Titel: Peter Jungfru
Skrivet av: Per-Åke Borssén skrivet 2004-03-08, 13:45
Sammanfattning av diskussion “Peter jungfru”.
Fråga var: Kan ‘jvncfrw i åberopade brev vara en felläsning för ‘juncher’. Svaret blev “nej”.
“Folk kunde ha de märkligaste tillnamn under medeltiden”. [Ingen i debatten fann detta tillnamn “konstigt”.] “Tillnamn av mindre smickrande slag/.../ inte omöjligt att Peter kallades jungfru pga ett något “frökenlikt” uppträdande!” “För att ifrågasätta tillnamnet Jungfru måste man alltså kunna dels förklara grov felskrivning och dels bortförklara den för tillnamnsangivandet normala språkliga konstruktionen med ‘kallad’.” “Nu är det så att ‘jungfru’ under medeltiden inte nödvändigtvis behöver syfta på en kvinna. Det kunde användas om en ogift man som inte eh...umgås med kvinnfolk, om ni förstår vad jag menar? [‘fikus’, bög eller s k ‘smek’?] /.../ Man behöver varken dra in vapenbilder eller anta felläsning i det här fallet.” “En ‘Jungfru’ är ju ett ord som var mycket positivt i medeltida högkristna riddarideal.” “Jag kom apropå ‘högkristna riddaridel’ att tänka på ett annat exempel: Ängel.” [Betyder ‘budbärare’; är vanligtvis manliga; fsv namn ‘Spiallbodhi’] “I det aktuella sammanhanget är tillnamnet inte karaktäriserande utan identifierande. /.../ Det finns alltså inget skäl att betvivla brevets uppgift om att Peter kallades ‘jungfru’.”
[Tillnamn/=binamn är särskiljande namn lagt till huvudnamnet (NE) -ex: Olof Brun, Nils Gerbo, NN Svart/ Vit etc. Är det således inte fel att när skrivning i originalet är “Peter kallad jungfru”, då som i DMS skriva ut detta som ‘Peter Jungfru’; likt ett regelrätt tillnamn, då det i själva verket är ett smek- eller öknamn. Peter kallad ‘jungfru’. Förmodligen talade man inte om Peter utan om’ jungfru(n)’ - möjligen i positiv betydelse, alltså som en ersättning för personnamnet, liksom då vi (i min generation) talade om ‘Cello’ istället för Olle Carle ?!]
Jag hade alltså fel i min inledande fråga. Tack till alla som intresserat tog del. Låt mig slutligen få omtala mina bevekelsegrunder till att jag ställde denna tydligen besynnerliga fråga.
Jungfru vs junker? Jungfru =domicella och junker =domicello användes icke i åberopade brev och borde i så fall stått före namnet. Peter kallades eller omtalades som ‘jungfru’, vilket jag fann märkligt. Därav frågan. Ordvalet retade min nyfikenhet. Detta särskilt som jag alltid vill försöka ta hänsyn till och värdera de psyko-sociala sammanhangen, då jag analyserar det som sker eller har skett, i det som fångat mitt intresse.
Med tanke på den religiösa aktning och vördnad, som vi uppfattar, att det medeltida samhället hade för den heliga modern - jungfru Maria - symbolen, ikonen, för renhet och orördhet - är det svårt att tänka sig, att ett helig ‘ikonord’ tilläts profaneras på detta sätt.
Man kan naturligtvis tänka sig, att ordet till vardagsbruk i mer tolerantare kretsar, kunde brukas i nedsättande, förklenande syfte. Men att man för detta ändamål, vänner/släktingar emellan, i ett brev av denna karaktär skulle tillåta sig följande formulering,: “vår älskeliga [käre/dyre?] och trogne Peter, kallad jungfru [menade =frökenaktig/ vek/ fikus?], är naturligtvis helt otänkbart.
Mera troligt är att Peter i de högre sociala sammanhang som han förmodligen verkade i och för sin ungdoms skull kallades ‘junkern’, eller junker Peter. Kanske var han möjligen en ättlingsrest efter de utdöende ‘folkungasläkterna’, som Birger Jarl och hans kungliga söner gärna ville dekapitera och, att man därför med brevets utformning vill skydda från avslöjande.
Uttrycket vår älskelige torde i detta sammanhang vara en kollektiv släktdeklaration för att Peter , jungfru eller ej, var besläktad med sigillanterna.(Liljeholm PHT 1950, s 94f).
Den sätesgård som Peter Jungfru byter till sig, önskar kung Magnus Eriksson sedermera byta [återbörda?] till sig av en Filip Petersson mot gods i Husby-Långhundra sn. Ett byte som starka krafter under tre års tid motsätter sig, varvid kung Albrekt 1364 går dessa till mötes, då han stadfäster drotsen Nils Turessons dom om återgång av bytet. (DS 6866, 7054, 7055) Möjligen är Filip Petersson son till Peter.
Vem denne Filip Petersson är, är ej fastslaget. Han förmodas kunna vara identisk med Filip Petersson i Bredsjö (DMS 1:7, Personregister s 370) . Han kan möjligen därtill vara den Filip Petersson som var riddaren Magnus Gregerssons (Folkungaättens oä gren) syssloman och underhäradshövding i Dalarna. Även denne kom att stå under kung Magnus Erikssons beskydd (Rahmqvist 1996, s 285) i tider då hans tron skakades och ett nytt folkungauppror var i faggorna.
Magnus Gregerssons farfar, med samma namn, var gift med Ingegerd Filipsdotter (Rumbyätten), vars mor var dotter till folkungaledaren Filip Petersson, som Birger Jarl svekfullt lät halshöga vid Herrevadsbro 1251, detta trots att han var systerson till Birgers gemål Ingeborg. Birger Jarl ville utplåna alla de kungaättlingar som kunde göra anspråk på kungatronen. Denne Filip Petersson var genom sin mor besläktad med Erikska ätten. Filip Peterssons dotterson, Filip Finvidsson (Rumbyätten), var även han illa ute vid folkungarnas uppror 1280 men skonades till livet av kung Magnus genom att avstå stor del av sina egendomar (ÄSF I, s 183).
Kung Magnus kallar 1275, den efter Filip Petersson beslagtagna egendomen i *Norusær i Norrsunda socken för sin, då han skänker gården till Sko kloster, men tillåter inte nunnorna någon rätt att åter gära anspråk på Filip Peterssons egendom (DS 599). År 1282 skänker kung Magnus en tomt i Sigtuna, som Filip Petersson tidigare ägt, till predikarbröderna i Sigtuna (DS 751).
Peter, kallad jungfru, skulle således möjligen kunna vara folkungaledaren Filip Peterssons son, som 1308, efter Håtunaleken och kung Birgers frisläppande, levde under täckmantel i beskydd av folkungamän och med ett harmlöst tillnamn.
Per-Åke Borssén Fortsätter gärna samtalet vi e-post