NULL Skriv ut sidan - Karl den store (Europas stamfader)

Anbytarforum

Titel: Karl den store (Europas stamfader)
Skrivet av: Carl-Fredrik Hanzon skrivet 2005-03-10, 23:52: Klas, du har flera gånger framhållit namnet Knuts frånvaro i de tidiga ”och för övrigt osäkra” generationerna av Folkungaätten, som ett indirekt indicium på att äktenskapet mellan Folke den tjocke och Knut den heliges dotter Ingegerd sannolikt aldrig ägt rum. Du skärper dessutom argumenteringen med påpekandet att namnets frånvaro i annat fall skulle strida mot tidens namnskick.

Ja, kunde vi verkligen konstatera att namnet Knut helt saknades, skulle det ju åtminstone inte stärka uppgiftens trovärdighet, så långt håller jag med dig. Och talade vi om sent 1600-tal eller 1700-tal och vi hade att göra med församlingar med obrutna födelse- och dödböcker, skulle jag för övrigt helt hålla med dig. Då skulle vi nämligen kunna rekonstruera fullständiga familjebilder, och vi hade exakt kunnat se vilka ärvda namn som användes (och återanvändes), liksom prioriteringen; (om t.ex. den äldste sonen fick farfars eller morfars namn alternativt ingetdera). Då skulle vi verkligen kunna spekulera och dra de slutsater du nu försöker dra.

Men vi befinner oss inte i den situationen. Det medeltida källmaterial som bevarats in i vår tid ger inte en heltäckande bild. Det är tunnt, skört och mycket ofullständigt. Många medeltida handlingar har förstörts genom olyckor, vådliga händelser eller oaktsamhet. Slottsbranden 1697 gav t.ex. många oersättliga förluster. Folkbokföring fanns ju inte, och någon möjlighet att rekonstruera fullständiga familjer har vi knappast. Många familje- och släktskapsförhållanden kan dock framgå av t.ex. testamenten, fastebrev eller gåvobrev. När det gäller kungliga släkter och den högsta aristokratin finns ju också uppgifter i annaler och historiska arbeten. Historiker och genealoger har också i århundraden försökt att pussla ihop släkterna med hjälp av dessa ofullständiga pusselbitar, ibland mycket framgångsrikt. Men det finns naturligtvis ett stort mörkertal. Vi känner helt enkelt inte till samtliga barn inom en familj. Framför allt är det ju de tidigt bortgångna barnen som lyser med sin frånvaro i materialet. Även om döda barns namn ofta övertas av senare födda syskon, får vi ändå räkna med barn som lever så pass länge, att föräldrarna inte hinner få något ytterligare barn av samma kön som kan överta namnet. Eller också får de det, men det nya barnet dör kanske också. I båda fallen blir namnet okänt för oss.

På 1300-talet börjar källmaterialet (även det bevarade) bli lite mera rikhaltigt, men vad beträffar 1100- och 1200-talen (vilket här är aktuellt) är källorna ytterligt sparsamma, och vi får här räkna med att många personer, som mer än väl passerat barnstadiet, också saknas i källmaterialet. För att överhuvudtaget säkert bli nämnd i handlingarna, och därmed vara känd för eftervärlden , måste i princip en person ha nått mogen ålder, blivit riddare, riksråd eller biskop (eventuellt kan det ha räckt med att ha blivit häradhövding eller väpnare) alternativt att som kvinna ha varit gift med någon av dessa kategorier eller ha givit testamente eller gåva, eller haft turen att det fastebrev där man bevittnar eller beseglar en släktings eller grannes egensdomsbyten resp. försäljningar har blivit bevarat.

Så även om vi nu inte skulle kunna återfinna namnet Knut i familjekretsen under de första generationerna efter Folke den tjocke, kan vi mot bakgrund av det ovan sagda, ändå inte dra alltför bestämda slutsater av detta, eftersom kanske så många som hälften av de i familjen förekommande namnen är okända för oss.

Men nu behöver vi inte ju inte göra detta förbehåll. För det finns ju faktiskt en Knut nämnd, och det redan i första generationen efter Folke. Jag nämnde ju i ett tidigare inlägg att det fanns en uppgift om en Knut, men nu har jag fått den bekräftad. Och källan är ingen mindre än Saxo Grammaticus. Han nämner ju uttryckligen Folkes och Ingegerds söner Knut och Bengt. Personligen håller jag det inte för otroligt att även Bengt Snivil haft en son Knut, även om vi inte har några bevarade belägg för detta idag. Endast tre barn till Bengt är ju kända: Birger Brosa, Magnus Minnisköld och Karl Döve. Vi kan rimligen anta att det fanns flera, även om ett sådant antagande ju saknar betydelse när vi inte kan bevisa det. Trebarnsfamiljer var nog ändå tämligen ovanliga på 1100-talet. Och vi vet ju (se ovan) att Bengt hade en sonson vid namn Knut.

Om jag förstår dig rätt, menar du att Saxo mycket väl kan ha uppdiktat inte bara en utan t.o.m två medlemmar av Folkungaättens tidigaste generationer; såväl Folke som sonen Knut. Du antyder ju med omdömen som ”Om han nu fanns” och ”det töcken där de nog bort vara hela tiden att du lutar åt att Folke den tjocke är uppdiktad eller åtminstone inte helt belagd. Men i så fall går du vad beträffar den saken emot en hel rad av Sveriges främsta medeltidshistoriker; såväl Sten Carlsson, Folke Bolin, Jarl Gall?n som Hans Gillingstam, den sistnämnde f.ö. författare till artikeln om ”Folkungaätten” i SBL. I denna artikel framgår att Saxo omnämner Folke som en av de förnämsta männen i Sverige, att denne gifter sig med Knut den heliges dotter Ingegerd (”Ingertha”), att dessa har sönerna Knut och Bengt, samt att Folke är farfar till jarlen Birger Brosa. Denne tillhör samma generation som Saxo själv, och är ungefärligen i samma ålder. Detta är viktigt att komma ihåg, vilket nedan ska visas.

Kan Saxo bara ha fabulerat/uppdiktat dessa uppgifter? Vi vet ju att Saxo, i sina historiska arbeten, kan påvisas ha en viss tendens, först och främst syftande till att framställa biskop Absalon, vars krets han tillhörde, i så god dager som möjligt, samtidigt som dennes motståndare, i synnerhet biskop Eskil, svartmålas i motsvarande grad. Vi vet också att Saxo ” i sina historiska arbeten om de äldsta danska konungarnas historia; ”Gesta Danorum”, inte kan frånkännas en hel del sagostoff. De flesta historiska arbeten från tidig medeltid har ju f.ö. generellt den bristen, när de beskriver tidsperioder som ligger många hundra år tillbaka. Men i detta fall är ju de nämnda personerna i stället mycket nära i såväl tid som (vilket vi ska märka) i socialt hänseende. Saxo var ju som sagt samtida med Birger Brosa och hans bröder, så Folke den tjocke ligger ju endast två generationer tillbaka. Dessutom finns ju en viss personlig anknytning till släktkretsen, eftersom biskop Absalon anses ha varit släkt med den danska kungafamiljen, och därmed också personerna som denna diskussion handlar om. Otto Brenner anger ju t.o.m Ingegerds syster Cecilia som Absalons mormor, vilket i så fall gör Absalon till Birger Brosas syssling. Hur det nu ligger till med den saken (Brenner är ju inte i alla stycken källkristiskt trovärdig), torde det ju ändå finnas en social koppling. Danmarks och Sveriges kunga- och stormanskikt var självfallet inte större än att personer på denna nivå, om inte direkt kände varandra personligen, så åtminstone kände någon som kände /hade känt/ de flesta andra. Saxos uppgifter måste därför källmässigt anses ligga synnerligen nära personerna han här beskriver, såväl tidsmässigt som socialt. Eftersom man som sagt måste ha känt till sin samtids mest kända personer, och minnet i regel sträckte sig åtminstone en generation bakåt, för de äldsta kanske två eller t.o.m. tre, kan näpperligen Saxo ha fabulerat ihop tidsnära uppgifter om personer som aldrig existerat, giftermål som aldrig ägt rum, och barn som aldrig fötts, vilket han ju obehindrat hade kunnat göra, om tidsepoker som legat flera århundraden tillbaka. De minnesgoda, åtminstone bland de äldsta, skulle omedelbart ha kunnat komma med invändningar och därmed avslöja falsariet. Och det är inte särskilt sannolikt, att han skulle ha riskerat sitt rykte på detta sätt. För övrigt, vad skulle han ha haft för motiv med ett sådant tillvägagångssätt? Den typen av ”förgyllning” och ”förbättring” av anor (ofta egna) ägnar man sig ju oftast åt i syfte att höja sin sociala status (jfr De la Gardie, Rabenius, Stierneld etc.), och i regel då i en så avlägsen tidsperiod och/eller geografisk resp. social miljö, att risken för avslöjande är minimal. Så är inte fallet här.

Ergo: Vi får mot denna bakgrund räkna med att Folke den tjocke inte bara har existerat, och varit en av Sveriges främsta stormän, utan även verkligen varit gift med Knut den heliges dotter Ingegerd och med henne haft sönerna Knut och Bengt, det förstnämnda namnet helt enligt tidens namnskick.

Du säger vidare att du anser det vara ett steg framåt att Ad?le av Flandern verkar vara avförd ur diskussionen. ?? Sedan när är Ad?le av Flandern avförd ur diskussionen? Och av vem? Såvitt jag vet har inga nya uppgifter framkommit som skulle kunna omvärdera eller kasta nytt ljus över henne och över frågan huruvida hon är respektive inte är mor till Knutsdöttrarna Cecilia och Ingegerd. Att Knut den helige är deras far har vi väl ändå kommit fram till som en rimlig slutsats (se ovan), men jag kan inte se att vare sig Saxo eller någon annan i detta sammanhang säger något bestämt om Ad?le. Således finns det ju inga större skäl att gång efter annan bara reprisera de gamla argumenten. Dock kan väl ändå sägas, att Ad?le ändå måste anses som huvudmisstänkt till moderskapet, eftersom hon är Knuts enda hustru, och att han inte kan beläggas ha haft en enda för eftervärlden känd älskarinna. Tvärtom har han i stället ofta framställts som motsats till sin far, vilken hade mängder av älskarinnor. Dessutom är ju två av Folkungaättens mest frekventa namn Karl och Magnus, alltså Charlemagne = Karl den store. Man kan nämligen använda förekomsten av förnamn som indicier för släktskapsspekulationer - inte frånvaron av dem, vilket jag väl ovan har visat.