Titel: Sack, von
Skrivet av: Bo Persson skrivet 2006-04-05, 19:46
Förhållandet mellan Anders Andersson och landshövdingen bör ses i sitt politiska sammanhang; det förelåg ju t.ex. mycket delade meningar om uttolkningen av stadsprivilegierna, där den nye köpmannen och landshövdingen kan ha haft intresse av att motarbeta stadsstyrelsens snäva privilegietolkning. Läs Folke Lindberg! Man kan inte reducera alla personförbindelser till den privata nivån - vare sig nu eller då.
Vad gäller en del egna tankar om familjens anor är de väl inte så svårformulerade, så länge de håller sig inom vetenskapliga ramar, d.v.s. bygger på källuppgifter och förs i ett öppet resonemang. Materialet i detta fall räcker ju inte så långt - utan ytterligare underbyggnad av anteckningarna från Horn rörande Margareta Eriksdotters härstamning, får man nog på sakens nuvarande ståndpunkt nöja sig med att omnämna det hela utan att luta åt vare sig det ena eller andra. Min egen uppfattning är att uppgiften från Horn har ett stort värde och den ter sig m.h.t. herr Olofs tidiga historia inte osannolik, men längre än till att ge en uttömmande men exkursiv redogörelse för forskningsläget rörande denna fråga och peka på att spåret bör följas vidare, kan man knappast inte gå f.n. Det handlar alltså inte om språkbruk, utan om att använda källmaterialet sådant det nu är, och sin egen yrkeskunnighet. Om man ger något, som inte kan fakta- och kunskapsmässigt underbyggas, eller åtminstone inte kan ges en tillräckligt rationell motivering i sitt sammanhang, en avgörande roll i sin framställning, uppstår i denna en obalans som är en direkt inbjudan till en kritiker att sticka hål på hela härligheten. Det handlar dock inte om att hålla sig själv utanför framställningen; professor Elton konstaterar någonstans, att historikerns personlighet och åsikter är som vädret: man bekymrar sig, men det behövs egentligen inte - den uppmärksamme läsaren ser snart skillnaden mellan hög och låg kvalitet, god eller mindre god intelligens, och en intelligent forskare med personlighet är alltid att föredraga framför en utan, även om han förhastar sig och hugger i sten så flisorna ryker.
Historikern agerar ju inte i det skeende han beskriver (vilket gör historikern till en av de vetenskapsutövare som har de bästa förutsättningarna för att arbeta objektivt), utan har, på den fasta grunden av förvärvad yrkeskunnighet, sedan han skaffat sig ett så fullständigt grepp som möjligt om ett så fullständigt inventerat bestånd av källor och litteratur som möjligt, att redogöra för fakta, skeende och aktörer, att förmedla en i varje del kontrollerbar skildring av sammanhang, händelseutveckling och det enskilda, d.v.s. skriva historia - och helst då inte i den anemiska skolan.