Titel: Förbjudna led
Skrivet av: Urban Sikeborg skrivet 2014-09-27, 21:15
Jag antar att du har hämtat uppgifterna från verket Boken Auctoritate Papae : the Church Province of Uppsala and the Apostolic Penitentiary 1410-1526 (2008). Om jag har förstått dig rätt utgår ditt resonemang från antagandet att det finns en fullständig dokumentation från det apostoliska penitentiariet i Vatikanen under hela medeltiden. Något sådant framgår emellertid inte av boken:
1) Penitentiariet var ursprungligen en liten enhet som på 1400-talet hade växt sig stort. [s. 7] En större organisation brukar kräva en mer strikt process och andra kontrollmekanismer - mer byråkrati - än en liten. Sådant kan påverka hur noggrant man registrerade ansökningar. Jag tror att man kan se ett sådant mönster i det svenska riksregistraturet.
2) Dokumentationen för äldre tid är inte komplett och finns vad gäller ansökningar från Sverige bevarade först från 1410. Penitentiarievolymer för flera år strax efter år 1500 har dessutom gått förlorade [s. 105], vilket visar att vi inte kan räkna med att så gammalt material finns fullständigt bevarad. [s. 105-107] De ansökningar som är kända är enbart sådana som har skrivits in i sammandrag i penitentiariets register. Om detta påpekas: »It is important to note that these numbers include only those petitions that were copied into the registers of the Penitentiary - not necessarily all cases brought before the officials of the Penitentiary. It is not known whether all the petitions were copied into the registers and if not, how big a proportion was registered.» [s. 10] Det sägs också att det var först vid 1400-talets mitt som man började registrera de ansökningar som godkändes av penitentiariet [s. 93], vilket visar att vi inte kan utgå från att redovisningen är fullständig.
3) Antalet ansökningar i relation till befolkningen varierar mellan de olika stiften. [s. 100] Det förklaras med att mycket berodde på hur strikt biskopen var, och det varierade per person och per stift. Vissa krävde att exkommunicerade personer måste skaffa sig absolution från kurian. Om biskopen var mindre sträng behövde inte de berörda åta sig den kostsamma rutinen med att skicka ansökan. Dessutom var biskoparna ofta mer engagerade i politik än i hantering av kyrkliga frågor, och brydde sig inte om deras stiftsbor exkommunicerades. Därför skickade invånarna inte ansökningar om absolution till Rom. [s. 101 f]
4) Om en biskop eller hans deputerade hade erhållit myndighet att utfärda dispenser och absolution behövdes naturligt nog inte Rom inblandas. Det finns ingen instruktion om detta bevarad från 1400-talet men ärkebiskop Gustav Trolle erhöll 1515 rätt av påven att bland annat ge personer som var besläktade dispens att gifta sig. [s. 102 f]
5) Påvliga nuntier och avlatssäljare som var på besök i Sverige kunde ge absolution, vilket påverkade antalet ansökningar till kurian. [s. 103]
Därför tror jag inte att man kan dra några säkra slutsatser om orsaken till varför det är först från 1410 som det finns ett par ansökningar bevarade.