Titel: Förbjudna led
Skrivet av: Urban Sikeborg skrivet 2014-09-28, 20:31
Men om de svenska biskoparna eller deras officialer hade ett reellt bemyndigande att döma i frågor om äktenskap i förbjudna led har väl inga ansökningar skickats till kurian i Rom? Du hänvisar till Anders Winroths artikel, och denne uppger att mycket få dokument från sådana ärenden har bevarats, av två skäl:
- »Biskoparna dömde mestadels i andliga saker, ytterst sällan om fast egendom, och de flesta av deras domar var därför irrelevanta efter ett par generationer. Handlingarna försvann, medan man sparade på gamla köpebrev och dombrev för jordegendomar, eftersom sådana dokument behöll sitt juridiska värde och kunde komma till användning flera generationer senare.» [s. 6] - »Det faktum att de flesta nordiska biskoparna delegerade det mesta av sin domsrätt till officialer har en viktig konsekvens, nämligen att vi inte kan förvänta oss att ens de bevarade biskopliga brevböckerna ger oss ens en tillnärmelsevis fullständig bild av den nordiska kyrkans dömande verksamhet. De innehåller endast sällan brev utfärdade av officialerna, vilkas verksamhet alltså förblir dåligt känd.» [s. 8]
Som jag nämnde ovan är året 1410 från vilken vi har de äldsta bevarade fallbeskrivningarna i Penitentiariets register, vilket påpekas i Auctoritate Papae; de anges inte vara de första, de tidigaste svenska fallen som hanterades av Penitentiariet. Så om vi inte vet hur fullständiga de äldre penitentiareregistren är i Rom - det betonas också i Auctoritate Papae att registren är ofullständiga och det sägs inget om att de som bevarats skulle gå särskilt mycket längre tillbaka än 1400-talet - och vi inte vet hur många fall av äktenskap i förbjudna led som hanterades av biskoparna och deras officialer, kan man då dra några slutsatser om hur allvarligt man såg på äktenskap i förbjudna led före 1410?
Det var i praktiken mycket kostsamt att skaffa sig dispens, vilket också nämns i Auctoritate Papae. De flesta som drabbades av den kanoniska lagens vansinniga bestämmelser om äktenskap hade ingen ekonomisk möjlighet att ansöka hos Penitentiariet. De fick ta sitt straff, få sina äktenskap upplösta eller exkommuniceras, det var de alternativ som stod till buds. Det kanske i första hand var en ekonomisk fråga, inte en fråga om hur man betraktade den religiösa tillämpningen eller arvsrätten? Det högre frälset, själva aristokratin, hade förstås medel, och om jag minns rätt är det åtminstone en viss övervikt av ansökningar från denna elit i registren. Där kommer en annan faktor in i bilden. Aristokratin bestod av en mycket liten klick av befolkningen vilken månade om sin höga börd och planerade äktenskapen noga som ett sätt att bibehålla sin status och sitt ekonomiska välstånd, det verkar ju uppenbart när man ser på deras släktnätverk. En följd av detta kan ha inneburit att urvalet av tänkbara äktenskapspartner har varit mycket mer begränsat för dem - ännu på 1500-talet är det ju bara ett tjugotal adelsfamiljer som har en dominerande ställning i riket. Kan det ha varit en orsak till varför de drar äktenskapsfallen till kurian?