NULL Skriv ut sidan - Kungliga snedsprång - en seglivad genre

Anbytarforum

Titel: Kungliga snedsprång - en seglivad genre
Skrivet av: Carl-Fredrik Hanzon skrivet 2001-03-23, 22:18
Som de flesta nog vid det här laget har märkt, finns det en outsinlig flora av berättelser och skrönor, många av dem dessutom försedda med ett antal undervarianter, som alla går ut på att: 1) komma med påståenden om kungliga personers snedsprång och därav följande oäkta barn, 2) namnge dessa, och 3) härleda den egna släkten från dessa barn.
 
Ofta börjar skrönorna med: det har alltid sagts i vår släkt, att...., min morfars far var inte ett dugg lik sina syskon, utan hade....., Jag har liksom min far och min farfar mörkbrunt hår och bruna ögon, och har alltid fått höra hur lik jag är medlemmar av kungafamiljen....  
 
De kan fortsätta med: .....och döptes till Oscar, man kan ju undra varför....., ....det gick ju inte att spåra varifrån pengarna kom, men på kuvertet fanns en stor kunglig krona...., ....är ju på pricken lik prinsessan Christina, när hon var liten....
 
Ja, så kan det fortsätta, i all oändlighet. Jag har själv vid det här laget hört ganska många personer berätta liknande historier, och läst ännu flera, i såväl Anbytarforum som i andra publikationer. I regel är berättarna själva fullkomligt övertygade om sanningshalten i påståendena, och blir snarast förnärmade om dessa bemöts med misstro eller tvivel. Det går oftast inte ens att använda sunt förnuft, logik eller att påvisa uppenbara kronologiska eller historiska omöjligheter i berättelserna. De tror på dem, mot allt förnuft, uppenbarligen för att de så gärna vill tro på det, och för att de har byggt en del av sin identitet på just detta. Kompesation eller önsketänkande, eller..? Kanske bådadera. Vi har kanske alla någonstans ett behov av eskapism, att fly bort från den grå vardagen, till en drömd fantasivärld, där man själv är prins eller prinsessa. Javisst, jag ser ut som, och är klädd som en vanlig torparpojke (nu: en vanlig Svensson), men egentligen......., ...men en dag kommer min pappa kungen och hämtar hem mig till slottet, och då får ni se att jag har talat sanning.... Denna typ av eskapism står ju ganska nära sagans värld, och det är ju knappast någon tillfällighet att just denna typ av berättelser är vanliga inslag i vår sagoskatt. Den fula ankungen (som i verkligheten visade sig vara en svan), tillhör ju denna genre, för att ta ett exempel bland många.  
 
Ett fåtal av berättelserna kan ju ha, eller åtminstone bygga på, en faktisk historisk verklighet, men ser man det rent statistiskt, måste man inse, att om ens hälften av alla dylika påståenden vore sanna, hade medlemmarna av våra kungliga familjer, knappast haft tid att företa sig något annat, än att sätta barn till världen.
 
I själva verket är denna genre lika gammal som historiskrivningen själv. Såväl regenterna av de forntida asiatiska och egyptiska härskardynasierna betraktade sig som ättlingar till himlen och till solen, de romerska kejsarna härledde sina familjer från gudavärlden. Flera medeltida norska kungar lyckades svinga sig upp till makten genom att (med vad rätt får förbli osagt, åtminstonstone i den här diskussionen) hävda oäkta härkomst från kungafamiljen. Hovmannen Adolf Fredrik Stierneld, som bl.a. förvaltade konstsamlingarna åt såväl Gustaf III som Carl XIV Johan (han var bl.a. den som byggde upp poträttsamlingen på Gripsholms slott), försökte härleda sin familj (liksom ätten Eldstierna med samma ursprung) från prins Gustaf, Erik XIV:s son. (Det var bara det, som senare generationer av genealoger har konstaterat, att antalet generationer är för många, och tiden inte riktigt räcker till. Jag har för mig att ett av anleden skulle ha behövt bli far vid åtta års ålder (!), för att det hela skulle gå ihop tidsmässigt.....) Listan kan göras mycket längre, men dessa kan kanske räcka som exempel i det här sammanhanget.
 
Hur ska man då förhålla sig till denna typ av utsagor/skrönor? Ja, som jag ser det, kan man betrakta dem ur två vitt skilda perspektiv: genealogiskt - historiskt eller etnologiskt - folkloristiskt.
 
1) genealogiskt-historiskt: Här gäller samma krav som annan genealogi och historisk forskning. Man arbetar sig bakåt genom källforskning av arkivhandlingar (kyrkböcker, domböcker, bouppteckningar, brev etc.) Källkritiken är här ett absolut krav. För att något ska räknas som sant måste det beläggas och bevisas. (När det gäller personer och händelser nära i tiden behöver beläggen och bevisen inte nödvändigtvis vara av uteslutande skriftlig art [se mina kommentarer i fallen Rydeberg och Hofman]). Det som inte kan bevisas, har således i det här sammanhanget inget värde.
 
2) etnologiskt-folkloristiskt: Här är sanningshalten i utsagorna av underordnad betydelse. Det intressanta är i stället hur berättelsen kan ha uppkommit, hur den är utformad och om den har släktskap med andra berättelser på samma tema. Ibland är nämligen sådana utsagor s.k. vandringssägner; hela berättelser eller enstaka element ur dem sprids från mun till mun (ex. råttan i pizzan etc.), vanligen knutna till verkliga eller fiktiva platser eller personer, men alltid berättade med övertygelsen om att händelseförloppet är sant.