Titel: Hur många %
Skrivet av: Carl-Fredrik Hanzon skrivet 2005-04-06, 23:53
Anbytarforum är i sanning ett märkligt torg (Forum; lat. = torg). Var annars skulle en diskussion, betitlad ”Adel: Hur många %?” plötsligt komma att handla om ”namnlagen”, ”det agnatiska släktbegreppet”, ”full kognatisk succession”, ”patriarkaliska strukturer”, ”registrat partnerskap” och ”de (för släktfoskningen) ökända felprocenten”. Alla diskussioner i anbytarforum tenderar uppenbarligen att förr eller senare komma att handla om just dessa ting oavsett vilka rubriker de än har och oavsett vilka syften och frågeställningar de initialt har. På något sett är det något mycket svenskt över det hela, och då menar jag ”svenskt” i ordets kanske mindre fördelaktiga bemärkelse (för ordet ”svensk/svenskt” ger ju också oerhört många superlativa vibrationer, inte tal om annat, men det är inte dem jag talar om här). Svenskar har en viss oförmåga att hålla sig till ett givet diskussionsämne, utan tenderar att istället komma in på sina egna käpphästar och hjärtfrågor ”varav hjärtat är fullt, därav talar munnen…” Dessutom blir det lätt en viss ”ankdammsatomsfär”, eftersom svenskar i gemen (javisst generaliserar jag…)
Begreppsförvirringen är stor. I denna diskussion (liksom i flera tidigare) har redan berörts och utretts den viktiga skillnaden mellan ”att vara släkt med” och ”att tillhöra en släkt”, liksom även det senare begreppets ”skärpning” och/eller ”uttydning”: ”att tillhöra en agnatisk släkt”. Men begreppsförbistringen slutar inte där. Uppenbarligen råder också en utbredd förväxling mellan ”att tillhöra en släkt” och ”att bära namnet NN. Jovisst, oftast sammanfaller ju dessa begrepp. Men man gör det därigenom lite väl lätt för sig, och gör sig skyldig till en grov förenkling, som inte så sällan innebär en helt falsk utsaga, eftersom man mycket väl kan tillhöra en släkt (även agnatisk d:o), där så gott som alla medlemmar bär olika efternamn, och man bytt sådant i så gott som varje generation (jfr t.ex. Hård af Torestorp, Forstenaätten, ”Natt och Dag” (före ca 1680) eller för den delen alla bondesläkter som bar (i några fall bär) patronymika, men likafullt upfattar sig (och uppfattas) som en släkt. Samtidigt är det ju inte helt ovanligt (klar underdrift) att man av en ren slump bär samma namn som hundratals, ja, tusentals personer, som man överhuvudtaget inte delar en enda ana med, och aldrig ens i sin vildaste fantasi skulle betrakta som släktingar. Följakligen borde vi kunna ens om att namn och släkt definitionsmässigt är helt olika begrepp, som inte bör förväxlas eller förblandas, även om de påfallande ofta uppträder som ett symbiotiskt par där .
Anders R, du påstår att ”En anledning att inom Riddarhuset bara räkna manliga ättlingars barn är att adeln på detta sätt hålls som en i storlek begränsad grupp och följaktligen blir lättare att hålla reda på.” Ja, det är säkert en av anledningarna, men en ännu viktigare är den viktiga principen att man inte ska kunna tillhöra mer än en ätt samtidigt (Jag har under en annan rubrik skrivit om några tänkta och hypotetiska konsekvenser av vad som skulle kunna inträffa, om man släppte på detta, men jag minns f.n. inte diskussionens namn, endast att jag tänkte mig att en person presenterade sig som sjufaldig greve Lewenhaupt, sexfaldig greve Bonde, åttafaldig friherre Banér och enfaldig herr Berglund…)
Du säger vidare: ”I snitt har väl varje svensk man 1,6 barn.” - Jag kan försäkra dig, Anders; den man har aldrig gått i ett par mockasiner, och aldrig skådat soluppgången, som har 1,6 barn J… Visst, statistiskt stämmer kanske detta stämmer, men i verkligheten är det ju en grov lögn. Där har vi i ett nötskal skillnaden mellan statistik och verklighet…
Anders P., du säger att detinte handlar för fem öre om att utesluta hälften av släktingarna. Men Anders , det blir ju i så fall oändligt mycket mera än ”hälften”. Du glömmer ju kvadraten2
Karin, du skriver att: ”de flesta adelsätterna numera utslocknade”, och nämner bl.a. Cederström. I och för sig har det funnits flera ätter Cederström (av samma stam), och några är sannolikt utdöda. Men visst finns det fortfarande Cederströmar.