Titel: Gropman
Skrivet av: Marita Aurén Jusslin skrivet 2004-06-29, 14:50
Hej alla!
Jag har hittat Margareta Gropmans, nämnd här ovan, likpredikning hos Örebro(!!) stadsarkiv. Där framgår hennes dödsdatum, 26/4 1729, men dessvärre inte hennes föräldrars namn. Är det någon som kan kolla i dödboken för detta år och se om hennes föräldrar nämns där?
Här kommer Margaretas likpredikning:
Bitter klagan enär then i Lifstiden Äreborna och Dygdädla Matronan, Margareta Gropman, Befallningsmannens öfwer Ångermanlands Norre Contract Äreborne och Högacktad Herr Olof Westmans Hiärtälskeliga Maka.
Effter en gudelig och ärbar förd wandel, med tålamod utstånden siukdom, och Christelig beredelse thetta jordiska uti en Himmelsk coh ewig härlighet förbytte then 26 April 1729, och uti Förnämt Folcks närwaro till sin Hwila i jorden beledsagades uti Grundsunda Kyrka then Juni samma år. Utguten af thes I Sorgen qwarlemnade Son./Stockholm, tryckt hos Joh. Laur. Horrn, Kongl. Antiquit. Arch. Boktr.
Ach! huru många sorge tider/Wij räckna måst på jorden här, Knapt någon stund så fort framskrider, Then en nå?n wånda till oss bär. Wi somna eller wackna opp, Tycks we och klagan till oss fika, Wårt glädjelius ifrån oss wika: Så uselt är wårt wandrings Lopp.
Här måste offta gammal, unger, Af ängslan wrida händer sin, Att allmän nöd, krig, päst och hunger, Har ynkligt brutit hos oss in, Som lik en eld och wattuflod, Förderfwar folck, gods, hus och Länder, Att bäfwand stå båd?Kung och Ständer, Och hwar en fäller sinn?och mod.
Ho hinner tälja all den plåga, Som enskylt sätter hiertan an? Wij qwäljas utaf syndens låga, Som tändes af then första man: En häfftig fiend mot wår siäl/Med mordisk wapn sig utrustar, Upwäcker kiöttets onda lustar/Att oss en ewigt skal bli wäl.
En måste qwida, sörja, klaga, Att bröd ey fins uti thes hus, En annan ängsligt hierta draga, Att siukdom släckt thes frögdelius:
Nu måste ena wännen gå/Bedröfwad ty hans wän är slagen/Af dödsens Lija, och borttagen/Till jordens inre mörka wrå.
Ach! hiertat mit nu måste blöda, Och skälfwa utaf ängslan stor, En tåreström af ögon flöda, Ty jag nu ser min hulda Mor/Af dödens brynja ynklig sår, Med mörker hy med kinder bleka, Thes kropp som en utsläckter weka, Och att Hon bort i grafwen går.
Si! så är fatt med werldsligt nöije, Man wet ey för?n det nått sitt slut, Så ändrar sig wår lust och löije, Och warar knappast en Minut. Så önsklig fägnad Tu mig gaf, Min Mor, när Tu med id månd?lära/Mig dygdens wäg, ja GUD rätt ära, Så bitter blir Tin afskeds dag.
Ey mina ord the nämna hinna/Then sacknad, som Tin bortgång giort. Ifrån min första barndoms Linna, Har jag Tin öma omsorg sport; Tu war mig huld Tin lefnads tid, Tin ögon woro aldrig slutna, Titt sinn? och hierta oförtrutna, Att giöra mig min Lycka blid.
Nu ligga Tina händer bundna, Nu kolnad är Tin moders barm, Tin kraffter är af döden wundna, Ey räcks mig mer Tin hulda arm. Tu ligger både blek och biå, För kärleks eld har Tu kalt hierta, För förra wård gier Tu mig smärta, Att jag af ängslan brista må.
Men skal jag så i tårar twätta/Min ögon utaf lyckans mot? Will ingen tröst mit hierta lätta, Och skaffa för min ängslan bot? Jo, fast än döden ryckt Tig bort, Och ther med nu mit sinne bråkar, Dock tröstar mig att jag Tig råkar/En gång i frögd på fridens ort.
Säll therför?Tu, som redan hunnit/Titt måhl i ro och tålamod, Till GUD Titt hopp, Tin kärlek brunnit, Ty niuter Tu af Jesu god/Rättfärdighetens krona skjär, Bland Helgons tal och änglaskarar, Ther frögden Tin och glädjen warar/Till ewig tid. Ach sällhet kiär!
Tu lemnat mig och Syskon kära, Samt med wår Far i sorgen qwar; Tin huldhet, kärlek, dygdelära, Ja mödan som Tu för oss bar, Skal präglas i wår hiertan hårt, Så att, fast wij i jorden giömme/Tin kropp, wij ey ändå förglömme/Hur Tu har warit nöijet wårt.
Så niut och haf Tin hwila söta/I grafwen och i jordens hamn, Wår längtan är, att Tig få möta/I GUDs och Lamsens liufwa famn; Ey wara skal wår största id, Att synd och werlden öfwerwinna, Så kärlek wår och tron må brinna/I all wår dar och lefnads tid.