NULL
Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 2000-11-24
Anbytarforum
Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 2000-11-24
Skrivet av: Lars Öbrink skrivet 2000-03-20, 14:46
Hej! Åter för ett ögonblick till Jean le Brun och frågan om släkten Öbrinks ursprung. Jag har, utan resultat, prövat några nedslag i skiftande mtrl.: Spridda räkenskaper 1667-1739 för Älvkarleö bruk i Stora Ensos arkiv i Falun, Bouppteckningar för den aktuella perioden i Landskontorets arkiv ULA i Uppsala, kyrkligt mtrl. för samma period från de församlingar, där de påstådda släktingarna ska ha levat, Torsåker och Valbo i Gävleborgs län. Men,som sagt, utan resultat. Av mina kontakter med Kjell Lindblom och stödd på det mtrl. som jag nu förfogar över tror jag mig säkert veta följande: Under 1600-talet fanns tre Johan/Jean/ le Brun: A. Räckaren Jean le Brun, död 1645 i Hillebola. Han var gift med Katlin, som vid sin ankomst till Sverige hade med sig fyra barn i vuxen ålder. B. Hammarsmeden Johan le Brun /här kallad Johan I/död i Älvkarleby c:a 1682. Han var gift med N.N. död 1677 i Åkerby. 1678 stämdes han till tinget i Lövsta av Marija Larsdotter för att vara far till hennes barn. C. Mästersmältaren Johan le Brun vid Öhns bruk/här kallad Johan II/ född c:a 1650, död någon gång kring 1712 eller strax därefter. Han var gift 1o 1681 med Karin Johansdotter död 1694 och 2o 1696 med Ingrid Olofsdotter död 1740. Med henne hade han bevisligen sonen Pierre Brun född 1698 död 1749 /Älvkarleby hfl.1736-1744 pag.25/. Lorentz Jansson, anfader till så många Öbrinkare, född 1676 och död 1737, hade nio barn, födda åren 1701 till 1723. Nu råkar jag veta, att min kusin Olof Öbrink i Norrtälje, föreningens tidigar sekr. har tagit kontakt med Kjell Lindblom i ärendet, vilket gläder mig mycket!!! Jag tycker då, att det kan vara lämpligt att citera några rader ur ett brev, som jag i dec. 1999 tillställde ledamöterna i föreningens styrelse jämte en avskrift av den tidigare diskussionen i Rötter: Jag menar, att vi måste vara realister och se fakta i ögonen. Det finns inga riktiga belägg för att Lorentz Jansson och Anders, Olof och Per , alla med efternamnet Johansson, skulle vara bröder och inte heller för att deras föräldrar skulle vara mästersmältaren Johan le Brun och hans hustru Ingrid Olofsdotter. Däremot är det helt säkert att Pierre Brun är deras son. Men som Ni ser av diskussionen i Nättidningen Rötter fanns det fler Johan le Brun vid den här tiden och där tycker jag, att Kjell Lindbloms svar till mig 19 dec. 1999 öppnar för rätt intressanta möjligheter. Den här aktuelle Johan II tycks ha varit gift ett par gånger, först 1681 med Karin Johansdotter, död 1694, och sedan en andra gång 1696 med Ingrid Olofsdotter, död 1740. Deras son var, som sagt, ovannämnde Pierre/Per/. Kjell Lindblom säger i sitt svar till mig, att denne Johan II troligast fanns i Älvkarleby från 1682 med hustru och flera barn. Man kan naturligtvis tänka sig, att i den barnaskaran ingick de påstådda bröderna Anders, Olof och Per Johansson. Deras mor skulle då vara Karin Johansdotter och de skulle vara halvbröder till Pierre. Födelseåren för deras barn omöjliggör inte ett sådant antagande. Men bevis saknas!! Och ,framför allt, vad blir det då av Lorentz Jansson? Eftersom han bevisligen föddes 1676 och dog 1737 61 år gammal/Älvkarleby dödbok CI:1 1736-1759/ bör modern ha varit N.N. död 1677 i Åkerby, om han nu var son till Johan I. Kanske kan han ha varit det barn, som Marija Larsdotter vid tinget i Lövsta påstod sig ha med Johan I, men det är föga sannolikt. I vilket fall som helst var han inte bror till Anders, Olof och Per Johansson, utan möjligen farbror eller halvfarbror, om nu dessa verkligen var bröder och i den egenskapen söner till Johan II. Längre kan jag inte gå i detta ytterst hypotetiska resonemang! Ja, frågorna och funderingarna hopar sig och man hamnar lätt i hypotesernas bottenlösa och minst sagt livsfarliga träsk. Det blir lite för dramatiskt. Det här var vad jag ville ha sagt och det finns gränser mellan historia och dikt över vilka jag absolut inte vill gå. Här är det nog snubblande nära! Det för inte diskussionen på något sätt framåt, det vet jag, men jag kan åtminstone få avsluta med att dra fram och med en viss travestering översätta ett pålitligt gammalt romarcitat: Dixi et salvavi animam meam, uttytt: jag har åtminstone fått skriva av mig och kanske kan känna lite sinneslugn. Tack för mig! Med vänlig hälsning! Lars Öbrink