Titel: Aspenäsätten
Skrivet av: Kaj Janzon skrivet 2003-05-19, 21:18
Hej Lasse, det är punkt 3 som är fel. Ida Johansdotter var död 20/10 1462, då det om henne sägs: 'vars själ gud nåde' [B 16 f 373].
Att rättelsen i 1:3 s 317 är helt riktig framgår av ett brev från 1447, då Lars Ulfssons barn, Erik, Helena och Kristina befann sig i Skara tillsammans med bl a 'vår kära moder Ida herr Johan Bülows dotter' [B 16 f 46].
Felaktigaheterna består alltså av Koits uppgifter om att Ida 1462 var död utan ättlingar ... och ärvdes av sin bror Fickes barn. Koits slutsats verkar bygga på en feltolkning av innehållet i brevet från 1462. Det ärende brevet återger gäller återlösningsvillkoren för jord, uppenbarligen tillhörande Idas och halvbrodern Fickes fädernearv. Ida hade nämligen testamenterat sin gård Sundby i Öja sn med tillhörande torp m m, till Julita kloster, varvid godset värderats till 400 mark penningar för en eventuell återlösen. Denna värdering överklagades efter hennes död av Arend Bengtsson (Ulv) som gift sig med Fickes änka, Hebbla Albrektsdotter (Bydelsbach), och alltså överklagade på Fickes barns vägnar.
I medeltida dombrev anges i regel endast de sakförhållanden som ovillkorligen måste vara kända för att man ska kunna döma i fallet (pergament var dyrt). För att döma i detta fall behövdes ingen information om Idas levande barn. Det har strikt juridiskt sett inte ett skvatt med frågan om återlösningspriset att göra. Att det är Arend Bengtsson som har väckt talan om återlösen på Fickes barns vägnar gör att dessa, till skillnad från Idas barn, måste nämnas explicit i brevet. Övriga med Fickes barn arvsrättsligt likställda (läs: Johan Bylows övriga barnbarn) buntas samman i den korta frasen 'och deras medarvingar'. Brevet från 1462 handlar alltså egentligen inte om arvet efter Ida Johansdotter, utan om arvet efter hennes far, vilket Koit inte har insett.
Med reservation för att jag i detta fall endast utnyttjat Sven Klippvalls i DMS arkiv förvarade (fullständiga) avskrifter av de aktuella breven i Sparres kopiebok B 16, anser jag att problemet härmed är löst. Det verkar i detta skede inte finnas någon anledning att lägga ner tid på att lusläsa de bevarade originalbreven. Då artikeln Bylow är en av de fyra som kommer att utgöra det pga olyckliga omständigheter stympade ÄSF 2:2, kan det kanske uppenbaras anledning att återkomma till denna diskussion senare med eventuella kompletterande uppgifter.