Titel: En stilla undran
Skrivet av: Carl-Fredrik Hanzon skrivet 2005-04-21, 22:53
Det där med slottbranden 1697 är knappast intressant i sammanhanget, eftersom det före denna tid inte alls var samma pryderi och hysch-hysch omkring dessa ting, som det kom att bli senare, i synnerhet efter 1750 och i än högre grad under 1800-talet, detta dubbelmoralens och hyckleriets förlovade århundrade, då det mot århundradets slut blev oerhört sällsynt att ett oäkta barns far överhuvudtaget sattes ut... Under 1600-talet är man betydligt mera rakt på sak och skriver påfallande ofta vem som är barnets far, äkta som oäkta. Däremot står det påfallande ofta inte vem som är barnets mor... (där blir det till att fingranska vigsellängder och dödlängder, för att vara säker på att fadern inte blivit änkling och gift om sig, innan det aktuella barnet föds). [och det är bl.a. därför jag ibland påstår att mödrarna under 1600-talet ofta är osäkrare än fäderna]. Men det är klart - de allra mäktigaste i samhället - kungar, prinsar och högadel - sätts ju sällan ut till allmän beskådan i kyrkböckerna, även om det ju någon gång händer, vilket vi ser i Anders exempel. Och det finns faktiskt flera. Och jag vidhåller: Under 1500- och 1600-talet hemlighöll kungarna inte sina oäkta barn, det fanns ingen anledning. Och även om prästerskapet ogillade det hela, hade de föga att komma med gentemot kungen.
Det är en högre procent av de utomäktenskapliga barnen, vilkas far sätts ut under 1600-talet än på 1700-talet (Visserligen med ett betydligt mindre källmaterial under 1600-talet, men ändå...). Denna utveckling fortsätter sedan på samma sätt så att 1700-talet har en högre procentsats namngivna fäder än 1800-talet, där det mot slutet verkar som om ingen (inte ens prästerna) längre förefaller att ens försöka ta reda på fädernas namn. Fader okänd blir en kod; i stort sett synonym med född utom äktenskapet. För visst visste så gott som alltid modern och säkerligen flera andra egentligen vem fadern var, men ingen brydde sig längre om att officiellt bokföra detta. Det var kanske för de flesta inblandade parter enklare och smidigare att göra upp i godo, utan myndigheters insyn och inblandning. De stora förlorarna blev - som alltid - barnen, och (naturligtvis!) deras släktforskande ättlingar.
En av anledningarna till att vi under 1600-talet och början av 1700-talet har en högre andel namngivna (eller åtminstone angivna) fäder, kan vara att att man under den karolinska ortodoxins tid tillämpade bibeln och Guds lag (däribland sjätte budet) hårdare och rigorösare än senare (det var bl.a. dödstraff för hor, åtminstone i princip, även om de dömda i praktiken ofta blev benådade i hovrätterna). Och det låg i såväl prästernas som de dömande myndigheternas intresse att ange och namnge så många syndare som möjligt, eftersom såväl hor som lönskaläge var belagda med böter, och även prästerna hade viss procent på dessa.
Sedan dessa brott någon gång vid 1800:s mitt inte längre var olagliga och därmed straffbara, minskade prästernas och domstolarnas intresse av att jaga barnafäder påtagligt...