Titel: Magnus Marinassons ätt
Skrivet av: Kaj Janzon skrivet 2005-06-21, 11:16
Det finns en del tumregler att gå efter när det gäller identifiering av bönder i sammanhang som det här aktuella.
Den första och viktigaste lyder: det normala i ett vanligt medeltida fastebrev är att samtliga fastar är ofrälse män. Allt annat är undantag från denna huvudregel och måste förklaras genom särskilda omständigheter.
Ett sådant undantag är egentligen inte det brev som Nina ovan hänvisar till (nr 1829 i huvudkartoteket). Det är nämligen inte ett vanligt fastebrev utan ett morgongåvebrev. Ett sådant innebär överförande av arvejord från en ätt till en annan, vilket bl a innebär att ett antal släktingar måste närvara som vittnen. I det av Nina angivna fallet är det helt normalt att fastarna är frälse, eftersom det är ett äktenskap inom högfrälset som har ingåtts.
En annan viktig tumregel är att bönder i medeltidsbreven vanligen presenteras endast med namn och hemort, t ex Karl i Hendelunda, eller namn och binamn, t ex Anund hane (exemplen från DS 4201). Från denna regel finns fler undantag än från den förra men om båda reglerna slås ihop ökar givetvis säkerheten.
Hur kan man då identifiera ett vanligt fastebrev? Om vi talar om tiden före Magnus Erikssons landslag, vilket delvis är aktuellt här (DS 3251, 4201), är huvudregeln att brevet presenterar två vittnen som tituleras vidervarumän och 12 fastar. När Magnus Erikssons landslag har börjat gälla (DS 5849) blir det ännu enklare: brevet är i enlighet med lagens bestämmelse utfärdat av en häradshövding eller dennes vikarie.