Avskrift av: Köpings-Postens julläsning 1951 I RYSSARNAS KLOR En berättelse om en Odensvi-familj under Karl XII-krigen Av Lars Wadstein
När jag försökte tränga lite djupare in i den i dessa trakter kända Wreta-släktens hävder, kom jag att fästa mig vid att nämndemannen i Åkerbo härad Carl Gustaf Smidt som avled på sin gård Gålby i Köpings s:n 14/1 1770 var född i Ryssland, närmare bestämt i Muscow (Moskva) den 18/2 1718. Varför var han född i Ryssland? Denna fråga sporrade till ytterligare forskning. Då vissa grenar av Wretasläkten på inte mindre än tre håll härstammar från honom, var det av vikt att få tag i hans föräldrar för att kunna tränga ännu längre tillbaka i tiden. Men hur skulle det tillgå? Som en parentes kan omtalas att han var mormors far till den i Köping och Köpingstrakten mycket kände syskonskaran bankofullmäktigen i Riksgäldskontoret, herren till Wreta Carl Ersson, Slaktaren och Borgaren i Köping Erik Eriksson samt herren till Hagelsberga och Ersonska gården på Glasgatan Anders Ersson. Av en tillfällighet fick jag i gamla papper på Uppsala slott veta namnet på Carl Gustaf Smidts moder, som hette Anna Maria Falck och när jag väl fått denna uppgift, följde snart faderns namn Anton Smidt, och sedan den ena upplysningen efter den andra, som jag här skall försöka skildra. För att börja med modern Anna Maria Falck, så föddes hon i Stockholm 1683, där hennes far var handelsman. Föräldrarnas namn har jag inte kunnat få tag i, annat än att modern hette Pistolekors, en på den tiden mycket ryktbar finsk adelssläkt. Men för att återgå till Anna Marias öden vill jag först citera några rader i Odensvi dödbok 1751: Strax efter den naturliga födelsen läto dessa hennes kära föräldrar befordra henne till det heliga dopet, men blevo strax därpå , då hon som best behövde deras omvårdnad bägge genom en salig död skilda från världen, efter deras död då hon hade ingen att lita sig till, behagade Gud på det sättet skicka med henne, hon blev någon tid upptagen uti Landshövdingen Lindenhjelms hus. Denne landshövding Lindenhjelm var den tappre krigaren från slagen vid Halmstad, Lund och Landskrona Mårten Lindeberg, vilken på grund av sina förtjänster blivit adlad Lindenhjelm av Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora och sedan utnämnd till friherre av Karl XI. Han hade 1695 blivit landshövding i Nylands och Tavastehus län i Finland samt 1696 för Jönköpings län. 1697 hade han ingått äktenskap med Margareta von Beijer, tidigare gift med lagmannen Olof Stiernhöök. Det var som sällskap till fru Margareta vår Anna Maria Falck kom till det Lindhielmska huset, som ligger vid Västerlånggatan i Stockholm i hörnet av Tyska Brinken. När landshövdingen for över till Finland för att inspektera sina län följde hans maka honom och i deras sällskap var den unga Anna Maria. 1702 kom de till Viborg. Då bar det sig inte bättre än att ryska armén tågade mot staden och belägrade den. Då det såg ut som om staden skulle falla i fiendens händer flydde åtskilliga personer därifrån. Så gjorde ock Anna Maria. Hon lyckades komma till kusten och Åbo-trakten och efter mycken om och men lyckades hon få tag på ett fartyg, som skulle föra henne till Stockholm. Hon hade nämligen blivit skickad av landshövdingen att föra hans hemliga rapporter till hovet i Stockholm. Väl ute på Ålands hav närmade sig en rysk flotteskader och efter en mycket dramatisk strid varunder hon lyckades förstöra landshövdingens depesch blev hon i ett mycket ömkeligt tillstånd tillfångatagen och förd till Muschow i Ryssland. Från denna tid vet man föga om henne, men hon tycks ha funnit nåd inför sina fångvaktares ögon ty hon vistades så väl uti hovet dersammastädes som hos ryske General Amiralen, heter det i en gammal rapport. Under denna tid gjorde hon allt vad som stod i hennes makt för att lindra de många svenska fångna karolinernas svåra förhållanden. Hon var mycket omtyckt bland dem och ansågs vara en ljusets ängel. Vi skall nu återgå till hennes man Anton Smitt. Han föddes den 15/10 1685 i Dingtuna där fadern var före detta arrendatorn på Hallsta uti Dingtuna socken, Swen Bengtsson Smitt och modern gudälskande Ragnil Olofsdotter därsammastädes som det står i Odensvi dödsbok vid Anton Smitts död. Vid nio års ålder miste han sin far och troligen några år senare si mor, ty när han nyss fyllt 14 år begav han sig till Stockholm, där han betjänte åtskilliga herrskap 1704 begav han sig till Polen och blev inskriven som soldat vid Västmanlänningarna, som under general Rhenschiölds befäl låg vid Schlesiens gräns för att iakttaga en nyuppsatt fientlig armé. Denna kom också under general von der Schulenburg mot svenskarna och Renschiöld bröt därför vinterlägret för att tåga söderut. Den 3 februari 1706 fick Anton Smitt sitt verkliga elddop när arméerna sammanstötte vid Frauenstadt. Hundra steg från fiendens hinderlinje möttes svenskarna av den ena artillerisalvan efter den andra utan att låta sig hejdas, utan att förlora takt eller rättning, och de modiga svenskarna gick som segerherrar ur striden. Ej långt från stridsplatsen slogs läger, och där fick de vara ända till augusti. Karl XII kom själv dit med huvudhären och tackade sina tappra västmanlänningar. Därefter bröt man upp och tågade till Annaberg nära Chemnitz, där man slog läger för ett år framåt och under denna tid passade man på att öva upp de förstärkningar som kommit hemifrån. I augusti bröt man ånyo upp och tågade genom Polen mot Rysslands inre. Vägen gick genom skogar och sumpmarker och var mycket oländig och trupperna blev tvungna att marschera i en lång kolonn efter varandra, en kolonn som var 9 mil lång. T. o. m. Karl XII skriver om den marschen till sin syster, att den var temmeligh besvärligh både utaf väderlek och elaka vägar. Vid Holovezyn, som ligger i Vitryssland vid en biflod till Dnjepr, stötte man på en fientlig armé. På grund av den eländiga terrängen och då kungen ej kunde få fram hela hären på en gång hade han inget annat att göra ån att kasta sig i striden med sina första regementen bland vilka Västmanlänningarna befann sig, och återigen fick Anton Smitt uppleva en svår batalj och en härlig seger. Likaså skedde vid övergången av Dessna. Nu var svenskarna i Ukraina och här fick Västmanlänningarna vila större delen av vintern och våren 1709. Men man latade sig inte. Det var ständiga små skärmytslingar och så kraftig köld att många fröso ihjäl. Därefter följde Poltava. Här hade svenskarna ett svårt utgångsläge, kungen var sjuk och hade överlåtit befälet på andra som sinsemellan var oeniga. Det hela slutade med ett stort nederlag. Trupperna slogs tappert uppeldade av kungen, som bars omkring på bår och uppmuntrade dem. Under detta slag blev Anton Smitt fången två gånger. Efter en dramatisk brottning lyckades han första gången övermanna sina motståndare, undkom dem och förenade sig med sitt regemente. När sedan de få överlevande Västmanlänningarna blevo tillfångatagna, var Anton Smitt bland dessa, de övriga jordades nära slagfältet, så skeddee också med regementets nattvardstyg, något som Snollsky mycket vackert skildrat i Svenska Bilder. Nu började den långa och mödosamma fångtransporten till Moskva. Där hade tsar Peter bestämt att de fångna karolinerna skulle föras med i det stora triumftåget över den ryska segern vid Poltava. Stadens gator var fulla av folk och i alla fönster hängde skådelystna. Det sved nog i i alla karoliners hjärtan, när de uttröttade efter många dagars marscher med många umbäranden, i nesligt tåg fingo släpa sig genom fiendens jublande huvudstad. Men vår Anton Smitt fick en ljusglimt i all bedrövelsen. På en balkong fick han se en kvinna, som med vänliga och sorgsna ögon betraktade soldaterna. Deras ögon möttes och från den stunden var deras öde beseglat. Flickan var Anna Maria Falck. Av de närstående ryska officerarna fick hon veta att den unge mannen tillhörde Västmanlänningarna. Av General Amiralen fick hon tillstånd att besöka fångarna och på så sätt kom det sig att de ånyo kom inför varandras ögon, flickan från balkongen och mannen i fångtruppen. Allt gjorde hon för att lindra de oliderliga förhållanden för soldaterna, och ständigt besökte hon mäktiga ryssar för att bedja om favörer för fångarna. Hon lyckades också utveckla, att få gifta sig med en av svenskarna och den 22 februari 1710 stod deras bröllop. Deras äktenskap välsignades med 6 barn, fem döttrar och en son. Hur deras liv varit mellan 1710 och 1722 vet man inte men antagligen var det ganska mödosamt. Under denna tid avled fyra av deras döttrar. Så kom freden i Nystad 1721, freden mellan Sverige och Ryssland. Men det tog ännu lång tid innan fångarna blevo fria och fingo återvända hem. 1722 slog frihetens timma för Anton och Anna Maria Smitt och de företog den långa resan hem. Antagligen hade de hela tiden vistats i Muschow, ty det var där de gifte sig 1710 och det var där deras ende son Carl Gustaf föddes den 18/2 1718. Antingen på vägen hem eller strax före ankomsten till fäderneslandet, förlorade de den sista kvarlevande av sina döttrar. Vart de tog vägen de närmaste åren efter återkomsten till fosterjorden vet man ej, möjligen kan de ha kommit till Odensvi med detsamma, i alla fall finns de upptagna där i husförhörslängderna för 1725 tillsammans med sonen Carl Gustaf och redovisas i Kumbla by i Råcklunda rotel. Där stannade makarna också till sin död 1751. År 1723 tog Anton Smitt avsked på regementet och fick då Fendrichs caracteren. De förde båda efter återkomsten ett stilla och saktmodigt liv. I Odensvi dödboken för år 1751 finns de åter. Först Anna Maria: Sistlidne den 15 mars inföll hon uti frossan och strax därpå uti en hastig sjukdom, samma sjukdom tilltog allt mer och mer dag ifrån dag, och ändade äntligen hennes mödosamma vandring, sedan hon här i världen levat vid pass 68 år. Hon begrovs den 14/4. Anton Smitt avled några månader efter sin trogna följeslagerska. I september omtalar dödboken att han: Sjuknade 14 dagar före påsk uti innevarande år och dog den 10 uti denna månad av vattusot. Två märkliga människoöden hade tjänat ut i denna världen för att i Herranom få njuta av frid och välbehövlig vila efter ett långt och innehållsrikt jordeliv.