Titel: Avlidna monarkers namn
Skrivet av: Carl-Fredrik Hanzon skrivet 2006-03-21, 12:14
Jo, det är en vanligt förekommande uppgift att en sådan regel eller konvention skulle förekomma (bortsett från att du förväxlat stavningsvarianterna för Gustaf; det är ju de avlidna som enligt regeln skulle stavas Gustav).
Personligen tvivlar jag dock på att någon uttrycklig regel överhuvudtaget skulle ha förekommit, och tillämpar den heller inte själv. Varför skulle man plötsligt börja kalla/stava en person annorlunda bara för att vederbörande är död. Man refererar väl till en och samma person ändå, så jag har svårt att se något syfte med detta förfarande. Det skapar ju i stället bara förvirring och osäkerhet om hur man ska skriva. Och varför bara kungar? Varför (om en sådan regel verkligen finns) skulle man då inte i konsekvensens namn börja stava om även t.ex. stats- och ämbetsmän, författare, konstnärer och vetenskapsmän? Och hur är det egentligen med prinsar och prinsessor? Omfattas de också av denna påstådda kungliga omstavningsregel, eller inte? Prinsarna Oscar, Carl och Wilhelm, eller Oskar, Karl och Vilhelm? Jag har sett talrika exempel på båda varianterna, och där är uppenbarligen förvirringen ännu större än vad beträffar stavningen av monarkerna.
Jag har väl kanske ändå en teori eller åtmonstone en hypotes om hur denna regel eller konvention (som det rätteligen bör vara fråga om) har uppkommit. I samband med namnpurismen under senare delen av 1800-talet, när ledande språkforskare hävdade att det endast borde förekomma en ren och genuin stavning av varje namn, och detta antogs som program av statsmakterna (och genomfördes med hjälp av framför allt präster och skollärare), ville man naturligtvis att denna syn skulle få genomslag i uppslags- och historieböckerna, varför t.ex. Gustav Vasa, Gustav II Adolf, Kristina och Karl XII blev den nya normen, som knappast fick ifrågasättas, oavsett om monarkerna själva någonsin stavat så, eller inte.
Men när den gällde stavningen av den sittande, i högsta grad levande monarkens namn, var ju frågan lite känsligare, liksom stavningen av kungahusets namn överhuvudtaget. De stavade ju själva sina namn Carl, Oscar eller Gustaf (alltså inte enligt de nya normerna eller direktiven), men man ville ju helst inte stöta sig med majestätspersonerna, med risk att hamna i onåd eller att bli utsatt för att missgynnas i karriären (detta var ju en period, när kungen utövade en stor personlig makt, och det gällde ibland att vara försiktig och diplomatisk, så att man inte råkade ut för det kungliga missnöjet). Därför misstänker jag att man av taktiska skäl måste ha resonerat sig fram till en kompromiss, innebärande att den regerande monarken (och sannolikt även kungahusets övriga medlemmar) fick stavas som han själv (de) stavade, medan historiska regenter (alltså ej längre levande/maktutövande och därför ofarliga) däremot skulle normeras enligt namnpurismens principer. Visst, fullstädigt inkonsekvent, men det hela låter ju förklara sig utifrån tidens konvenens och respekt för de kungliga. Drängen (sedemera torparen) Carl Gustaf Oscar Ericsson, som ju inte utövade någon makt, behövde man ju inte ta någon hänsyn till, så han blev följaktligen över en natt via den nitiske prästens/statstjänarens försorg Karl Gustav Oskar Eriksson, och detta utan att ens bli tillfrågad...
Då är ju frågan: borde vi fortfarande tillämpa en regel eller en konvention, som (av allt att döma) härrör sig ur ett underdånigt konvenensbeteende från 1800-talets slut i kombination med en namnnormeringsprincip från ungefär samma tid, vilket numera (åtminstone i vissa stycken) är förlegad.