Titel: Hur många %
Skrivet av: Anders Pemer skrivet 2005-04-05, 23:56
Aha... ja, då ber jag dig om ursäkt, jag ska verkligen inte lägga ord i munnen på dig när jag klagar på när andra gör det på mig själv. Lite klumpig formulering där, med andra ord.
Låt mig då omformulera början på mitt förra inlägg så här i stället:
Som svar på Niklas Perssons fråga får jag nog erkänna att poängen.... och så vidare, som meningen fortsatte förra gången därifrån. Klumpig mening över huvud taget, en enda mening ska inte vara så lång.
Poängen är/var väl helt enkelt att mannen i historisk tid var famlijens överhuvud i närmast ohälsosamt hög grad, hans hustru var ju juridiskt knappt mer än ett bihang till honom. Så släktskap på manslinjen blev det viktigaste, söner ärvde en större lott av faderns kvarlåtenskap än döttrar, ursprungligen ärvde säkert inte döttrarna något alls.
Jag är ingen påläst historiker, så jag sitter inte inne med alla detaljer här, men visst erkänner jag att det agnatiska släktbegreppet växte fram som ett barn av sin tid, i en tid då kvinnor knappt var vatten värda i något sammanhang.
Den praktiska betydelsen av det agnatiska släktbegreppet var att alla typer av efternamn i normalfallet anknöt till fadern. Bar fadern ett släktnamn växte sönerna - och även döttrarna, för övrigt även som gifta - upp och skrevs i vuxen ålder med det släktnamnet, endast i fåtaliga undantagsfall med moderns. Och bar fadern inget släktnamn bar han patronymikon baserat på hans fars förnamn, och hans barn fick patronymikon baserat på hans.
Undantag har som vi vet alltid funnits, och man bytte ofta typ av efternamn vid klassvandringar. En bondson som studerade till präst antog i många fall ett latiniserat släktnamn baserat på hembygdens namn, en prästson med ett sådant namn som blev soldat gjorde ofta om efternamnet så ett slutled på -elius blev -ell eller en liknande modifiering.
En adelsmannason som brukade jorden hade inte enligt Riddarhusets nuvarande hållning förlorat sitt adelskap, men vid den tiden skrev prästen honom genast med patronymikon i alla kyrkböcker och mannen själv ansåg sig inte höra till adeln, och agnatiska ättlingar med alla mellanled födda i äkta säng kunde leva vidare i flera generationer och inte ha en aning om att de var en gren av en adlig ätt.
Och som jag själv sett exempel på i släkten Frumerie, t o m en torparson som hörde till en rimligen relativt känd släkt med många officerare i leden och bar detta släktnamn, kunde tilldelas ett soldatnamn när han blev indelt soldat.
Svar på dina två frågor, då, som jag tolkar läget och ser på saken...
1) Den praktiska funktionen är som vi redan konstaterat att man utifrån det agnatiska släktbegreppet kan fortsätta hänföra människor till en, och endast en, släkt, om man nu tycker det är något eftersträvansvärt. Ett intresse som följaktligen kommer att minska mer och mer, i takt med att agnatiska principer kommer att betyda allt mindre och mindre för vilken förälders efternamn någon har. Någon mer praktisk funktion kan jag inte komma på.
2) Det beror nog på vad man menar med modern då, tryckta genealogier som beskrev en viss agnatisk släkt har väl publicerats i många sekler. Bondebefolkningen använde trots allt som regel patronymikon och inte metronymikon (även om undantag alltid fanns), så det var ju en klart agnatisk princip som användes i uppbyggnandet av bondebefolkningens efternamn, åtminstone.
Däremot kanske man som du säger inte brukade prata om att man tillhörde en viss släkt vare sig på det raka fädernet eller på någon annan linje, för att släkter i den bemärkelsen var ett ganska meningslöst begrepp. Utan man nöjde sig med att man umgicks med nära släktingar både på faderns och moderns sida.
Dock tror jag inte det agnatiska begreppet är någon slags efterhandskonstruktion, som du vill ha det till. Som jag skrev tidigare i inlägget, den agnatiska linjen som grund för att ärva ett släktnamn om det fanns ett sådant eller att få ett patronymikon och endast i några mycket få undantagsfall ett metronymikon, om ett släktnamn saknades, fanns ju tidigt. Bevisligen redan när våra kyrkböcker började upprättas, och även ännu tidigare har vi ju belägg från domböcker och andra liknande sammanhang att människor oftast bar ett patronymikon om de inte bara kallades vid sitt förnamn.
Vad det sedan är för problem med att jag utesluter mina släktingar på mödernet från den släkt jag tillhör förstår jag inte riktigt. En släkt som man tillhör i den meningen med ordet släkt som ett substantiv är ju ett begrepp som från första början kommer från det agnatiska synsättet, och som ursprungligen härrör från adeln.
Att börja tala om en släkt som man tillhör på någon annan grund än den agnatiska är väl om något en modern efterhandskonstruktion, såvitt jag tror mig förstå?
Hade inte det agnatiska släktbegreppet funnits, hade vi väl bara talat om släktingar och att vara släkt med dessa. Att höra till en viss släkt är mig veterligt från allra första början ingenting annat än ett begrepp som växte fram synonymt med det agnatiska begreppet.
Men där kan jag ha fel, så det får gärna någon som vet bättre än jag bistå mig med rätt information.
Men inte känns det meningsfullt att tala om att jag tillhör en viss släkt, om både mina släktingar på fädernet och på mödernet kan tillhöra den samtidigt. Då handlar det ju om att jag kallar hela min antavla och alla som på något sätt är släkt med mig genom att dela en eller flera anor med mig för min släkt.
Visst kan man onekligen säga min släkt om alla släktingar i den släkten, men det blir ett synnerligen otympligt släktbegrepp att utgå ifrån. Jag skulle med den principen ha en enda släkting som tlllhör exakt samma släkt som jag, min syster. Och egentligen inte ens hon, för hennes släkt enligt samma definition inkluderar väl även hennes barn på ett sätt som de inte ingår i min egen.
Eftersom de är hennes barn och mina syskonbarn skiljer sig hennes släkt och min släkt åt där. Innan hon fick dem hade vi däremot exakt samma släkt åt alla håll från oss själva i våra respektive antavlor och tillhörde därmed exakt samma släkt. Den som är enda barnet har alltså med den sortens märkliga princip av den släkt man tillhör aldrig haft några släktingar som tillhör samma släkt som han/hon själv. Ingen annan har ju samma kombination av både fäderne- och möderneanor...
Har han en farbror och en moster som bildat familj och har barn tillsammans, skulle dessa dubbelkusiner ha identiska fäderne- och möderneanor fr o m nästa generation. Men eftersom de hade en helt annan far och en helt annan mor skulle de inte dela exakt samma uppsättningar släktingar och därmed höra till samma släkt.
Nej, det enda sättet att skapa ett släktbegrepp som fungerar är att man hör till sin fars ELLER sin mors släkt. Men alla nu levande skulle börja få hänföras till helt nya uppsättningar släkter som skulle få konstrueras retroaktivt från det förflutna och fram till nutid om man skulle byta till ett matrilinjärt släktbegrepp som sade att alla hörde till sin mors släkt. Alltså är det som kan fungera det väl inarbetade agnatiska systeme där man tlilhör till sin fars släkt, och härstammar på mödernet från sin mors. Där är stora delar av grunden för fortsatt forskning gjord...