källmaterialet så knappt att forskningen utanför Stockholm och Arboga som har kvar goda stadsarkiv är svår och resultatet blir därefter...
1500-TALETS ÖSTERGÖTLAND.
Vi kan inte prata om 1500-talet som en helhet... lika lite som år 1901 skulle vara synonymt med år 1999. S:ta Ingrid, en kvinna som var med och startade ett dominikankonvent i Skänninge skrinlades i samma stad... blev halvt som halvt helgonförklarad. 1500-talet kom att bli lika omvälvande som vår egen tid, vårt århundrade. Upplösandet av unionen med Gustav Vasa i spetsen, Dackeupproret åren 1543-44, Danmarks och Rantzaus härjningar i Östergötland vintern 1567-68, (då över 1400 gårdar bränns och fyra städer, Vadstena av Rantzaus trupper och Linköping, Söderköping och den södra delen av Norrköping av svenskarna själva.
Skänninge som var huvudkvarter för Rantzau, hade tillfälligt förlorat stadsrättigheterna för att man hade ställt sig bakom Dacke istället för Gustav Vasa under Dackeupproret, fick tillbaka dem under Johan III:es tid.) och slaget vid Stångebro 1598, med riksdag i Söderköping 1595 och i Linköping 1600, samt i Norrköping 1604.
Östergötland var ett av de sydligaste landskapen i Sverige i riket och den kornbod - spannmålsbod - som så väl behövdes. Under 1500-talet var inte skogen lika betydelsefull som den kom att bli under 1600-talet i och med brukens uppblomstring.
Den finska invandringen till Sverige under 1500-talet och företrädesvis under Gustav Vasas regering var också en folkförflyttning inom riket. Han rekvirerade och dirigerade finskt arbetsfolk till kronans gårdar och bergverken... hans uppfattning om finnarna var att de var duktiga arbetare.
Från Finland förde den finska sjöfarten och allmogeseglationen oavbrutet skaror av arbetssökande till Sverige... de hittade även till östgötska hamnstäderna Norr- och Söderköping. Större rörlighet än vad man tror, arbetskraftsvandringar. Invandringen har drag som liknar efterkrigstidens, behov av arbetskraft.
En stor del av dessa utgjordes av s k vinterliggare, d v s finnar som kom över till Sverige på hösten och sedan under vintern sysslade med tröskning, vedhuggning och andra vintergöromål, varefter de återvände hem till Finland nästa vår (typiskt för botnekarlar?!).
Åtskilliga av denna grupp liksom för övrigt av jordbruksarbetare, yrkeskunniga och det tjänstefolk som sökt sig över till Sverige, stannade dock kvar efter arbetssäsongens slut, tog torp eller arrende, började som hantverkare, gick till bergverken o s v, och blev bofasta.
Hur pass stadigvarande denna bosättning blev, är emellertid vanskligt, borgare, bönder (självägande) och bergsmän torde ha stannat kvar. Betydligt svårare är det att bedöma den labila grupp som utgjordes av torpare och landbönder på kyrkans, frälsets och kronans gårdar... de flyttade runt.
Tillgången på arbete och arbetskraft. I centrum var det brist på arbetskraft, men överskott på arbete. I rikets utkanter, dit även större delen av Finland tillhörde var arbetskraften talrik, men utkomstmöjligheterna små. Strömmar av arbetsfolk till Sverige, de ville gärna även resa till andra platser som Reval (Tallinn) och Riga, som kom också införlivas i det alltmer växande Sverige.
NAMNSKICKET UNDER 1500-TALET, SAMT VAR HITTAR MAN DEM.
Problem att hitta finnarna är bl a sättet att benämna dem. En landbo som skrives som exempelvis Olof Finne kan efter endast något år heta Olof Nilsson eller dylikt, varefter beteckningen finne till synes ej mera återkommer och i varje fall aldrig i den andra generationen, ett undantag kan vara en Finnesson som jag hittar i Vadstena? Om han bor kvar på samma gård, vållar detta förfarningssätt inga problem, men om han flyttar till en annan arrendegård eller blir självägande bonde, har man knappast någon möjlighet att längre kontrollera hans existens.
Denna egenhet är särskilt kännetecknande för de kamerala handlingarna från rikets centrala landskap. Det vill synas, som om man använt beteckningen finne för nyinflyttad finne, men att den rätt snart kommit ur bruk, i den mån personen ifråga blivit acklimatiserad och upptagen i bygdegemenskapen. Vad slutligen beträffar det finska tjänstefolket torde huvudparten relativt snart ha återvänt till hemorten, men ganska många stannade säkerligen kvar till följd av giftermål med tidigare inflyttade finnar eller med den svenska befolkningen.
Finnarna från västra Finland var lika oss... de gick under beteckningen Finne, Tavast, Nylänning, Ålänning. Bottnekarlar som kunde komma ifrån Väster- och Österbotten styrdes av samma länsherre... i Korsholm.
Vid jämförelse med beteckningar för övriga migranter österifrån såsom ålänningar, nylänningar, tavaster och botnekarlar synes det dock vara mest sannolikt; att man med ”finne” övertagit en benämning som avsett person från landskapet Egentliga Finland (Varsinais-Suomi)... men därtill betydde nog finne den i senare svenskt språkbruk vidare betydelsen ”man från Finland” och betecknar såväl finsk- som svenskspråkig person.
Per Skåning, Peter Smålänning och Sven Västgöte i Vadstena på 1500-talet och ”Lapp-Anna” i Skänninge. Jute och Garp var också vanliga folkbeteckningar. Västgötegatan där stadsmuseet har sina lokaler, kommer av folknamnet och inte av landskapet, d v s gatan heter inte Västergötlandsgatan... liknande gatunamn för finnar hittar man bland annat på Gotland, i Visby heter en gata Finngränd.
Förnamn på dem som hade tillnamnet/efternamnet Finne i Östergötland på 1500-talet:
Anders, Bertil, Erik, Hans, Hemming, Henrik, Jacob, Jesper, Jöns, Jören, Knut, Lasse, Markus, Mats, Mikael, Mårten, Niklas, Nils, Olof, Paul, Per, Påvel, Rasmus, Sigfrid, Simon och Törils (Torils?).
Därtill finner man personer som Markus Ålänning i Söderköping (1580)... men ibland kan det vara vanliga efternamn som ålänningen Mats Kus i samma stad och tid. I bland var det så att de också betecknas såsom ”finnen Anders Larsson i Östra Husby 1596”.
Per Nyländare på Stegeborg, Nils Tavast i Askeby 1542 och Mats Tavast i Vadstena 1600.
Under andra hälften av 1500-talet, kallas murmästaren Lasse Nylänning, ibland för Finne. Fanns det gott om finländare i en ort och några med samma förnamn fick i så fall de ytterligare tillägg, såsom den konstiga formen som en vadstenabo hade - Olof Halvfinne, samtidigt fanns i staden en Olof Finne. Bägge nämns i Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok åren 1540-1541.
Kyrkoherden och rektorn för skolan i Vadstena 1596-1603... rektor 1596 och kyrkoherde 1598, död 1603... hette så mycket som Georgius Laurentii Finlandus... men kallades för Jöran Skolmästare.
Det går att finna finnar, tavaster, ålänningar och nylänningar i följande socknar, men sannolikt i samtliga östgötska socknar:
Asby, Askeby, Bjälbo, Björkeberg (alternativt Västerlösa), Dagsberg, Drothem, Ekeby, Fivelstad, Horn, Kimstad, Konungsund, Kullerstad, Lönsås, Motala, Ringarum, Skällvik, Svinstad, Törnevalla, Västra Husby, Vånga, Vårdnäs, Östra Husby, Östra Stenby samt i städerna Vadstena, Linköping, Norrköping och Söderköping.
SVEDJEFINNARNA I NORRA OCH SÖDRA ÖSTERGÖTLAND.
Hantverkare, arbetsfolk av olika slag - företrädesvis bönder, jordbruksarbetare och tjänstefolk. Dessutom söker sig till bergslagsområdena hela tiden folk. När det gäller härstamningen av det finska folk som genom dessa migrationsrörelser framför allt nådde städer, jordbruksbygder och bergverk i rikets centrala delar och där fick arbete och hemvist, kan man utan någon ingående undersökning konstatera, att östfinnar, savolaxare och än mindre karelare, under inga förhållanden behöver föras in i diskussionen. Befolkningen i Finlands västra delar var förtrogna med det jordbruksarbete som bedrevs i centralsvenska landskap som Östergötland... ej svedjebrukande bönder. Havet förenade mer än skilde åt...
Ett speciellt drag för östra Finland är den tidiga användningen av släktnamn. I Savolax hade allmogebefolkningen släktnamn redan på 1400-talet. Utmärkande för dessa är att de slutar på ändelsen -nen, t ex Kekkonen, Savolainen eller Lintunen.
Under 1500-talet spred sig släktnamnen mot norr, i samband med att områden koloniserades. I de västra delarna av landet, som i Österbotten och Satakunda, använde invånarna ej släktnamn. Bruket av släktnamn i Savolax och Kajanaland, delvis även i Tavastland (där savolaxare bosatte sig) och Karelen gör det lättare för de som bor i Värmland att hitta sina finska rötter, ty man tog med sig släktnamnen dit... medan i västra Finland som i Sverige under denna tid inte använde sådana utan hade patronymikon, d v s -sonnamn... efternamnen kommer senare och har många gånger ursprung i gårdsnamnen, typ Skoglund eller Öman.
Hankavesi i nuvarande Hankasalmi kommun 50 kilometer nordost om Jyväskylä.
i det forna ”Stor-Rautalampi socken” kan stoltsera med att ha skickat iväg. I Rautalampi hittar man år 1571 en Oleff Linduinen. Enligt sid 509, Uusi suomalainen nimikirja, Sirkka Paikkala, Keuruu 1988. Dessa Lintu-efternamn är vanliga i östra Finland, ursprung av ordet fågel.
”För alle ärlige och gode människor, som thenna min sedel förekomma kan. Guds ords tjenare iag owärdeligen Laurentius Lamai och Kyrkoherde uti Rautalambi sochn, bekänner med thenna min openhändiga skrift att thenna Bonde Hans Hindricksson af Hagamse by, som hafwer warit i Swerige at söka sig borum, hwilket han hafwer funnit i Vårdnäs sochn och Kinds härad och nu wil begifwa sig tit igen, och nu begärande en sedel af mig, hwarföre han hädan bort dragit hafwer, om han någon orätt giordt eller bedrifwit hafwer mot någon med ord eller gerning i werdslig måtto, hwilcket honom ingen tillägga kan. Item ock at hans fader broder är worden qwar samt med sina söner, som blifwa här också hemman före och at de woro 3 broder barn och litet til jord, therföre måste han söka sig annanstädes, och therföre kunde iag ei förvägra honom thenna bekännelse, all then tid han ei annarledes sig skickat hafwer, än thet som christeligit och ärligit är. Therföre beder iag alle ärlige och gode människor synnerliigen Kinds och alle nämde Härads trogne män och undersåter, i hwad Kall och Condition de äro stadde, att i gören för Guds skull och waren förenämde Hans Hindricksson behielplige och icke honom någon onska eller orätt göra eller låta utan hielpa honom till det bästa, nog lön af Gudi alsmäktige som allom mer sin guddomelige nåd och barmhertighet lönar och wedergäller nu och ewinnerligen. Skrifwet Rautalambi prästegård 10 Februarii 1584. (L. L.)”
I Petrus Nordmanns bok ”Finnarne i mellersta Sverige”, sid 5, står det felaktigt ”Och detta gälde ej blott trakter i Medelpad, utan äfven sådana i Dalarne, hvilket framgår af följande gamla prästebetyg, det vi afskrifvit i Karlstad ur Archivum Vermelandicum af E. Fernow Tom II pag. 172.” Faksimilupplaga efter originalutgåva tryckt 1888, Malung 1994. Åren 1570-1601 var Laurentius Laurentii präst i Rautalampi. Nordmann har felaktigt skrivit ”swärdsnäs sochn”, i stället för Vårdnäs i Östergötland. Se ”Avskrift av Lars Hedner Carlskoga Prästgd 27/3 1770 (Har Hans Henriksson eller ättlingar flyttat till Karlskogatrakten?! Eller kom han aldrig tillbaka till Östergötland?). J:E Fernow, Archivum Wermalandicum, Tom II 1771. Ur R.B:s samlingar, pärm XII D.
Östergötland delades i början av 1400-talet i tre län, som 1618 samlades under en kunglig ståthållare.
(EN INTRODUKTION I SVERIGEFINNARNAS HISTORIA, HÅLLEN PÅ NORRKÖPINGS STADSMUSEUM 990926.)
Sidor: [1]
|
Visa inlägg
Cookie policy