Titel: Hur många %
Skrivet av: Anders Pemer skrivet 2005-04-05, 18:09
Jag kan ge Niklas Persson i sak helt rätt i att kanske poängen med det agnatiska begreppet har ätits upp av den nya namnlagen och de sedvänjor som jättesnabbt satte sig hos alla och blev supernaturliga på ett sätt som inte fick särskilt många 40- och 50-talistkvinnor som bildade familj på 60- och 70-talet att reflektera speciellt över att själv vara född Bergenheim eller något liknande rejält särskiljande namn, men när man gifte sig med en Karlsson raskt byta till det namnet, och se sina barn få namnet också.
I praktiken lär givetvis det agnatiska släktbegreppet ersättas av ett nytt, som ofta men inte alltid lär vara identiskt med det agnatiska. Alltså att släktskap helt enkelt, så att säga i praktiken, följer med den släkt vars namn man fört vidare.
Å andra sidan ger det effekten att människor som utnyttjar de nuvarande reglerna till att byta efternamn ett mycket stort antal gånger i livet med den logiken också skulle byta släkt varje gång de byter namn.
När man är sex år gammal är ens fars agnatiska släkt med i Svenska Släktkalendern och då bär man själv det namnet och kommer med i artikeln i själva huvudartikeln. Tio år senare är mammas släkt med i en ny årgång, och vid detta lag råkar man bära det namnet, och finns med som Yngre Släkten LXVIII i slutet av den artikeln.
Fyra år senare kommer nästa årgång, och då har samme kille just i samband med sitt första äktenskap bytt till sin mormors flicknamn och just den släkten råkar vara med i den årgången och han hamnar som Yngre släkten XXIII i den artikeln.
Sent i livet händer det sig att ett av hans barn skulle vilja byta till det namn hans mor bar vid sin bortgång efter sin sista make. För att hjälpa detta barn att kunna ta det namnet genom en enkel anmälan (gratis) i stället för att behöva ansöka om det, vilket kostar pengar, tar han själv detta namn genom en enkel anmälan, eftersom det är ett namn en av hans föräldrar burit, och när han har tagit det kan hans barn ta det genom enkel anmälan i och med att det nu är det efternamn hennes/hans far bär.
Efter dessa sistnämnda byten råkar just den släkten vara med i Svenska Släktkalendern, och vår vän och hans barn och några barnbarn halkar då med som Ingift /ej adopterad/ gren III i den artikeln.
Kombinationen av alla dessa scenarion i samma persons efternamnshistoria känns verkligen inte omöjlig, tvärtom synnerligen tänkbar. Det är bara den tillfälligheten att också alla inblandade släkter råkar hamna i Svenska Släktkalendern vid rätt tillfällen som gör det lite väl långsökt.
Men så ser alltså verkligheten ut idag, och jag tycker verkligen inte att det är särskilt tilltalande som grundprincip. Jag tror också fler och fler kommer att börja reflektera över alla mer bisarra avarter på lite längre sikt. Dit är det kanske några decennier till, men jag tror inte det är osannolikt att kommande generationer kommer att tilltalas av gångna tiders idag i så mångas ögon helt mossiga ideal och återgå till dessa.
Vi får helt enkelt se...
Låt mig dock än en gång påpeka att det inte handlar för fem öre om att utesluta hälften av släktingarna. Ingen gör det, allra minst någon släktforskare.
Många släktforskare genom seklen har ograverat och ohejdat stött det agnatiska begreppet, men har för den skull sannerligen inte upprättat sina egna antavlor i någon slags egenartad form där de bara har med sin far, farfar, farfars far och så vidare och utelämnar alla andra anor.
För övrigt skulle jag vilja se den person med ett efternamn han eller hon inte visste särskilt mycket om som inte skulle tycka det var ganska fascinerande att bli kontaktad av en person från ett helt annat land som bar samma efternamn, kanske med något annorlunda stavning, och det kunde beläggas att båda hade samma ff ff ff ff ff ff ff ff ff, som bar deras nutida släktnamn någonstans på kontinenten någon gång vid 1400-talets mitt.
Men i det avseendet vore det förstås på sitt sätt än mer fascinerande för två personer med namnet Pemer år 2736 att upptäcka varandras existens och kunna följa historiens annaler tillbaka till att den ene är en ättling till min syster och den andre kanske från mig (förutsatt att jag får några ättlingar i framtiden).
Är de de enda två i världen som bär namnet så lär det vara fascinerande nog att just namnet Pemer förts vidare hela vägen på bådas linjer, just för att den ene är min systers ds dd ss ds ss dd dd ds sd ds ds ds och den andre är min ss ds ss ss ss sd dd ds ds sd ds. Lite mer sport då, onekligen...
Men det är också en grundprincip för efternamns vidare existens genom generationerna, som i praktiken lär göra en helt annan skillnad på vilka efternamn som över huvud taget överlever några generationer in i framtiden och vilka som inte gör det, än hur den skillnaden skulle se ut i ett system där det för alla ansågs naturligt i enlighet med urgammal sedvänja och dessutom reglerat i lag att alla annat än i rena undantagsfall fick antingen sin fars, eller sin mors, efternamn.
I de systemen skulle som jag tidigare anfört nästan bara en faktor kunna leda till att ett namn helt utplånades från jordens yta - dvs att släkten slutade producera några söner. Och oftast skulle inte det heller innebära någon fara, då ofta någon dotter då skulle behålla sitt flicknamn och föra namnet vidare till en yngre släkten.
Och att vid en viss tidpunkt byta rakt av från alltid faderns namn till alltid moderns känns otroligt omotiverat, så endast ett av de två alternativen är särskilt rimligt.
Men som sagt... det ska bli intressant att följa utvecklingen så länge man får vara med och se vad som händer...