Titel: Klostergivning
Skrivet av: Kaj Janzon skrivet 2006-01-20, 10:04
Rubrikens ämne framträder redan i äldre västgötalagen där det bl a sägs att:
Giu?r Ma??r sik i kloster. Han skal skipte vi? aru? sin?, taki han en lot. Ok annan skal arvi taka.
Det här har ibland rätt drastiskt uttryckts som en social död. Man skiftar arvet efter sig själv medan man fortfarande lever, tar själv en del och går med den som ”inträdesavgift” in i klostret. Som klosternovis förbereder man sig under ett år för det slutliga avskiljandet från världen. Under det året kan man fritt ångra sig, men efter ”natt och år” finns det ingen återvändo:
Vill han or far? firi iamlangad?gh ??t ?r vald hans. ?r han ena nat ok iamlang? ?a ma han eig or far? ok engsins mans arf tak? ok ikki skulu fr?nd?r hans verkum v?r??.
”Det står honom fritt att lämna klostret före årsdagen. Är han kvar efter ett år då får han inte gå ur och inte ta arv efter någon, och hans fränder skall inte svara för hans gärningar”.
Efter ett år var man alltså inte bara bunden till klostret under återstoden av sitt fysiska liv, man var också i en viss mening redan död för världen utanför.
Gällande den lott av arvegodset man tog med sig till klostret är lagen också mycket tydlig:
D?r han i klostre ?a ?r kloster hans arui.
Därmed är vi strax framme vid det som ibland skapade oenighet mellan kloster och arvingar. När det gällde personligen förvärvad egendom, s k avlingegods, fanns inga som helst begränsningar. Man kunde fritt testamentera allt sitt avlingegods till vem man ville. Men när det gäller ärvda jordegendomar var det en helt annan sak. Tanken att man skulle kunna ge bort en del av sitt arvegods till någon utanför släkten var helt främmande för den förkristna germanska rättsuppfattningen. En tvistefråga som följaktligen måste vara lika gammal som testamentet är denna: hur stor del av sitt arvegods kan man tillåtas testamentera bort utanför ätten?
Faktum är att de första breven gällande svenska förhållanden vi känner till som överhuvudtaget omnämner testamenten handlar om just denna konflikt. Påven Alexander III:s två brev från 1170-talets början [ST I nr 47, DS 41 feldaterad] tar bl a upp problemet med arvingar som inte ville släppa ifrån sig egendom som deras föräldrar testamenterat till kyrkor och kloster. Påvens rekommendation var att när Kristus görs till arvinge bör han få ärva lika mycket som en son.
Denna rekommendation visar sig vid en jämförelse med svensk medeltida praxis ha varit optimistisk i överkant. Det visar sig att man kommit fram till att maximalt 1/10 av arvegodset kunde doneras eller testamenteras bort utan arvingarnas samtycke enligt de flesta landskapens lagar. Dock begränsas detta ytterligare i Öst- och Västgötalagen i vilka man särskilt nämner att den som är på dödsbädden eller svårt sjuk bara får testamentera bort hälften så mycket som den fullt friske. Särskilt restriktiv är Smålandslagen som endast tillåter att en 1/24 av arvegodset får ges bort på dödsbädden. Om den avlidne testamenterat bort mer än så får det återtas av arvingarna.
Den donation som gjordes till klostret i samband med att någon inträdde där behandlas juridiskt som ett särfall av donation till kloster och för den gäller alltså samma principer som för donationer i övrigt. Testamente kan enklast definieras som en donation vars ikraftträdande är uppskjutet till efter donatorns död. Den som inträder i kloster ”dör” dock i praktiken redan efter ett år, eftersom vederbörande efter det inte kan lämna klostret på annat sätt än genom rymning och en sådan förändrar på intet sätt rymlingens arvsrättsliga status.
Påven Martin IV:s brev till abboten i Nydala kloster som nämnts i en annan diskussion (http://forum.genealogi.se/index.php?topic=66877) tycks också indirekt ta upp frågan om de snåla arvingarna i Småland genom att understrycka abbotens och klostrets rätt till sådan egendom som i klostret ingivna har fri dispositionsrätt till. Brevet får snarast ses som ett hot om påvliga sanktioner om inte Nydala får den andel som lagen berättigar klostret till. Om det problem som ligger bakom brevet främst är den allmänna småländska snålheten (1/24) eller något enskilt fall som abboten beklagat sig över framgår inte. Flera brev av den här typen är kända men det kan inte beläggas att de skulle ha fått någon större effekt.